Att förhållanden tar slut behöver inte bara bero på att man har AS, men funktionshindret kan ju göra det lite jobbigare.

Jag var riktigt nära att få till ett förhållande 2013 med en tjej, men på grund av att jag upplevde massa andra psykiska problem då så det sket sig.
Hade jag varit i bättre fysisk och mental form hade jag haft alla chanser i världen att lyckas för hon gillade mig.
Men jag var feg och ville inte såra henne så sa inte så mycket även om jag älskade henne mycket.

Att se bra ut och sköta sin hygien är skitviktigt för vem vill bli tillsammans med en snuskpelle?

Jag har inga relationer med någon förutom nära släktingar.

Automaton skrev:Kärleksrelationer har aldrig fungerat för mig, aldrig haft ett förhållande och det kommer förmodligen inte hända.

Jag orkar inte med hela skitgörat med inledningen av en förälskelse fas i dagens samhälle. SMS-andet, att vara framåt som kille, hela tiden vara charmig och dittan och dattan. Nej, varför kan det inte bara vara så simpelt som "hej du är söt ta en kaffe nån gång" eller något annat kliché-aktigt men nej då.

Det som stör mig mest är definitivt att man som kille tvingas till att ta initiativet hela tiden. Allt jävla ansvar att styra relationsbildandet i början läggs på en axlar känns det som.

Men jag har mina utseendemässiga krav och de rubbar jag inte på, tjejer som är icke-attraktiva förpassas snabbt till vänskaps-zonen om de visar intresse. Tror inte på att insidan är det enda som räknas utan att det måste vara båda delarna.

Precis. Har väldigt svårt att få några närmare relationer att fungera oavsett form.

Jag tycker också det är bedrövligt att det typiskt förväntas att man ska dela på vardagen och livet och allt i ett förhållande, men om man inte räknas som ett par då har folk inte tid att umgås eller träffas mer på sin höjd någon gång om året och de har inte tid för riktigt nära relationer med vänner när de har familj och parter. Var är balansen? Jag går till en polygrupp för närvarande och där trivs jag mycket bättre. De är vana vid att vara annorlunda och ifrågasätta normer. Man jag hade bara önskat hitta någon att resa hela världen runt med eller vandra tvärs över eurasiska kontinenten med.

Palindromus skrev:

Automaton skrev:Kärleksrelationer har aldrig fungerat för mig, aldrig haft ett förhållande och det kommer förmodligen inte hända.

Jag orkar inte med hela skitgörat med inledningen av en förälskelse fas i dagens samhälle. SMS-andet, att vara framåt som kille, hela tiden vara charmig och dittan och dattan. Nej, varför kan det inte bara vara så simpelt som "hej du är söt ta en kaffe nån gång" eller något annat kliché-aktigt men nej då.

Det som stör mig mest är definitivt att man som kille tvingas till att ta initiativet hela tiden. Allt jävla ansvar att styra relationsbildandet i början läggs på en axlar känns det som.

Men jag har mina utseendemässiga krav och de rubbar jag inte på, tjejer som är icke-attraktiva förpassas snabbt till vänskaps-zonen om de visar intresse. Tror inte på att insidan är det enda som räknas utan att det måste vara båda delarna.

Precis. Har väldigt svårt att få några närmare relationer att fungera oavsett form.

Jag tycker också det är bedrövligt att det typiskt förväntas att man ska dela på vardagen och livet och allt i ett förhållande, men om man inte räknas som ett par då har folk inte tid att umgås eller träffas mer på sin höjd någon gång om året och de har inte tid för riktigt nära relationer med vänner när de har familj och parter. Var är balansen? Jag går till en polygrupp för närvarande och där trivs jag mycket bättre. De är vana vid att vara annorlunda och ifrågasätta normer. Man jag hade bara önskat hitta någon att resa hela världen runt med eller vandra tvärs över eurasiska kontinenten med.

Det stämmer in här också. Jag har också "väldigt svårt att få några närmare relationer att fungera oavsett form", men jag tvingar folk till att acceptera en viss form; nämligen aspergerformen, därefter kan vissa kompromisser ges inom ramen för AS.

Jag tror att vi med AS har allt som alla andra, men att formen för en relation måste anpassas -- den är ovillkorlig för oss.

Eftersom samhället är hierarkiskt och de flesta erkänner hierarkin, tvingas vi mer eller mindre, att acceptera vissa brister hos andra; en relation påminner i stora drag om en förhandling för vad som ska ges och tas inom relationen. Och vi med AS har dessvärre en dålig förhandlingsposition.

AS i sig borde inte hindra en god kärleksrelation, dock begränsas den av våra krav och annans krav. Detta hindrar försök till att etablera en god kärleksrelation; alltså potentiellt goda kärleksrelationer uppkommer inte till följd av krav som ställs. Om jag hade obegränsat med tid så hade jag inte haft några som helst krav utan utrett vartenda människa som fanns på planeten, såväl kvinnor som män, avvaktat och sett hur relationen utvecklats.

Mitt tips är: om det är högsta prioritet att ha en god kärleksrelation, ställ då inte alltför många krav, och låta relationen utveckla sig, ge fler en chans. Bättre beslut tas i regel desto mer information som finns tillgängligt. Om du inte har tid bevara då dina krav, eller om du saknar tid ställ då skyhöga krav.

Kärlek kan se ut på flera sätt. Att säga - ok du är sjuk, jag tar hand om dig. Idag är en skitdag men jag finns fortfarande där, likaså imorgon. Rätt vad det är så slinter jag och då finns du där .

Var singel i de första 20 åren av mitt vuxna liv och "trivdes" med det. Lyckades bli ihop med en tjej förra sommaren men det höll "bara" i ett halvår. Nu känns det helt plötsligt väldigt plågsamt att vara ensam. Vet knappt om jag skulle klara av resten av livet såhär. Men de säger ju att hoppet är det sista som överger människan. Verkar ju fan omöjligt för en AS-kille att ens få en dejt. Även om man är smart och inte ser allt för jävlig ut.

Neurodiversa ska inte dejta, så det är inget problem om man inte kan få till en dejt. Byt metod så kanske det fungerar bättre.

Eldigt, intensivt, sedan blir det knas i regel. Störningsmoment, man drar ej jämt, någon vill det enda samtidigt som den andre vill något annat. Man tär på varandra...har inte varit med om bestående lycka och välbehag. Extremt sällan jag blir kär emellertid, har hänt 3-4 ggr i mitt liv. resten är begär...begäret är svårt att leva utan, lättare ofs som medicinerad, finns ju annat i livet också. Förälskelse är rent vådligt för mig

Moderator:

En diskussion omfattande sju inlägg har avdelats till Aspergare off Google.

jag har inte kunnat slicka en fitta lr sugit en kuk med god aptit så länge ja ha levat

Vilka mer är det du anser saknar känslor? Har t.ex invandrare, homosexuella och romer några känslor enligt dig? Det är en farlig väg du går när du avhumaniserar människor på det sättet. Sen förstår jag inte varför du vill bli tillsammans med någon du anser är oförmögen att älska. Mitt råd är att ha så lite med honom att göra så möjligt, han förtjänar så mycket bättre än dig.

Är glad att jag är asexuell/aromantisk ibland när jag läser om hur svårt andra har det för att hitta någon romantisk relation. Jag har provat dejting dock. Var med på en dejtingsida och gick på ett par dejter och skrev med vissa ibland varje dag. Var kul i ett par månader. Sen tröttnade jag. Har andra relationer i mitt liv som jag känner mig nöjd med. Så jag kan inte säga att jag saknar nåt, som jag heller aldrig har upplevt.

i nuläget är det blandat av "ugh" och "jösses amalia" och att vara less på allting och inte vilja bilda relationer. jag är envis, hängiven och lojal så det sliter och det får mig att stanna i ganska bisarra förhållanden. jag är trött och besviken på mig själv som förälskar mig i fel personer, i kombination med att jag offrar allting för dem och inte riktigt verkar kunna prioritera. känner i nuläget nog att jag vill vara singel för att slippa stressen som kärlek medför.

den annorlunda kommunikationen som ingår i AS verkar jag ha lärt mig att kompensera bra för och jag brukar snarare få feedback att jag är ovanligt diplomatisk, vältalig och kommunicerar tydligt och med medkänsla. de sista veckorna har jag mest känt att det kanske är ett kommunikationshinder att jag saknar lusten att dela med mig av saker med andra. har liksom inget driv att göra små saker (vardagshändelser, information osv) gemensamma, medan andra gör detta per automatik och inte verkar stå ut med att inte få dela med sig och stämma av. tror det beteendet kan bli en sorg för andra, som känner utestängda från ens tanke- och känsloliv.

det konstiga i kärleksrelationer är att jag känner mig ungefär som en 10-åring med ett vuxens ansvar, och en vilja att prestera jämt för att bevisa att jag varken är ett barn, eller svag, eller har några särskilda svårigheter. så att bli sårad eller andra utmanande känslor som naturligt uppstår titt som tätt i förhållanden sopas mest under mattan, jag orkar inte konfrontera och kommunicera med partnern utan försöker mest uthärda. att det är en stil som driver andra från vettet är helt förståeligt.

De funkar inte alls. Ingen vill ta i mig med tång för att jag är så vämjelig.

Jag avstår romantiska kärleksrelationer, tror jag gett upp pga jag litar inte på människor och inte på mig själv.
Orkar inte med missförstånd och allt som kommer till.
Har dålig erfarenhet.
Skulle egentligen vilja vara gift med en trevlig man (kanske också med as...) men det finns ingen som passar med mig tror jag.
Mycket pga jag är kristen och även att jag är mor så mannen blir ju inte första prioritet för mig.
Jag blir nog ensam.

Alyana skrev: även att jag är mor så mannen blir ju inte första prioritet för mig.
Jag blir nog ensam.

Jag är själv pappa så jag förstår det där till 100%.

När jag var tjugo och någonting lyckades jag inte få till det där med relationer.
Jag trodde jag inte var attraktiv nog.

När jag var trettio och någonting insåg jag att jag nog allt hade viss attraktionskraft men att min oförmåga till socialt samspel omöjliggjorde att få fungerande relationer.

Nu när det är dax för fyrtio och någonting tycks det ha jämnat ut sig mellan mina eventuella tillkortakommanden.
Min attraktionskraft har minskat och den sociala oförmågan tycks bestå.

Jag har varit kär en gång, den mannen krävde väldigt mycket hänsyn och förståelse och det passade mig som empat. Han hade även stort kontrollbehov och det passade mig oxå bra då det gav mig struktur och ramar. Jag mådde väldigt bra i den relationen, men han blev kall och avståndstagande rätt som det var och lämnade mig och cirkeln med att han ville vara med mig, lämna mig upprepades sen om och om igen och med tiden slet det ner mig och jag klarade inte längre av att vara objektiv i förhållande till hans destruktivitet.

Med facit i hand så var det bara kärlek från min sida, så då har det inte fungerat så bra med kärleksrelationer för mig. I övrigt blir jag sällan eller aldrig attraherad av någon och det känns som himla otur då jag är ofrivilligt ensam.

I väldigt många år var jag frivilligt ensam, jag behövde och ville skydda mig men när jag sen insåg att det kanske inte var nåt att sträva efter att ha klarat sig 'oskadd' genom livet så välkomnade jag då den sämsta sortens man. Ödets ironi.

En gång var jag oxå tillsammans med en man som var intelligent, hade humor, rättfram och var varm och snäll, precis allt vad jag skulle önskat mig om jag hade haft en önskelista, MEN rätt som det var bara dog mina känslor och efter det har jag en väldig respekt för personkemi och sådana saker som vi inte kan kontrollera med förnuftet. Den mannen var mitt ideal med hjärnan, men med hjärtat var det nåt annat. De fina egenskaperna finns och fanns där men jag kunde inte omfamna det. Och det är sorgligt!

Relationer som jag hade innan min mångåriga isolering var inte med något helhjärtat engagemang, av olika orsaker och lärde mig att jag väcker nånslags rovdjursbeteende hos män. Jag tvingar mig inte på nån, så det är inte det, men förr eller senare får de ett beteende som kan jämföras med att bli huggen i halsen av ett rovdjur. Fastän i praktiken handlar det mer om saker som sägs än saker som görs.

Jag trodde aldrig att jag skulle få till en fungerande relation. Särskilt inte då jag länge hade problem med beröring och dessutom har vestibulit och vaginism. Hade mycket emot mig. Men vid 40+ träffade jag min nuvarande sambo i ett läge då jag själv var psykiskt mogen för en relation. Och han accepterar min vestibulit/vaginism. Inte alla som skulle göra det. Och han accepterar mina npf-relaterade svårigheter också och drar ibland ett större lass än jag gör i hushållet och så. Har nog haft en hiskelig tur.

Mådde jättedåligt under alla år som singel (många här på forumet minns nog hur bitter jag var). Jag hade en del chanser innan jag träffade sambon, men jag var aldrig riktigt redo innan, hur dåligt jag än mådde som singel. Har fått ett helt annat liv nu när jag är i relation. Mår så otroligt mycket bättre. Har blivit som en helt annan människa och liksom fått ett liv. Sent i livet, men bättre sent än aldrig.

Men det har ju varit en del jobb också med en relation. Mycket givande och tagande. Måste tänka ibland på hur jag beter mig. Särskilt i början av relationen fick man tänka till och inte bara agera på impulser. Får man partner sent i livet har man ju skaffat sig en del later.

Att få en partner är verkligen det bästa som hänt mig i livet. Allt i livet har blivit så mycket lättare efter det. Lättare att hantera sina egna tillkortakommanden och jag har mognat som person. Fått mycket mer ork och kan hantera vardagen och livet på ett helt annat sätt än förr.

Heliora skrev:Att få en partner är verkligen det bästa som hänt mig i livet.

Härligt Heliora!

mondo beyondo skrev:

Heliora skrev:Att få en partner är verkligen det bästa som hänt mig i livet.

Härligt Heliora!

Ja vilken fin historia!

mondo beyondo skrev:Den mannen var mitt ideal med hjärnan, men med hjärtat var det nåt annat.

Det är just det här det spricker på för min del.

Dras till män jag inte ska ha att göra med. Jag kan det där nu. Har haft förhållanden.
Men nån annan sort blir jag inte intresserad av.

Ett annat problem är att det alltid följer med andra människor i paketet också. Får nästan lite panikkänslor bara jag tänker på en massa släktingar mm. Det är verkligen jobbigt på riktigt, för mig.

Så jag håller mig för mig själv. Lugnt och skönt. Inget drama, inga bråk. Man får göra som man vill.

Det är kanske rätt naturligt att det blir så, när man är en solitär varelse? Man har liksom ingen anledning att kompromissa, utan ska det vara så ska det vara nåt man verkligen vill ha. Annars är man lika nöjd utan.

Maggi skrev:

mondo beyondo skrev:

Heliora skrev:Att få en partner är verkligen det bästa som hänt mig i livet.

Härligt Heliora!

Ja vilken fin historia!

Mm, det där är riktigt fina grejer. Så glad för bådas skull.

Hej!

Jag lever sedan nio år i en relation som jag blev inlurad och inskrämd i p g a av att jag är jagsvag och lydig och trodde att mitt förhållande skulle ge sociala fördelar. Kvinnan jag lever med trodde det skulle ge henne social status och fler vänner. Hon och hennes mor är mycket manipulativa och tror att de förstår och kan styra AS-personer.Deras främsta intreese är att på sikt tömma mina bankkonton och dumpa mig på gatan. Jag själv vill väldigt gärna lämna den relationen och inleda en relation med en snäll, ödmjuk och lyssnande kvinna som är intresserad av hur jag mår och personlighet och som älskar mig. Är det fler som har liknande erfarenheter?