Vad menade du med det sista? Om du kan ge exempel

Jo men de märkte ju någonting väldigt snabbt. Men det säger ju fortfarande inte varför de inte reagerade på de andra som hade diagnoser och som folk visste att de hade diagnoserna eftersom personerna var så öppna med det. Tex så var de en tjej som sa att hon hade adhd och jag har för mig att hon skyltade med det rätt mycket och ofta. Hon syntes ju och hördes mest, så de va en beskrivning av hur de med adhd är, för mig eftersom jag visste att de har svårt att sitta still, syns och hörs mest, högljudd och vill vara i centrum. Sedan är ju alla med diagnoser olika även om de har samma diagnos. Men de har ju absolut någonting gemensamt.

Jag har ju drag av asperger tex, men ibland undrar jag om jag ska säga det istället för då kanske folk bara jaha du har Asperger. Då kommer de ju inte ifrågasätta saker eller något för de vet ju redan hur en med Asperger är. Likaså att de vet redan hur en med adhd är, vilket gör ju det lättare för mig eftersom de då inte kommer bry sig om mig på det sättet att de måste säga hur jag ska göra eller fråga saker som är självklara. Vad skönt det skulle vara, för då slipper jag förklara saker 3766486587567 miljoner gånger varför jag inte kan göra si eller så.

Ja, de som folk redan visste hade ADHD accepterade de, de förstod varför de var avvikande. Men med dig visste de bara att något inte stämde, men de visste inte vad.

Kanske blir du mer accepterad om du går ut med "Jag har Aspergers". Att säga "drag av" komplicerar det bara. Åas, ADHD är mer accepterat än AS. Men har du inte berättat för t ex din familj att du har AS?

Jossie94 skrev:Jo men de märkte ju någonting väldigt snabbt. Men det säger ju fortfarande inte varför de inte reagerade på de andra som hade diagnoser och som folk visste att de hade diagnoserna eftersom personerna var så öppna med det. Tex så var de en tjej som sa att hon hade adhd och jag har för mig att hon skyltade med det rätt mycket och ofta. Hon syntes ju och hördes mest, så de va en beskrivning av hur de med adhd är, för mig eftersom jag visste att de har svårt att sitta still, syns och hörs mest, högljudd och vill vara i centrum. Sedan är ju alla med diagnoser olika även om de har samma diagnos. Men de har ju absolut någonting gemensamt.

Jag har ju drag av asperger tex, men ibland undrar jag om jag ska säga det istället för då kanske folk bara jaha du har Asperger. Då kommer de ju inte ifrågasätta saker eller något för de vet ju redan hur en med Asperger är. Likaså att de vet redan hur en med adhd är, vilket gör ju det lättare för mig eftersom de då inte kommer bry sig om mig på det sättet att de måste säga hur jag ska göra eller fråga saker som är självklara. Vad skönt det skulle vara, för då slipper jag förklara saker <a href="tel:3766486587567">3766486587567</a> miljoner gånger varför jag inte kan göra si eller så.

Det finns ju mobbare som bara väljer den svagaste också.

Dom bara njuter av att plåga andra. Det är komplicerat.

Sen finns det ju grupptryck också. En del vet nog inte
varför en person mobbas. Dom måste bara göra som
dom andra.

Nån kanske har fått stryk eller skäll hemma och behöver
avreagera sig. Och då väljer dom den utan kompisar som
offer. Så dom inte ska behöva vara rädda för någon.

Klart jag har det, även släkt också. Men dem fattar ju inte även om jag förklarar. De kan inte förstå att vi som har diagnoser har svårigheter just för att enligt dem är det ju bara att göra si eller så. Ja men alla är olika så bara för de kan göra si eller så betyder inte att någon annan funkar eller kan göra så

Du borde kanske låna el köpa en bok om AS och be dem läsa. Poängen med en diagnos är ju att man inte kan allt som "alla andra" kan; då skulle man ju inte fått någon diagnos.

Jo men alltså jag har ju så små svårigheter och det är ju sådana svårigheter som även NT har, det kan vara tex att någon tycker det är svårt med matematik eller det kan vara sociala koder, det är ju inte självklart att NT personer kan det sociala heller, för dem kanske bara låtsas att de förstår. Jag är ju ärlig med att jag inte fattar, de kan ju inte erkänna det för de vill ju passa in.

Kan du ge några exempel på saker som du
måste förklara ”miljoner” gånger?

Det som fungerat bäst för mig är att med lite
halvt skämtsam ton säga att jag har alla
bokstäver och diagnoser. När jag berättat
att jag har asperger har folk mest blivit
osäkra och tillgjorda typ.

När jag säger att jag har alla bokstäver
brukar folk istället bli lugna. Dom ser
mig som ödmjuk och kan slappna av.
Men man måste säga det på rätt sätt
som sagt, som om man inte bryr sig.

När jag sagt att jag har alla diagnoser
så brukar folk acceptera det jag säger
att jag har problem med. Dom förstår
bättre att det bara är så.

Mvh

Jossie94 skrev:Jo men alltså jag har ju så små svårigheter och det är ju sådana svårigheter som även NT har, det kan vara tex att någon tycker det är svårt med matematik eller det kan vara sociala koder, det är ju inte självklart att NT personer kan det sociala heller, för dem kanske bara låtsas att de förstår. Jag är ju ärlig med att jag inte fattar, de kan ju inte erkänna det för de vill ju passa in.

Jag tycker det är väldigt onödigt att berätta man har asperger. Jag gjorde det för några få (tror jag) just när jag fick diagnos och då när utredningen var på gång bl.a. min mamma. Hon blev ju också intervjuad för utredningen.

Sen vet väl några på jobbet. Kanske alla. Hemsk tanke. Jag arbetstränade där före jag blev anställd och vet inte hur mycket hon från arbetsförmedlingen sa om mina problem. Jag visste inte man kunde mörka delar av sjukintyget, så de gånger jag blivit sjukskriven har alla mina problem och olika diagnoser gått att läsa.

Nu i efterhand skulle jag bara berättat för min mamma, om det gått även hållit henne ovetandes. Frågat henne på arbetsförmedlingen hur mycket hon måste avslöja och om möjligt fått henne att låta bli. Nu viste jag inte det gick att få sekretess på sjukintyget, men om jag vetat hade jag naturligtvis gjort det.

Känns väldigt onödigt en massa människor ska vet ens problem.

Det är ju inte så att alla NTs berättar för er om sina hemorrojder, att dom är impotenta, har framfall eller så. Varför ska dom veta du har AS.

Jag menar ju de närmsta vet om det. Men oftast säger jag ju det för att det är en ursäkt till varför jag inte har jobb och sådär. Kanske fel utav mig men då har ju personen förstått mig. Det jag har svårt med att förklara det är ju delen där jag förklarar att det inte bara är att söka jobb och så för då måste man ta en annan väg som inte innebär allt ansvar som ingår när man söker som vanlig person. När man har diagnoser så är ju denna vägen jag tagit mer anpassad för personen beroende på förutsättningar och behov.

Såhär svarade jag i en tråd. Tycker detta är en rätt tydlig beskrivning på hur det ligger till. Om jag inte är tydlig nu, så vet jag inte...

Jag har haft likadana tankar, för först accepterade jag min diagnos när jag fick den men det tog såklart tid att bearbeta att jag hade fått den. Men efter några år när jag hade lärt mig leva med min diagnos, så kom jag i underfund med att jag tyckte att jag inte hade en diagnos.

Varför jag tyckte såhär, var ju att precis som du säger så klarar jag av det mesta, jag har inge problem med att träffa nya människor och sådant. Men jag har vart på praktikplatser där jag trott jag varit på rätt ställe, men det passade inte mig helt enkelt. Jag har vart utsatt för mobbing men jag hade ingen aning om att jag hade en diagnos, för enligt mig så var jag ju normal.

Jag har aldrig själv sagt att jag har en diagnos, förutom när jag fick det på papper, utan det har alltid varit andra som antagit att jag haft en diagnos. Egentligen visste de ju inte heller vad det berodde på, för de hade ingen fakta, utan de märkte ju något men kunde inte sätta ordet/fingret på det.

Enligt mig själv så är jag ju mer normal (NT) och gör normala saker som anses vara normalt i dagens samhälle, tex shoppa, fika, bor ihop med min sambo, är förlovad mm. Jag har absolut varit udda en period, men det var mest för att bearbeta diagnosen, jag hittade mig själv lite sedan har jag ju inte behövt skylta med det på samma sätt, då jag blivit så bekväm så jag har inte lika mycket behov längre att ha udda stil. Har blivit mer neutral.

För mig var det både på gott och ont att få diagnosen på papper, för jag har svårigheter inom det sociala, men för mig är det så pass små grejer, det är mer saker som vem som helst kan ha svårt med. Tex jag har svårt med matematik, det flesta tycker ju att det är svårt och tråkigt. Jag har inget minne av att någon i min klass när jag gick i gymnasiet eller innan för den delen, tyckte matematik var roligt. Eller så har jag svårt med ironi/skämt, alla fattar inte heller sådana saker, för sociala biten /sociala koder är svårt oavsett med diagnos eller inte.

Jag fattar inte heller vad som jag gör/gjort för sk fel enligt andra heller som är annorlunda jämfört med andra, för det är ju inte så att jag är jätte extrem, utan som sagt är jag mer neutral och har en vanlig klädstil mm. Jag är en helt vanlig tjej. Jag kan säga att jag ser ut som vilken tjej som helst, för de flesta blondiner/brunetter ser ju typ likadana ut. Det är på det sättet. Så jag har ju inte rosa hår eller skyltar med något som visar att jag är udda.

Så det är jobbigt att bli stämplad på det sättet när man själv inte tycker att man är annorlunda på något sätt. Och det jag tyckte var annorlunda med mig förut, är ju inte något udda längre, för det har blivit mer normalt. Tex jag tyckte dancehall var väldigt udda, men nu vet jag fler som vet om vad det är och så.

Och ha en diagnos idag är som att ha en mobiltelefon, det är så himla vanligt numera så att ha adhd, add eller asperger är ingen nyhet längre. Det är mer accepterande att ha diagnoser idag känner jag.

Du tycker det är orättvist att du fått en diagnos när du inte gjort något fel?

Jossie 94 Varför jag tyckte såhär, var ju att precis som du säger så klarar jag av det mesta, jag har inge problem med att träffa nya människor och sådant.
[...]
Enligt mig själv så är jag ju mer normal (NT) och gör normala saker som anses vara normalt i dagens samhälle, tex shoppa, fika, bor ihop med min sambo, är förlovad mm.

Om man får tro Svenny Kopp, ledande forskare med stort intresse för flickor/kvinnor med NPF, så är du en typisk kvinna med asperger/autism.

https://www.youtube.com/watch?v=caISuSlO5i0

Jossie94 skrev:
För mig var det både på gott och ont att få diagnosen på papper, för jag har svårigheter inom det sociala, men för mig är det så pass små grejer, det är mer saker som vem som helst kan ha svårt med. Tex jag har svårt med matematik, det flesta tycker ju att det är svårt och tråkigt. Jag har inget minne av att någon i min klass när jag gick i gymnasiet eller innan för den delen, tyckte matematik var roligt. Eller så har jag svårt med ironi/skämt, alla fattar inte heller sådana saker, för sociala biten /sociala koder är svårt oavsett med diagnos eller inte.

Här är du inte särskilt realistisk, utan du försöker få det till att alla kan vara så, och det är inte riktigt så. Alla tycker inte att matte är svårt eller tråkigt, det är ungefär lika många som tycker att andra skolämnen är tråkiga. Det är individuellt olika. Men att ha svårt med abstrakt matematik har ett samband med Asperger. Att ha svårt för ironi/skämt och med sociala koder är specifikt autistiskt, och andra människor har inte lika svårt för det. Så det stämmer inte att det är oavsett diagnos.

LordNelson skrev:
Det är ju inte så att alla NTs berättar för er om sina hemorrojder, att dom är impotenta, har framfall eller så. Varför ska dom veta du har AS.

+1

Men både de med diagnoser och de utan har samma svårigheter egentligen, bara det att NT har lättare att dölja sina svårigheter, de kan välja när de vill förstå eller inte, medan vi som har svårigheter erkänner det istället. Jag har inga problem med att säga att jag inte förstår, för man måste ju ändå kunna få fråga.

Jag sa de flesta, inte ALLA. Så nej, jag försöker inte få det som att alla tycker matte är svårt och tråkigt. För de finns ju de som tycker det är kul och lätt. Men de flesta från klassen ogillade matte och därför vart det ju inte kul och då blir det ju tråkigt. Man blir ju inte motiverad av att göra något som är tråkigt.

Jossie94 skrev:Men både de med diagnoser och de utan har samma svårigheter egentligen, bara det att NT har lättare att dölja sina svårigheter, de kan välja när de vill förstå eller inte, medan vi som har svårigheter erkänner det istället. Jag har inga problem med att säga att jag inte förstår, för man måste ju ändå kunna få fråga.

Jag sa de flesta, inte ALLA. Så nej, jag försöker inte få det som att alla tycker matte är svårt och tråkigt. För de finns ju de som tycker det är kul och lätt. Men de flesta från klassen ogillade matte och därför vart det ju inte kul och då blir det ju tråkigt. Man blir ju inte motiverad av att göra något som är tråkigt.

Nej, det stämmer inte att NT har samma svårigheter och bara har lättare att dölja dem. Man får diagnos just för att man har svårigheter som inte NT-folk har (i den utsträckningen). Sedan kan man ju alltid tycka att man kan hamna i situationer som är särskilt svåra, även en NT kan tycka att en situation är särskilt svår, men de kan ändå hantera den bättre än vad vi kan.

Vad menar du med att de kan välja om de vill förstå eller inte? Det kan ingen människa.

När det gäller matte - jag är själv språklärare, men jag vet ju hur många som brukar säga att de inte gillar matte, inte gillar engelska, inte gillar svenska (och även andra ämnen). Och det finns inga större skillnader mellan ämnena. Jag skulle tro att det är ganska jämnt fördelat. Det är inte bara på mattelektionerna som folk tycker skolan är tråkigt.

Det känns inte som att ni läser vad jag skriver ibland.

Det är ju såhär jag menar.

Sedan kan man ju alltid tycka att man kan hamna i situationer som är särskilt svåra, även en NT kan tycka att en situation är särskilt svår, men de kan ändå hantera den bättre än vad vi kan.

De kan hantera situationen lättare och därför kan de då välja sina strider på det sättet att de väljer om de låtsas förstå skämtet eller om de förstår skämtet. Jag pratar om grupptryck, te om folk skrattar åt något skämt, jag kanske inte alls förstår skämtet, det tar längre tid föt mig, men NT personen kanske låtsas förstå skämtet och skrattar ändå, men den kan också fatta skämtet.

Jossie94 skrev:Det känns inte som att ni läser vad jag skriver ibland.

Jo, jag har läst alla trådar du startat och jag förstår ärligt absolut ingenting. Det beror säkert på min autism.

Jag har inte läst tråden. Kan inte köra så mycket här, och har själv bara i stort sett en gång blivit lite mobbad, så jag fick respekt för hur fruktansvärt det kan vara.

Men det här med att inte riktigt förstå skämt, och ändå skratta med; Jag är nu 60+ och är mer och mer glömsk. Jag kommer ihåg att jag varit i en hel del situationer där min autism eller blyghet stoppat mig från att reda ut hur folk menar. Men jag har nu inte bra minne av allt detta.

Men jag har struntat i problemet, låtit saker vara outredda. Vill ju absolut vara ärlig med folk.

Eftersom jag har inre röster, så är det viktigt att jag försökt vara helt sann med Gud i de inre rösterna. Men det är ju olika mycket Gud man möter. Jag har, som nu blivit osäker på om jag kommit ifrån Gud, för det goda jag möter är kanske sanna människor som dött.

Men Jesus predikade i underjorden, tror jag att det står skrivet. Och Gud är större än vi förstår.

Men jag är nu äldre och vill leva tills jag dör och kommer till himlen. Att lära känna den ende sanne Guden förstår jag inte riktigt. Jag med mina inre röster har kommit till nåden på ett annat sätt.

edit: uppmuntran från Bibeln:

Jossie94 skrev:Det känns inte som att ni läser vad jag skriver ibland.

Jo, men det du skriver är sakligt inte korrekt. Man KAN INTE välja om man ska förstå något eller inte. Antigen förstår man eller så förstår man inte. Kanske menar du inte riktigt det, men det är svårt att veta hur du menar då.

Jossie94 skrev:Det är ju såhär jag menar.

Sedan kan man ju alltid tycka att man kan hamna i situationer som är särskilt svåra, även en NT kan tycka att en situation är särskilt svår, men de kan ändå hantera den bättre än vad vi kan.

De kan hantera situationen lättare och därför kan de då välja sina strider på det sättet att de väljer om de låtsas förstå skämtet eller om de förstår skämtet. Jag pratar om grupptryck, te om folk skrattar åt något skämt, jag kanske inte alls förstår skämtet, det tar längre tid föt mig, men NT personen kanske låtsas förstå skämtet och skrattar ändå, men den kan också fatta skämtet.

Men det är ändå två olika saker. Visst kan en NT hantera situationer bättre. Men de har inte samma svårigheter som vi har . Kanske, om du tänker så här: En person med AS har problem på en viss nivå, en NT har problem på en annan (högre) nivå, så båda har problem. Men det är i min förståelse inte samma problem. Generellt: Om man ökar svårighetsgrad inom vilket som helst område, så kommer ju alla eller nästan alla människor ha problem med det.

Men om man får diagnos på att man svårigheter med något, så avses ju att man har svårigheter på en nivå, som de flesta människor inte har svårigheter med. Sedan kan det vara så att vi i vissa lägen bara har ett annorlunda sätt att fungera, att vi också är bra på vissa saker.

Jossie94 skrev:Det är ju såhär jag menar.

Sedan kan man ju alltid tycka att man kan hamna i situationer som är särskilt svåra, även en NT kan tycka att en situation är särskilt svår, men de kan ändå hantera den bättre än vad vi kan.

De kan hantera situationen lättare och därför kan de då välja sina strider på det sättet att de väljer om de låtsas förstå skämtet eller om de förstår skämtet. Jag pratar om grupptryck, te om folk skrattar åt något skämt, jag kanske inte alls förstår skämtet, det tar längre tid föt mig, men NT personen kanske låtsas förstå skämtet och skrattar ändå, men den kan också fatta skämtet.

Det är det här som jag inte förstår hur du tänker, det som jag har strukit under: Ingen människa i världen kan välja om man låtsas förstå ett skämt (då förstår man ju INTE det) eller att förstå skämtet.

Att en NT snabbare kan avgöra: Förstår jag det här skämtet? Nej, jag förstår inte det, men jag låtsas göra det - DET är jag helt med på.

Jag menar ju det som du sa det sista du skrev. Att en NT kan avgöra snabbare.