Hej,
Jag kan väl inte vara den enda här som lider av bipolär sjukdom? Jag har haft typ 2 men läkaren konstaterade idag att den diagnosen var fel och att jag har typ 1. På mötet med min terapeut blev jag överraskad av ett möte med en läkare. Han vill lägga in om och såg hur dåligt jag mådde. Han funderade på lpt men valde att låta mig besöka överläkaren som är min "vanliga" läkare efter min tid med terapeuten. Så det blev två läkarbedömningar på samma dag, båda ville inläggning men då jag sa att jag inte tänker skada mig så att jag dör så fick jag åka hem med löftet om att åka till akuten innan jag gör något dumt, att jag ska be om hjälp och att hålla nära kontakt med min terapeut som nu ska börja komma hem till mig en period så jag slipper momentet att ta mig till mottagningen. Och jag måste tillbaka till läkaren imorgon igen för uppföljning och insättning av litium.


Jag har haft Lamotrigin länge som stämningsstabiliserande men den ger mig extrem klåda och fungerar uppenbarligen inte som det är nu. Vi ska prova Litium igen, hade den för många år sen. Är rädd för den samtidigt som jag vet att den hjälpte. Men alla biverkningar skrämmer mig.

Finns det fler aspies här med bipolär sjukdom? Vilka mediciner har ni? Jag är som ett vandrande apotek med allt jag har.

Känner att mitt liv är ganska så meningslöst och jag vet inte hur länge jag ska orka leva så här. Är så trött på allt och tror att vem som helst som skulle lida av min depression och ångest och trötthet och hopplöshet skulle ha svårt att se lösningen på livet och stå ut en längre tid. Inget känns roligt, inte ens det jag brukar tycka om.

Vet inte vad jag vill riktigt med tråden men jag känner mig så utsatt och ensam



Moderator atoms - tråden flyttad från avdelningen; Övriga Aspergerfrågor.

Jag har bipolär också, Typ 1. Jag fick min bipolär diagnos före asperger kan man säga. Litium fungerar bra för mig, jag tar även valproat och för tillfället quetiapin. Mediciner gör verkligen skillnad när man får det man behöver. Det kan ta lite tid innan dosering är på plats men håll ut! Det kommer bli bra

Jag ger (off-topic) rådet att söka Gud och Guds lösning!

Jag fick min psykosproblematik för mer än 30 år sedan, och det var åt skogen fel innan jag vuxenkonfirmerade mig. Jag trodde visserligen inte enligt trosbekännelsen, men jag sade ja till Jesus.

Sedan blev det större cirkus av det när jag blev omplacerad så smart på jobbet att nackdelarna innebar helhäftiga saker.

Men jag har sedan jag haft storkrascherna efter år 2000 inte mått så ruskigt risigt sedan jag fick medicin mot negativa symtom.

Men dom kristna vet inte hur struligt det var, för mina inre röster betraktas som rösthallucinos. Och bönelivet fungerar konstigt.

Men jag tror på Bibelordet att ”sanningen gör dig fri”. För jag lät troendedöpa mig också. Och sedan tror jag eposet om Dantes Inferno inte gäller oss med löftet. Från nåden.

Orsaken är att vi bad om förlåtelse för alla mina synder, då, innan baptistdopet. Och sedan har ju synder tillkommit.

Men sinnessjukdomen att bo här på LSS-boendet orsakade trassel. Så jag tänkte att jag delvis har gjort emot direkt tilltal från Anden.

Men om Gud visste att jag skulle hamna här, så visste han en lösning. Så jag förtröstar!

edit: Snälla, låt mitt råd och berättelse ligga kvar här.

antor skrev:Jag har bipolär också, Typ 1. Jag fick min bipolär diagnos före asperger kan man säga. Litium fungerar bra för mig, jag tar även valproat och för tillfället quetiapin. Mediciner gör verkligen skillnad när man får det man behöver. Det kan ta lite tid innan dosering är på plats men håll ut! Det kommer bli bra

Men jag är så rädd för litium och biverkningar. Jag vill inte gå upp massor i vikt, jag väger redan för mycket. Och allt annat som kan hända. Det känns som en farlig medicin. Samtidigt står jag inte ut som det är nu, man orkar inte må så här så länge.

Teagirl skrev:Men jag är så rädd för litium och biverkningar. Jag vill inte gå upp massor i vikt, jag väger redan för mycket. Och allt annat som kan hända. Det känns som en farlig medicin. Samtidigt står jag inte ut som det är nu, man orkar inte må så här så länge.

Jag har inte bipolär, men jag tar litium pga depression. I början fick jag en del muskelspasmer, musklerna liksom drog ihop sig snabbt. Det gjorde inte alls ont, men var irriterande. Efter ett par månader försvann spasmerna helt. En annan biverkning är att man kan bli darrhänt. Den har jag fortfarande kvar, men det finns medicin (Inderal) man kan ta mot det, så det känns inte så jobbigt. Jag fick också för lågt sköldkörtelhormon som gjorde mig trött och lite nedstämd, så det tar jag också medicin mot (Levaxin). Det finns ju alltid en jättelång lista på biverkningar, men de flesta får bara några få och många går över efter ett tag.

Jag fick diagnosen bipolär typ 2 innan jag fick diagnoserna ADD och Asperger. Det verkar som att dessa bara stötte bort diagnosen bipolär utan någon förklaring så var den bara borta från pappret.

Jag upplever dock en hel del problem med väldigt snabbt växlande känslolägen och jag finner det väldigt besvärligt för det lätt ändrar hur en känner för olika saker. Gäller att lära sig observera sina känslor nästan som utifrån, skapa en så medveten närvaro som möjligt.

För mig kan det bli så att jag handlar väldigt impulsivt ibland för jag tänker t.ex. saker som att jag ändå vill dö så kan lika gärna köpa precis vad jag vill idag och strunta i resten av månaden.

Jag har lärt mig med tiden att jag inte verkar ta mitt liv oavsett mina tankar om att önska göra det som dyker upp.

Något som har hjälpt mig att inse dessa saker mycket är att skriva ner saker, logga olika saker jag gör och försöka skapa en överblick på hur jag tenderar att fungera och vara. Om du har en menstruationscykel kan det också vara värt att försöka se hur du förändras i dina känslolägen i och med den.

Annan bra sak är.. mindfulness men orkar nästan inte ens skriva det för det är så jävla uttjatat. Men att typ bara stänga av all input i form av saker som dataskärmar och andra skärmar i minst 10 minuter om dagen kan va bra. Inte försöka konstant fly sig själv, då lär en sig aldrig känna sig själv.

Vaniljflickan skrev:Jag har lärt mig med tiden att jag inte verkar ta mitt liv oavsett mina tankar om att önska göra det som dyker upp.

Jag brukade innan vara rädd för just detta. Att jag skulle helt plötsligt tappa självbehärskningen och ta mitt liv. Vet ej hur det varit för dig, men så har jag haft det.

OT: Lär dig meditation, lär dig mindfulness, lär dig krisfärdigheter, lär dig mentalisera https://www.wikihow.com/Mentalize-Relationships

Meditation, ta reda på vilken inlärningstyp du är, är du visuell, auditiv eller kinestetisk? Hitta en meditation som fokuserar på den inlärningstyp du har lättast för.

Mindfulness, mest att vara medveten om hur vattnet känns t.ex. när du diskar, bli mer medveten om de sinnesintryck du har, kanske bjuda in lite nyfikenhet för sensationerna som du känner.

Krisfärdigheter: distrahera, lindra med sinnessintryck osv. Kommer inte ihåg alla

Fyll ditt liv med glädje, frihet inspiration och låt det leda dig till din destination Rhymes and riddim låt, likadant heter den. Väldigt bra att jag minns låtar i huvudet, så minns jag typ hur jag hittar vägen ur det mesta livet kastar mig.

Problemlösning är något alla borde lära sig, mentalisering har hjälpt mig sjukt mycket. Skriva en introspektiv journal också med upptäckter för att integrera det man lär sig.

Lycka till

Teagirl skrev:

antor skrev:Jag har bipolär också, Typ 1. Jag fick min bipolär diagnos före asperger kan man säga. Litium fungerar bra för mig, jag tar även valproat och för tillfället quetiapin. Mediciner gör verkligen skillnad när man får det man behöver. Det kan ta lite tid innan dosering är på plats men håll ut! Det kommer bli bra

Men jag är så rädd för litium och biverkningar. Jag vill inte gå upp massor i vikt, jag väger redan för mycket. Och allt annat som kan hända. Det känns som en farlig medicin. Samtidigt står jag inte ut som det är nu, man orkar inte må så här så länge.

Ta inte mediciner som något permanent. Om det visar sig att det gör mer skada än nytta så kommer du kunna diskutera fram nåt annat med din läkare. Kan du inte det så byt läkare.

Vaniljflickan skrev:För mig kan det bli så att jag handlar väldigt impulsivt ibland för jag tänker t.ex. saker som att jag ändå vill dö så kan lika gärna köpa precis vad jag vill idag och strunta i resten av månaden.

Förslag: skapa ett nytt konto på din bank, om du har dina pengar på ett konto. Jag har tre stycken. Du hade nog haft nytta av 4.

Ett för ditt kontokort, ett för din matbudget, ett för dina räkningar, kanske ett för sparande... här kommer skillnaden från hur jag har det... skapa ett sista som du har alla dina pengar på, som du har att röra dig för "lekpengar"... då kan du inte utan, att logga in på din bank och faktiskt se dina pengar och medvetet föra över pengar från dina fritidspengar, till ditt kortkonto, göra ett inköp... detta kommer säkerligen göra dig oehört orolig för dina pengar... det gjorde det för mig. blev sjukt nojig faktiskt, och har inte det så längre, men du verkar behöva den där ängsligheten att döma från din beskrivning av ditt problem.

eller något i den stilen kanske?

Några gamla trådar om att vara både bipolär och ha AS:
aspergers-syndrom-bipolar-sjukdom-t13728.html
adhd-add-alt-uni-bipolar-eller-vad-t16045.html
bipolar-sjukdom-typ-ii-och-as-t4471.html

Och en gammal tråd om litium: litium-hur-upplever-du-det-t30361.html

Det är ingen underförstådd kritik, jag förstår att du inte vill skriva i så gamla trådar. Bara ett tips ifall du inte läst dem.