Jag har kämpat med social utmattning hela livet. Men ofta har det varit i kortare perioder - om jag stängde in mig i ett par veckor då och då så orkade jag vara hyfsat social i ett par veckor igen. Vissa år var riktigt bra med mycket energi.

Nu har jag varit i en svacka i fyra år. Jag hade ett möte igår, och idag behöver jag ligga ned och sova. Jag uppfattar det som att jag helt har tappat konditionen socialt. Till saken hör att jag inte jobbar på en fast arbetsplats med en känd grupp utan flyttar mycket och jobbar hemifrån mycket. Jag kan för det mesta bete mig som förväntat i sociala situationer och uppfattas oftast inte som avvikande, men att läsa av och tolka och anpassa mig drar enormt av energi av mig.

Kan jag göra något för att få tillbaka formen?

Hej Mizz Gru

Jag tror tyvärr det är svårt att träna upp. Det handlar nog mer om att acceptera sina begränsningar och förlåta sig själv för att man inte orkar. Tänker du negativa tankar om dig själv för att du inte orkar? Det tar mycket energi att vara arg på sig själv. Du behöver kanske vara snällare mot dig själv och ge dig tid för den återhämtning du behöver. Livet går upp och ner, ibland orkar man mer, ibland mindre. Om du är hård mot dig själv när du är nere kommer du bara sjunka djupare. Ge dig själv kärlek och omtanke istället, vad behöver du för att må bra? Är det något som du gjorde förut som gav dig energi, som du kanske har glömt göra på länge? Jag går ut i skogen när jag är utmattad, där finns inga krav och naturen är helande.

För mig fungerar det mer som en bränsletank. När bränslet är slut måste man fylla på med nytt (genom vila/ensamhet/vara i naturen, mm). Att träna upp den "sociala tåligheten" fungerar inte, det är snarare så att ju mer man utsätter sig för krävande situationer, desto mer återhämtning behövs efteråt. Bromsar man inte i tid blir det totalkrasch, och det är inte att rekommendera!

Jag blir trött även utan det sociala. Men behöver även en del strukturer och socialt för att inte bli för lat och trött. En lagom balans. Svårt att hitta tyvärr.

Känner igen mycket.
Har asperger, ADD, recidiverande depression, PTSD tidigare och senaste åren utmattning.
Det viktigaste är nog ändå att acceptera att kroppen/hjärnan säger ifrån när den är trött och acceptera det..
Det är svårt för oss själva att acceptera,
och ännu värre om inte omgivningen förstår orsakerna och att det är på riktigt så jobbigt och accepterar.
T ex partner, äldre barn, släkt, kollegor, FK.....

Ett visst mått av social träning går absolut att göra och ha nytta av för att orka mer. Det går bara inte att förvänta sig att det ska finnas energi jämnt. Det kommer alltid att behövas pauser i någon form. Själv tar jag gärna micro-pauser sissådär 10 minuter varannan timme medan det sociala pågår för att sedan återvända.

Mitt tips börja löpträna!

Det har fantastiska effekter på alla hjärnans funktioner.

Tips läs hjärnstark om du inte redan gjort det.

Man kan träna sig till att orka mer. Se bara på mig!

Sova kan man annars göra när man är död.

Alyana skrev:Känner igen mycket.
Har asperger, ADD, recidiverande depression, PTSD tidigare och senaste åren utmattning.
Det viktigaste är nog ändå att acceptera att kroppen/hjärnan säger ifrån när den är trött och acceptera det..
Det är svårt för oss själva att acceptera,
och ännu värre om inte omgivningen förstår orsakerna och att det är på riktigt så jobbigt och accepterar.
T ex partner, äldre barn, släkt, kollegor, FK.....

Hur mår du numera förresten?

Du är alltid snäll mot mig o det tackar jag för!

Du är en vis människa som har problem men vem har inte problem egentligen?

Kanske får du sänka kraven lite? Jag klarar av att vara social 1-2 timmar i sträck sen är jag slut och kan inte göra något mer socialt den dagen eller ibland inget mer än att vila. Men jag försöker se till att den stunden jag är med den jag umgås med blir kvalitetstid. Jag orkar heller inte umgås med folk varje dag utan behöver egna dagar. Jag har visserligen sjukersättning så jag kan styra det ganska väl men allt kommer man ju inte ifrån och det vill jag ju inte heller.

För min del ligger nyckeln i att orka socialt att försöka ha det som huvudsyfte den dagen, att inte lägga all energi på något annat utan försöka spara krafterna till dom människorna som betyder något för mig. Men det är så klart svårare om man jobbar att anpassa.

Jag håller med att det är viktigt att fylla på med det man gillar. Jag tycker om att gå i skogen med hundarna, träna med dom, se serier och dokumentärer, träna själv (löpning, box, styrka) och att träffa mina närmsta vänner och familj.

En annan sak som hjälper mig är att ha struktur i möten med kompisar, vi går alltid en promenad med hundarna, då är jag trygg och vi har något att fokusera på. Är jag trött så är det så lätt att bara säga att vi ska gå och inte göra något mer, då får det sociala en tydlig start och ett tydligt slut. Nu har jag fått in kompisar i livet som inte följer den mallen så där är det fortfarande ett jobb för mig att våga säga till när jag är helt utmattad.

Jag har också lättare att umgås med bara en person i taget eller med fler om det gäller min familj. Men så fort man är mer än en person får jag det svårt socialt, även med familjen. Att veta när jag ska prata så jag inte avbryter, vad jag ska säga, hur jag ska vara osv.och blir liksom så osäker och känner att allt jag gör och säger är fel. Där måste jag bli bättre på att vara snäll mot mig själv och inse att det är svårare för mig än vad det är för dom men att jag gör mitt allra bästa.

Att ta små pauser som föreslagits redan är ju också ett sätt. Där har jag mest hjälp av mina hundar att dom måste ut men det kan ju också vara en sån sak som att säga att man måste gå på toa eller vad som nu passar in i just det sällskapet.

Alyana skrev:Känner igen mycket.
Har asperger, ADD, recidiverande depression, PTSD tidigare och senaste åren utmattning.
Det viktigaste är nog ändå att acceptera att kroppen/hjärnan säger ifrån när den är trött och acceptera det..
Det är svårt för oss själva att acceptera,
och ännu värre om inte omgivningen förstår orsakerna och att det är på riktigt så jobbigt och accepterar.
T ex partner, äldre barn, släkt, kollegor, FK.....

Håller med, acceptans är viktigt! Jag önskar att mina gamla vänner hade haft det så dom fanns kvar nu. Men alla från grundskolan och gymnasiet tröttnade när jag inte orkade festa varje helg, när jag var sjukskriven och trött hela tiden och när min anorexi inte bara var en kort episod utan utdragen i nu 15 år. Det orkade ingen med.

Jag försöker acceptera själv och ett exempel är idag när mamma frågade om vi skulle handla idag. Då skulle det innebära att jag skulle handla vid två och sen träna halv sex ikväll. Så mycket intryck klarar jag inte just idag när jag är så här trött så jag frågade om vi kan handla imorgon istället och det var inga problem. Vissa dagar klarar jag mer än andra och då får jag försöka hejda mig själv för att inte bränna ut mig till resterande dagar men ändå få saker gjorda. Balansen är svår.

Min farfar förstår t.ex. inte varför jag är så kort stund hos honom, det tar mig 35-40 minuter att gå dit och lika mycket hem. Vägen är full med folk och cyklar och bussar och bilar och det blir så mycket intryck. Sen när jag väl kommit dit så är jag ju redan trött och orkar kanske egentligen mindre än en timme men känner att jag måste vara där minst så länge iaf. Känns alltid som ett svek för att jag inte orkar mer när han blir ledsen och undrar varför jag inte vill stanna. Farfar vet dock inte om autismen för han vet nog knappt att det finns eller vad det är. Han är 95 år och det är liksom inget som pratades om under hans tidigare liv och en förklaring inte skulle förstås eller göra någon skillnad. Bara trassla till allt

Solblomma skrev:För mig fungerar det mer som en bränsletank. När bränslet är slut måste man fylla på med nytt (genom vila/ensamhet/vara i naturen, mm). Att träna upp den "sociala tåligheten" fungerar inte, det är snarare så att ju mer man utsätter sig för krävande situationer, desto mer återhämtning behövs efteråt. Bromsar man inte i tid blir det totalkrasch, och det är inte att rekommendera!

Samma för mig. Det enda som fungerar tycker jag är att hitta sina begränsningar och acceptera att "ja, detta är vad jag klarar av och så är det med den saken".

cirkusfreak skrev:

Solblomma skrev:För mig fungerar det mer som en bränsletank. När bränslet är slut måste man fylla på med nytt (genom vila/ensamhet/vara i naturen, mm). Att träna upp den "sociala tåligheten" fungerar inte, det är snarare så att ju mer man utsätter sig för krävande situationer, desto mer återhämtning behövs efteråt. Bromsar man inte i tid blir det totalkrasch, och det är inte att rekommendera!

Samma för mig. Det enda som fungerar tycker jag är att hitta sina begränsningar och acceptera att "ja, detta är vad jag klarar av och så är det med den saken".

Jag är bipolär och hade en väldigt uppåtperiod, manisk episod nyss och sen bara vaknade jag en dag som jag alltid gör och det hade övergått till en depression, det är som att jag sprungit rakt in i en vägg och det slår över på en sekund i princip. För mig handlar det inte om yttre faktorer som gör mig deprimerad utan det är en del av sjukdomen, förutom att en gemensam nämnare är att jag bränt ut mig när jag varit så där extremt aktiv och hypoman/manisk och gjort mer än vad jag borde, det är en balans mellan att träffa och vara social och att ge sig själv egentid.

Acceptera och tänka framåt, att även om jag har massor av ork en period så får man hushålla med energin även då så den räcker i längden. Nu har jag kraschat totalt, jag orkar knappt inte prata, orkar inte ens försöka ha ögonkontakt med folk fast jag vet att det förväntas och jag klarar inte av att träffa vänner eller ta mig för något, har fått order från min terapeut att jag ska avboka allt socialt och alla saker jag har inbokade för att jag är så sjukt trött och deprimerad. Har fått träffa läkare 3 ggr på två dagar för att bedöma suicidrisk efter en överdos nyligen och med mitt dalande mående. Inläggning var deras råd men jag vill inte. Istället ska vi lägga till Litium i medicinlistan för det går inte att ha det så här.

Häromdagen var jag så utmattad och deprimerad att jag inte orkade stå upp så mina föräldrar fick gå ut med mina hundar. Jag sover flera timmar varje dag och det enda jag orkar är att ta hand om mina hundar och det kräver all energi.

Det känns jobbigt att inte orka träffa några kompisar för att jag känner mig som en dålig vän, men jag har sjukskrivit mig från vardagen/tagit semester och ska bara fokusera på vila och återhämtning. Har laddat upp med filmer och serier för ett par veckor.

För mig går det inte att träna upp så jag håller med dom jag citerat

Teagirl skrev:Det känns jobbigt att inte orka träffa några kompisar för att jag känner mig som en dålig vän, men jag har sjukskrivit mig från vardagen/tagit semester och ska bara fokusera på vila och återhämtning. Har laddat upp med filmer och serier för ett par veckor.

Du har säkert hört det 1000 gånger, men jag säger det ändå: Du är inte en dålig vän bara för att du tar hand om dig själv! Att du mår bra är ju själva förutsättningen för att du ska orka vara en vän överhuvudtaget. Så ta hand om dig, både för din egen och dina kompisars skull!

Solblomma skrev:

Teagirl skrev:Det känns jobbigt att inte orka träffa några kompisar för att jag känner mig som en dålig vän, men jag har sjukskrivit mig från vardagen/tagit semester och ska bara fokusera på vila och återhämtning. Har laddat upp med filmer och serier för ett par veckor.

Du har säkert hört det 1000 gånger, men jag säger det ändå: Du är inte en dålig vän bara för att du tar hand om dig själv! Att du mår bra är ju själva förutsättningen för att du ska orka vara en vän överhuvudtaget. Så ta hand om dig, både för din egen och dina kompisars skull!

Tack, ja jag känner ju hur energin helt är slut. Blev helt yr av att prata i telefonen. Så kommer nog behöva lite andrum med bara mig och hundarna.

Solblomma skrev:

Teagirl skrev:Det känns jobbigt att inte orka träffa några kompisar för att jag känner mig som en dålig vän, men jag har sjukskrivit mig från vardagen/tagit semester och ska bara fokusera på vila och återhämtning. Har laddat upp med filmer och serier för ett par veckor.

Du har säkert hört det 1000 gånger, men jag säger det ändå: Du är inte en dålig vän bara för att du tar hand om dig själv! Att du mår bra är ju själva förutsättningen för att du ska orka vara en vän överhuvudtaget. Så ta hand om dig, både för din egen och dina kompisars skull!

Min terapeut har sagt att jag oroar mig så mycket mer om andra än vad jag gör om mig själv. Jag vill alltid hjälpa, lösa problem, finnas att prata med och om det är något jag inte vet hur jag ska hantera eller hur jag ska bemöta så läser jag på om det. T.ex. en vän som jag pratade med ett försäkringsbolag om vad som gällde i ett fall som hens för att hjälpa hen att få en bra ersättning, läsa på på FK hemsida om hur hen ska agera nu, läser igenom allt om sjukdomarna som min kompis tror sig ha.

Träffar folk när jag egentligen inte orkar för att inte svika någon. Och framförallt håller jag uppe en sådan fasad så att ingen kan se igenom den, jag är en super bra skådespelerska. Vill inte oroa någon och jag lurar dom flesta. Men det är något som drar massor av energi, verkligen massor och det gör att jag orkar vara social så korta stunder. Som igår när jag mådde skit och pratade med kompisen i telefon så var jag livrädd för att prata om mig själv så jag inledde samtalet direkt med att anstränga mig att låta ok och fråga saker om hen istället så inget fokus skulle komma på mig.

Det kanske kan underlätta lite att se till att det är du ts som styr i vilken riktning samtalen ska gå? Att du sätter en gräns för dig själv hur mycket du vill prata om olika saker och hålla det på en nivå som inte kräver så mycket? Klart man ska vara trevlig men man behöver inte vända ut och in på sig själv för att vara perfekt.

Min terapeut har sagt att jag oroar mig så mycket mer om andra än vad jag gör om mig själv. Jag vill alltid hjälpa, lösa problem, finnas att prata med och om det är något jag inte vet hur jag ska hantera eller hur jag ska bemöta så läser jag på om det. T.ex. en vän som jag pratade med ett försäkringsbolag om vad som gällde i ett fall som hens för att hjälpa hen att få en bra ersättning, läsa på på FK hemsida om hur hen ska agera nu, läser igenom allt om sjukdomarna som min kompis tror sig ha.

Precis så gör jag också! Det ställer till det i mina relationer på grund av:
1) jag ser inte mina egna behov utan fokuserar på den andra tills jag plötsligt själv är slutkörd. Då kan jag bli besviken på den andra som inte har sett mig (även fast jag själv inte såg mig).
2) den andra kanske inte vill att jag ska fixa allt i dens liv. Den kanske bara ville ha någon som lyssnar. Den kanske inte är redo för lösningar. Jag kan bli jobbig i min iver att hjälpa.

Vet dock inte hur man slutar. Tips..?

Social utmattning - träna upp?
Inläggav Karamell » 2020-01-27 18:35:55
Jag blir trött även utan det sociala. Men behöver även en del strukturer och socialt för att inte bli för lat och trött. En lagom balans. Svårt att hitta tyvärr.

Lat och trött! Japp, när jag blir för tillåtande så hamnar jag också i lat och trött! Alltså att tröttheten inte går över av vila, eftersom självförtroendet parallellt har gått ned och jag inte längre tror att jag någonsin ska orka något igen

Skogspromenader och böcker brukar fylla på min bränsletank...