Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Jag mår bäst av att vara med familj och vänner, men behöver mycket tid ensam för att återhämta mig. Har märkt att jag blir väldigt depressiv när jag inte har träffat folk på flera dagar, men jag blir också depressiv när jag är övertrött av att ha varit för social. Det är en svår balansgång.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Jag kan svara för mig själv och jag upplever det som min hjärna tar mycket mycket längre tid på sig att bearbeta, smälta och i efterhand sammanfatta och förstå intrycken jag utsatt mig själv för under dagen, och det gäller även om jag så bara varit hemma och återhämtat mig. Det gör att jag behöver vara mycket själv och jag mår som bäst då. Andra människor stör lätt min koncentration och mitt fokus jag måste ha till att fixa (för andra vanligen) enkla vardagsgöromål så då blir umgänge med andra blir ofta väldigt tröttande. När jag umgås med andra är det noga planerat i förväg.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
slackern skrev:geocache skrev:slackern skrev:
Handlar det om perception? För det ingår ju i ASD/AS men är inte ett kriterium som behövs för att få en diagnos liksom specialintressen.
Ja, i varje fall indirekt, genom att jag saknar de där "filtren" som gör att jag kan "sortera bort" olika intryck (ett extremfall var jag med om ett par dagar före jul förra året, då jag var till ett torg i en stad. Torget var fullt av julstressande människor, och jag mådde dåligt i själen i ett par timmar efter den upplevelsen).
Jo det kan jag förstå, jag lider nämligen också utav perceptuella intryck vilket jag tycker att psykologen fokuserade väldigt mycket på som genomförde min ASD/AS utredning.
Den väldigt kunniga och erfarna psykologen som utredde mig konstaterade att jag har framför allt har väldigt svårt att memorera/sortera/bearbeta visuella intryck. Plötsliga, i synnerhet visuella, förändringar är också de extremt ansträngande för mig.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
geocache skrev: sortera/bearbeta visuella intryck. Plötsliga
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
För knappt två år sedan flyttade jag 60 mil till en liten stad. Förutom mina arbetskollegor (som jag inte umgås med privat) känner jag ingen.
Min dag ägs av arbetsgivaren men på kvällar och helger är det jag som bestämmer och då vill jag vara ensam.
Mitt hem är min borg och där släpps ingen in
En livskamrat vore dock trevligt men socialt umgänge nej tack.
Min dag ägs av arbetsgivaren men på kvällar och helger är det jag som bestämmer och då vill jag vara ensam.
Mitt hem är min borg och där släpps ingen in
En livskamrat vore dock trevligt men socialt umgänge nej tack.
- KranzFafka
- Inlägg: 90
- Anslöt: 2019-12-29
- Ort: Västmanland
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
sugrövmanövern skrev:Jag trivs inte med att vara ensam.
inte ja med
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Jag "gillar" att vara ensam mer, än vad som är nyttigt för mig egentligen.
Blir lätt eremit om jag inte aktivt motarbetar den tendensen.
Blir trött av att umgås, av de där vanliga skälen aspergare och andra introverta brukar nämna.
Men kommer också in i perioder då jag blir helt slut och nedstämd av att hela tiden behöva förklara och dementera saker. Det känns som att allt jag säger måste börjas med "Nej det var inte så jag menade, utan..." eller "Nej det sa jag inte, utan...". Det blir liksom ingen tid kvar till att faktiskt prata om nånting, utan jag får bara mitt jag nedmalt till ett enda stort missförstånd och misslyckande.
Har alltid trivs med att ha mycket tid på egen hand, men förr orkade jag vara mer social.
Har t.ex. haft en handfull människor i mitt liv, som kom och gick som de behagade i mitt hem, kunde stanna över natten helt oplanerat osv.
Har även varit sambo i omgångar.
Vet inte om jag skulle klara det idag. Beror kanske på person.
Blir lätt eremit om jag inte aktivt motarbetar den tendensen.
Blir trött av att umgås, av de där vanliga skälen aspergare och andra introverta brukar nämna.
Men kommer också in i perioder då jag blir helt slut och nedstämd av att hela tiden behöva förklara och dementera saker. Det känns som att allt jag säger måste börjas med "Nej det var inte så jag menade, utan..." eller "Nej det sa jag inte, utan...". Det blir liksom ingen tid kvar till att faktiskt prata om nånting, utan jag får bara mitt jag nedmalt till ett enda stort missförstånd och misslyckande.
Har alltid trivs med att ha mycket tid på egen hand, men förr orkade jag vara mer social.
Har t.ex. haft en handfull människor i mitt liv, som kom och gick som de behagade i mitt hem, kunde stanna över natten helt oplanerat osv.
Har även varit sambo i omgångar.
Vet inte om jag skulle klara det idag. Beror kanske på person.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Jag trivs väldigt bra med ensamheten, när Guds ande är med. Som troende på Jesus är dock ålderdomen oklar. Är tacksam för att det är bra just nu.
Är olycklig över vad missförstånd kan ställa till med i relationer. Vet att jag dömt fel i livet, viktiga gånger.
Är olycklig över vad missförstånd kan ställa till med i relationer. Vet att jag dömt fel i livet, viktiga gånger.
- notwoodstock
- Inlägg: 3939
- Anslöt: 2013-12-22
- Ort: Stockholm
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Jag tycker det är skönt att vara ensam. Tycker om att vara för mig själv och hålla på med mitt. Tycker inte om att umgås med andra för, s a s, umgängets egen skull, alltså umgås för att inte vara ensam. Däremot träffar jag gärna vissa människor som jag tycker om lite då och då
Dessutom behöver jag ensamheten för att kunna orka med tillvaron.
Dessutom behöver jag ensamheten för att kunna orka med tillvaron.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Jag gillar att vara ensam och ägna mig åt mina intressen t ex släktforskning, men inte för mycket. Är jag ensam för länge börjar jag prata med mig själv och överanalysera saker.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Det drar energi att vara i samma rum som folk. Olika människor drar olika. Men behöver mycket idéer från andra. Och även kolla av med andra nästan varje dag med, bara att vara social och veta att det finns folk om man behöver prata. Också en fördel att prata med andra om jag vill organisera mina tankar och bearbeta intryck. Så har blivit att jag är rätt mycket på nätet eftersom det drar mindre energi. Innan tänkte jag att då är jag ensam så jag gillar att vara ensam. Men inser ju att det är att umgås. Så jag vill inte vara ensam så himla mycket egentligen. Helt ensam utan nät kanske mer än halva tiden idealt ändå. Men det blir mycket tid att prata och lyssna, mer än jag tänkt på.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Funderar på om det har med just AS att göra i mitt fall, men det ligger nära till hands att tänka att det är så.
Jag blir riktigt utmattad när jag får för många sociala intryck, då stänger jag helst av. Eller så distanserar jag mig bäst jag kan, som i sammanhang där det inte går att fly. Och det är just det; en känsla av flykt inför något obehagligt och främmande.
Som nu, jag stängde av mobilen några dagar, upplevde att jag hade fått alldeles för mycket intryck. Människor i allmänhet, åtminstone i min närhet, förstår inte det alls. Jag förlorar vänner på det sättet, jobb ska vi ju inte tala om ens, heh. Men jag tycker det är tragiskt, då de personerna är väldigt viktiga för mig.
Jag tycker om att ha de i mitt liv och vice versa - faktum är att deras närvaro och sociala sammanhang vi delar är något jag uppskattar enormt, det är bara det att jag saknar kapaciteten för det emellanåt. Jag tror det handlar om återhämtning, som någon annan här uttryckte det.
Som sagt, jag finner det tragiskt, men ser ingen direkt lösning.
Det hjälper i varje fall att höra er andra berätta, känner mig inte lika useless då.
Jag blir riktigt utmattad när jag får för många sociala intryck, då stänger jag helst av. Eller så distanserar jag mig bäst jag kan, som i sammanhang där det inte går att fly. Och det är just det; en känsla av flykt inför något obehagligt och främmande.
Som nu, jag stängde av mobilen några dagar, upplevde att jag hade fått alldeles för mycket intryck. Människor i allmänhet, åtminstone i min närhet, förstår inte det alls. Jag förlorar vänner på det sättet, jobb ska vi ju inte tala om ens, heh. Men jag tycker det är tragiskt, då de personerna är väldigt viktiga för mig.
Jag tycker om att ha de i mitt liv och vice versa - faktum är att deras närvaro och sociala sammanhang vi delar är något jag uppskattar enormt, det är bara det att jag saknar kapaciteten för det emellanåt. Jag tror det handlar om återhämtning, som någon annan här uttryckte det.
Som sagt, jag finner det tragiskt, men ser ingen direkt lösning.
Det hjälper i varje fall att höra er andra berätta, känner mig inte lika useless då.
- Disparition
- Inlägg: 25
- Anslöt: 2020-03-06
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Disparition skrev:Som sagt, jag finner det tragiskt, men ser ingen direkt lösning.
Hej
Du skulle ju t ex kunna lämna kopior på nedanstående brev till dina "vänner". Om det är lättare än att prata om det med dom. Är de bra vänner för dig stannar de förhoppningsvis kvar. De förstår antagligen inte att ditt beteende att stänga av mobilen har att göra med dina osynliga funktionsnedsättningar. Att du behöver vila hjärnan från intryck är vanligt vid en hel del tillstånd, t ex AST. Du gör ju inte detta för att vara otrevlig. Men om du inte förklarar ditt beteende kan vännerna försvinna.
Disparition skrev:Jag blir riktigt utmattad när jag får för många sociala intryck, då stänger jag helst av. Eller så distanserar jag mig bäst jag kan, som i sammanhang där det inte går att fly. Och det är just det; en känsla av flykt inför något obehagligt och främmande.
Som nu, jag stängde av mobilen några dagar, upplevde att jag hade fått alldeles för mycket intryck. Människor i allmänhet, åtminstone i min närhet, förstår inte det alls. Jag förlorar vänner på det sättet, jobb ska vi ju inte tala om ens, heh. Men jag tycker det är tragiskt, då de personerna är väldigt viktiga för mig.
Jag tycker om att ha de i mitt liv och vice versa - faktum är att deras närvaro och sociala sammanhang vi delar är något jag uppskattar enormt, det är bara det att jag saknar kapaciteten för det emellanåt. Jag tror det handlar om återhämtning, som någon annan här uttryckte det.
Som sagt, jag finner det tragiskt, men ser ingen direkt lösning.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Tulson74 skrev: Är jag ensam för länge börjar jag prata med mig själv och överanalysera saker.
Precis, samma här... Och som nästa steg så börjar jag misstänka att jag håller på att bli galen - så mycket pratar jag med mig själv och så mycket överanalyserar jag. Alldeles för mycket ensamhet.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Bra att prata med sig själv och träna upp sina stämband, lägg gärna fokus på hur man bäst övar in svarstal och tacklar NT:dårarnas meningslösa tirader och plattityder...
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Att jag inte har så mycket behov av att vara social skrämmer mig.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
antonius skrev:Bra att prata med sig själv och träna upp sina stämband, lägg gärna fokus på hur man bäst övar in svarstal och tacklar NT:dårarnas meningslösa tirader och plattityder...
Ja... Det är inte bara monologer. Det är också (eller - framför allt?) dialoger med dem jag brukar/måste ha kontakt med, nästan alla NT, mer eller mindre dårar.
Alltså allt detta inombords måste ju få utlopp...
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Är ofta ensam men har behov av trevliga människor som jag kan kommunicera med. Mår allt sämre av ensamhet men sämst mår jag ändå av att vara i grupp eller familj med människor inte komminicerar eller kör över mig
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Så här är det för mig:
Mellan 10-20 var det ganska jobbigt då jag var ensam ofta på sommaren. Men jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Mycket kreativ, älskar att skriva, göra musik, motionscykla osv. Min spontanitet och höga energiflöde gör ensamheten enkelt för mig.
Mellan 20-30 var det mycket enklare att vara ensam och inte alls lika svårhanterligt.
Nu är jag 35 år gammal och många nära kära har gått ur tiden. Ännu fler har bildat egen kärnfamilj och andra nära vänner har flyttat från staden vi vuxit upp med. Jag känner att jag förstår människans behov av närhet och sociala nätverk FULLKOMLIGT, accepterar det tveklöst och finner öppen, ärlig kommunikation det enda utvecklande - Och samtidigt absolut viktigast under sökandet av partner eller saknaden som riktas mot gamla vänner. Aldrig vänta "Lite till", alltid vara ärlig och ta sitt ansvar helt o hållet.
För min del behöver jag mer tid att växa in ett normalt liv, eller vad man ska kalla det.
Varit lite för tufft under en tid.
Vill försöka göra rätt sak i rätt ordning.
Orkar inte drifta bort från framgång och godhet, varje gång.
Mellan 10-20 var det ganska jobbigt då jag var ensam ofta på sommaren. Men jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Mycket kreativ, älskar att skriva, göra musik, motionscykla osv. Min spontanitet och höga energiflöde gör ensamheten enkelt för mig.
Mellan 20-30 var det mycket enklare att vara ensam och inte alls lika svårhanterligt.
Nu är jag 35 år gammal och många nära kära har gått ur tiden. Ännu fler har bildat egen kärnfamilj och andra nära vänner har flyttat från staden vi vuxit upp med. Jag känner att jag förstår människans behov av närhet och sociala nätverk FULLKOMLIGT, accepterar det tveklöst och finner öppen, ärlig kommunikation det enda utvecklande - Och samtidigt absolut viktigast under sökandet av partner eller saknaden som riktas mot gamla vänner. Aldrig vänta "Lite till", alltid vara ärlig och ta sitt ansvar helt o hållet.
För min del behöver jag mer tid att växa in ett normalt liv, eller vad man ska kalla det.
Varit lite för tufft under en tid.
Vill försöka göra rätt sak i rätt ordning.
Orkar inte drifta bort från framgång och godhet, varje gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Tulson74 skrev:Är ofta ensam men har behov av trevliga människor som jag kan kommunicera med. Mår allt sämre av ensamhet men sämst mår jag ändå av att vara i grupp eller familj med människor inte komminicerar eller kör över mig
Igenkänning här...
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Är oxå oftast ensam o själv. Trivs med mig själv i stort sett (min person). Bor nuförtiden i Serviceboende och har dock möjlighet till både gemensamma aktiviteter som promenader och fika samt tv kvällar med boenden o personal. I och med Corona har vi ej nån matlagning, men då trevliga tv o filmkvällar då vi äter popcorn o dricker saft lr te och så. Jag har nog jämt varit iaf periodvis en del själv... åkt in till stan, gått ut på karaoke. Är "lejon" i stjärntecken.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Jag skulle säga att om man har ADD eller autism så är det nog så. Har man asperger så vet jag massor som är väldigt sociala och har inga problem med att prata med folk osv. Sedan finns det säkert de som har asperger men som inte är så sociala, men om en person är väldigt osocial så skulle jag tro att den hade add eller autism och såklart inte bara pga det, men pga typiska diagnos kännetecknen.
Om en person som både ser ut som en neurotypisk person och beter sig på ett normalt sätt om man säger det så, ingen skulle ju märka då om den hade adhd eller någon diagnos eftersom diagnosen inte syns plus att nobody cares. Så trodde jag att det var. Men det finns alltid någon som kommer att försöka fel på folk. Oavsett hur normal man än (neurotypisk). Jag trodde jag var normal vilket jag var för jag var en helt vanlig tjej, ville ha kompisar, lite osäker men vem är inte det? Ska man då ha en diagnos bara för det? Och nej alla fattar inte heller alla skämt osv, och då syftar jag på dessa normala som ska föreställa att de fattar allt. Dom låtsas fatta allting för att passa in. Jag kan garanterat säga att isåfall har alla diagnoser om det ska vara så, för att tro mig, normala är inte bättre än oss med diagnoser, de är lika dåliga på det sociala som vi isf. (Exempel) Ingen är sämre eller bättre, alla ska behandlas lika. För de med grava diagnoser milda vill också ha kompisar, varför skulle inte de få ha kompisar och så bara för att de är enligt andra annorlunda? Jag har sett personer med diagnoser som jobbar, har vänner, kan väldigt mycket och brinner för olika saker. Så vad är skillnaden?
En normal person alltså någon utan diagnos (neurotypisk) kan också vilja vara ensam, men ingen kommer då bara " Men vadå? har du en diagnos eller? Eller på ngt sätt syfta att personen är annorlunda. Kanske har personen gått igenom något jobbigt...Och ensam, alltså definiera ensamhet, jag har inte valt att vara ensam tex när det gäller min skolgång ov, jag blev det ofrivilligt. Jag tror knappast någon vill vara ensam på riktigt, för att det är kul. Oftast om man vill vara ensam vad jag vet, så har de haft add eller liknande. Eller för att personerna har gått igenom olika jobbiga saker.
Om en person som både ser ut som en neurotypisk person och beter sig på ett normalt sätt om man säger det så, ingen skulle ju märka då om den hade adhd eller någon diagnos eftersom diagnosen inte syns plus att nobody cares. Så trodde jag att det var. Men det finns alltid någon som kommer att försöka fel på folk. Oavsett hur normal man än (neurotypisk). Jag trodde jag var normal vilket jag var för jag var en helt vanlig tjej, ville ha kompisar, lite osäker men vem är inte det? Ska man då ha en diagnos bara för det? Och nej alla fattar inte heller alla skämt osv, och då syftar jag på dessa normala som ska föreställa att de fattar allt. Dom låtsas fatta allting för att passa in. Jag kan garanterat säga att isåfall har alla diagnoser om det ska vara så, för att tro mig, normala är inte bättre än oss med diagnoser, de är lika dåliga på det sociala som vi isf. (Exempel) Ingen är sämre eller bättre, alla ska behandlas lika. För de med grava diagnoser milda vill också ha kompisar, varför skulle inte de få ha kompisar och så bara för att de är enligt andra annorlunda? Jag har sett personer med diagnoser som jobbar, har vänner, kan väldigt mycket och brinner för olika saker. Så vad är skillnaden?
En normal person alltså någon utan diagnos (neurotypisk) kan också vilja vara ensam, men ingen kommer då bara " Men vadå? har du en diagnos eller? Eller på ngt sätt syfta att personen är annorlunda. Kanske har personen gått igenom något jobbigt...Och ensam, alltså definiera ensamhet, jag har inte valt att vara ensam tex när det gäller min skolgång ov, jag blev det ofrivilligt. Jag tror knappast någon vill vara ensam på riktigt, för att det är kul. Oftast om man vill vara ensam vad jag vet, så har de haft add eller liknande. Eller för att personerna har gått igenom olika jobbiga saker.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
Jossie94 skrev:Jag kan garanterat säga att isåfall har alla diagnoser om det ska vara så, för att tro mig, normala är inte bättre än oss med diagnoser, de är lika dåliga på det sociala som vi isf.
Tror NT och vi är mer lika än vad folk tror. Vi har samma grundläggande behov.
Och de är definitivt inte bättre på saker än vi. De är bara flera och har numera makt över hela samhället och har byggt det till NT-vänligt, dvs handikappanpassat för NT-svårigheter.
Då är det inte bara i sociala situationer det blir jobbigare för oss. Vi tänker ju annorlunda på andra plan än det sociala. Allt är NT-anpassat, hur jobb ser ut, hur man har samhällets institutioner och faktiskt hur vi bor. Bara att lägenheter är utformade som de är, är för att NT ska må bra i dem. Att det ens finns lägenheter. Kanske inte konstigt att det inte funkar på hemmaplan för oss ibland, eftersom vi inte bor ens i rätt bostäder för oss. Av allt detta som är anpassat för dem blir man helt uttröttad.
Vi vill såklart umgås. Men vi får inte umgås på våra villkor så då måste vi på deras, och då är det klart att vi kan anses märkliga. Däremot kan man ju behöva positiv ensamhet med. Det är nästan så att man måste ha vissa sociala kontakter för att riktigt njuta av ensamheten. Men att vara isolerad vill ingen.
Är det vanligt att personer med AS gillar att vara ensamma?
I ett för AS totalitärt samhälle, bor alla i stora boskapsliknande jättehallar och har gemensamma gruppterapier utan någon som helst privacy. Allt sker på gemensamma klockslag och har ganska stora likheter med den gemensamhet som bedrivs av Mansonliknade sekter, ett rent skräckscenario för en aspie.
Det här är inget nytt eftersom det krasst sett är egentligen vansinnigt att värma upp enskilda hus för bara en, två personer, sett ur rent miljöaspektiva sidor. I en nära framtid då alla resurser på energifrågan blir allt akutare kommer det leda till saker som gör livet ännu "äventyrligare", och då att få ett arbete för en NPF utan anhöriga blir ett fantasifoster.
Att det här skett tidigare gör såklart ingen lyckligare, men pandemier, kolera och svältkatastrofer kommer göra att jordens befolkning inom 100 år kommer att minska med 70-80 procent, och paramilitära grupperingar kommer att dra omkring, (till fots eller möjligen häst) och råna, våldta och mörda (kannibalism kommer att råda) de få stackare som bor vid någon åkerlapp och odlar sin potatis och snarar någon hare, eller metar upp någon mört att äta.
Tyvärr kommer inte det efterlängtade ITER fusionsprojektet att bli annat än en koloss på lerfötter, för dom resurser som krävs finns på denna planet, och Golfströmmen kan hinna ändra sitt lopp så det är nog en istid här på grund av klimatförändringarna innan det blir klart, så föredrar AS avskildhet, javisst, och så levde dom lyckliga i alla sina dar...
Det här är inget nytt eftersom det krasst sett är egentligen vansinnigt att värma upp enskilda hus för bara en, två personer, sett ur rent miljöaspektiva sidor. I en nära framtid då alla resurser på energifrågan blir allt akutare kommer det leda till saker som gör livet ännu "äventyrligare", och då att få ett arbete för en NPF utan anhöriga blir ett fantasifoster.
Att det här skett tidigare gör såklart ingen lyckligare, men pandemier, kolera och svältkatastrofer kommer göra att jordens befolkning inom 100 år kommer att minska med 70-80 procent, och paramilitära grupperingar kommer att dra omkring, (till fots eller möjligen häst) och råna, våldta och mörda (kannibalism kommer att råda) de få stackare som bor vid någon åkerlapp och odlar sin potatis och snarar någon hare, eller metar upp någon mört att äta.
Tyvärr kommer inte det efterlängtade ITER fusionsprojektet att bli annat än en koloss på lerfötter, för dom resurser som krävs finns på denna planet, och Golfströmmen kan hinna ändra sitt lopp så det är nog en istid här på grund av klimatförändringarna innan det blir klart, så föredrar AS avskildhet, javisst, och så levde dom lyckliga i alla sina dar...
Återgå till Övriga Aspergerfrågor