Förlåt, men det där meddelandet skulle förvirra mig, särskilt om jag var lite osäker på honom! Ingen vidare rak kommunikation där. Saknar tillägget, "häng på om du vill!" Att säga ha en bra dag som avslutning känns lite avståndstagande. Jag skulle tolka det som att han inte riktigt vet vad han vill. Men folk är ju olika.

Jag tycker det är väldigt starkt av dig att du stått ut ett helt år utan att veta hur du skall hantera det. Hoppas du får goda råd som kan bli fruktbara. Lycka till!

En liten grej jag funderar på är hur han hanterar vardagen på annat håll, som exempel jobb/studier?

Beroende på hur bra kontakt du har med honom så skulle du ju annars kunna på något diskret sätt ta upp det där med att du tror att han kan ha asperger och om det är något han själv har märkt av. Kan ju vara bra både för hans del och för er fortsatta relation om han blir utredd och får hjälp med problematiken som det kan vara att ha diagnosen.

Annars så tycker jag att du har fått bra tips och tolkningshjälp från annat håll så jag avslutar väl med ett stort lycka till.

Hej ts! Det absolut bästa med personer som har asperger är att man slipper oskrivna regler och spel. Det andra är att man måste förstå asperger på djupet och att man inte ska göra det svårt i onödan. Jag har varit i samma sits som dig men jag tyckte det var jätte gulligt när han svarade på dom sätten som du beskriver, det är ju så ovanligt. Om jag frågade honom "Kan du öppna dörren?" så svarade han "Ja" utan att ha förståelse för att jag menade att han faktiskt skulle öppna dörren. Eller när jag frågar "Vettu.." och han avbryter mig precis när jag ska berätta med "Hur ska jag kunna veta?"

Det tar säkert tid för honom att lära känna dig och vara trygg med dig. Jag vet att jag själv inte kan lära känna någon på bara ett år. (och jag har inte asperger) Ge det tid om du känner att han är värd det, rannsaka dig själv - att ha en relation med en aspie kräver mycket tålamod och framförallt förståelse och att man absolut inte jämför det förhållandet med ett annat.

Råd: var rak mot honom. Om du blir arg/ledsen så förklarar du varför så att han förstår o s v. Dom förstår inte vissa grejer och det är okej. Då får man förklara det :- )

Hej!
Jag är en tjej utan diagnos, men som har en kille som har aspberger. Detta spelar förstås ingen roll för mig, eftersom jag älskar honom oavsett. Dock så är det lätt att det blir missförstånd mellan oss, och om någon annan här lever med en partner med aspberger eller har aspberger och lever med en partner som inte har det, om lite konkreta råd? Jag är tacksam för alla svar och skulle tycka det vore skönt att prata med någon om det. Jag vill också tillägga att jag och min kille pratar väldigt mycket också. Vi har ett distansförhållande. Skriv gärna till mig om du är intresserad av att byta tankar

Du Peach får väldigt gärna skriva till mig också då vi har lite gemensamt kanske?

Hej och välkommen Tjofsan!

Är det något särskilt som du tycker är svårt och ofta leder till missförstånd? Tänkte mest att det blir nog lättare att hjälpa dig om berättar lite mer ingående vad det är som du har problem med.

Många med AS klarar inte av att ha relationer.

Lika många klarar av att ha en relation.

AS personer som inte tar initiativ till att ses. Hur gör ni då om ni verkligen vill ses men den andra personen inte frågar? Rinner det ut i sanden då eller tar ni tag i saken och frågar tillslut?

Hej, jag har en relation med en man som är asperger till 100% vilket jag accepterat och tycker tillför mycket i vår relation. Han är pålitlig och trygg. Vi har en distansrelation och hörs nästan varje dag på SMS, ibland kan det gå flera veckor innan vi ses men då det alltid är jag som tar initiativet. Det gör inget men det som är frustrerande är att han ibland mitt i, för mig, viktig kommunikation bara tystnar och försvinner. Varför gör han så? När jag försöker prata om detta viftar han bort det.

Han har inte mycket vänner eller särskilt bra relation med sin familj och när vi ses är det bara vi. Jag skulle så gärna vilja ha mer men vågar inte ta upp det. Är det vanligt att AS lever i den här typen av relationer? Känner mig lite hjälplös just nu.

Förvirrad, som du säkert vet så är alla personer med asperger/autism olika. Jag kanske inte är helt representativ, men jag (kvinna med autism) har levt med min man i 19 år och har fyra barn. Det jag försöker säga är att det inte går att skriva någon instruktionsbok för hur man lever med en person med AS/ASD. Man måste fråga. Hela tiden. Det vi alla har gemensamt är ju att kommunikationen inte funkar helt perfekt. Även här kan det se väldigt olika ut, men många tänker t ex inte på att berätta saker innan man får en direkt fråga.

Om du gärna vill att ni båda tar initiativ till att träffas eftersom ömsesidighet är viktigt för dig, säg det! Kanske förtydliga det hela genom att berätta din definition av ömsesidighet.

tahlia skrev:Det folk inte talar om för oss har vi ofta heller ingen aning om. Hintar fungerar inte, antydningar blir sällan bra det heller.

Nu är det faktiskt så att även personer med aspergers är olika.

Jag avskyr när folk talar om aspergare som ett vi.

Zirre skrev:Nu är det faktiskt så att även personer med aspergers är olika.

Jag avskyr när folk talar om aspergare som ett vi.

Man kan ju hitta ett "vi" nästan var man vill bara man anstränger sig lite. Jag tillhör många såna "vi-grupper", t ex vi kvinnor, vi föräldrar, vi svenskar, vi kristna, osv i all oändlighet. Bara för att man använder "vi" om en grupp människor måste man ju inte mena att alla i gruppen är identiska. Det räcker att ha en gemensam nämnare. För många är det viktigt att känna den tillhörigheten, kanske är därför intresseföreningar och olika grupper på t ex facebook finns?

Solblomma skrev:

Zirre skrev:Nu är det faktiskt så att även personer med aspergers är olika.

Jag avskyr när folk talar om aspergare som ett vi.

Man kan ju hitta ett "vi" nästan var man vill bara man anstränger sig lite. Jag tillhör många såna "vi-grupper", t ex vi kvinnor, vi föräldrar, vi svenskar, vi kristna, osv i all oändlighet. Bara för att man använder "vi" om en grupp människor måste man ju inte mena att alla i gruppen är identiska. Det räcker att ha en gemensam nämnare. För många är det viktigt att känna den tillhörigheten, kanske är därför intresseföreningar och olika grupper på t ex facebook finns?

Vill ej försaka snubben på korset. (en miljard polare på d)-

Fall mna vill bli/förstå, kan man bara inte köra på med musik(tird,ymd) då?

Man ska akta sig för att självdiagnosticera folk och ta det för sanning, det är inte alls säkert att han har en diagnos och har han det behöver det inte vara Asperger/autism, det kan vara precis vad som helst. Jag trodde min vän sedan sju år tillbaka hade odiagnosticerad autism men det visade sig vara en personlighetsstörning, jag blev jätteförvånad.

Du ska inte ”stå ut” oavsett vad om han har en diagnos eller inte, jag har själv autism och jag skulle inte acceptera det din kille utsätter dig för.

Du måste nog lära dig att möta honom. Kolla om du kan få honom göra ett mbti test (myer briggs) se vilken personlighetstyp han har, sen kollar du andra av samma personlighetstyp på youtube prata om just hur den personlighetstypen fungerar.

Personality hacker har en car model för samtliga personlighetstyper, där de förklarar hur olika typer säger "jag älskar dig"
-> https://www.youtube.com/watch?v=R9Df2Nr ... kyIqyYAakJ

För själva testet:
-> https://www.16personalities.com/sv/grat ... ighetstest

Du borde också göra testet förresten. Kan vara bra så du känner dig själv och vet hur du fungerar.

Hettan skrev:Du måste nog lära dig att möta honom. Kolla om du kan få honom göra ett mbti test (myer briggs) se vilken personlighetstyp han har, sen kollar du andra av samma personlighetstyp på youtube prata om just hur den personlighetstypen fungerar.

Personality hacker har en car model för samtliga personlighetstyper, där de förklarar hur olika typer säger "jag älskar dig"
-> https://www.youtube.com/watch?v=R9Df2Nr ... kyIqyYAakJ

För själva testet:
-> https://www.16personalities.com/sv/grat ... ighetstest

Du borde också göra testet förresten. Kan vara bra så du känner dig själv och vet hur du fungerar.

Jag gjorde testet, och fick INTP eller ISTP. Vi autister blir, enligt mig, oftast ISTP och INTP.

Förvirrad1975 skrev:... men det som är frustrerande är att han ibland mitt i, för mig, viktig kommunikation bara tystnar och försvinner. Varför gör han så? När jag försöker prata om detta viftar han bort det

Kan bara tala för mig själv. När jag tystnar och försvinner under en konversation så handlar det oftast om en "överdos av intryck". Det kan t.ex vara mycket ljud (kaffemaskin, trafik utanför) eller rörelse (TV:n är på, folk som går omkring) i miljön eller till och med ens egna tankar som man försöker hinna med att analysera INNAN man släpper ut dom ur munnen.

Att värja sig mot alla intryck är svårt och kräver mycket energi, ibland tar energin slut (eller är på väg att ta slut), då går alla mina tankar till hur jag snabbt (och helst smidigt) ska komma ifrån den situation jag befinner mig i. Flykt.

Att han inte tycker om att prata om det, kan möjligen bero på att han inte vet varför han blir tyst och försvinner, eller kanske att han inte känt sig förstådd när han har försökt förklarat det (för dig eller någon annan) tidigare.

verbatim skrev:

Förvirrad1975 skrev:... men det som är frustrerande är att han ibland mitt i, för mig, viktig kommunikation bara tystnar och försvinner. Varför gör han så? När jag försöker prata om detta viftar han bort det

Kan bara tala för mig själv. När jag tystnar och försvinner under en konversation så handlar det oftast om en "överdos av intryck". Det kan t.ex vara mycket ljud (kaffemaskin, trafik utanför) eller rörelse (TV:n är på, folk som går omkring) i miljön eller till och med ens egna tankar som man försöker hinna med att analysera INNAN man släpper ut dom ur munnen.

Samma för mig. Det är som en energistapel som sjunker hela tiden tills det tar stopp och jag måste avsluta omgående. Oftast går jag bara då energin att förklara varför inte finns kvar. Det kräver mycket energi att uppehålla en konversation och ännu mer om det handlar om djupa saker.

Nalober skrev:

Hettan skrev:Du måste nog lära dig att möta honom. Kolla om du kan få honom göra ett mbti test (myer briggs) se vilken personlighetstyp han har, sen kollar du andra av samma personlighetstyp på youtube prata om just hur den personlighetstypen fungerar.

Personality hacker har en car model för samtliga personlighetstyper, där de förklarar hur olika typer säger "jag älskar dig"
-> https://www.youtube.com/watch?v=R9Df2Nr ... kyIqyYAakJ

För själva testet:
-> https://www.16personalities.com/sv/grat ... ighetstest

Du borde också göra testet förresten. Kan vara bra så du känner dig själv och vet hur du fungerar.

Jag gjorde testet, och fick INTP eller ISTP. Vi autister blir, enligt mig, oftast ISTP och INTP.

Intressant, jag scorar alltid något av de två. Men har aldrig tänkt på det på så sätt förut, att det kanske finns en sådan koppling.

Nu ger du mig en uppsjö av förklaringsmodeller, heh. Tack!

För mig är det glasklart.

Men jag minns när någon för första gången sade till mig "du är ju rätt aspig", jag bara garvade då. Sen började jag analysera och fundera. Läste på.
Jag säger inte att det är så, men kanske det är samma för honom?

Jag har ofta missat kärlek när det finns framför ögonen på mig. Kompisar som säger "jeeez, hon tycker verkligen om dig". Jag är i de lägena ungefär så här: "eh, VA, gör hon?!". Så kan det se ut.

Sen måste jag säga att det är väldigt fint av dig att anstränga dig genom att läsa på, han förstår inte hur lycklig han är som har en sådan människa som engagerar sig på det sättet. Det är ren kärlek i mina ögon.
Samtidigt tycker jag inte att du ska göra det om det är på bekostnad av dig själv. Du kommer inte orka i längden, det är i varje fall min erfarenhet.
Min åsikt bara.

För mig låter det ganska glasklart.
Men det är inte så säkert att det är det för honom, är det något "vi" saknar så är det ofta självinsikt.

Jag minns första gången någon nämnde för mig att jag var "aspig", jag bara skrattade bort det. Sen började jag tänka och analysera. Nu är jag helt övertygad (även om jag inte heller har en officiell diagnos).

Just i relationer har det blivit extra tydligt. Ibland när jag varit med någon har jag hört från kompisar saker i stil med "wow, hon är verkligen jättekär i dig", medan jag är mer "va, är hon?". "Jamen ser du inte hur hon tittar på dig?", och jag bara "eh nä?!".
Ungefär så. Jag vet aldrig om någon är intresserad av mig på så sätt.

Kanske det är liknande för honom? Han kanske inte ser det helt enkelt?


Sedan tycker jag att det är enormt starkt och dedikerat av dig att läsa på, ta dig tid att skapa den här tråden till att börja med. Det är sällsynt faktiskt, och det vittnar om ren kärlek. Det är något jag tycker du ska vara stolt över.
Däremot är jag inte så säker på om det är så bra. Det låter som ett recipie for disaster. Du borde tänka på dig själv i allt det här. Men jag kan ha fel.

Om det är något som är bra med "oss", så är det att vi är riktigt dedikerade när vi väl kopplar vad som är viktigt.


Du har fått en hel del vettig respons här redan, men ville ändå bara säga min bit.

Stort lycka till!

Mammaspojke skrev:Samma för mig. Det är som en energistapel som sjunker hela tiden tills det tar stopp och jag måste avsluta omgående. Oftast går jag bara då energin att förklara varför inte finns kvar. Det kräver mycket energi att uppehålla en konversation och ännu mer om det handlar om djupa saker.

Väldigt ofta håller jag utkik efter ett perfekt tillfälle att smyga iväg utan att bli upptäckt. Blir jag upptäckt så kommer alla frågor och övertalningsförsök för att få mig att stanna kvar. Då finns det bara två saker som kan hända:
1. Jag ljuger fram en ursäkt, fastän jag avskyr att ljuga. (t.ex att jag har en tid att passa och måste gå).
2. Jag låter mig övertalas, av egen svaghet att motstå och kunna stå upp för mig själv.
Båda dessa utgångar har sina nackdelar, ibland kan till och med en misslyckad lögn/ursäkt leda till ytterligare övertalningsförsök varpå jag skamset låter mig övertalas.

Så många gånger man fått höra efteråt: "Vart tog (mitt namn) vägen"?, "Vart försvann du igår"? och dylikt. Men hellre det än att riskera bli kvar i situationen.

Hej!

Jag känner igen så mycket i denna tråd. sedan åtta år försöker jag leva sambo/ särboliv med en kvinna som tror att hon förstår aspies. Hon vill helst inte att jag går ut, jag har övertala hela hennes familj att jag behöver min Dagliga sysselsättning för att komma ut inte bli tokig.
Hon har inte AS men ett kontrollbehov liknande en psykopats. I början tog hon mig till en sexolog hon förstod inte att jag inte vill ha sex med henne eftersom jag inte älskar henne utan blivit inlurad i relationen för att hon tjänar socialt och ekonomiskt på den, hon tar ut en samlevnadsavgift. Betalar jag inte kastar hon ut mig och isolerar mig från mina bekanta. Jag borde lämna henne men vågar inte.

Längtar en kärlek och ett aktivt sexliv.