Det finns en norsk serie som heter Jenter och där finns en karaktär som heter Ingrid. Hon verkar leva i en drömvärld ibland. Tex att hon vill att alla ska vara vänner om hennes vänner bråkar eller så, men då ska ju hon fatta att folk växer ifrån varandra och så. Jag förstår ju hur "Ingrid" tänker, för jag är likadan i sättet.

Jag föreställer mig hur saker ska vara och så, för enligt mig så gör man inte vissa saker om man är vänner eller är tillsammans med någon mm. Det kan vara att om man är tillsammans så är ju det självklart att man ger och tar när det gäller förhållandet. Eller om man är vänner att om man lånar ut pengar, så vill man ju ändå ha tillbaka sina pengar. För mig handlar det inte om pengarna, utan mer om tilliten. Jag har ju lånat ut pengarna, jag har ju inte gett dem. Däremot är det ju skillnad på om jag bjuder.


Men när/vart går gränsen? När ska man fatta att vissa saker är okej att göra utan att de behöver betyda att man är ovänner? Finns det något exempel?

Jossie94 skrev:Men när/vart går gränsen? När ska man fatta att vissa saker är okej att göra utan att de behöver betyda att man är ovänner? Finns det något exempel?

När man är nära vän med någon har man ett hum om vilka prövningar vänskapen klarar. Det är en nödvändig del av att lära känna någon.

Varje vänskapsrelation är unik. Vad som är okej skiljer sig åt.

Vänskap är inte statiskt. Vad som är okej ändras med tiden.

Vänskap är en ömsesidig dynamik som kräver anpassning, hänsyn, tålamod och kärlek.

Behandla dina vänner med kärlek och respekt, men undvik det klassiska rådet att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Det fungerar bara om båda är NT.

Det finns ingen generell aspergerlista som bestämmer hur vänskap fungerar.

@RapeRegs: Dette skrev du vakkert. Mye klokt!

Man måste nog sätta sina egna regler. Vissa sätter dem för snävt så de har inga vänner, de ser varje misstag vännen gör som en synd som aldrig kan repareras. Andra låter sk vänner utnyttja dem och behandla dem illa utan att de gör något.

Sedan exakt var man själv sätter gränsen måste man ju som sagt bestämma. Med vissa kanske man behöver vara lite mer givmild. Med andra kan man vara mer strikt. Men en sak jag har slutat vara är för mesig med vänner. Det slutade med att jag inte har så många kvar. Men för mig var det värt det. Det var inte någon konflikt i alla situationerna, någon handlade mest om att det blev ständiga missförstånd, men de andra kändes mer som utnyttjande av min välvilja. Jag fick bli gratisterapeut snarare än vän. Och i ett fall gick utnyttjandet längre och blev ständiga tjänster som skulle utföras utan minsta lilla tillbaka. Tvärtom, hon blev riktigt elak om man inte gjorde som hon ville.

Sedan har jag även haft mer ytliga vänskaper där vi vetat att vi nog inte skulle ställa upp på varandra men vi hade jävligt kul tillsammans ändå medan det varade. Sådant är OK om man inte tror att det är en riktig vänskap.

Jag ser det nog för vad det är, förutom att jag inte velat förlora vänner och istället offrat mig för dem, för att senare inse att det inte var värt det. Så länge det inte är för allvarliga saker och det är både ta och ge så kan man nog funka som vänner. Men det kan oxo vara så att den andra som sagt är för strikt och man kickas ut av minsta misstag, kan vara en petitess som att man glömde ringa tillbaka en gång.

För mig har det vart när det gäller vänskap att de inte har ringt eller så, medan jag har vart mer på och velat ses. Men värst är nog ändå när man vart vän med några som man vart väldigt tajt med, men så är man mer en person som de utnyttjar, för de ville jämt vara hos mig, de kan inte vara hos dem för jätte dåliga ursäkter.

Jag har hört och läst om många personer med ASD som blir utnyttjade av vänner. Ibland har det blivit bättre när de har sagt ifrån väldigt tydligt att de känner sig utnyttjade och det är inte okej. Då har det visat sig att vännerna gjorde så omedvetet och gärna ändrar sig. Andra gånger har vänskapen tagit slut. Men jag tänker att det inte var någon riktig vänskap om den inte tål att någon sätter gränser och då är det lika bra att det tar slut.

För mig så reagerade dem väldigt negativt när jag sa hur jag kände och så. Tex så var de en person som lånade pengar utav mig och när jag sa att jag ville ha dem tillbaka och jag sa också att de handlar inte om pengarna utan att lånar du av mig så vill jag ju ha de tillbaka och tvärtom. Då tyckte de att jag var larvig och bara vill du ha tillbaka dina 100 kr? Ja du har ju lånat dem av mig, jag har ju inte gett dem gratis till dig.

Jossie94 skrev:För mig så reagerade dem väldigt negativt när jag sa hur jag kände och så. Tex så var de en person som lånade pengar utav mig och när jag sa att jag ville ha dem tillbaka och jag sa också att de handlar inte om pengarna utan att lånar du av mig så vill jag ju ha de tillbaka och tvärtom. Då tyckte de att jag var larvig och bara vill du ha tillbaka dina 100 kr? Ja du har ju lånat dem av mig, jag har ju inte gett dem gratis till dig.

Hm... folk kan ibland tycka att om det handlar om en liten summa, att det är lite larvigt att kräva tillbaka dem då. Istället gör en del så att de då kanske bjuder den andra (som de lånat pengar av) på något som är värd ungefär så mycket, eller så bryr man sig inte och tänker kanske är situationen tvärtom nästa gång. Men 100 kronor... nja, såå liten summa är det ju inte för alla heller. Jag tycker du har också en poäng där. Den andra personen ska vara beredd på att betala tillbaka egentligen. .

Självklart betalar man tillbaka. Om man inte gjort upp om ngt annat.