Hej alla!

Det här är första gången jag postar här, skulle vilja bolla en tanke som jag haft ett tag. Den har med social hierarki att göra. När det handlar om barn som har svårt att få vänner i skolan kan vi förklara det med att barnet har blivit utfryst av sina klasskompisar. Det uppfattas då som ett problem som behöver lösas: de andra barnen måste lära sig att prata med personen, bjuda in denne till sina lekar etc.

Vad jag undrar är hur vi bör se på motsvarande situation när det gäller vuxna. Jag har själv inte haft några problem med att skaffa vänner i vare sig grundskolan eller gymnasiet, men när jag kom till universitetet upplevde jag mig för första gången vara utfryst. Samtidigt är jag i princip liberalt sinnad och anser inte att jag kan kräva av andra vuxna att umgås med mig, eller låtsas vara intresserade av mig eller vad jag har att säga (särskilt när vi träffas utanför plugget). Detta har fått mig att fundera på om utfrysning i grund och botten är ett problem som är specifikt för barn, medan vuxna bör ges friheten att välja umgänge helt efter eget huvud.

Vad tycker ni?

Man kan egentligen inte kräva av barn heller att de skall umgås med någon de inte tycker om. Det kan låta hårt men det kan ändå inte bli någon äkta vänskap om den tvingas fram.

fleeb skrev:Samtidigt är jag i princip liberalt sinnad...

Vad är det?

fleeb skrev:...vuxna bör ges friheten att välja umgänge helt efter eget huvud.

Tror ej dem gör det. Asså det blir märkligare ju äldre vill jag påstå. Eller så kan man faktiskt träffa asrätt. O nästan bli "kär" i en snubbe typ. Asså allt blir enkelt. Ere en dam blir man kär.

Vi föds med hjärna så jag köper ej Vuxen.

nomemorytoday skrev:Vi föds med hjärna så jag köper ej Vuxen.

Visst kan det vara lättare att diskutera nåt fenomen, men känslorna förändras ej utifrån diskussionen. Eller åsikterna. Fall man vill ha sanning.

Jag tycker varken vuxna eller barn ska tvingas umgås med någon mot sin vilja. Jag blev mobbad i mellanstadiet och bland det värsta jag visste var då läraren talade allvar med klassen. De som mobbade mig ville helt plötsligt prata/umgås med mig och jag förväntades glömma allt de utsatt mig för direkt annars fick jag skit från både dem och läraren och all skuld lades på mig. De andra som brukade stå och titta på betraktade det som välgörenhet och fick höra av både barn och vuxna hur duktiga de var. Det varade bara 1-3 dagar så det var inte som att jag fick nya vänner.

Oavsett om man är vuxen eller barn tycker jag man ska vara trevlig, man hälsar på folk, kallpratar om det krävs, svarar på tilltal och beter sig som folk, mobbing är aldrig okej, men man ska inte tvingas umgås med någon.

antagandet att barn tas om hand på rätt sätt när de är små är helt uppåt väggarna.

det är inte positivt att socialiseras med allt möjligt folk, och särskilt inte i den här generationen.

nomemorytoday skrev:

fleeb skrev:Samtidigt är jag i princip liberalt sinnad...

Vad är det?

Den som är liberal tycker att individuell frihet är viktig, att man bör förbjuda så lite som möjligt ungefär. Så länge man inte orsakar någon direkt skada på andra människor bör man få säga vad man vill, använda droger etc. I det här sammanhanget betyder det att jag inte vill kräva av folk att umgås med mig eller någon annan.

Tack för era svar! Jag är benägen att hålla med Huggorm och Liljan om att man inte borde tvinga vare sig barn eller vuxna att umgås med någon de inte vill vara med. Tycker dock det är ett problem att vissa blir socialt isolerade, särskilt när det sker i unga år. Skulle lösningen kunna vara något slags punktinsatser till dessa barn där de får lära sig att utveckla sina sociala förmågor? Om det lyckas vinner ju alla på det, både barnet som får nya vänner och de andra som blir mer intresserade av att vara med hen?

fleeb skrev:Vad jag undrar är hur vi bör se på motsvarande situation när det gäller vuxna. Jag har själv inte haft några problem med att skaffa vänner i vare sig grundskolan eller gymnasiet, men när jag kom till universitetet upplevde jag mig för första gången vara utfryst.

Många på högskolor och universitet är inte vuxna mentalt. En del har haft en jobbig uppväxt och väljer nån utbildning med bostadsgaranti för att kunna flytta hemifrån. Andra pluggar pga press från föräldrarna, man ska ta över pappas firma osv. Det gör att det kan bli ganska elitistiskt. Juridik är nog värst eftersom den framtida karriären hänger helt på betygen, inte ovanligt med folk som sabbar för andra i klassen.

När man är barn umgås man med dem som finns närmast till hands medan man som vuxen har större krav på vänskapsrelationer.

fleeb skrev:Tack för era svar! Jag är benägen att hålla med Huggorm och Liljan om att man inte borde tvinga vare sig barn eller vuxna att umgås med någon de inte vill vara med. Tycker dock det är ett problem att vissa blir socialt isolerade, särskilt när det sker i unga år. Skulle lösningen kunna vara något slags punktinsatser till dessa barn där de får lära sig att utveckla sina sociala förmågor? Om det lyckas vinner ju alla på det, både barnet som får nya vänner och de andra som blir mer intresserade av att vara med hen?

Att ha punktinsatser där barnet som blir utanför ska utveckla bättre sociala förmågor känns helt bakvänt, jag tolkar det dessutom som att man lägger skulden på offret. Att man blir utanför behöver inte betyda att man har dåliga sociala förmågor, vissa är blyga och behöver uppmuntras men jag tror att många bara har otur. Tänk på hur det är på en arbetsplats, de flesta umgås inte med sina kollegor privat. Slänger man ihop en grupp människor på måfå är det inte säkert att alla hittar någon de trivs med.

Nej, alla på en arbetsplats umgås inte privat. Men på jobbet så behandlar man varandra med en ytlig vänlighet, och fryser inte ut någon. På fritiden umgås man med vem man vill. Försiggår mobbning på arbetsplatsen så är chefen oduglig som inte stoppar det.

Egentligen så borde det fungera likadant i skolan. På fritiden leker/umgås man med sina vänner. Men i skolan så hälsar man på alla, svarar på frågor etc. Men barn är inte artiga av naturen och lärarna bryr sig inte. De ingriper endast om det är fysiskt våld.

Men kan man inte få vanliga barn att ändra sig, så kan man knappast få det utfrusna barnet heller att ändra sig. Det följer ju bara sin natur och kan inte spela någon annan, dvs ett "normalt" barn.

I min dotters klass har de "rastkompisar", dvs de en person de måste vara med på rasten. De byter varje dag. Det verkar ha fungerat bra, alla har nån att vara med och barnen lär känna varandra.

fleeb skrev:Tack för era svar! Jag är benägen att hålla med Huggorm och Liljan om att man inte borde tvinga vare sig barn eller vuxna att umgås med någon de inte vill vara med. Tycker dock det är ett problem att vissa blir socialt isolerade, särskilt när det sker i unga år. Skulle lösningen kunna vara något slags punktinsatser till dessa barn där de får lära sig att utveckla sina sociala förmågor? Om det lyckas vinner ju alla på det, både barnet som får nya vänner och de andra som blir mer intresserade av att vara med hen?

Dels har jag svårt att hänga med i resonemanget och dels har jag en annan åsikt.

Jag hänger inte med när du skriver att ett barn blir utfryst men OK när en vuxen blir utfryst. Ingen mobbing är OK. Sedan borde man fokusera på vuxenmobbningen istället för den barn gör, för barn gör bara som de vuxna gör.
Sedan anser inte jag att barn ska få frysa ut någon. Att träna sig i att umgås med olika typer av personligheter är en del av läran i att växa upp. Om inte vi tränar barn i att umgås med personer som de inte tycker om så blir samhället en ännu jobbigare plats.

När det gäller vuxna så kan man inte tvinga någon och ska inte behöva det heller, då de ska ha lärt sig detta som barn.
Sedan klickar vi inte med alla och umgås inte med alla som vuxna. Det är OK, men vi fryser inte ut någon som vuxen. Då uppträder man som ett ouppfostrat barn och få ta att man blir behandlad som ett sådant av andra vuxna.

Solblomma skrev:I min dotters klass har de "rastkompisar", dvs de en person de måste vara med på rasten. De byter varje dag. Det verkar ha fungerat bra, alla har nån att vara med och barnen lär känna varandra.

Det låter bra, ingen pekas ut som mobboffer som det är synd om, som man måste vara snäll mot fast man inte har lust.

Men vilken klass är det, är det typ lågstadiet?

Tycker inte skolor ska tillåta att man grupperar sig själva i skolarbete och idrott. Tycker lärarna ska fixa grupper. För i verkligheten kommer man inte jobba med människor man själv valt. I nian så fick jag alltid grupparbeta själv. Lärarna tyckte det var OK för alla ska få välja vem de arbetar med. Eller i detta fall, de fick bestämma vilka de ville utesluta. Det mest spännande var att om en till också blev utesluten var jag tvungen att jobba med honom mot min vilja medan de andra valde sina kompisar. För det kunde inte tillåtas två grupper bara bestående av en människa. Men en sådan grupp gick bra. Helt sjukt system.

I låg- och mellanstadiet bestämdes det var man skulle sitta i skolmatsalen, bestämda platser. Det var dock inte samma dag till dag av någon anledning och lite inflytande hade vi. En som jag inte alls tyckte om som ville tillhöra vår grupp satt med oss vissa dagar. Gillade inte det. Men klart nyttigt att tvingas faktiskt. Det blev en mix mellan vad barnen ville och hur lärarna styrde det.

Nästa skola, där fick man sitta var man ville. Det blev alltid tjafs för det fanns platser som var mer poppis och äldre elever snodde ens plats när man gick och tog om. Ju mindre kaos i skolan desto bättre.

I mellanstadiet lottades det hur vi skulle sitta. En gång hamnade jag i en grupp på fyra bänkar med två av de värsta tjejerna i klassen och där skulle man sitta en månad innan man fick byta. Systemet i sig var väl bra, men jobbigt med sådan otur. De experimenterade lite med oss oxo. Vi hade många olika sätt att ställa bänkarna. Och ett tag när vi hade bänkar två och två så lottade de så en kille måste sitta bredvid en tjej (i möjligaste mån). Det var ofta det bästa, för killarna var inte lika störiga i den klassen. Blev annat sedan på högstadiet. Där låg killarna på lur för en i joggingspåret och kom det någon förbi som de inte gillade (rätt många), sprang de ut och fällde en så att man skadade sig. Sedan hade de en genväg som jag aldrig upptäckte, som gjorde att spåret blev hälften så långt.

Skolan är ju inte fritid, så jo, jag tycker man ska gå in och stoppa utfrysning. Helt enkelt agera som det är normalt att bestämma vem som ska jobba med vem, vem som ska sitta med vem. Och ingen stor sak ska göras av det.

Skolan är genom skolplikten obligatorisk. Att inte erbjuda barnen några riktiga raster är barbariskt.

RapeRegs skrev:Skolan är genom skolplikten obligatorisk. Att inte erbjuda barnen några riktiga raster är barbariskt.

Varför ska man avkräva eleverna bättre uppförande på lektionstid än på rasterna? Blir mest förvirrande.

Hade väldigt gärna haft riktiga raster på högstadiet, men min rasttid (kortraster när jag inte hann fly från skolan), den gick åt till att gömma mig. Jag hade gärna haft riktiga raster jag med, där jag hade fått slappna av och vila upp mig. Men det gick ju inte bra när folk var ute efter ens blod. Jag hittade en del gömställen men då blev det istället skittråkigt där. Snacka om att gymnasiet var skönt på så vis. Mobbarna gick inte teoretiska linjer/program. De hade inte betyg som räckte till det. Så de hamnade på andra skolor. De fortsatte att uppföra sig lika illa där vad jag hörde, som barn fastän de var vuxna nu. Så det var skönt att kunna vara var man ville på rasterna och det kom ändå inte elever som sparkade på en eller försökte kasta en utför trapporna och liknande.

Om rasterna ska vara fria ska de vara fria för alla. Kan man inte uppföra sig tycker jag det är de personerna som ska flyttas bort från rastytor, inte att andra ska tvingas gömma sig. Är man elak mot lärare eller andra elever så tycker jag man förverkat sin rätt till rast på allmänna ytor, om sådant upprepas tycker jag man ska sitta instängd utan möjlighet till underhållning och utan att få prata, tills nästa lektion börjar.

Är sånt himla gullande med mobbare. Men ofta är ju lärare rädda för vissa elever. Med rätta tyvärr på vår skola. Där en elev hade gett en lärare ett livslångt handikapp t ex.

Kanske inte man kan tvinga elever att vara trevliga mot varandra på rasten, men man kan hindra dem från att vara otrevliga.

Kidzi skrev:

RapeRegs skrev:Skolan är genom skolplikten obligatorisk. Att inte erbjuda barnen några riktiga raster är barbariskt.

Varför ska man avkräva eleverna bättre uppförande på lektionstid än på rasterna? Blir mest förvirrande.

Nej, det är inte förvirrande. På rasten ska man få vila från oljud, stoj och stim om man känner för det. Man ska inte tvingas umgås med någon. Speciellt inte någon stökig jävla ADHD-unge som saknar kompisar för att hon väsnas så helvetiskt.

Om en stökig ADHD-vuxen har druckit en box vin då?

Jag tror inte att utfrysning är något som enbart barn kan ägna sig åt; barn (och ungdomar) tillämpar enligt mig mobbning, medan vuxna tillämpar "härskartekniker" (jag för min del har erfarenhet av att utsättas för båda de metoderna för utfrysning; först när jag gick i mellanstadiumet i skolan, och sedan i delar av arbetslivet.)

fleeb skrev:Hej alla!

Det här är första gången jag postar här, skulle vilja bolla en tanke som jag haft ett tag. Den har med social hierarki att göra. När det handlar om barn som har svårt att få vänner i skolan kan vi förklara det med att barnet har blivit utfryst av sina klasskompisar. Det uppfattas då som ett problem som behöver lösas: de andra barnen måste lära sig att prata med personen, bjuda in denne till sina lekar etc.

Vad jag undrar är hur vi bör se på motsvarande situation när det gäller vuxna. Jag har själv inte haft några problem med att skaffa vänner i vare sig grundskolan eller gymnasiet, men när jag kom till universitetet upplevde jag mig för första gången vara utfryst. Samtidigt är jag i princip liberalt sinnad och anser inte att jag kan kräva av andra vuxna att umgås med mig, eller låtsas vara intresserade av mig eller vad jag har att säga (särskilt när vi träffas utanför plugget). Detta har fått mig att fundera på om utfrysning i grund och botten är ett problem som är specifikt för barn, medan vuxna bör ges friheten att välja umgänge helt efter eget huvud.

Vad tycker ni?

Det beror lite på vad du menar med utfryst. Jag är på Aliens linje. Såvida inte folk är förbaskat jobbiga kan man visa både klasskompisar och arbetskamrater en ytlig vänlighet. Om man gör det, tycker jag inte att man kan tala om utfrysning.

Däremot måste man få välja sina vänner. Vilka man på riktigt umgås med. Jag har inget intresse av att umgås med människor som inte vill umgås med mig. Men det är en lite annan sak.

Jeg synes barn burde oppdras til å være omtenksomme og respektfulle mot andre, sånn at de også oppfører seg sånn når de er voksne. Det vil si at man bør ha normal folkeskikk.

Jeg synes at ingen, hverken voksne eller barn, skal tvinges til å leke med, omgås med privat eller være venn med noen i sine pauser og ellers på sin fritid. Å velge dette vil jeg ikke heller kalle å fryse ut, det er å være genuin om man ikke latterliggjør.

Jeg synes ingen barn skal måtte invitere alle i sin bursdag. Som barn måtte jeg det og det var ubehagelig.

Som voksen mener jeg man bør ha normal folkeskikk, men selvfølgelig skal jeg også som voksen få bestemme hvem jeg evt. vil invitere i min egen bursdag.

Jeg ville dessuten ikke forledet noen til å tro at jeg vil være en venn fordi jeg synes synd på dem.

Å fryse ut mener jeg handle om å ekskludere andre og more seg over at man ikke gir innpass.

Jag undrar om inte grundantagandet är fel. Så där tänkte jag också förut som barn, att här är jag, välkommen att komma och leka med mig. Men vad det egentligen handlade om var inte de andra barnens brist på att komma och leka med mig utan min egen oförmåga att ta mig in i leken. Som en förskollärare som var aktiv här på forumet förut berättade, hon hade sett hur de barn på förskolan som hon misstänkte hade autism, inte såg de naturliga luckorna som bjuder in en i leken, och blev då utanför.

På min neuropsykiatriska utredning som medelålders kvinna fick jag frågan om vad jag hade gjort för att få vänner då som barn, och den frågan hade aldrig slagit mig, att jag skulle ha kunnat gjort nåt!

Sen att det finns människor, barn som vuxna som är elaka, det är en annan sak än den poäng som jag försöker förmedla här. Jag antar att det är mer nyanserat än frågan om onda eller goda människor.

Ej heller tog jag mobbning personligt. När någon betedde sig illa mot mig som barn så såg jag en person som mådde dåligt och jag råkade vara den som fick ta emot denne persons dåliga mående, då i den stunden. Jobbigt såklart, men det handlade om dem, inte om mig. Jag undrade hur illa deras liv måste ha varit. Som vuxen nu när någon beter sig så mot mig känner jag såklart förtvivlan och önskar jag kunde kommunicera med den personen, men jag har aldrig tagit det steget, antagligen pga feghet. Jag vet att jag avviker och att det väcker negativa känslor och avståndstagande hos vissa människor, det är inte så mycket jag kan göra åt det.

Själv kan jag känna stark dragning eller stark avsky mot en främling ganska omgående, men jag känner inget behov av att informera denne om min avsky, jag ser bara till att skapa distans omedelbart. Tycker man illa om nån varför befatta sig då med denne. På en arbetsplats blir det såklart svårt och jag har ingen lösning på det.

mondo beyondo skrev:Jag undrar om inte grundantagandet är fel. Så där tänkte jag också förut som barn, att här är jag, välkommen att komma och leka med mig. Men vad det egentligen handlade om var inte de andra barnens brist på att komma och leka med mig utan min egen oförmåga att ta mig in i leken. Som en förskollärare som var aktiv här på forumet förut berättade, hon hade sett hur de barn på förskolan som hon misstänkte hade autism, inte såg de naturliga luckorna som bjuder in en i leken, och blev då utanför.

Ja, så är det för högfungerande. När jag var tonåring trodde jag att det var de högljudda som var populära, men så är det inte. Folk undviker personer som är påflugna, håller monolog eller lätt blir arga.