Jag blev utsatt för mobbing i gymnasiet och därefter så slutade jag bara skolan och pga det blev saker oklara. Jag har då velat ha svar på saker och ting gällande det som hände, men har inte fått så mycket svar utan fått typ gissa mig fram utifrån mina egna erfarenheter och upplevelser.

Men hur får jag svar? När ingen kan ge mig svar. Ska man anlita en detektiv för att få svar eller vad gör man? (skämt o sido)

Kan man formulera sig på ett annat sätt så att de kan ge svar?

Har ni några tips?


Moderator: Kompletterade rubriken.

Hvordan foregikk mobbingen?

Å velge å ikke være venn med noen er ikke mobbing. Er det hva du skriver om denne gangen også? Jeg sier ikke at du ikke har vært mobbet, men ønsker å diskutere på riktige premisser.

Å spørre mobberen er den eneste måten å finne ut hvorfor man har vært mobbet. Om vedkommende ikke vil svare på det får du aldri vite noe sikkert.

Men även om man frågar mobbaren är det inte säkert man får "rätt" svar. Personen kan ha uppfattat allting på ett annat sätt, glömt mycket av det eller helt enkelt inte vill svara eller ljuger om man frågar. Bland vuxna är det nog få som minns barndomstiden som mobbare med stolthet.

Det är nog helt enkelt så att det inte går att få något definitivt svar. Man kan fråga mobbarna, lärarna, andra elever och sina föräldrar och försöka pussla ihop en bild av deras olika svar, som säkert kommer variera mycket. Allihop kommer säkert tona ner det, dels för att de inte upplevde det lika starkt som du som offer gjorde, dels för att man snabbt glömmer sånt som inte betyder mycket för en själv.

Det enklaste är nog att försöka glömma, kanske förlåta om det är möjligt, och gå vidare. Man kan inte gräva ner sig i det som varit, man måste försöka leva i nuet och göra något fint av framtiden, annars är det också förlorat.

Men jag måste ha svar för att kunna gå vidare och det är tragiskt att personerna som jag försökt prata med, iaf en utav dem är en mamma nu och kan inte förstå varför jag vill ha svar på vad som hände enligt henne och att jag vill ha en ursäkt. Det är ju en normal reaktion att man ber om ursäkt, även om man inte minns något. Men folk förnekar ju det hela och det är enbart för att de inte har växt upp för 5 öre. Jag tänker ju endå att de som är mammor och har ska ha en förståelse kring detta, för de vill ju inte att sina barn ska bli utsatta för mobbing och då bör de ju få en annan inställning till mobbing, för då minns de ju hur de själva var i gymnasiet. Oftast är det ju när man får egna barn man tänker på sånt här, just för att man inte vill de ska hända sina egna barn.

Jossie94 skrev:Men jag måste ha svar för att kunna gå vidare och det är tragiskt att personerna som jag försökt prata med, iaf en utav dem är en mamma nu och kan inte förstå varför jag vill ha svar på vad som hände enligt henne och att jag vill ha en ursäkt. Det är ju en normal reaktion att man ber om ursäkt, även om man inte minns något. Men folk förnekar ju det hela och det är enbart för att de inte har växt upp för 5 öre. Jag tänker ju endå att de som är mammor och har ska ha en förståelse kring detta, för de vill ju inte att sina barn ska bli utsatta för mobbing och då bör de ju få en annan inställning till mobbing, för då minns de ju hur de själva var i gymnasiet. Oftast är det ju när man får egna barn man tänker på sånt här, just för att man inte vill de ska hända sina egna barn.

Kanske har ni missförstått varandra - du har trott att hon menade mobba dig, hon menade dock inte mobba dig och därför förstår hon inte vad du vill nu?

Vet du vad du kan göra? Det gjorde nämligen min dotter. Hon kontaktade en av sina gamla lärare och träffade honom. Och han förklarade för henne varför folk gjorde si och så och till slut insåg hon själv att det inte riktigt var mobbing, att hon nog trodde att det var värre än vad det var. Det var inte bara det hon ville prata om, men vi han i alla fall få klarhet i alla punkter. Vi var också med henne när hon träffade läraren, hennes pappa och jag.

Du har redan försökt och inte fått svar. Resten lär reagera likadant, kanske tänkte efter lite men en ursäkt kan du inte kräva. Ibland måste man gå vidare utan svar. Det suger men finns inga andra val.

Ingen kan säga något om det hela, dels för en lag inte fanns den tiden men nu finns den vilket är försent för min del. Därför dokumenterades inte saker och så som de görs idag. Jag har kontaktat alla möjliga personer och bara en kunde ge mig svar, vilket känns konstigt också eftersom de va info som jag aldrig hört talats om. Kanske för att ingen sa saker till mig, alla hade ju något emot mig kändes det som för de tyckte att de fick skit för att jag blev mobbad.

Upplevelsen av att ha känt sig mobbad behöver nog inte alltid betyda att man faktiskt blivit mobbad, som några varit inne på redan. Men om det är så att man faktiskt blivit mobbad så behöver nog inte nödvändigtvis mobbarna själva vara medvetna om det. Ofta försöker dom nog i den situationen bara vara lite roliga och ser inte hur det påverkar mottagaren utav det (eller om det handlar om kritik så tycker dom nog själva att den är berättigad).

Det är iaf min erfarenhet att det inte är särskilt ovanligt att folk gör sig roliga på andras bekostnad, och det kan nog behövas att dom själva blir utsatta för det (och är känsliga för sådant) för att dom ska förstå hur det kan påverka. Och bland annat pga detta så kan man väl tänka sig att det är vanligare att man är blind för att man mobbar (eller att man är medveten om det men inte förstår konsekvenserna utav det) ju yngre man är.

Om man inte själv förstår att man skulle ha gjort någon illa så vet jag inte om det är en normal reaktion, vilket vill säga den vanligaste reaktionen, att man ber om ursäkt vilket du påstår. Vissa gör förstås det, men långtifrån alla.

Jag skulle rekommendera att istället för att kräva en ursäkt att hellre nöja dig med att förklara hur du upplevde situationen, och sedan låta den andre ge sin version utav det hela ifall hen vill och kan det. Då har du chansen att få både svar och möjligen en genuin ursäkt. Och det är väl mer värt än att få en ursäkt som någon bara vräker ur sig utan att egentligen ha förstått något? Och även om du inte får varken förklaring eller ursäkt så kanske du ger personen en tankeställare. Då har du gett feedback på deras beteende vilket jag tror kan vara mycket värt, även om dom flesta i den här världen inte förstår att uppskatta sådant.

Alltså beskriv din egna upplevelse och dina egna känslor, men utan att anklaga någon eller att begära något. Det är mitt råd. Och det är nog den mest framkomliga vägen om du vill försöka få en ökad förståelse för varför det blev som det blev, vilket är något som jag själv förstår värdet i.

Men kan ingen ge dig några svar så får du nog släppa det eller försöka att förstå det bättre på egen hand, och även om du inte kan det idag så kan du mycket väl komma att se det i ett tydligare ljus i framtiden. Man blir klokare med åren säger dom, och dessutom är hjärnan inte fullt utvecklad förrens i 25-30-årsåldern.

Mobbarna är nog väldigt osäkra och vill hävda sig. Kolla bara på internetforum som denna t.ex. vad mycket mobbing som försiggår.

Sker det mobbing här? Här ska de väl ändå vara folk som förstår att det inte är okej att mobba? Här trodde jag man hängde om man hade kommit över det stadiet eftersom de flesta här är typ 30 plus. Okej att man inte gillar alla men hade ingen aning om att mobbing existerade här.

De som de gjorde mot mig från början var att de märkte att jag var annorlunda.
De var mer att de var elaka mot mig. Gällande mobbingen var det två andra som gjorde själva handlingarna, men de resterande var ju ändå med på det för att de kollade på/visste vad som pågick.

Jossie94 skrev:Ingen kan säga något om det hela, dels för en lag inte fanns den tiden men nu finns den vilket är försent för min del. Därför dokumenterades inte saker och så som de görs idag. Jag har kontakt alla möjliga personer och bara en kunde ge mig svar, vilket känns konstigt också eftersom de va info som jag aldrig hört talats om. Kanske för att ingen sa saker till mig, alla hade ju något emot mig kändes det som för de tyckte att de fick skit för att jag blev mobbad.

Har du frågat någon av lärarna om de minns, om de kan prata med dig om det? Det spelar ingen roll om det fanns lag eller dokumentation - om personen (en vuxen person) minns situationen och hur eleverna var mot varandra. Det kommer ju lärare oftast ihåg.

Ja och de fattade inte vad jag ville och ingen utav de lärarna jag hade mindes någonting plus att de flesta hade slutat och jag hörde av mig till dem men de svarade inte. Därför tog jag kontakt med de andra i klassen för svar men där var det likaså, ingen mindes något. Det var däremot en som hade en hel bok att berätta, men det var ju info som jag inte visste om. Så att få veta det var ju som att få veta ännu större saker än de som jag visste. Du har liksom trott att det var en bild som stämde, men så visar de sig att den bilden du hade, var typ ingenting jämfört med det du fick veta. Så tydligen var allting mycket större och allvarligare än vad jag hade fått förklarat, men det kan ju också vara efterkonstruktioner och att personen kryddade på lite.

Jossie94 skrev:Sker det mobbing här? Här ska de väl ändå vara folk som förstår att det inte är okej att mobba? Här trodde jag man hängde om man hade kommit över det stadiet eftersom de flesta här är typ 30 plus. Okej att man inte gillar alla men hade ingen aning om att mobbing existerade här.

Ja.

På vilket sätt och vilka är de som mobbar? Jag har inte märkt någonting.

Jossie94 skrev:Ja och de fattade inte vad jag ville och ingen utav de lärarna jag hade mindes någonting plus att de flesta hade slutat och jag hörde av mig till dem men de svarade inte. Därför tog jag kontakt med de andra i klassen för svar men där var det likaså, ingen mindes något. det var däremot en som hade en hel bok att berätta, men det var ju info som jag inte visste om. Så att få veta det var ju som att få veta ännu större saker än de som jag visste. Du har liksom trott att det var en bild som stämde, men så visar de sig att den bilden du hade, var typ ingenting jämfört med det du fick veta. Så tydligen var allting mycket större och allvarligare än vad jag hade fått förklarat, men det kan ju också vara efterkonstruktioner och att personen kryddade på lite.

Så lärarna mindes inte att någon skulle ha mobbat DIG, men de mindes allvarligare saker som hände VEM??? Det är ju det som är viktigt här. Du motsäger ju dig själv om du säger att ingen mindes något, men en mindes ännu större och allvarligare saker?

Ja men jag har inte fått svar från lärare eller elever, just för att de inte minns något men däremot mindes en person väldigt mycket info och så var de några som bad om ursäkt men de mindes fortfarande ingenting på det jag ville veta. Jag visste ju inte ens om den infon personen berättade, för att ingen pratade ju med mig eller så. Lärarna sa ingenting heller till mig och jag försökte ta reda på vad som hände den gången jag inte var i skolan när de tog upp om själva mobbingen. Men det minns ju ingen heller, ingen minns vem som hade den lektionen men tydligen så var rektor kurator mm inblandade men ingen minns ju som sagt någonting. Jag har ju inget att utgå från förutom mina egna upplevelser och så.

Jossie94 skrev:Ja men jag har inte fått svar från lärare eller elever, just för att de inte minns något men däremot mindes en person väldigt mycket info och så var de några som bad om ursäkt men de mindes fortfarande ingenting på det jag ville veta. Jag visste ju inte ens om den infon personen berättade, för att ingen pratade ju med mig eller så. Lärarna sa ingenting heller till mig och jag försökte ta reda på vad som hände den gången jag inte var i skolan när de tog upp om själva mobbingen. Men det minns ju ingen heller, ingen minns vem som hade den lektionen men tydligen så var rektor kurator mm inblandade men ingen minns ju som sagt någonting. Jag har ju inget att utgå från förutom mina egna upplevelser och så.

Men hade den infon inget med det att göra som du ville veta? Handlade det om dig eller om någon annan?

Det var saker som hände under tiden men det spelade ju stor roll eftersom jag trodde inte att hela skolan var inblandad tex. Jag vet ju inte hur jag ska komma framåt med detta, för ingen minns ju något och jag vet ju att det går att få fram mer info, det kan ju inte bara liksom komma undan med en sån stor grej. Jag vet inte om det gått för lång tid eller om alla tyckte de va så jobbigt att de inte vill ha med det och göra, men många har ju inte ens förstått deras fel med det hela, utan de tycker ju typ de är mitt fel och att de inte ska be om ursäkt eller de vågar inte ens prata om det med mig.

Det är ju jätte pinsamt och så är en utav dem mamma och man hade ju hoppats att hon skulle förstå min syn på det hela, jag menar, hon har ju barn så det är väl klart hon tänker på sitt barns bästa och så när det kommer till mobbing. Ingen vill ju att ens barn ska bli utsatt för det.

Jag menar att en elev har barn nu.

Jossie94 skrev:Det var saker som hände under tiden men det spelade ju stor roll eftersom jag trodde inte att hela skolan var inblandad tex. Jag vet ju inte hur jag ska komma framåt med detta, för ingen minns ju något och jag vet ju att det går att få fram mer info, det kan ju inte bara liksom komma undan med en sån stor grej. Jag vet inte om det gått för lång tid eller om alla tyckte de va så jobbigt att de inte vill ha med det och göra, men många har ju inte ens förstått deras fel med det hela, utan de tycker ju typ de är mitt fel och att de inte ska be om ursäkt eller de vågar inte ens prata om det med mig.

Det är ju jätte pinsamt och så är en utav dem mamma och man hade ju hoppats att hon skulle förstå min syn på det hela, jag menar, hon har ju barn så det är väl klart hon tänker på sitt barns bästa och så när det kommer till mobbing. Ingen vill ju att ens barn ska bli utsatt för det.

Om de inte minns, finns det inte mycket att göra. Om de däremot minns, men inte tycker att de har gjort något fel - det vore förstås intressant att reda ut vad som egentligen har hänt där, men det måste vara en lärare eller i alla fall någon som var vuxen då. De har ju sett det utifrån, de var vuxna, och de är ju utbildade och ska även förstå lite om gruppdynamik.

Om du (Jossie) bjöd med mig på begravning och jag
kom till kyrkan med färgglad tröja, kort kjol och sandaler.
Skulle du då glatt presentera mig som din nya kompis
som du bjudit med?

Dom flesta skulle skämmas i den situationen och ångra
att dom bjudit med mig. Men dom skulle inte be mig om
ursäkt även om jag märkte missnöjet. Dom skulle anse
att jag var den skyldige och att JAG skulle be DOM om
ursäkt.

Folket i kyrkan skulle titta snett på mig och någon skulle
kanske säga till mig på skarpen. Men dom som tittat
snett på mig skulle inte förstå något om jag avkrävde
dem en ursäkt. Dom skulle säga att det var JAG som
mobbat och hånat DOM med min klädsel och stört deras
begravning.

Om jag efteråt berättade att jag har en diagnos så skulle
dom be om ursäkt men i betydelsen att dom förlåter och
ursäktar mig.

I kyrkan kan man få svar om man inte förstår varför folk
såg snett på en. Någon kan berätta att det var kläderna
som var problemet och berätta om lagarna som gäller
klädsel vid begravning. Men det fungerar inte i skolan då
det där finns i princip oändligt många lagar om hur man
ska se ut och vara för att smälta in i flocken.

Mvh

RSD555 skrev:Om du (Jossie) bjöd med mig på begravning och jag
kom till kyrkan med färgglad tröja, kort kjol och sandaler.
Skulle du då glatt presentera mig som din nya kompis
som du bjudit med?

Dom flesta skulle skämmas i den situationen och ångra
att dom bjudit med mig. Men dom skulle inte be mig om
ursäkt även om jag märkte missnöjet. Dom skulle anse
att jag var den skyldige och att JAG skulle be DOM om
ursäkt.

Folket i kyrkan skulle titta snett på mig och någon skulle
kanske säga till mig på skarpen. Men dom som tittat
snett på mig skulle inte förstå något om jag avkrävde
dem en ursäkt. Dom skulle säga att det var JAG som
mobbat och hånat DOM med min klädsel och stört deras
begravning.

Om jag efteråt berättade att jag har en diagnos så skulle
dom be om ursäkt men i betydelsen att dom förlåter och
ursäktar mig.

I kyrkan kan man få svar om man inte förstår varför folk
såg snett på en. Någon kan berätta att det var kläderna
som var problemet och berätta om lagarna som gäller
klädsel vid begravning. Men det fungerar inte i skolan då
det där finns i princip oändligt många lagar om hur man
ska se ut och vara för att smälta in i flocken.

Mvh

Utmärkt exempel! Så bra analyserat! Faktiskt så handlade min dotters
problem i skolan just om kläder/stil. Hon ansåg ju också att andra
mobbade henne (och hon har inte AS, dock ADHD). Hon hade en mycket egen
stil när det gällde kläder och accessoirer. Någon slags blandning av
punk, goth och emo. Andra ungdomar reagerade på det. Inte direkt elakt,
utan mest... förvånad. Dotterns förra lärare förklarade då för henne -
flera år senare - att man måste räkna med att om man klär sig väldigt
speciellt, så kommer andra att reagera. De ska inte vara riktigt elaka
förstås, men att de reagerar, kanske frågar vad hon har på sig och så -
det får man räkna med.

Men det är fortfarande inte okej att vara elaka eller mobba någon oavsett om det är för en jacka eller en dialekt eller vad det nu kan vara. De hade ju roligt på min bekostnad för de visste/märkte att jag var annorlunda, jag själv ansåg ju mig inte som det, för i min värld var jag ju normal. Jag visste ju inte ens om att jag hade en diagnos. Hur skulle jag veta det? Det var ju de som sa att jag hade en diagnos.

Så nej, där håller jag inte med. Man ska inte räkna med att folk är elaka mot en, däremot tycker jag man kan räkna med att folk kommer ogilla/gilla en om man går med i paradise hotel eller är känd på något sätt. Då har man ju ändå valt den vägen. Men det är inte okej att folk hatar på folk bara för att de är kända, de vill ju inte att man ska inkräkta deras privatliv. Tex om dessa kända är på en restaurang, då vill ju de inte att man ska störa dem under deras middag, de är ju där för att äta middag, inte för att visa upp sig för att få uppmärksamhet. De måste ju få ha någonting eget också.