Hur har ni det med eran empatiska förmåga, Aspergare?
Själv har jag problem med att jag inte alltid tänker på vad jag säger.
Folk blir upprörda...

Det är inget för stort problem för mej att vara empatisk på något sätt. Visst säger jag ibland saker som jag inte hade bort att säga. Jag orkar inte lyssna på andra människor om jag har något att snacka om jag tycker är mycket viktigt - det händer beklagligt ofta

Jag har blivit anklagad för att sakna empati vid ett flertal gånger.

Jag och Överläkare Ingrid har, dock, kommit fram till att jag har empati, men visar den på ett konstigt sätt.

Ibland är jag överempatisk: jag läste om en stackars flicka som hittades i USA på 80-talet. Hon hade blivit inlåst helt ensam och fastbunden på en stol i 12 jävla år. De enda människorna hon såg var sin morsa och brorsa några gånger om dagen när hon fick mat jättesnabbt och utan ett ord.

Och givetvis såg hon sin alkis till farsa när han slog hon för att hon lät. Kunde inte prata eller göra någonting. Såg aldrig en annan människa.

När jag fick reda på att hon hade levt det hemska livet blev jag helt jävla nere i flera veckor och kunde inte tänka på något annat. Beslutade mig för att hjälpa barn så gott jag kunde.

BRIS tyckte att jag kunde vänta tills efter sommaren att hjälpa dem för, ser ni, alla barnmisshandlare och barnvåldtäktsmänniskor tar givetvis paus under sommarmånaderna...

Röda Korset behövde hjälp med att fixa en hemsida, något jag glatt gjorde och även om det har gått väldigt, väldigt, väldigt långsamt så säger killen på RK att jag visst har hjälpt och att det kommer hända något. Snart. Jag får väl tro på honom.

Så NÅGOT bra har kommit ur mitt överempati.

Jag är inte säker på att jag kan svara på den frågan själv, men jag tror att jag har en viss empati; jag kan känna starkt för människor som uppenbarligen lider. Dock är jag inte säker på att jag alltid visar upp den för andra, vilket gör att andra kanske inbillar sig att jag saknar empati.

En fråga som jag ställer mig just nu är att om man inte visar sin empati, finns den då?

Jag har aldrig haft svårt att leva mig in i andras känslor, vad jag själv upplevt. Däremot har jag inte så mycket känslor för egen del förutom triaden: oro-rädsla-ångest som gör sig påmind ibland.

Empati, jag kan känna empati med människor som har haft svåra tragedier, eller levt väldigt hårt. Dock dom här små nyanserna i vardagen kan jag ha svårare med. Det är där jag har mina problem i dom små sakerna....precis som när jag umgås så är det på ett mentalt plan mest, försöker att inte blanda in för allvarliga känslor i diskussionen....alla verkar bli som obehagliga av det och jag med. Men tyvärr så alltså blir jag _för_ mycket åt andra hållet då och kanske uppfattas som kall och hård o som om jag är ganka oempatisk.

Jag har nog haft tur som har levt hela mitt liv med mycket människor ändå. Uppväxt i en stor familj, har haft mycket vänner (men mest bekanta) som hjälpt mig att förstå att dom faktiskt är ganska ömtåliga mellan varven. Men igår var jag sådär "brutal" igen. Det är när saker kommer från hjärtat oftast, när sanningen ska fram. Det är då jag måste lära mig och hålla käften tror jag. När jag är arg över något. Det blir aldrig bra då, min förmåga för empati blir kraftigt minimerad.

Jag har också en ganska konstig empati.

Jag har stor empati för de i min familj.
Men t.ex. när jag ser typ katastrofer på TV så njuter jag mer av att titta på inslaget än lider med dom som är drabbade. Jag gillar att se folks elände. Jag kommer ihåg en gång när jag var liten så började jag skratta när en kille gjorde illa sig i benet varpå en annan kille blev lack.

Jag läste just om en kille som satt i fängelse i Texas i 20 år under oerhört tuffa förhållanden med mord och gängbildning i på anstalterna, den är väldigt bra skriven, och man kommer verkligen in i fängelsekulturen.
Den heter "Iskallt och stenhårt" och är alltså en biografi av Rickard Flinga.

Jag saknar totalt empati. När t.ex. min mormors syster gick bort grät alla på begravningen förutom jag. Jag bara rycker på axlarna åt sådant.

Även alla katastrofer som t.ex. tsunamin så förstår jag inte uttalanden som säger: "Sverige är i sorg". Vadå det var ju bara några hundra döda, varför skall hela Sverige vara i sorg för det? Katastrofer är inget som skrämmer mig utan tväremot fascinerar mig.

PS. Det är inget jag är stolt över. Jag önskar jag var som alla andra.

Flera av inläggen ovan handlar snarare om sympati än om empati.

Sympati = att känna med någon (exempelvis att tycka synd om någon)

Empati = att kunna sätta sig in i någon annans perspektiv och se på världen utifrån dennes perspektiv.

Ofta sammanfaller dessa termer, men det är möjligt att tycka synd om någon (att vara sympatisk) utan att kunna sätta sig in i dennes situation och förstå hur den personen upplever den (att vara empatisk). Exempelvis kan affekter smitta av sig på människor, så att om en människa är ledsen så kan en annan människa bli ledsen av att denne är ledsen utan att förstå varför denna person är ledsen.

Som jag ser det så leder brister i mentalisering (theory of mind) som är ett kriterium för autismspektrumdiagnoser (har man inte denna svårighet ska man heller inte ha en diagnos inom denna grupp enligt diagnos manualerna) till att människor med dessa diagnoser har nedsatt empatisk förmåga. Det är dock en myt eller alternativt fruktansvärt ovanligt att människor med autismspektrumsstörningar har total avsaknad av mentaliseringsförmåga och därigenom förmåga att vara empatisk.

Jag har väldigt mycket empati.
Dock så håller jag med om hela naturkatastrof grejjen. Som när dom säger på TV att regeringen agerade för långsamt mot den där tsunamin, vaddå? Dom ska vara glada att Sverige gjorde något överhuvudtaget! Thailand är inte Sverige och om det fanns några svenskar där så var det deras egna fria val.

Empty

CIMK skrev:har under senare år insett att det är inlevelseförmågan som brister ibland

Precis! Jag kan känna jättemycket med andra - om det är en situation jag kan sätta mig in i.

Jag har mycke sympati och en del empati...eller alla läkare säger att jag har låg empati...men jag kan ju förstå att om någon t.ex har blivit av med sin partner som dom älskade så....då måste ju den personen vara helt förkrossad....trasig inombords. Men varför säger läkarna då att det inte är riktig empati?

Empty

gurkburk skrev:Jag har mycke sympati och en del empati...eller alla läkare säger att jag har låg empati...men jag kan ju förstå att om någon t.ex har blivit av med sin partner som dom älskade så....då måste ju den personen vara helt förkrossad....trasig inombords. Men varför säger läkarna då att det inte är riktig empati?

Tror att dom menar att man ska ha okonkret information.
Och att dom anser att du inte har det. Utan att det är konkret information.

Saninaé skrev:

gurkburk skrev:Jag har mycke sympati och en del empati...eller alla läkare säger att jag har låg empati...men jag kan ju förstå att om någon t.ex här blivit av med sin partner som dom älskade så....då måste ju den personen vara helt förkrossad....trasig inombords. Men varför säger läkarna då att det inte är riktig empati?

Tror att dom menar att man ska ha okonkret information.
Och att dom anser att du inte har det. Utan att det är konkret information.

va? är de det dom menar??!
fy fan de hade jag ingen aning om, jag trodde alltid de handlade om hur man kunde "förstå" situationen. haah! inte undra på...

jag uppfattar personligen (och hört av andra nära) att jag antingen är känslomässig eller logisk, när jag är känslomässig brukar jag dock bli väldigt överröst med känslor som jag inte kan beskriva riktigt, jag kan beskriva den fysiska biten däremot.

en sak till är att jag inte har gråtit på begravningar och när folk nära mig har gått bort... vet inte varför riktigt, tror jag vet men jag vet inte hur jag ska förklara de. heeh

För att du inte anser det vara nödvändigt? Samma sak gäller mig. fast jag har bara upplevt katter gå bort.

Grät eller sörjde inget när far gick bort för 20 år sedan. Har funderat lite varför och om jag gömt känslorna någonstans. För ett år sedan var det dags igen. Då dog morsan. Fortfarande inget konstigt, däremot blev jag helt galen av att bilen gick sönder veckan efter. Var nästan manisk innan jag lagat den, men att morsan gick bort, det var liksom inget att göra nått åt. Givetvis fanns väl åter funderingarna om förträngelse, men det känndes inte så.

Så kom dagen då jag läste om Asperger första gången. I något test stod nått i stil med "har det hänt att du varit oberörd när t.ex. någon anhörig gått bort, samtidigt som du kan bli galen av att tappa bort en penna". Kommer inte exakt ihåg formuleringen, men det var klockrent iallafall. Hade redan insett att Asperger, där finns svaren på varför mitt liv varit som det varit, och att läsa det där fick mig att inse att det inte alls var nått konstigt att inte känna sorg. Det är bara sån jag är. Känns tryggt, tror inte jag undertrycker sorgen och tror inte det kommer en dag när den dyker upp helt plötsligt.

Känner också igen det där med naturkatastrofer och stora olyckor. Blir inte specielt berörd av sånt. Är lika förvånad varje gång "hela landet sörjer".

Ps: för säkerhets skull vill jag påpeka att jag är adoptivbarn och har en till uppsättning föräldrar som fortfarande är i livet. Det är alltså inget konstigt om jag t.ex skriver nått om att min far sa si eller så häromdagen. Å inte heller är det nått konstigt att mor och far träffades första gången på mitt bröllop......

P-E: jag känner verkligen igen mig i din beskrivning!

För ett antal år sedan dog min man helt oväntat i en hjärtinfarkt. Det blev lite chockartat först, men sen nästan väntade jag på att sorgen skulle komma, vilket den inte gjorde (i alla fall inte i den omfattning jag väntat mig). Alla omkring mig tyckte att jag tog det så bra, men jag trodde som du att jag bara förträngt det. Nu inser jag dock att det inte är så - förmodligen för att jag har AS.

Det är samma sak med såna här stora katastrofer, t ex Estonia och discoteksbranden i Göteborg - jag kände ingenting (men det vågade jag förstås inte säga till någon - då hade man verkligen blivit klassad som mycket allvarligt störd!).

Ooops *dubbelpost* f'låt

Hur f*n tar man bort inlägg??!

Jo...

Man tager dubbelposten och väljer att redigera den. I dubbelposten byter man ut all text mot exempelvis:

Kod: Markera allt

Ooops *dubbelpost* f'låt

Annars så är det en moderator/administratörs främsta uppgift. Skicka meddelande till admin så får du se om människan ids trolla bort din misstagliga dubbelpost.

I vissa saker känner jag jättestarkt för andra.Vet ine om det är empati blir mycket illa berörd när barn far illa,eeller när någon plågar djur,när en pensionär blir överfallen.jag kan känna starkt för missbrukare,blir arg när folk vill skjuta en missbrukare.Jag känner jättestarkt för andra med olika handikapp.

Men när dte handlar om nt-människor har jag svårare att känna nöd för,exempelvis om de genomgått en skilsmässa.Jag kan känna mig stor glädje om en människa slutat knarka men känner inte glädje om någon fått barn.Jag vte inte varför jag har såna känslor,jag kan inte heller tycka synd om pedofiler eller de som slår sina barn.Jag blir jätteledsen om jag får mindre pengar eller om jag får en oväntad räkning.

Men så funkar jag

Hej!

Jag läste just Davids inlägg härovan, om att han skrattade när en kille gjort sig illa i benet.

Jag är en tjej som har en son som ska få en utredning inom ett halvår hoppas vi. Sista månaden har vi typ läst ALLT om Asperger och är ganska säkra på att vår son har det.

I alla fall, jag har börjat fundera över mina egna eventuella drag... ifall det är ärftligt.. Jag tror jag kan ha det också. Jag var väldigt udda som barn. Jag är även hörselskadad, och jag har alltid trott att mina känslor av att vara utanför berodde på det. Men sen när jag träffade andra hsk, så kände jag mig precis lika utanför iallafall.

Tyvärr är det pinsamt att minnas. Men jag har också fattat saker bokstavligt, sagt dumma grejer till folk "för ärligt". Jag sårade min kusin så hon började gråta och det skäms jag fortfarande för.

Jag har svårt att sluta prata om en sak. jag har lätt att gå upp i varv. Mina specialintressen som barn var rymden, amerikanska presidenter,indianer och balett(!!!!), "duktig" i skolan men idiot på vissa områden. Klumpig. Måste fortfarande gunga med ena benet för att kunna somna. Stel, gillar inte när folk tar i mig... hatar vissa material i kläder. Uttrycker mig gärna byråkratiskt ibland... kan inte avläsa underförstådda budskap..............