Är det nån mer här som ibland blir skitirriterad när nån annan uttrycker oro eller empati? Ibland blir min reaktion bara ungefär "det där är inte ditt jävla problem det ska du skita i". Det stör mig otroligt mycket om nån byr sig om nåt problem jag har, som inte jag tycker är ett problem. Nästan kränkande liksom.

Dom få gångerna det händer mig försöker jag tänka på att jag har tur som har någon som visar mig den ”omtanken”, sen, beroende på vem som ”lägger sig i” så hanterar jag det lite olika.
Ibland tackar jag för omtanken och ibland lyckas jag inte hålla mitt lugn och då höjer jag rösten (händer främst med mamma och pappa).
Försöker dock alltid förklara att jag äger mina egna problem, att jag ber om hjälp ifall jag behöver och om deras ”intervention” stressar mig så informerar jag även om detta, att deras välvilja gör mer skada än nytta.

Skulle nog kunna bli irriterad/besvärad om någon jag har svårt för eller om en person jag vet inte gillar mig spelar att denne har det.

Ofta är det ju inte ärligt menat, så ja, klart irriterande. Sedan börjar de ställa motkrav, t ex att man ska börja må bättre för att sluta oroa dem. Det är rätt jobbigt. De ska ge fan i mina känslor. Har de inget rationellt att säga kan de hålla käften.

Det värsta är att man måste leva för deras skull med.

När jag läser vad ni har skrivit tänker jag att jag nog är väldigt naiv. Tror inte att jag nånsin har tagit andras "iläggande" som annat än ärlig omtanke.

Solblomma skrev:När jag läser vad ni har skrivit tänker jag att jag nog är väldigt naiv. Tror inte att jag nånsin har tagit andras "iläggande" som annat än ärlig omtanke.

Det är bara fint egentligen. Jag har ett starkt behov av att känna mig självständig, det är lätt att "kväva" mig.

Vet jag att det är genuint menat och inte falskt så har jag inga problem med det. Mer än att jag inte vill att andra ska oroa sig då.

Det beror väl mycket på vem som visar empati el oro. Är det någon närstående så är det oundvikligt. Det kan vara irriterande men jag förstår inte hur det kan vara kränkande. Är ditt idealliv att ingen bryr sig om dig?

Det finns ju flera olika möjligheter här, som alltid.

Om någon uttrycker medkänsla när jag har det jobbigt för att de verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska ha det bra, då värmer det.

Men om relationen är sådan att jag liksom blir ansvarig för deras oro, och helst ska se till att snabbt bli bra (eller vad det nu handlar om) så att de slipper oroa sig, då blir det ju bara negativ press.

Och falsk medkänsla vill jag inte alls utsättas för.

Sen säger antor något viktigt i startinlägget: "...nån byr sig om nåt problem jag har, som inte jag tycker är ett problem" (min kursivering). Det tycker jag definitivt kan vara kränkande, om det t.ex. handlar om "stackars dig som inte orkar diska varje dag". So what, jag sköljer allt så att det inte står och blir äckligt och diskar när jag får ork. Inget som någon annan ska lägga sig i.

Handlar det om något som faktiskt ställer till problem i livet, som det kanske vore bra att få ordning på (som att äta alldeles för ensidigt så att man får problem med diverse brister) är det ju å andra sidan inte oro eller medkänsla man behöver. Det är fakta och orken att agera utifrån fakta - och det kan ingen annan ordna åt en.

Alien skrev:Det beror väl mycket på vem som visar empati el oro. Är det någon närstående så är det oundvikligt. Det kan vara irriterande men jag förstår inte hur det kan vara kränkande. Är ditt idealliv att ingen bryr sig om dig?

Äh jag måste nog dra alltihop. För några månader sen drack jag alldeles för mycket ute en kväll och kom hem halvt medveten. Fick ringa mamma dan efter för att få hjälp att städa upp mm och det är jag tacksam för. Men hon är som hon är så hon glömmer ju inte det. Vid olika tillfällen har hon visat tecken på att hon oroar sig för mitt drickande, jag kan inte avslöja att jag ska till systemet eller ut och festa utan att jag hör på henne att hon blir tveksam. Och så ringer hon dan efter jag druckit, till synes utan skäl. Eller med nåt svepskäl. Jag har druckit för mycket andra gånger också men sällan. Senast över ett år sen. Jag kommer antagligen fortsätta med det, jag är inte perfekt. Iaf, om jag säger eller skriker åt henne att hon ska ge fan i det ja då förväntar jag mig att hon ska släppa det och inte bara glömma det nästa dag som en jävla guldfisk. Hennes föräldrarskap går ut på att va säker på att hon behövs så klart hon måste hitta problem och tjafsa om dem. Nu låter det som hon är hemsk, det är hon inte jag önskar bara hon hade mer självkänsla och kunde va trygg i att hon behövs och är omtyckt oavsett vad. Det blir också komplicerat av att jag är en komplicerad människa och jag överlag inte har respekt för hennes åsikter eller handlingsförmåga. Jag måste låtsas att jag har det, som med så många andra människor.

Och ja, mitt idealliv ligger iaf väldigt nära att "ingen bryr sig".

Det där tycker jag inte är konstigt, såklart att hon bryr sig och om hon t.om behövt hjälpa till med att städa upp så förstår jag verkligen. Att du stöter henne ifrån dig vore en varningsignal för många. Det är bara att svara när hon ringer, säga att allt är bra och "vi hörs senare, nu ska jag ta en tupplur".

antor skrev:För några månader sen drack jag alldeles för mycket ute en kväll och kom hem halvt medveten. Fick ringa mamma dan efter för att få hjälp att städa upp mm och det är jag tacksam för.

Låter tyvärr som att du tappar kontrollen över ditt drickande ibland. Och trots det verkar du tycka att det bara är att köra på som vanligt. Upprepade gånger.

Naturligtvis har din mamma rätt att oroa sig över ditt omogna förhållande till alkohol.

Något jag verkligen inte kunde med var mina föräldrars influenser på mitt liv alls efter att jag flyttat hemifrån (var 17). Så gjorde mig av med sådant. De fick vare sig bry sig eller bestämma. Pengapresenter tog jag bara emot i liten skala och om mitt syskon oxo fick. Annars inte. Alla andra tog hjälp "hemifrån" tills de var runt 25 och jag tyckte det var vidrigt hur de utsatte sig. Att de inte ville vara självständiga tyckte jag var helt rubbat.

Men har insett att det finns mammiga 50-åringar oxo. Att sådant ibland aldrig slutar!

ShakeItOut skrev:Det är bara att svara när hon ringer, säga att allt är bra och "vi hörs senare, nu ska jag ta en tupplur".

Jag är dålig på att ljuga, och jag vill inte ens det.

RapeRegs skrev:Låter tyvärr som att du tappar kontrollen över ditt drickande ibland. Och trots det verkar du tycka att det bara är att köra på som vanligt. Upprepade gånger.

Ja precis. Jag vet när det är dags för mig att bli orolig.

Naturligtvis har din mamma rätt att oroa sig över ditt omogna förhållande till alkohol.

Ja hon har rätt att oroa sig. Men jag har rätt att inte lyssna och göra min egen bedömning som hon har skyldighet att respektera. Om hon vill behålla kontakten med sin son. Jag är ganska osäker på om hon förstår det.

Ännu värre är det att tjafsande och övervakning leder till att jag håller mig undan, så att hon inte skulle upptäcka om jag verkligen har problem. Jag har ringt henne innan när jag behövt hjälp så det är bevisat att hon kommer få reda på det, utan att behöva fråga jämt. Men fortsätter hon såhär slutar jag ringa, kommer göra allt jag kan för att slippa involvera henne i nånting.

ankhh skrev:Handlar det om något som faktiskt ställer till problem i livet, som det kanske vore bra att få ordning på (som att äta alldeles för ensidigt så att man får problem med diverse brister) är det ju å andra sidan inte oro eller medkänsla man behöver. Det är fakta och orken att agera utifrån fakta - och det kan ingen annan ordna åt en.

Oftast vet ju personen om det. Min kompis äter för mycket. Hennes mamma är "orolig" för det. Men min kompis behöver ju knappast upplysas om att hon är tjock. Hon vet ju om det. Och hade det hjälpt med lite press hade hon väl bantat för längesedan.

Så KAN man inte hjälpa, tycker jag man ska hålla tyst. Annars blir det mer som kritik, och skapar sorg och stress.

Jag tycker så klart man får uttrycka oro, men att man får vara lite försiktig. För det blir lätt väldigt stressande.

Är man känslig för emotioner så kanske man hellre vill bli "tröstad" utan en massa socialt gullegull. Min läkare och en annan läkare jag hade var skitbra, de kunde säga "Nu blir jag fundersam" eller "Nu blir jag orolig" med helt neutral röst. Då blir det iallafall inte för mig så himla överväldigande när de uttrycker oro.

Sedan är alla så himla olika. Vissa vill ju att man ska oroa sig för dem hela tiden.

För mig är det dock både kränkande och stressande med oro, iallafall vissa sorters.

Fast jag klarar inte känsloyttringar så bra överhuvudtaget, eller emot mig är de jobbiga. Annars mer OK. Tror det är min asperger, mina föräldrars autistiska drag och att vi uppfostrades utan känslor.

antor skrev:Äh jag måste nog dra alltihop. För några månader sen drack jag alldeles för mycket ute en kväll och kom hem halvt medveten. Fick ringa mamma dan efter för att få hjälp att städa upp mm och det är jag tacksam för. Men hon är som hon är så hon glömmer ju inte det. Vid olika tillfällen har hon visat tecken på att hon oroar sig för mitt drickande, jag kan inte avslöja att jag ska till systemet eller ut och festa utan att jag hör på henne att hon blir tveksam

Det kanske var lite dumt nu efteråt att du var tvungen att be henne om hjälp. Vet inte om du ångrar det. För du vill vara självständig, då borde du ju fixat fint själv med.

Tycker det låter som hon nojar. Dvs oroar sig i onödan. I vårt samhälle är det rätt normalt att råka dricka för mycket ibland. Kanske din mamma överbeskyddar och inte vill att just hennes barn ska dricka alls.

Nu gör du kanske inte om det där, det brukar kännas jävligt obehagligt att bli för full. Att få dricka sig halvfull någongång ibland ska man få. Men vissa vill ju inte att funktionshindrade ska få dricka. Det är en konstig grej som inte jag fattar.

antor skrev:

Alien skrev:Det beror väl mycket på vem som visar empati el oro. Är det någon närstående så är det oundvikligt. Det kan vara irriterande men jag förstår inte hur det kan vara kränkande. Är ditt idealliv att ingen bryr sig om dig?

Äh jag måste nog dra alltihop. För några månader sen drack jag alldeles för mycket ute en kväll och kom hem halvt medveten. Fick ringa mamma dan efter för att få hjälp att städa upp mm och det är jag tacksam för. Men hon är som hon är så hon glömmer ju inte det. Vid olika tillfällen har hon visat tecken på att hon oroar sig för mitt drickande, jag kan inte avslöja att jag ska till systemet eller ut och festa utan att jag hör på henne att hon blir tveksam. Och så ringer hon dan efter jag druckit, till synes utan skäl. Eller med nåt svepskäl. Jag har druckit för mycket andra gånger också men sällan. Senast över ett år sen. Jag kommer antagligen fortsätta med det, jag är inte perfekt. Iaf, om jag säger eller skriker åt henne att hon ska ge fan i det ja då förväntar jag mig att hon ska släppa det och inte bara glömma det nästa dag som en jävla guldfisk. Hennes föräldrarskap går ut på att va säker på att hon behövs så klart hon måste hitta problem och tjafsa om dem. Nu låter det som hon är hemsk, det är hon inte jag önskar bara hon hade mer självkänsla och kunde va trygg i att hon behövs och är omtyckt oavsett vad. Det blir också komplicerat av att jag är en komplicerad människa och jag överlag inte har respekt för hennes åsikter eller handlingsförmåga. Jag måste låtsas att jag har det, som med så många andra människor.

Och ja, mitt idealliv ligger iaf väldigt nära att "ingen bryr sig".

Ja, det är bättre att ge mer info, annars knåpar vi ju alla ihop såna där allmänna svar.
---
Ärligt, det där med att å ena sidan ringa mamma för hjälp och å andra sidan skrika åt henne att hon ska ge fan i det, det går inte ihop. Det blir lite att ha kakan och äta upp den.

Jag förstår att hon blir orolig om hon sett dig i så dåligt skick att du behövde ringa efter hjälp dagen efter. Som någon annan sade, då tolkar hon nog gärna skrik som att det finns (mer) problem, fortfarande.

Det jag skulle göra vore att lugnt och stilla berätta att det blev för mycket en gång, att det inte har hänt ofta, och att hon inte behöver oroa sig: om du verkligen behöver hjälp, då ringer du, annars är det lugnt.

Se vilket bra sätt att ha kakan och äta den, utan att behöva skrika därtill.

ankhh skrev:Det jag skulle göra vore att lugnt och stilla berätta att det blev för mycket en gång, att det inte har hänt ofta, och att hon inte behöver oroa sig: om du verkligen behöver hjälp, då ringer du, annars är det lugnt

Tack för tipset. Funkar inte men tack ändå.

antor skrev:

Alien skrev:Det beror väl mycket på vem som visar empati el oro. Är det någon närstående så är det oundvikligt. Det kan vara irriterande men jag förstår inte hur det kan vara kränkande. Är ditt idealliv att ingen bryr sig om dig?

Äh jag måste nog dra alltihop. För några månader sen drack jag alldeles för mycket ute en kväll och kom hem halvt medveten. Fick ringa mamma dan efter för att få hjälp att städa upp mm och det är jag tacksam för. Men hon är som hon är så hon glömmer ju inte det. Vid olika tillfällen har hon visat tecken på att hon oroar sig för mitt drickande, jag kan inte avslöja att jag ska till systemet eller ut och festa utan att jag hör på henne att hon blir tveksam. Och så ringer hon dan efter jag druckit, till synes utan skäl. Eller med nåt svepskäl.

Ja, vore jag din mamma skulle jag också oroa mig. Att min son vid mogen ålder fortfarande super sig full som om han vore en tonåring som ännu inte lärt sig hur mycket han tål. Varför super du så mycket, kan du inte ta varannan vatten el något?

Sen att du dessutom behöver din mamma för att städa upp vad du svinat ner, det låter verkligen inte som du var en en vuxen man som klarar sig själv. Sluta med att ropa på mamma hädanefter och städa upp själv! Då slipper hon också veta om att du ännu en gång betett dig som en missbrukare. Du kan inte kritisera henne för att hon oroar sig, du ger henne anledning till det. Och mammor oroar sig för sina barn hela livet, det är det som kallas moderskärlek.

Jag har druckit för mycket andra gånger också men sällan. Senast över ett år sen. Jag kommer antagligen fortsätta med det, jag är inte perfekt. Iaf, om jag säger eller skriker åt henne att hon ska ge fan i det ja då förväntar jag mig att hon ska släppa det och inte bara glömma det nästa dag som en jävla guldfisk.

Jag tycker du är jäkligt otacksam som skriker åt din mamma att hon ska ge fan i att oroa sig, när det är du själv som gett henne anledning till att oroa sig. Du beter dig som en tonåring, väx upp!

Hennes föräldrarskap går ut på att va säker på att hon behövs så klart hon måste hitta problem och tjafsa om dem. Nu låter det som hon är hemsk, det är hon inte jag önskar bara hon hade mer självkänsla och kunde va trygg i att hon behövs och är omtyckt oavsett vad. Det blir också komplicerat av att jag är en komplicerad människa och jag överlag inte har respekt för hennes åsikter eller handlingsförmåga. Jag måste låtsas att jag har det, som med så många andra människor.

Så du tror att hon oroar sig för dig och "hittar på problem" för att hon vill behövas? Ja, jag känner ju inte din mamma, men tycker det verkar en onödigt tillkrånglad förklaring. Föräldrar brukar bekymra sig om sina barn även när barnen är vuxna. Och givetvis mer om barnet inte beter sig särskilt vuxet. Du skriver inget om din far, är han cool med ditt supande el finns han inte alls?

Om din mor lägger sig i och oroar sig för mycket, så berätta inte att du varit till systemet el att du ska gå ut och supa, ursäkta "festa".

Och ja, mitt idealliv ligger iaf väldigt nära att "ingen bryr sig".

Det är jobbigt med folk som "bryr sig för mycket". Men att ingen bryr sig alls tycker jag vore fruktansvärt.

Mina synpunkter är aspigt rättframma, hoppas du inte tar illa upp. Det kanske märks att jag har lättare att identifiera mig med din mor än med dig. Även om du inte delar hennes åsikter tycker jag du borde respektera dem. Eller syftar du just på hennes åsikter om dig och ditt levnadssätt?

Alltid svårt när man bara ser en sida.

Men vissa föräldrar glömmer att de har ett egenvärde. De blir bara pappa eller bara mamma. Som om när de upphör att ha föräldraansvar får de världens empty nest syndrom.

Min mamma var lite så precis i början när jag flyttat men sedan insåg hon att hon var en person i sig själv. Och hon blev helt jävla fantastisk. Hon började ha roligt i livet. Från att vara stressad och sur på att inte greja mammarollen så blev hon istället en vuxen vän. Det hade inte bara med att göra att vi flyttade, utan även skilsmässa och att hon slapp identiteten som fru till en man hon hatade.

Min morsa var dålig som mamma. Nu som individ är hon underbar. Hon har sån jäkla humor!!! Vi skrattar ofta tillsammans. Det hade man aldrig kunnat tro eftersom hon "hatade" oss barn för att hon vantrivdes som mamma och kände sig misslyckad. Hon var OK när vi var riktigt små för då var vi lixom enkla att ha att göra med. Men sedan blev det bara kaoz.

Men så kanske hon fattade oxo att hon inte behövde oroa sig, eller ja, hon kan inte oroa sig. Min pappa oroar sig hela tiden. Min mamma flyter mer med. Men hon fattar att vi är självgående så då kunde hon släppa mammarollen väldigt fort. Ett barn flyttade ut som 17-åring och har klarat sig bra relativt sett. Trist att jag blev fys-sjuk när jag var 26 och inte kunde jobba. Med den plus ADD+AS+PÅ+OCD+depp+DSPS så blev det bara för slitsamt. Men levde ändå ett städat liv fram tills jag var nästan 40. Höll på med bl a konst som impade rätt bra på morsan som oxo målar. Syskonet som har drag av AS+ADD men fys-frisk har orkat jobba, jobbade sig upp till ett riktigt toppjobb med massa cash, och trots att han aldrig trodde det så lyckades han hitta den rätta och bilda familj.

Är jävligt glad att min mamma fattade att hon var värd MER som människa än som mamma. Konstigt nog gjorde det även henne bättre som just mamma.

Intressant med så skilda åsikter. Ni har alla rätt i nånting, tack.

Alien skrev:Varför super du så mycket, kan du inte ta varannan vatten el något?

Syftet med att supa är att bli full. Varför skulle man dricka vatten? Då blir man ju inte full.

Jag har och haft samma/liknande problem, folk vill vara "snälla och hjälpa till" men i mitt fall så tycker jag bara att det är jobbigt eftersom de inte förstår det jag säger och varför det inte bara funkar att göra på vissa sätt, så där blir det ju ett problem, då de inte bara kan acceptera hur saker går till.

Visst får de ge tips och råd, men det jag menar är ju att de inte stannar där, utan fortsätter diskutera om det och ifrågasätter saker. Hade jag inte haft en diagnos, så hade de inte bemött mig på detta sätt, då jag märker att de aldrig skulle göra såhär mot någon annan. Så det är klart att jag ser skillnaden på hur de bemöter de och mig. Sedan har jag ingen aning om vad de gör mot andra annars men när man har träffat släkten på födelsedagar och liknande, så har de ju varit samma sak. Vissa vill ju inte förstå hur man än förklarar.

Har man sedan ett verkligt beroendeproblem hjälper oro minst av allt... Bara säger.