Först vill jag bara säga att det här är det enda forum från och med nu som jag vågar skriva om min autism. Jag är medlem i ett annat forum och där pratades det om autism och en tjej skrev att hon fått återfall i sitt självskadebeteende och jag ville att hon inte skulle känna sig ensam i att inte kunna hantera livet med allt det innebar och berättade att jag ibland tar överdoser pga extrem ångest när jag inte vet hur jag ska hantera den. Hon fick bara positiv feedback fast hon åkt till akuten massor av gånger och få sy efter skadorna. Mitt inlägg blev istället näthatat och dom sa att "sådana som jag" inte borde få ha hund (autist med ångest) och att det är synd om mina hundar och att jag borde lämna bort dom för att jag inte kan ta hand om dom.

Jag är ute med dom 2,5-3 timmar varje dag, jag borstar varje dag, trimmar två gånger i veckan, tränar varje dag och är ju hemma med dom på dagarna så dom är aldrig ensamma mer än två-max tre timmar någon gång i veckan.

Dom ansåg att i och med mitt mående så var jag inte kapabel till att ha hund men hur kan dom avgöra det på ett forum. Får bara fysiskt och psykiskt helt stabila människor ha hund? Jag blev verkligen ledsen när dom skrev att jag inte tar mitt ansvar och att det bästa för hundarna är att jag lämnar iväg dom. Men det är ju för deras skull jag lever. Dom får mina dagar att gå runt, dom är mina glädjekällor och jag kan lova att dom har det bra. Alla vi känner och även främlingar berömmer oss och vårt fina samspel.

Det har också blivit så att oavsett vad jag skriver om drar dom upp anorexin och tabletterna. Jag skapade ett nytt användarnamn för att få en nystart men nu får jag som svar på vad jag än skriver att det är för att jag har anorexi. Men det är ju inte det och jag är normalviktig och äter, men det är som att när en diagnos fått fäste så blir man inte av med den.

Jag känner mig verkligen kränkt när dom anser mig oförmögen att ta hand om mina hundar och att jag får skylla mig själv för att jag enligt dom inte borde få ha kvar dom för att jag tar överdoser ibland. Men tror dom att jag väljer att göra det? Att jag vill pilla i mig mer tabletter än jag borde? Jag har alltid varit väldigt noga att se till att inget skadar mina hundar. Dom har aldrig fått lida för att jag lider.

Ingen på det forumet förstår, här har jag aldrig läst ett ont ord till någon. Alla är så snälla mot varandra. Det förvånar mig så himla mycket att så många både på det andra forumet och i verkliga livet tycker att det bara är att ta tag i det, bestämma mig för att inte ha ångest. Vore det så lätt skulle jag ju inte vara där jag är idag.

Folk är lite osams här också men alla är överens om att dom gillar dig

RSD555 skrev:Folk är lite osams här också men alla är överens om att dom gillar dig

Det var väldigt snällt sagt

Teagirl skrev:

RSD555 skrev:Folk är lite osams här också men alla är överens om att dom gillar dig

Det var väldigt snällt sagt

Jag kan bara instämma med föregående talare även jag gillar dig.

slackern skrev:

Teagirl skrev:

RSD555 skrev:Folk är lite osams här också men alla är överens om att dom gillar dig

Det var väldigt snällt sagt

Jag kan bara instämma med föregående talare även jag gillar dig.

Tack snälla du också, jag gillar er med

Lång text jag vet men snälla, snälla försök läsa. Jag är verkligen i behov av stöd i det här och känner mig så ensam. Finns det någon som känner igen sig, finns det någon som kanske inte själva har det så här men förstår?

Jag lider av extrem ångest som är svår att hantera och det har tagit hela mitt liv att få min familj och vänner att försöka förstå, mamma försöker verkligen och säger att hon hör och bryr sig och förstår att jag har det jobbigt men att hon själv inte kan känna exakt som mig. Det är det bästa sättet att bli bemött tycker jag, att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på och sen inte få höra att man bara ska lugna ner sig eller att det inte finns någon orsak till min ångest.

Som barn när jag mådde så dåligt att jag inte klarade att gå till skolan fick jag höra att man bara är sjuk om man har feber eller kräks (och ibland kräks jag iof av ångesten när den blir väldigt stark), det psykiska spelar ingen roll. Mina föräldrar tvingade mig till en läkare för att få den att säga till mig att jag måste gå till skolan, det var en period då jag låg till sängs hela dagarna och som mamma sa häromdagen så blev dom förvånade om jag hade lyckats ta mig från sängen till soffan. Det blev tvärtom hos läkaren mot vad dom trodde. Läkaren kallade in mamma och förklarade att jag inte FICK gå till skolan som läget var då. Jag skulle bara vara hemma.

Sen har i princip alla mina kompisar från barndomen tröttnat på mig, trots att jag inte brukar lägga mitt på dom så märks det ju i att jag inte orkar så mycket, i att jag har svårt i större sammanhang, att anorexin satt hinder, att jag inte lever vidare med studier och jobb och förhållanden och barn som alla andra utan sitter där jag varit sen gymnasiet.

Jag trodde att en av mina allra bästa kompisar som också mår dåligt förstod bättre än vad hen gör, jag har gång på gång på gång inför alla nära fått förklara att det oftast inte finns något särskilt som startar ångesten och att den dessutom är mitt grundtillstånd. Stunder utan ångest är dom ovanliga stunderna. Men bara för några dagar sedan sa min vän att det bara är att bestämma mig och ta tag i det så att ångesten slutar. Hen frågar alltid varför jag har ångest och vi har känt varandra i ett år och jag har förklarat gång på gång. Ändå kommer hen alltid med så kallade lösningar. Just nu är teorin att det beror på att jag har för låg dos Levaxin. Att jag blev diagnostiserad med ångestsyndrom när jag var 7-8 år bryr sig ingen om. Det som en 8-åring har ångest över är nödvändigtvis inte samma som en 32 åring. Ändå har ångesten varit konstant sen dess. Skriv ångestdagbok sa kompisen, skriv när ångesten kommer. Men grejen är ju den att jag gjort sånt i 16 år i terapi, jag vill inte att mina anhöriga ska försöka behandla mig. Jag vill att dom ska vara vänner och familj.

Jag blir trött på att aldrig bara få vara jag, aldrig bara få ha en dålig dag utan att det ska vändas ut och in på mig. Inte konstigt att jag sluter mig, att jag har min fasad. Och sen säger dom att jag måste våga visa att jag mår dåligt, att jag kan vara ledsen med dom. Men jag orkar verkligen inte analysera allt över en kopp kaffe eller te varje gång så jag är glad och sprallig utåt fast jag inuti bara skriker och gråter.

Fick höra av samma vän när hen fick veta att jag varit på akuten för en överdos i söndags att jag måste lära mig att ta konsekvenser av mitt handlande och att jag inte bara kan komma undan med allt. Jag förstår inte vilka konsekvenser som hen menar skulle hjälpa mig. Konsekvensen att jag ångrade mig en stund efter att jag svalt en stor mängd tabletter och blev rädd för att dö och låg i väntrummet på akuten på några hårda stolar och inte visste om jag skulle överleva är konsekvens nog tycker jag. Det är samma på forumet, menar dom att jag ska straffas för mitt dåliga mående och att jag på det sättet kommer sluta ta överdoser, sluta krångla med maten, sluta ha ångest? Straff för att få mig att "uppföra" mig?

Jag har ungefär samma problem, jag har en diagnos jag också, men allt jag får höra är att jag gör på fel sätt när jag egentligen är en helt vanlig tjej. Jag försöker tex lära känna folk i sociala situationer och nämnde då platser såsom en studentmottagning, en bar, en fest, där är det ju människor som är sociala och pratar. Där träffar man ju folk. Det är ju svårt att inte prata på en fest. För folk pratar ju där, oavsett om de är bekanta, eller kompisar eller kanske träffades där för första gången. Men detta förstår inte folk, för de tycker ju att prata med andra människor är konstigt. Det är som att jag direkt blir utfryst utav dessa NT personer då, för att ALLA ska ju fatta att man inte pratar med folk, även om de själva gör det. För då är det ju okej. Typ så.

Sedan kan tex en som sitter i rullstol eller är blind eller liknande göra saker, man är inte sämre för det. Man behöver bara mer hjälpmedel för att tex kunna göra olika saker. Det finns ju kända sångare som är blinda men de kan ju sjunga ändå. Eller folk som sitter i rullstol, de kan ju jobba även fast det sitter i rullstol. Varför skulle de inte kunna jobba? Jag såg ett program där en kille satt i någon form av rullstol pga sin sjukdom men han kunde ju göra massa saker, så vad hindrar egentligen andra som inte har samma förutsättningar att inte kunna delta i det sociala och aktiviteter? De vill ju också vara normala. Eller känna sig normala. De vill kunna jobba, ha kompisar och ha sådana saker. De kan också göra sådana saker, men de behöver hjälp och stöd.

Folk är så dumma på nätet, jag menar om en blind har en hund som leder den i trafiken, och det får den blinda att kunna göra saker och får den att må bra, ska man ta bort hunden från personen då bara för att folk anser att personen inte är lämplig? För vilka grunder då? Vad vet egentligen någon annan om någon annans liv? Jag har ju tex inte rätt att ifrågasätta andra, för varför ska jag göra det? jag känner inte dem och jag vet ingenting om deras liv eller situation, så jag kan inte döma dem.

Teagirl skrev:Jag lider av extrem ångest som är svår att hantera och det har tagit hela mitt liv att få min familj och vänner att försöka förstå, mamma försöker verkligen och säger att hon hör och bryr sig och förstår att jag har det jobbigt men att hon själv inte kan känna exakt som mig. Det är det bästa sättet att bli bemött tycker jag, att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på och sen inte få höra att man bara ska lugna ner sig eller att det inte finns någon orsak till min ångest.

Jag känner delvis igen mig. Har också haft nästan konstant ångest sen jag var barn, men inte så stark att jag kräks av den. Min extrema vinnarskalle gjorde att jag som barn var tyst, bet ihop och gjorde som jag blev tillsagd. Men på kvällarna låg jag ensam i mitt rum och grät. En annan skillnad är att jag inte visste vad ångest var förrän för ca 2 år sen. Jag trodde att alla mådde som jag.

Vad skönt för dig att du har en mamma som verkligen vill förstå, försök hålla fast vid det när ingen annan förstår!

Det där med att alla vill lösa ens problem har jag också tyckt varit väldigt jobbigt. För några år sen fick jag ett utbrott när min man gjorde så. Jag mådde sämre än jag nånsin hade gjort och han började prata om att om jag bara gör så eller så... På något sätt lyckades jag tala om för honom att jag bara mår ännu sämre när han försöker lösa allt. Jag känner mig som om jag har gjort på fel sätt, därför mår jag dåligt. Han förstod faktiskt vad jag menade, för efter det har han varit mer som du beskriver din mamma. Dessutom förklarade han att de flesta människor (nt) reagerar på det sättet. Det är för att de bryr sig som de försöker hitta lösningar på problemet. Inte som jag trodde, att de tyckte att jag hade gjort på fel sätt.

Att folk tycker att du behöver lära dig ta konsekvenserna av ditt handlande visar bara att de inte kan förstå hur du har det. Och så säger de att det är folk med autism som inte förstår hur andra tänker. Grrrrrrr

Popularitetsnivån är det som kvalificerar en till medkänsla osv, har man inte rejäla kliv på den så är man tyvärr strykpojken/flickan, och får mer hugg och slag är hjälp. Det är naturligtvis en del av det negativa av gruppsamhörigheten, likt en undulat bland gråsparvarna, så är man ett enkelt mål att skyffla över skit på och sen själv känna sig bättre. Är såklart vansinnigt i ett urbant samhälle, kan dra hur många paralleller som helst, men alla vet det.

Detta är ett beteende från forntiden då en mycket tät gemenskap krävdes i kampen med homo sapiens fiender, fanns inte utrymmen för avvikare då kunde gruppen försvagas, och helt enkelt inte överleva i en tid då livet kunde bli väldigt kort av en karg och grym värld.

Hur vänder man på detta då, för att passa in i samhällsstrukturerna är svårare idag, dels när medel avsatta för stöd åt behövande och psykiatriska verksamheter krymper i samma takt som polarisarna. Inte en jävla aning. Kan möjligen som ett mirakel att man upptäcker en färdighet som på ngt sätt kan ge en uppskattning och att man avancerar på stegen i det sociala lägret. Gå med i en supporterklubb, för där kan man hitta en del existenser som är accepterade trots vissa tillkortakommanden, vad vet jag...

Jossie94 skrev:Jag har ungefär samma problem, jag har en diagnos jag också, men allt jag får höra är att jag gör på fel sätt när jag egentligen är en helt vanlig tjej. Jag försöker tex lära känna folk i sociala situationer och nämnde då platser såsom en studentmottagning, en bar, en fest, där är det ju människor som är sociala och pratar. Där träffar man ju folk. Det är ju svårt att inte prata på en fest. För folk pratar ju där, oavsett om de är bekanta, eller kompisar eller kanske träffades där för första gången. Men detta förstår inte folk, för de tycker ju att prata med andra människor är konstigt. Det är som att jag direkt blir utfryst utav dessa NT personer då, för att ALLA ska ju fatta att man inte pratar med folk, även om de själva gör det. För då är det ju okej. Typ så.

Sedan kan tex en som sitter i rullstol eller är blind eller liknande göra saker, man är inte sämre för det. Man behöver bara mer hjälpmedel för att tex kunna göra olika saker. Det finns ju kända sångare som är blinda men de kan ju sjunga ändå. Eller folk som sitter i rullstol, de kan ju jobba även fast det sitter i rullstol. Varför skulle de inte kunna jobba? Jag såg ett program där en kille satt i någon form av rullstol pga sin sjukdom men han kunde ju göra massa saker, så vad hindrar egentligen andra som inte har samma förutsättningar att inte kunna delta i det sociala och aktiviteter? De vill ju också vara normala. Eller känna sig normala. De vill kunna jobba, ha kompisar och ha sådana saker. De kan också göra sådana saker, men de behöver hjälp och stöd.

Folk är så dumma på nätet, jag menar om en blind har en hund som leder den i trafiken, och det får den blinda att kunna göra saker och får den att må bra, ska man ta bort hunden från personen då bara för att folk anser att personen inte är lämplig? För vilka grunder då? Vad vet egentligen någon annan om någon annans liv? Jag har ju tex inte rätt att ifrågasätta andra, för varför ska jag göra det? jag känner inte dem och jag vet ingenting om deras liv eller situation, så jag kan inte döma dem.

Precis, mamma säger att mina hundar är som ledarhundar och att dom växer med det. Dom har en uppgift och det är att ta hand om mig när måendet dalar. På samma sätt som en diabeteshund säger till när blodsockret sjunker eller en hund som varnar för epilepsi eller en ledarhund. Dom har ett jobb. Samtidigt är jag den självklara ledaren i flocken, om det finns det inga tvivel, jag tar hand om dom och dom hjälper mig i min ångest. Just för att vi är en familj, en flock. Det utbildas ju till och med hundar för att hjälpa personer med ångest och även specifikt för personer med autism. Mina har lärt sig själva.

Tolkade jag dig rätt när du menar att du tycker att andra med olika funktionsnedsättningar bemöts annorlunda än vad du tycker att du gör pga autismen? Har du lagt märke till något mönster när det blir fel i det sociala? Att du kanske råkat avbryta några eller sagt något särskilt som dom kan ha tolkat annorlunda? Precis som du säger så är det ju platser där man träffas och kan prata med andra människor. Vissa situationer verkar dock lite svårare, som att börja prata med någon i en bar, det skulle jag nog inte klara.

Men ett tips om du är på en fest eller i större sällskap är att försöka hitta ett sammanhang där du kan prata ensam med någon, typ den du sitter bredvid eller om ni står i någon kö eller vad som helst. Jag har svårt när det är många men ganska så lätt när man är bara två. Det underlättar för mig att bara ha en person i taget att fokusera på. Vad brukar du prata om när du upplever att det blir fel?

Solblomma skrev:

Teagirl skrev:Jag lider av extrem ångest som är svår att hantera och det har tagit hela mitt liv att få min familj och vänner att försöka förstå, mamma försöker verkligen och säger att hon hör och bryr sig och förstår att jag har det jobbigt men att hon själv inte kan känna exakt som mig. Det är det bästa sättet att bli bemött tycker jag, att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på och sen inte få höra att man bara ska lugna ner sig eller att det inte finns någon orsak till min ångest.

Jag känner delvis igen mig. Har också haft nästan konstant ångest sen jag var barn, men inte så stark att jag kräks av den. Min extrema vinnarskalle gjorde att jag som barn var tyst, bet ihop och gjorde som jag blev tillsagd. Men på kvällarna låg jag ensam i mitt rum och grät. En annan skillnad är att jag inte visste vad ångest var förrän för ca 2 år sen. Jag trodde att alla mådde som jag.

Vad skönt för dig att du har en mamma som verkligen vill förstå, försök hålla fast vid det när ingen annan förstår!

Det där med att alla vill lösa ens problem har jag också tyckt varit väldigt jobbigt. För några år sen fick jag ett utbrott när min man gjorde så. Jag mådde sämre än jag nånsin hade gjort och han började prata om att om jag bara gör så eller så... På något sätt lyckades jag tala om för honom att jag bara mår ännu sämre när han försöker lösa allt. Jag känner mig som om jag har gjort på fel sätt, därför mår jag dåligt. Han förstod faktiskt vad jag menade, för efter det har han varit mer som du beskriver din mamma. Dessutom förklarade han att de flesta människor (nt) reagerar på det sättet. Det är för att de bryr sig som de försöker hitta lösningar på problemet. Inte som jag trodde, att de tyckte att jag hade gjort på fel sätt.

Att folk tycker att du behöver lära dig ta konsekvenserna av ditt handlande visar bara att de inte kan förstå hur du har det. Och så säger de att det är folk med autism som inte förstår hur andra tänker. Grrrrrrr

Åh vad bra att din man förstår och lyssnade på dig när du sa till. Ja det är väl av omtanke men det känns som anklaganden och som du säger att man känner att man gjort fel när dom säger allt man ska göra. Som om man dessutom inte försökt allt själv i panik under alla år.

Jag höll också tyst, ingen visste hur jag mådde. Att jag blev utredd som barn var för att jag alltid gick hem ifrån skolan med huvudvärk och magont. Att jag hade psykiska problem berättade läkarna inte för mina föräldrar utan det fick jag veta när jag som 19 åring remitterades till vuxenpsykiatrin. Då har det stått i mina diagnoser sen jag var 7-8 år att mina problem berodde på psykisk sjukdom och ångest och att det inte var någon fysiskt sjukdom. Jag förstår inte hur dom kunde dölja det för mina föräldrar. Jag funderar ibland på hur mitt liv kunde ha varit om jag fått hjälp när jag var 8 år istället för att få växa upp utan någon hjälp eller förståelse. Istället tog dom mig till optikern så jag fick glasögon för då skulle nog huvudvärken gå över. Visst behövde jag glasögon men inte försvann huvudvärken och ångesten. Fast jag visste ju inte ordet ångest då heller.

Som när jag i gymnasiet helt sjönk under isen, varje gång jag försökte gå hemifrån kräktes jag av ångest, började skaka okontrollerat och trodde jag skulle dö. Jag kunde vara iväg med kompisar eller klassen och få sådana panikkänslor och sådana intensiva känslor att jag bara sprang iväg, som en häst som skenar, brydde mig inte om var jag sprang utan ville bara iväg. Det var först tio år senare jag förstod att det var panikattacker som jag fick. Fick så nu när vi var på semester med familjen också och dom blev så klart oroliga när vi satt på restauranger och pratade och jag helt plötsligt bara sprang iväg i mörkret.

Jag tror inte ett dugg på dom där dumma fördomarna om att folk med autism inte förstår eller bryr sig om andra människor, oftast tycker jag att dom jag träffat varit tvärtom. Och att försöka straffa mig "frisk" är ju helt galet inser ju även jag när jag tänker på det.

antonius skrev:Popularitetsnivån är det som kvalificerar en till medkänsla osv, har man inte rejäla kliv på den så är man tyvärr strykpojken/flickan, och får mer hugg och slag är hjälp. Det är naturligtvis en del av det negativa av gruppsamhörigheten, likt en undulat bland gråsparvarna, så är man ett enkelt mål att skyffla över skit på och sen själv känna sig bättre. Är såklart vansinnigt i ett urbant samhälle, kan dra hur många paralleller som helst, men alla vet det.

Detta är ett beteende från forntiden då en mycket tät gemenskap krävdes i kampen med homo sapiens fiender, fanns inte utrymmen för avvikare då kunde gruppen försvagas, och helt enkelt inte överleva i en tid då livet kunde bli väldigt kort av en karg och grym värld.

Hur vänder man på detta då, för att passa in i samhällsstrukturerna är svårare idag, dels när medel avsatta för stöd åt behövande och psykiatriska verksamheter krymper i samma takt som polarisarna. Inte en jävla aning. Kan möjligen som ett mirakel att man upptäcker en färdighet som på ngt sätt kan ge en uppskattning och att man avancerar på stegen i det sociala lägret. Gå med i en supporterklubb, för där kan man hitta en del existenser som är accepterade trots vissa tillkortakommanden, vad vet jag...

Jag har lite gett upp om att bli accepterad nu, jag har bestämt mig för att inte visa mig svag i sammanhang där jag kan bli bedömd av någon som inte känner mig. Eller som när jag var barn och mobbad för att jag var annorlunda, tyst, inte pratade med någon förutom min familj och närmsta vänner (väldigt konstigt hur det kan vara så roligt att mobba någon som bara är tyst och inte pratar, jag kan ju inte direkt ha stört någon). Tyvärr får man kanske låtsas att man är "normal" fast jag kan ju inte det hur länge som helst, hur jag än gör ser folk igenom mitt skal och ser att jag inte är som dom. Som den där undulaten du beskriver, jag var nog en undulat bland sparvarna och är fortfarande. Fin liknelse. Som tur är finns det dock en hel del människor som gillar undulater också, det gäller bara att hitta dom.

Teagirl skrev:Som tur är finns det dock en hel del människor som gillar undulater också, det gäller bara att hitta dom.

Sant. T.ex. jag själv gillar och uppskattar udda människor. Så jag vet att vi finns, helt på riktigt.


Kommer lite på efterkälken här, om det där med hund:
Det finns inga som vet bättre, än folk på nätet som inte har en aning om vem man är.

Försök att inte bry dig om sånt. Det är inte lätt, jag vet. Såna människor kan äta sig in i en och förgifta tillvaron för en.
Men försök så gott du kan.
Lyssna istället på dem som sett dig och hundarna IRL. Deras bedömning har större värde.

Jag känner igen mig i det du skriver, jag hade inte levt idag om det inte vore för mina hundar. (Har inga nu, pratar dåtid.)
Iaf för mig var det många gånger som en sorts lättnad, att kunna göra nånting bra för nån annan, dvs ta väl hand om hundarna. Att få märka hur glada de blev för nånting, mådde bra av ett foderbyte och allt sånt där. Man fick konkret bevis på att man dög till nåt iaf, hade okej omdöme osv.
Så det kan fungera som en positiv spiral både för en själv och djuren, att man faktiskt tar väl hand om dem.

Många som har problem kan nästan offra sitt eget liv för sina djurs skull, för att de är så oerhört viktiga för en på flera plan. De är hellre själv utan mat, än låter sina djur gå hungriga. Jag undrar om alla de där "perfekta", dömande människorna skulle göra så mycket för sina djur..?

Fabela skrev:

Teagirl skrev:Som tur är finns det dock en hel del människor som gillar undulater också, det gäller bara att hitta dom.

Sant. T.ex. jag själv gillar och uppskattar udda människor. Så jag vet att vi finns, helt på riktigt.


Kommer lite på efterkälken här, om det där med hund:
Det finns inga som vet bättre, än folk på nätet som inte har en aning om vem man är.

Försök att inte bry dig om sånt. Det är inte lätt, jag vet. Såna människor kan äta sig in i en och förgifta tillvaron för en.
Men försök så gott du kan.
Lyssna istället på dem som sett dig och hundarna IRL. Deras bedömning har större värde.

Jag känner igen mig i det du skriver, jag hade inte levt idag om det inte vore för mina hundar. (Har inga nu, pratar dåtid.)
Iaf för mig var det många gånger som en sorts lättnad, att kunna göra nånting bra för nån annan, dvs ta väl hand om hundarna. Att få märka hur glada de blev för nånting, mådde bra av ett foderbyte och allt sånt där. Man fick konkret bevis på att man dög till nåt iaf, hade okej omdöme osv.
Så det kan fungera som en positiv spiral både för en själv och djuren, att man faktiskt tar väl hand om dem.

Många som har problem kan nästan offra sitt eget liv för sina djurs skull, för att de är så oerhört viktiga för en på flera plan. De är hellre själv utan mat, än låter sina djur gå hungriga. Jag undrar om alla de där "perfekta", dömande människorna skulle göra så mycket för sina djur..?

Tack, jag har bestämt mig för att inte lyssna på dom och aldrig mer ta upp någon form av ämne som kan resultera i det dömandet av mig på det forumet. Jag klarar inte att höra det fast jag vet att mina hundar har allt dom kan önska. Dessutom är jag ju hemma med mina hundar hela dagarna med undantag för en eller två timmar när jag handlar eller går till min terapeut. Jag kan tänka mig att dom flesta friska nt-personer har jobb som innebär att deras hundar får spendera mycket tid ensamma, det får inte mina.

Hundarna är min räddning och hela mina dagars struktur byggs upp av våra rutiner och många av dom jag känner skulle jag aldrig träffat utan hundarna.

Saknar du att ha hund?

En liten rolig sak är att jag när jag tröttnade på att vara blyg och tyst och mobbad bestämde mig för att våga ta plats. Jag övade på det sociala och har sen barnsben fått med mig att man ska vara mycket artig. Min "annorlundahet" (eget ord) gör att folk lägger märke till mig och på något sätt skapar någon sorts kontakt.

Tobaksaffären runt hörnet har en ägare som alltid ler och hälsar när jag går förbi och om hundarna inte är med frågar han om dom. Jag blev bjuden på blinddate av en person jag pratade med i telefon om att sälja mina bildäck, den lilla orientaliska butiken runt andra hörnet hade personal som alltid hälsade på mig och en dag sprang en av killarna fram och sa att han lagt märke till mig första dagen på jobbet och att han alltid velat träffa mig. Tyvärr har jag en äldre granne som är lite väl på och jag tror att han i princip flörtar med mig men jag försöker att hålla den kontakten kort för jag blir rädd för honom när jag inte vet vad han vill. En annan granne sprang ikapp mig igår när jag var ute med hundarna och sa att han ville tacka mig för att jag varit en så bra granne och att han kommer sakna att ha mig som granne nu när han flyttar. Det blev jag glad för. Personalen på apoteket känner igen mig, dom som jobbar på Lilla Coop här känner mig.

På den nivån fungerar jag, när det gäller att hålla upp en dörr för någon, säga hej och hej då och trevligt att träffas och fråga om dom behöver hjälp om dom bär på tunga saker.

Dom som jag lärt känna väl (har ytterst få nära vänner) har jag sagt till får säga till mig om jag är för rakt på sak. Jag går inte som katten kring het gröt utan jag frågar det jag undrar över även om ämnena kan vara känsliga. Och vet ni vad? Alla uppskattar det, att jag tar bor laddningen och det förbjudna i saker och ting. Jag har vänner som pratar med mig om sådant dom aldrig sagt förr, saker dom inte vågar säga till någon annan.

Så dom finns, dom som gillar undulaterna. Steget från hej till vän är ju dock längre men det ger lite vardagsglädje att gå ut ur sin lägenhet och alla grannar ler och hälsar och att veta att en av mina bästa vänner anser mitt hem vara den tryggaste platsen i hela världen känns som en fin komplimang. Det enda stället hen kan slappna av på, eller kompisen med social fobi som i princip bara vågar träffa mig. Det värmer.

Så undulater kanske är jobbiga att förstå men det finns dom som blir nyfikna av det och jag skriver det här för att påminna mig själv och andra om att vi också är värdefulla och möjliga att tycka om eller till och med älska fast en del människor verkar göra allt för att ta det ifrån oss.

Igår bröt jag ihop, jag är i en extrem svacka och vården anser mig vara väldigt suicidal och tyvärr stämmer det. Jag står bara inte ut.

Jag gråter sällan, väldigt sällan men igår brast det. Jag fulgrät i över en timme, hulkade, nästan skrek, tårarna bara rann och jag var så så nära att gå och ta alla tabletter jag har hemma. Men jag ville ju inte egentligen. Jag har så svårt för att be om hjälp men igår fanns bara två val, att göra slut på allt lidande eller be om hjälp. Jag valde nummer två, jag ringde mamma och grät i telefonen. Hon och pappa kom så fort dom kunde, satt sig i soffan med mig och hundarna. Höll om mig och hjälpte mig så som jag vill. Jag fick säga så mycket jag ville men dom pressade inte utan hjälpte mig igenom gråten och paniken, hjälpte mig flytta fokuset och höll om mig. Fast det var ganska sent gick vi ut med hundarna, vi låg i soffan och gosade med hundarna och pratade och efter ett tag började mina sömnmediciner hjälpa, deras stöttningen fick ner mig i varv och det tog tre timmar totalt att bryta den där jädra dödsångesten men vid halv tolv sa jag att jag var lugn och ville lägga mig. Dom sa att dom kunde sova över men jag sa att det inte behövdes, jag hade gått från 10 på skalan dö eller leva och sjunkit till 3 just då, så pass att jag kan hantera det själv.

Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte hade ringt dom. Jag är djupt tacksam över min familj och jag vet att alla inte har det och jag tar dom aldrig för givet, jag tackar alltid och vet att jag är lyckligt lottad.

Min unghund var ett sådant stöd under gråtattacken och paniken. Han kröp upp hos mig och slickade bort tårarna från mitt ansikte. Så satt han tills mina föräldrar kom. Dom är så kloka mina hundar.

Jag vågade erkänna och berätta för mina föräldrar att ätstörningen fortfarande är ett problem. Jag dolde det väl på semestern med hela familjen men den är en ständig källa till ångest. Jag som har anorexi vågade berätta om min obalans med maten, att jag ibland äter för lite och ibland för mycket. Bara att säga till någon att jag äter för mycket ibland var en stor sak.

Teagirl, du är otroligt modig och stark, du kommer hitta en väg ut till slut!

Teagirl skrev:

Jossie94 skrev:Jag har ungefär samma problem, jag har en diagnos jag också, men allt jag får höra är att jag gör på fel sätt när jag egentligen är en helt vanlig tjej. Jag försöker tex lära känna folk i sociala situationer och nämnde då platser såsom en studentmottagning, en bar, en fest, där är det ju människor som är sociala och pratar. Där träffar man ju folk. Det är ju svårt att inte prata på en fest. För folk pratar ju där, oavsett om de är bekanta, eller kompisar eller kanske träffades där för första gången. Men detta förstår inte folk, för de tycker ju att prata med andra människor är konstigt. Det är som att jag direkt blir utfryst utav dessa NT personer då, för att ALLA ska ju fatta att man inte pratar med folk, även om de själva gör det. För då är det ju okej. Typ så.

Sedan kan tex en som sitter i rullstol eller är blind eller liknande göra saker, man är inte sämre för det. Man behöver bara mer hjälpmedel för att tex kunna göra olika saker. Det finns ju kända sångare som är blinda men de kan ju sjunga ändå. Eller folk som sitter i rullstol, de kan ju jobba även fast det sitter i rullstol. Varför skulle de inte kunna jobba? Jag såg ett program där en kille satt i någon form av rullstol pga sin sjukdom men han kunde ju göra massa saker, så vad hindrar egentligen andra som inte har samma förutsättningar att inte kunna delta i det sociala och aktiviteter? De vill ju också vara normala. Eller känna sig normala. De vill kunna jobba, ha kompisar och ha sådana saker. De kan också göra sådana saker, men de behöver hjälp och stöd.

Folk är så dumma på nätet, jag menar om en blind har en hund som leder den i trafiken, och det får den blinda att kunna göra saker och får den att må bra, ska man ta bort hunden från personen då bara för att folk anser att personen inte är lämplig? För vilka grunder då? Vad vet egentligen någon annan om någon annans liv? Jag har ju tex inte rätt att ifrågasätta andra, för varför ska jag göra det? jag känner inte dem och jag vet ingenting om deras liv eller situation, så jag kan inte döma dem.

Precis, mamma säger att mina hundar är som ledarhundar och att dom växer med det. Dom har en uppgift och det är att ta hand om mig när måendet dalar. På samma sätt som en diabeteshund säger till när blodsockret sjunker eller en hund som varnar för epilepsi eller en ledarhund. Dom har ett jobb. Samtidigt är jag den självklara ledaren i flocken, om det finns det inga tvivel, jag tar hand om dom och dom hjälper mig i min ångest. Just för att vi är en familj, en flock. Det utbildas ju till och med hundar för att hjälpa personer med ångest och även specifikt för personer med autism. Mina har lärt sig själva.

Tolkade jag dig rätt när du menar att du tycker att andra med olika funktionsnedsättningar bemöts annorlunda än vad du tycker att du gör pga autismen? Har du lagt märke till något mönster när det blir fel i det sociala? Att du kanske råkat avbryta några eller sagt något särskilt som dom kan ha tolkat annorlunda? Precis som du säger så är det ju platser där man träffas och kan prata med andra människor. Vissa situationer verkar dock lite svårare, som att börja prata med någon i en bar, det skulle jag nog inte klara.

Men ett tips om du är på en fest eller i större sällskap är att försöka hitta ett sammanhang där du kan prata ensam med någon, typ den du sitter bredvid eller om ni står i någon kö eller vad som helst. Jag har svårt när det är många men ganska så lätt när man är bara två. Det underlättar för mig att bara ha en person i taget att fokusera på. Vad brukar du prata om när du upplever att det blir fel?

Jag är omgiven med folk som är NT personer, så för mig känns det då konstigt att de reagerar så som de gör, för det är inte så tydligt att jag har en diagnos, jag vet att folk inte har märkt något förrän jag har sagt något. De som märker är ju de som vet om min diagnos, men om jag träffar en helt random så har de inte märkt någonting vad jag vet, men vissa personer har märkt något och då tar dem distans och blir kortfattade. Då blir de rätt tråkiga när jag har förväntat mig/fått bilden av att de är rätt roliga och sociala. De är ju så annars, men så fort jag försöker lära känna dem, så känns det som att de har diagnoser och jag inte har det.

Teagirl skrev:Tack, jag har bestämt mig för att inte lyssna på dom och aldrig mer ta upp någon form av ämne som kan resultera i det dömandet av mig på det forumet. Jag klarar inte att höra det fast jag vet att mina hundar har allt dom kan önska. Dessutom är jag ju hemma med mina hundar hela dagarna med undantag för en eller två timmar när jag handlar eller går till min terapeut. Jag kan tänka mig att dom flesta friska nt-personer har jobb som innebär att deras hundar får spendera mycket tid ensamma, det får inte mina.

Hundarna är min räddning och hela mina dagars struktur byggs upp av våra rutiner och många av dom jag känner skulle jag aldrig träffat utan hundarna.

Saknar du att ha hund?

Tycker att du tänker klokt. När människor har bestämt sig för att inte förstå, så kommer de inte att göra det. Då är det bara att acceptera att de inte är kapabla till bättre än så, och gå därifrån. Finns ingen anledning att utsätta sig för dem.

Ja, jag saknar att ha hund. Så mycket ibland, att det känns som att nån sliter bitar ur kroppen på mig.
Men jag är nöjd med att det är som det är ändå. För jag har så mycket att ta tag i mitt eget liv, skulle bara bli stressad om jag hade ansvaret för annat levande nu.
Men en dag så. Då ska jag få ett litet lurv av nåt slag.

Teagirl skrev:En liten rolig sak är att jag när jag tröttnade på att vara blyg och tyst och mobbad ...

Det här inlägget är så fantastiskt fint skrivet.
Blir nästan tårögd när jag läser det.

Du är begåvad vad gäller ord.

Och vet du vad? Jag känner igen mig lite i det du skriver.
Att vara udda kan vara positivt också, det är sant, du har helt rätt.

Jag är glad för din skull för att du har förmågan att se saker ur olika perspektiv.

Teagirl skrev:Först vill jag bara säga att det här är det enda forum från och med nu som jag vågar skriva om min autism. Jag är medlem i ett annat forum och där pratades det om autism och en tjej skrev att hon fått återfall i sitt självskadebeteende och jag ville att hon inte skulle känna sig ensam i att inte kunna hantera livet med allt det innebar och berättade att jag ibland tar överdoser pga extrem ångest när jag inte vet hur jag ska hantera den. Hon fick bara positiv feedback fast hon åkt till akuten massor av gånger och få sy efter skadorna. Mitt inlägg blev istället näthatat och dom sa att "sådana som jag" inte borde få ha hund (autist med ångest) och att det är synd om mina hundar och att jag borde lämna bort dom för att jag inte kan ta hand om dom.

Jag är ute med dom 2,5-3 timmar varje dag, jag borstar varje dag, trimmar två gånger i veckan, tränar varje dag och är ju hemma med dom på dagarna så dom är aldrig ensamma mer än två-max tre timmar någon gång i veckan.

Dom ansåg att i och med mitt mående så var jag inte kapabel till att ha hund men hur kan dom avgöra det på ett forum. Får bara fysiskt och psykiskt helt stabila människor ha hund? Jag blev verkligen ledsen när dom skrev att jag inte tar mitt ansvar och att det bästa för hundarna är att jag lämnar iväg dom. Men det är ju för deras skull jag lever. Dom får mina dagar att gå runt, dom är mina glädjekällor och jag kan lova att dom har det bra. Alla vi känner och även främlingar berömmer oss och vårt fina samspel.

Jag undrar om det gäller ett hundforum. (Du behöver förstås inte svara på det.) Hundmänniskor kan vara så intoleranta, särskilt på internet. Så de som allra mest behöver hundar skulle inte få ha hund? Du tar ju så väl hand om dina hundar.

Nu är alla tyvärr inte alltid snälla på detta forum heller. Men här har ju så många mått dåligt, haft ätstörningar, ångest, depression m m, så ingen mobbar dig för det.

Har du förresten varit inne på Viskas (http://www.viska.se/kunena/) och Minds (https://forum.mind.se/) forum? Där borde du också kunna få stöd.

Jag (grannen) har typ Haski som ylar hårt. Värsta Goa tjejen. När husse o matte e borta och hon drar loss? Skall man gå till brevlådan o typ såja eller vad? Fan gör man? Svårt att vänja mig vid ylandet så.

Värsta fina iaf

Fabela skrev:

Teagirl skrev:En liten rolig sak är att jag när jag tröttnade på att vara blyg och tyst och mobbad ...

Det här inlägget är så fantastiskt fint skrivet.
Blir nästan tårögd när jag läser det.

Du är begåvad vad gäller ord.

Och vet du vad? Jag känner igen mig lite i det du skriver.
Att vara udda kan vara positivt också, det är sant, du har helt rätt.

Jag är glad för din skull för att du har förmågan att se saker ur olika perspektiv.

Jag älskar att skriva, har skrivit ett gäng noveller men inget längre. Har börjat på en bok men det tog stopp för att det känns så stort men jag måste ta tag i den igen, jag vet ju att jag älskar det när jag väl är igång. Jag visade en novell för min kompis i fredags och hen började gråta och sa att det var det finaste hen läst. Hen sa att jag bara måste skriva min bok för det här behöver komma ut. Jag blir så glad när mina tankar blir till ord som sen berör andra människor. Så här på forum tänker jag inte så mycket på hur jag uttrycker mig utan skriver bara vad jag tänker, när jag skriver noveller så lägger jag in så mycket känsla i det att det blir som terapi för mig att skriva. Det verkar som att alla noveller jag skriver får människor att börja gråta, så har det varit i hela mitt liv.

Vad roligt att du också fått uppleva det positiva i att sticka ut lite. Det kommer nog alltid finnas dom som klankar ner eller inte förstår men då får man gå tillbaka i minnet och komma ihåg att det finns dom som faktiskt uppskattar en för den man är.