Nytt sammanhang. Nya människor.

Till en början går det bra. Med tiden blir det alltmer skeptiska eller avvisande miner. Ibland irritation men oftare bara lite lätt avståndstagande. Ännu värre när man upptäcker att folk "varit snälla" fast de egentligen inte gillar en.

I början, när jag började fundera om nåt icke-neurotypiskt kunde ligga bakom mina problem i livet, kändes det mest bara positivt. "Äntligen en förklaring!" Nu känns det mest motigt. Mina ögon har öppnats och jag förstår nu alldeles för mycket av andras reaktioner på mig, samtidigt som jag inte vet hur jag ska kunna förbättra läget.

Nu är inte jag någon expert eller så men kan dela med mig av mina erfarenheter.

Ingen människa kan vara omtyckt av precis alla och det gäller att försöka bli vän med sig själv för då har man alltid någon!

Vissa personer klickar man helt enkelt inte med och det måste vara okej att det är så.

Mina råd är:
* Var vän med dig själv
* Var snäll (ibland måste man dock säga ifrån om man blir upprörd)
* Sänk kraven på att alla ska gilla dig

Ja, det är egentligen största problemet med Asperger. Det är tungt. Någonstans är ju risken större att folk reagerar avigt, för att vi inte alltid får till det så bra. Men någonstans måste man kanske satsa på sina styrkor, vara trevlig mot folk, dock inte låta sig utnyttjas. Jag brukar också tänka på att inte vara för intensiv (men jag har även ADHD), och då kan det ju bli tvärtom. Och samtidigt är det så viktigt att tycka om sig själv, för annars har man en sån negativ utstrålning att folk blir ännu mer avskräckta.

Egentligen vore det bra om man kunde ha nån slags samtalsgrupp med andra med Asperger. Eller t.o.m folk med lite olika diagnoser eller problem. Jag har inte kollat runt efter vad som finns när stöd och hjälp för folk med Asperger, men kanske har ju någon dragit igång någon aktivitet någonstans. Eller så kan man också försöka få igång något.

Samtalsgrupp är något jag har funderat på! Men det som finns, som är organiserat av proffs, är väl för folk med officiell diagnos. Det vet jag inte om jag kvalificerar för, till att börja med, och om ... vet jag inte om jag vill ha någon. Är ju ändå inte i behov av samhällets direkta insatser.

Man vill ju helst att en sån grupp ska bestå av folk som är precis som en själv ^^ i realiteten skulle det förstås bli en osalig blandning. Och utan någon som styr upp, om man bara träffas och ordet är fritt, är nog risken stor att det urartar. Samma mänskor kommer babbla ihjäl de övriga.

Tycker inte jag har något slags tro om att alla ska gilla mig. Det vore trevligt dock om inte folks avståndstaganden gjorde så hobbies etc. känns mindre kul. För att inte tala om arbetsplatser. I värsta fall kan det spåra ur rejält. Rädslan för just det ökar förstås risken.

Det är viktigaste nivån för mig, faktiskt. Allmän acceptans. Gärna vänskaper och sånt men först förmågan att funka i de sammanhang där jag antingen måste, eller verkligen vill vistas.

det är ett stort problem för mig oxå, och värre blir det.
förr kunde jag skita i det och tänka att det är deras förlust för jag är minsann charmig och rolig.

men nu försöker jag för mycket (dom få gånger det händer), och det går åt en massa energi och ger mig till slut bara ännu mer ångest, så jag har slutat att utsätta mig för nya människor. och det har resulterat i långa perioder av isolering.

Problemet är väl när det kanske är just de människorna som man vill bli omtyckt av som inte tycker om en. De flesta bryr man sig ju inte om, de kan få tycka vad de vill.

NT personerna visar ju enligt dem själva tydligt att de är sociala men inte vill bli vänner och det ska ju alla förstå, men om man har en diagnos så missar man olika signaler och då fattar de att man inte fattar det

Marjatta skrev:Samtalsgrupp är något jag har funderat på! Men det som finns, som är organiserat av proffs, är väl för folk med officiell diagnos. Det vet jag inte om jag kvalificerar för, till att börja med, och om ... vet jag inte om jag vill ha någon. Är ju ändå inte i behov av samhällets direkta insatser.

Man vill ju helst att en sån grupp ska bestå av folk som är precis som en själv ^^ i realiteten skulle det förstås bli en osalig blandning. Och utan någon som styr upp, om man bara träffas och ordet är fritt, är nog risken stor att det urartar. Samma mänskor kommer babbla ihjäl de övriga.

Men kolla vad som finns när det gäller samtalsgrupper! Ibland hittar man sånt som man inte trodde fanns. Jag vet inte exakt, för att jag inte har letat efter det. Men det kan finnas.

Du behöver komma i kontakt med ditt inre och dina känslor istället för att fokusera på det externa, reflektion är bra för de leder tilll att man håller fokuset på sina känslor inför händelser istället för att fokusera på det som man inte vill ska vara, vilket är också värt att bekräfta att man känner, men det är inte något produktivt med att låsa sig fast i hur läget är. Man måste också våga göra något åt det, och allt börjar med rätt fokus, det du kan kontrollera.

Diagnosen asperger kan lätt bli en ursäkt till att beklaga sig över att "man är som man är", istället för att våga ge sig själv en chans och våga trotsa sina egna fördomar (potentiellt är de ju just det, fördomar).

Finns ju fler svar i tråden... Men hamna bara i en självömkefälla som jag gjorde i många år... begränsade mig själv något kopiöst när jag trodde att allt berodde på mina autiska drag.

Numera känns det som att det knappt märks, om det ens gör det.

Lär dig vara intim med dig själv, eller med ett djur, sånt kan hjälpa rätt mycket att komma i kontakt med sina mer relationsmässiga färdigheter. Jag har svårt att beskriva exakt vad jag menar... Men det finns något inom en som är som en portal till allt som är externt, och detta är en subtil energi som man kan finna som knyter oss samman. Jag har nått dig via meditation och självutförd terapi med vissa mindre kontroversiella metoder (som jag inte kommer berätta för dig om här, det är inte uppskattat av den dessvärre mer ignoranta mångfalden av populationen).

Ciao.

Marjatta skrev:Mina ögon har öppnats och jag förstår nu alldeles för mycket av andras reaktioner på mig, samtidigt som jag inte vet hur jag ska kunna förbättra läget.

Testa att spela in en släktmiddag eller ett samtal med någon och analysera filmen efteråt.

Förmodligen kommer du då upptäcka åtminstone en del av de saker i ditt kroppsspråk och ditt val av samtalsämnen som gör dig avvikande. Man kan bland annat lätt inse att man sagt något skumt när övriga gäster söker ögonkontakt med varandra och ser osäkra/frågande ut.

Marjatta skrev:Nytt sammanhang. Nya människor.

Till en början går det bra. Med tiden blir det alltmer skeptiska eller avvisande miner. Ibland irritation men oftare bara lite lätt avståndstagande. Ännu värre när man upptäcker att folk "varit snälla" fast de egentligen inte gillar en.

I början, när jag började fundera om nåt icke-neurotypiskt kunde ligga bakom mina problem i livet, kändes det mest bara positivt. "Äntligen en förklaring!" Nu känns det mest motigt. Mina ögon har öppnats och jag förstår nu alldeles för mycket av andras reaktioner på mig, samtidigt som jag inte vet hur jag ska kunna förbättra läget.

Ja, jobbigt och sorgligt.

Det behöver ju inte vara ”nya” människor heller.

Tvärtom här. Jag tycker många är trevliga först. Sedan upptäcker jag en massa dealbreakers. Och ofta kommer jag tycka genuint illa om folk. Särskilt om de visat upp en yta som absolut inte är sann. Jag hinner dissa dem långt innan de tycker något särskilt om mig. Kan tycka det är jobbigt att tycka om så få, men det är som det är.

Kidzi, att bli gillad eller själv ogilla ser jag som ungefär samma sak. Åtminstone vad gäller mig själv. Folk är ofta trevliga mot folk de gillar, och otrevliga mot mänskor de hellre är utan.

Det där med falsk yta. Absolut. Särskilt vanligt i vissa typer av kretsar. I en del fall märker jag också att ... det finns en gräns, när folk slutar prata MED en och övergår till att prata OM en.

Jag har kapat otroligt många relationer och skippat ännu fler sammanhang de senaste tio åren, när jag inte varit nöjd med hur det funkat. Som jag ser det börjar jag förstå hur de sett på mig. Det är inte roligt. Ibland har folk betett sig direkt apigt. Ibland inte.

Så länge jag är tyst still tillbakadragen och inte törs ta plats brukar det gå bra. Men så fort jag blir engagerad i något möts jag av väldigt konstiga blickar. Det är så ... orättvist.

Toblerone skrev:Jag brukar också tänka på att inte vara för intensiv (men jag har även ADHD), och då kan det ju bli tvärtom.

Det där är väldigt mycket jag. Jag har funderat på om jag är nån sån där aspie-ADD-mix, mm. (Har ingen diagnos ännu.)

Sen är det ju så att när man har Aspergers kanske man inte alltid är så bra på att läsa av människor så när du tror att någon inte tycker om dig kanske inte det är så alls, dom kanske helt enkelt är neutrala men att det sker en viss övertolkning ... eller så kanske dom också har Asperger

Det här är nog aspergarens största problem och tillkortakommande. De sociala svårigheterna och svårigheterna till ömsesidigt socialt samspel bidrar till att människor faktiskt inte vill umgås med en. Jag antar att det bottnar i det enkla och självklara att asperger faktiskt är en diagnos och en avvikelse. Det är lätt att glömma bort det eftersom det är ett syndrom och inte en sjukdom och dessutom inte syns på ytan.

Jag kan inte ge något råd i frågan. Förhoppningsvis så hittar man en liten skara människor som faktiskt uppskattar ens sällskap. En bra tröst kan också vara att ha ett intresse som tar mycket tid och som kan utövas ensam med god behållning.

I viss mån kan träning och erfarenhet av socialt samspel genom åren avhjälpa problemen men helt bra blir det nog aldrig. För i de flesta sociala situationer utanför internet krävs det att man reagerar spontant och då hinner man sällan med att tänka efter och agera med det man lärt sig av erfarenhet.

Personligen har jag först på senare år, i 40-årsåldern, förstått hur dålig jag är på att umgås med folk. De flesta vill helt enkelt inte ha med mig att göra. Det är en smärtsam insikt och det är någon form av kris jag bearbetar just nu kring det. Som tur är har jag ett par kontakter från det här forumet som jag kan umgås med. Fast för de flesta människor kommer jag nog förbli en jobbig och konstig typ man inte vill ha att göra med. Livet ut.

Följande exempel kan vara rätt i vissa fall, helt fel i andra....

Så, du kommer till en ny [insert sysselsättning ("X")]-plats som domineras av NT-folk.
Några är Alpha, majoriteten är Beta, det har varit likadant i flera år, en inarbetad "rutin".
In genom portarna staplar du, en skev pusselbit i maskineriet, ultravioletta med 4 andra färgkombinationer som invaderar i deras gråskala, en fri radikal som arbetar på en helt annan frekvens än alla andra.

De flesta beta-folket["BF"] är alldeles för frånvarande/trötta/sletna för att märka något alls och går vidare till sina avdelningar och jobbar, vissa har lämnat hjärnan hemma och låter bara NPC-programmet styra "jobb-avataren". Kan vara lite kluriga att lista ut vad som finns bakom deras "mask".

Alpha-folket ["AF"], officiella och inofficiella chefer ("småpåvar") and what-not, som befäst sin "ordning" [hierarki], på [x]-platsen. Beroende på hur många personer kan det vara antingen en väldigt fast och förankrad eller flytande ordning mellan dessa, som sagt, kan vara olika.

Åter till dig, du kommer in som en pusselbit som inte riktigt passar, du gör AF nervösa (ny utmanare på spelplan? ny BF att bestämma över?), kommer troligtvis göra olika saker för att testa dig och få en fingervisning om vad du är för en typ. Gillar inte om någon sätter sig över dem för det mesta.
BF skickar fram någon representant som försöker förmå dig att lugna ner dig lite, de vill inte att du ska "bråka" med AF då de just lyckats få lite lugn och ro på platsen efter en makt-kamp som nyligen utspelats. De vill bara göra sitt jobb och gå hem till sina riktiga liv.

Hur fan ska man göra då för att inte förstöra deras "ordning" (behöver inte alls vara någon logisk och tydlig ordning, kan vara totalt kaos i dina ögon men superklart för dem)...
Bra fråga, och svårt att ge ett tydligt och allmängiltigt svar på som går att applicera på alla [x]-platser..
Kommunicera: "I come in peace!" (kanske inte ordagrant...), till de som verkar mest nervösa över ditt "plötsliga intågande" i deras rike. "Jag är här för att försöka jobba, kommer göra mitt bästa för att göra det så smidigt för alla som möjligt, det som jag säger är i all välmening, även fast det ibland låter som något annat, fråga vid oklarheter, jag är inte här för att "utmana er hierarki".
Addera/subtrahera efter behov och situation.

Ibland finns det allierade att hitta, någon som också tycker att folk beter sig lite märkligt, men har varit på plats tillräckligt länge för att "kartlägga" de olika typerna. Nyfiket folk, kan med lite tur uppfatta att du är lite "vilsen" och försöker komma med tips.
Även fast det låter som rent skvaller och bullshit, så finns mycket viktig information att hämta här om hur det fungerar på stället.
(Finns även de som tror att de har koll och vill komma med tips, kan bli fel om du lyssnar på dessa...)

Ja... som du ser är det mycket som kan hända i olika konstellationer av människor. Ena situationen är mer unik än den andra.... ^^
Att lära sig identifiera alla olika typer kan vara ett övermäktigt projekt (beroende på antal inblandade etc.), men att hitta dennadär allierade typen kan ibland vara ett bra ställe att börja på.

Detta är bara baserat på mina egna erfarenheter från olika arbetsplatser (+en massa arbetsplatser observerat i massa filmer och serier, om man nu anser att det är ett vettigt ställe att hämta information från kan såklart diskuteras vidare).

Vad vill jag säga med allt detta svammel då?
Kommunikation, intention, nyfikenhet och flexibilitet.
(I come in peace, ska inte störa er ordning allt för mycket),(fråga allierad om något är oklart, var beredd på oväntade svar och jobba vidare utifrån detta.)

"Kom ihåg att du är unik, precis som alla andra!" (ja, vissa är mer unika än andra)

Det är inget fel att inte ha några vänner, det finns ett idiom som går "lika barn leker bäst". Så om du har ett fåtal antal vänner betyder det bara att du är unik.

De har undersökt genom och det har visat sig att vänner har väldigt likt DNA än ovänner.

Igenkänning, med undantaget att det INTE går bra i början. Jag tycker att den reaktionen kommer väldigt snabbt, om den kommer. Det obehaget främmande människors sätt att bemöta mig (ibland) är nog den största nackdelen med den här diagnosen. Vissa ser att man avviker på en gång (?) och tar avstånd med en min eller ett sätt som jag aldrig skulle vilja vara med om. Det är en blandning av undran och avsky och avståndstagande på nåt sätt.

Jag har inget behov att bli omtyckt av alla, men jag vill inte bli illa omtyckt eller skapa negativ energi i ett sammanhang där vi bara möts en kort stund. Som exempel så satt vi ett sällskap ute vid ett trädgårdsbord och väntade på att en gruppaktivitet skulle starta. Vi hade bara de minuterna med varandra att göra, i aktiviteten skulle vi vara i en grupp men var för sig ändå. Jag ville vara trevlig och småprata vänligt med kvinnan närmast mig och får det där bemötandet. Självklart kan andra också ha brister och därför uppträda osmidigt socialt men när det inte är uppenbart att personen skulle kunna avvika så, så berör det mig mycket illa.

På min första AS Forumträff så träffade jag för första gången människor som var lätta att umgås med, som inte dränerade mig på energi och som var trevliga, jag slapp den där svedan i själen som umgänget med NT kan ge. Jag uppskattar verkligen AS träffarna!

Kentarou skrev:Det är inget fel att inte ha några vänner, det finns ett idiom som går "lika barn leker bäst". Så om du har ett fåtal antal vänner betyder det bara att du är unik.

Tyvärr är ensamhet skadligt för människan. De flesta av oss vill ha sociala kontakter och upplever alltså ensamhet när vi saknar dessa.

mondo beyondo skrev:Jag har inget behov att bli omtyckt av alla, men jag vill inte bli illa omtyckt eller skapa negativ energi i ett sammanhang där vi bara möts en kort stund.

Jag kan känna igen mig i detta. Det är speciellt bekymmersamt på arbetsplatser där man måste fungera för att faktiskt ha sitt arbete och sin försörjning i behåll.

För mig är det som jag tidigare skrivit ett brutalt uppvaknande att jag nu först i 40-årsåldern förstått att de flesta människor nog tycker att jag är en hemsk typ som man helst av allt vill slippa. För egen del förstår jag nu varför jag ofta blir ensam. Jag vill inte vara så här jobbig egentligen och jag hoppas samtidigt att jag i alla fall inte är elak. Samtidigt får det mig att fundera på hur min framtid kommer se ut. Hur kommer mitt liv egentligen bli i fortsättningen?

Vara helt ensam är nog inte bra, men hellre en riktig vän än 10 ytliga vänner. NT verkar mer vilja ha ytliga vänner. De bryr sig inte om att de kanske har olika ideer, de ser mer likheter än olikheter. Vi ser nog mer olikheterna.

Det kan räcka med att bara ses ibland om man vet att den riktiga vännen fortfarande är där, om man båda fattar att man fortfarande är vänner och inte ljuger, bara för att man ses sällan.

Jag träffar folk för ofta. Därför har jag glömt hur ensamhet känns och när jag ibland känner den så känns det skitkonstigt.

Jag hade en kompis som gjorde sig omöjlig, hon stötte bort alla människor och undrade varför hon var ensam. Sådant fattar inte jag att folk inte fattar.

Iofs har jag råkat stöta bort folk men det är av rena missbedömningar. De gör det ofta för att de kräver perfektion hos kompisen.

Kristofer skrev:

mondo beyondo skrev:Jag har inget behov att bli omtyckt av alla, men jag vill inte bli illa omtyckt eller skapa negativ energi i ett sammanhang där vi bara möts en kort stund.

Jag kan känna igen mig i detta. Det är speciellt bekymmersamt på arbetsplatser där man måste fungera för att faktiskt ha sitt arbete och sin försörjning i behåll.

För mig är det som jag tidigare skrivit ett brutalt uppvaknande att jag nu först i 40-årsåldern förstått att de flesta människor nog tycker att jag är en hemsk typ som man helst av allt vill slippa. För egen del förstår jag nu varför jag ofta blir ensam. Jag vill inte vara så här jobbig egentligen och jag hoppas samtidigt att jag i alla fall inte är elak. Samtidigt får det mig att fundera på hur min framtid kommer se ut. Hur kommer mitt liv egentligen bli i fortsättningen?

Nej man är ju inte den lite konstiga individ man är för man vill vara elak. Men att människor undviker att vara med en behöver ju inte vara för man är allvarligt svår att umgås med, kanske är någon annan bara lite trevligare. Känns också som dom som är väldigt intoleranta har svårt för människor som är avvikande.