"Alla" (öppenpsyk och hab) pratar om att jag måste lära mig att få balans i vardagen. Med det verkar de mena att jag ska ha ett schema där allt från måltider till promenader och dusch finns med. Men, de kan bara inte förstå att mitt problem inte är att organisera min vardag. Jag har ju omorganiserat en hel simklubb innan jag blev utbränd. Att organisera går nästan helt automatiskt för mig! Men där stannar det. Det finns ingenting som kan få mig att lyckas följa mitt eget schema. Spelar ingen roll hur motiverad jag är, det går bara inte. Kanske en eller två dagar, men sen är det kört igen, jag hamnar i soffan med mobilen eller en bok. Jag vill ju egentligen inte hamna där i soffan, utom när jag faktiskt behöver vilan. Jag misstänker att det är samma svårighet som gör att det är helt omöjligt att bli av med min hetsätningsstörning. Vad göra? Är det här ADHD:n som spökar, och i så fall: hur hanterar man det?

Jag har exakt samma problem som du, trots de godaste av föresatser blir jag bara sittande framför datorn större delen av dagen Jag antar att lösningen är stenhård disciplin men det har i alla fall inte jag.

Min stenhårda disciplin tog slut efter gymnasiet!

Jeg har samme problem. Det er også mest det som gjør meg så asosial.

Men hur kan hab inte ha någon som helst aning om det här problemet när det verkar vara så vanligt? Är det inte det som kallas exekutiva funktioner förresten? BUP pratar om det hela tiden. Men när man blir vuxen ska man tydligen inte ha de här svårigheterna.

Tror det till någon del hänger ihop med igångsättningsproblem också

Solblomma skrev: Men, de kan bara inte förstå att mitt problem inte är att organisera min vardag.

Solblomma skrev:Det finns ingenting som kan få mig att lyckas följa mitt eget schema.

Exakt så.

Jag kände ett tag att om de säger saker som "skriv lappar", "ställ alarmet på mobilen" mm en gång till, så skriker jag.

Jag ser ju inte ens lapparna 5 minuter efter att jag satt upp dem.
Och även om jag gör det säger det som står mig ingenting.

Plingar mobilen en påminnelse stänger jag av den och "Ska bara xxx 5 minuter till." Nästa gång jag tittar på klockan har det gått 2 timmar.

Eller så bara bestämmer jag mig för att skita i det jag borde göra, beroende på vad det är.

Solblomma skrev:Vad göra? Är det här ADHD:n som spökar, och i så fall: hur hanterar man det?

Ingen aning.
Jag har ADD iofs, men med en del slängar av H.
Har hittills inte lyckats komma på nåt som funkar mer än tillfälligt.
Och när det funkar är det inte som resultat av nån strategi eller ansträngning, utan det bara gör det, av sig själv.

Men hur kan hab inte ha någon som helst aning om det här problemet när det verkar vara så vanligt?

Det undrar jag också. Det är en omöjlighet att de inte skulle hört talas om det.
Min psykolog fattade iofs vad jag sa, men hon hade heller ingen lösning på det.
Jag sa nånting i stil med att "Det känns så konstigt att vara så medveten om ett problem, men inte kunna göra nånting åt det, att inte kunna styra sig själv med viljan." Hennes reaktion var ungefär att "Ja, det är verkligen konstigt.".
That´s it.

Fabela skrev:Och när det funkar är det inte som resultat av nån strategi eller ansträngning, utan det bara gör det, av sig själv.

"Det känns så konstigt att vara så medveten om ett problem, men inte kunna göra nånting åt det, att inte kunna styra sig själv med viljan." Hennes reaktion var ungefär att "Ja, det är verkligen konstigt.".
That´s it.

Undrar om det går att ställa sig vid sidan av sig själv och observera för att ta reda på vad som gör att det fungerar "av sig själv"? Jag vet att jag har nån sorts inneboende superkrafter som sätts igång när jag är själv med barnen. Jag kommer alltid ihåg den yngstas läxa, 15-åringens dusch, medicin, osv. Orkar fixa mat när de är hungriga, se till att de har rena kläder. Det kanske är en urkraft som kommer loss när man får barn? Tyvärr kan jag inte få fram den när det bara gäller mig själv eller andra vuxna.

Att inte kunna styra sig själv med viljan är inte bara konstigt, det är fruktansvärt frustrerande skulle jag säga. Nu när depressionen sakta, sakta börjar gå uppåt kan jag ibland (vid sällsynta tillfällen, men ändå) känna att jag vill göra något. Gå ut i trädgården och fixa lite, måla, sy... Men självklart blir inget av det där av, jag fortsätter sitta i min soffa fast jag faktiskt vill göra nåt. Men så, plötsligt, kommer ett av de där tillfällena när det faktiskt går av sig själv, och efteråt undrar jag alltid "hur gick det där till"?

Ska fråga arbetsterapeuten nästa gång, om hon får en så här tydligt formulerad fråga kan hon ju i alla fall inte missförstå vad det är jag frågar efter.

Känner igen mig. Ingenting går av sig själv, har ingen "autopilot" som dom flesta utan diagnos verkar ha.

Så insikten om avsaknad av "autopilot" för mig ledde till att jag började tänka annorlunda. Jag har schema men inte för allting, det skulle bli för mycket att förhålla sig till. Har också fått råd om att sätta upp lappar men jag vill ha det "rent" omkring mig, inte för mycket plotter s a s

Så i mitt huvud bryter jag ner en uppgift i små delar. Alltså att tänka att göra en grej i sin helhet blir en för stor uppgift T ex disken. I mitt huvud blir det; hälla upp diskvatten och lägga ner disken. Sen lämnar jag det för en stund och tänker inte mer på det. Jag vet inte om jag kan förklara riktigt men med löpningen så blir det att jag tänker; klä på mig träningskläder och gå ut, sen den ena foten framför den andra osv... inte tänka innan att jag ska springa si och så långt, det blir en för stor uppgift

Inte vet jag om jag lyckades förklara hur? Men det är ju svårt för någon annan, tex Hab. att hjälpa med att komma igång. Jag har avsagt mig all sån "hjälp" för jag märkte att det inte funkade och jag blev bara frustrerad och stressad av boendestöd och Hab. och sånt.

Men det är inte alltid lätt men jag har sänkt kraven på mig själv

Det mesta jag hittar att läsa om igångsättningssvårigheter handlar om barn/tonåringar. Och då är det förälderns jobb att vara igångsättare. Jo tack, jag vet hur man sätter igång en tonåring med igångsättningssvårigheter. Men har ingen aning om hur jag ska sätta igång mig själv! Hur svårt kan det vara? Varför har ingen forskat om det här problemet när det är så vanligt?

Har funderat rätt mycket på det här.
Fast jag har inga svar, utan bara frågor och just egna funderingar.

Solblomma skrev:Undrar om det går att ställa sig vid sidan av sig själv och observera för att ta reda på vad som gör att det fungerar "av sig själv"?

Jag har försökt observera mig själv, för att se om det finns några mönster och om det blir skillnad om jag gör si eller så.
Svaret är ungefär: nej.

Jag tycker att det verkar som att det finns flera olika saker som påverkar, och att mycket i mig går i perioder, och att mitt beteende varierar beroende på hur de olika banorna möts.
Komplicerat, m.a.o.

Solblomma skrev:Jag vet att jag har nån sorts inneboende superkrafter som sätts igång när jag är själv med barnen. Jag kommer alltid ihåg den yngstas läxa, 15-åringens dusch, medicin, osv. Orkar fixa mat när de är hungriga, se till att de har rena kläder. Det kanske är en urkraft som kommer loss när man får barn? Tyvärr kan jag inte få fram den när det bara gäller mig själv eller andra vuxna.

Mm, känner igen det där lite grann, fast jag har ju inga barn då.
Men att det ska till nånting rätt extremt, för att liksom bryta igenom och kicka igång en.

Jag tänker på det som nånting primitivt. Om det går att förstå?

Alltså vi har ju mest bara påhittade måsten, borden och skullen omkring oss.
Jag kan inte lura mig själv att tro att jag måste passa en läkartid, t.ex. Det måste jag ju inte alls, ingen dör om jag inte går dit. Det enda som händer är att jag får vänta tills jag får en ny tid, och betala 350:- för det uteblivna besöket. Läkaren har säkert pappersjobb liggande som hen behöver göra, och är nog bara glad för att ha fått de extra minuterna till det.

Men om huset brinner blir det fart.

Vet inte om det spelar in att jag har dålig tidsuppfattning också.

Men hur som helst: vuxna människor kan ju ta hand om sig själv, och har ansvar för sig själv.
Alltså finns inte samma behov att engagera sig, som när det gäller barn - och särskilt då ens egna barn.
Så kanske det handlar om motivation ändå, åtminstone delvis?

Solblomma skrev:Men har ingen aning om hur jag ska sätta igång mig själv!

Jo förresten, ibland kan jag lura igång mig själv.
Det kan vara att jag börjar pilla med nånting litet, som inte riktigt hör till det jag borde göra. Sen fortsätter jag bara, utan att jag märker det.

Alltså ungefär som att jag ska ringa ett viktigt samtal, säger vi.
Sneglar på mobilen en tid, men får mig inte till att ringa samtalet.
Ser då blocket som ligger intill, som borde ligga i ett skåp.
Går och ska flytta på blocket.
Bläddrar i det.
Hittar anteckningar som egentligen borde stå i ett annat block.
Skriver upp dem i rätt block, lägger det andra i skåpet.
Kommer tack vare det på nåt annat jag borde mejla om.
Gör det.
Och sen ringer jag det där samtalet av bara farten.

Men det där är ingen pålitlig metod, som jag kan räkna med. Utan det funkar när det funkar, av okänd anledning.


Är det nåt nån annan känner igen?

Solblomma skrev:Det mesta jag hittar att läsa om igångsättningssvårigheter handlar om barn/tonåringar. Och då är det förälderns jobb att vara igångsättare. Jo tack, jag vet hur man sätter igång en tonåring med igångsättningssvårigheter. Men har ingen aning om hur jag ska sätta igång mig själv! Hur svårt kan det vara? Varför har ingen forskat om det här problemet när det är så vanligt?

Känner igen.
Som mamma har jag ensam i många år klarat sånt som väldigt få skulle gjort i samma sits.
En enorm beslutsamhet och vilja och motivation.
Men när det gäller mig själv är det sämre...

Jag har märkt att dom dagar det är lite fart på magen så brukar det bli att jag tar tag i saker. Det kanske är lavemang vi behöver.

Micke skrev:Jag har märkt att dom dagar det är lite fart på magen så brukar det bli att jag tar tag i saker. Det kanske är lavemang vi behöver.

Maybe baby

Fabela skrev:

Solblomma skrev:Men har ingen aning om hur jag ska sätta igång mig själv!

Jo förresten, ibland kan jag lura igång mig själv.
Det kan vara att jag börjar pilla med nånting litet, som inte riktigt hör till det jag borde göra. Sen fortsätter jag bara, utan att jag märker det.

Alltså ungefär som att jag ska ringa ett viktigt samtal, säger vi.
Sneglar på mobilen en tid, men får mig inte till att ringa samtalet.
Ser då blocket som ligger intill, som borde ligga i ett skåp.
Går och ska flytta på blocket.
Bläddrar i det.
Hittar anteckningar som egentligen borde stå i ett annat block.
Skriver upp dem i rätt block, lägger det andra i skåpet.
Kommer tack vare det på nåt annat jag borde mejla om.
Gör det.
Och sen ringer jag det där samtalet av bara farten.

Men det där är ingen pålitlig metod, som jag kan räkna med. Utan det funkar när det funkar, av okänd anledning.


Är det nåt nån annan känner igen?

Ja på ett ungefär. Man lurar igång sig!
Avgränsar mig till nåt litet, och sen är jag igång.

Maggi skrev:sen är jag igång.

maggi + Mats = sant?

nomemorytoday skrev:

Maggi skrev:sen är jag igång.

maggi + Mats = sant?

nej, det var en promenad, inget annat

Maggi skrev:

Fabela skrev:

Solblomma skrev:Men har ingen aning om hur jag ska sätta igång mig själv!

Jo förresten, ibland kan jag lura igång mig själv.
Det kan vara att jag börjar pilla med nånting litet, som inte riktigt hör till det jag borde göra. Sen fortsätter jag bara, utan att jag märker det.

Ja på ett ungefär. Man lurar igång sig!
Avgränsar mig till nåt litet, och sen är jag igång.

Jag ska prova! Nån gång... men först måste jag komma på vad jag ska lura mig själv att göra. Det här blev komplicerat.

Fick ett tips av ATn som verkar värt att testa. Man "kopplar ihop" det man vill ha gjort med en redan fungerande rutin. Jag skulle verkligen vilja komma ut på en promenad varje dag. Så jag tänker att jag försöker bestämma mig för att gå ut samtidigt som hemtjänsten åker härifrån. Det funkar ju inte på loven, men då kanske jag i alla fall får till en rutin som funkar på skolveckorna. ATn erbjöd sig att ringa hemtjänstsamordnaren och fråga om de kan lägga till "påminna om promenad" till sin arbetsbeskrivning. Får se om det här hjälper. Det handlar ju inte om brist på motivation, det är helt enkelt omöjligt att komma till skott. Suck, känner mig inte särskilt hoppfull. Ja ja...

Solblomma skrev:Fick ett tips av ATn som verkar värt att testa. Man "kopplar ihop" det man vill ha gjort med en redan fungerande rutin. Jag skulle verkligen vilja komma ut på en promenad varje dag. Så jag tänker att jag försöker bestämma mig för att gå ut samtidigt som hemtjänsten åker härifrån. Det funkar ju inte på loven, men då kanske jag i alla fall får till en rutin som funkar på skolveckorna. ATn erbjöd sig att ringa hemtjänstsamordnaren och fråga om de kan lägga till "påminna om promenad" till sin arbetsbeskrivning. Får se om det här hjälper. Det handlar ju inte om brist på motivation, det är helt enkelt omöjligt att komma till skott. Suck, känner mig inte särskilt hoppfull. Ja ja...

Jag testade ungefär samma princip, jag lyckades komma ut två gånger.

Det ser ut som att jag dissar idén men det jag skrev är inte en diss utan en... utmaning! Klarar du fler än två gånger?

Om du klarar tre gånger så kommer jag klara fyra! Minst 10 gånger behöver du för att vinna!

Jättekram Lisa

Två gånger är i alla fall mycket mer än ingen gång! Idag tänker jag ta mig ut efter lunchen. Solen lyser!

Solblomma skrev:Två gånger är i alla fall mycket mer än ingen gång! Idag tänker jag ta mig ut efter lunchen. Solen lyser!

Jag lyckades inte sova inatt och har varken tagit medicin eller ätit. Förstår om det låter konstigt men jag mår jättebra nu. En obalans i hjärnan kanske.

RSD555 skrev:Om du klarar tre gånger så kommer jag klara fyra!

fis lisa?