Vad har ni för åsikter och tankar kring det övernaturliga?
Tror ni att de beror på hjärnans aktivitet och hur kroppen fungerar eller tror ni att det finns spöken?

Jag själv tror inte på övernaturligt då jag tror mer på att man skrämmer upp sig själv och det kan handla om att man har sjukdomar eller diagnoser som gör att man tror på olika saker. Tex så har jag träffat personer som sagt att de sett spöken och de hade olika diagnoser. Jag tycker mig se ett mönster. Eller tex om något faller ner så kan de lika gärna vara att man råkade välta vad de nu kan vara eller att glaset kanske stod lite dumt till på bordet. Det jag menar är att allt inte måste vara något övernaturligt. Jag tror mer på att folk använder sig utav det för att de vill så gärna tro att det är någonting mer och använder sin fantasi. Medium tex ger ju folk hopp gällande sina metoder och visst är de väl fint att de tänker så, men jag anser att de utnyttjar personen lite eftersom den spelar på personens känslor, de vet att personen är sårbar i detta läge och kan nästan säga vad som helst för att personen ska tro på det. Jag hade en hund förut som gick bort och vi testade en som var praktikant att prata med våran hund då hon jobbade som hund pratare eller hund medium. Men det var ju liksom typ han gillar att leka med bollar, vilken hund gillar inte att leka med en boll liksom?


Sedan är ju vissa ursäkter väldigt usla tyvärr, jag har fått höra personer säga men spöket ville inte visa sig för du inte trodde på det eller han ville inte visa sig för olika anledningar. För mig känns det mer och mer som att det blir mer och mer bekräftat att det inte finns något övernaturligt. Kanske i rymden för det är så oändligt stort och man har ju hittat liv på olika planetter, dock är då liv enligt forskare kanske olika celler och inte liv såsom vi tror.

Detta är inte för att såra de som tror på sådant här utan detta är enbart mina åsikter kring det hela och kan man göra en skräckfilm så kan man vinkla och lura hjärnan och lura andra på väldigt mycket. Folk tror på det de vill tro på. Och det är inget fel med att tro på detta, men jag tror det har mer med psykologi att göra än att det finns spöken.

Vad tror ni?

Jag tror inte just på spöken och tror definitivt inte att det fungerar som i Det okända på TV.

Däremot blir jag fylld av fascination och en optimistisk känsla då jag ser små bevis för att vår existens kanske inte är så himla enkel att förklara som vissa vill göra gällandes.

Jag har varit med om rätt konstiga saker och dessa saker är välanalyserade, vad som kan vara inbillning och att hjärnan gör saker man inte riktigt vet om. Men finns ändå en stor drös saker jag inte kan förklara med naturliga förklaringar.

Men det betyder inte att jag hoppar direkt till en bestämd övernaturlig förklaring. Ofta låter jag det bara bero. Jag erkänner att det hände något konstigt, men jag tänker inte kasta en förklaringsmodell på det.

Som jag skulle aldrig skylla att på spöken.

Har aldrig haft psykoser eller liknande. Så i mitt fall så kan jag inte skylla på att jag är mentalsjuk.

Jag är väääääldigt skeptisk. Det är väldigt svårt att övertyga mig om något som t ex det övernaturliga. Men jag känner ändå en vördnad för saker som finns i vår verkliga värld, som inte verkar naturliga för oss, men som förmodligen ändå är en vanlig del av vår existens. För varför skulle världen vara skapad BARA för MINA mänskliga perceptioner?? Folk resonerar som om världen är skapt så. Då har man ju redan skaffat sig en inbillad särställning i universum, som man tror är en skeptisk förklaringsmodell men i slutänden enbart kan förklaras genom att skaparen satte människan som det BÄSTA jordemedvetandet som kan förstå världen.

Så jag är bara ödmjuk inför det jag inte förstår. Vet ju att det händer. Eller har jag drabbats av sömngångarbeteende så jag gör saker jag inte minns? Och drabbas jag av psykoser som ENBART gäller t ex skuggfolket, och varför då kan ANDRA se MIN psykos?

Jag är skittrött på falska medier och folk som tror de vet att spöken finns och precis hur de funkar. Men är lika trött på dem som säger att "övernaturliga" saker som händer ALLTID beror på glömska, sinnessjukdom etc.

Det där med att jag träffat personer med diagnoser som trott sig se spöken osv, var bara en teori om varför jag funderade på om det hade med själva diagnosen att göra. De är inte att de är dåliga på något sätt men jag kan förstå om de tror på övernaturligt pga sin sjukdom diagnos osv. Alltså de behöver inte vara just diagnoser de kan lika gärna vara olika trauman som gör att man tror på spöken osv. Jag menar många skräck filmer bygger ju på psykologi tex att exorsim ska föreställa att man är besatt av en demon men nu kan man vetenskapligt säga att det beror på hur kroppen fungerar och att faktorn kan bero på att personen gått igenom ett trauma och bearbetar själva traumat och det resulterar i att kroppen är okontrollerad för att man är i bearbetningsfasen. Just exorsims i skräckfilmer är ju överdrivet framtaget för att få det läskigt.

Eller att tex i skräckfilmer så visar barn aggressivitet och känslor genom att rita teckningar och är besatta av demoner men i verkligheten handlar de mer om att de vill få ut sina känslor pga olika trauman tex att de kanske fått ett syskon och får mindre uppmärssnhet eller att de blivit utsatta för mobbing eller liknande.


Det är därför jag menar att kan man göra en skräckfilm vad kan man då inte fejka liksom?
Mycket på youtube är ju gällande skräck grejer underhållning vilket både framgår i kategorin och att många har gjort samma videos på det hela.

Hade det funnits spöken tycker jag att de borde vara mer hypat och skriverier om det eftersom jag tror att de skulle vara lika stort som att jorden skulle gå under eller så. Dock har det med jorden sagts under väldigt många år nu och ingenting har hänt däremot tror jag mer på att vi människor förstör den ännu snabbare när vi skräpar ner och så på klimatet och miljön mm än att de kanske skulle gå under för att någon sa det och sagt det sedan 1900 talet typ.

Det är enbart vi och bara vi som kan lösa problemet.Vi har gjort detta själva.

“När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.”
‭‭1 Korinthierbrevet‬ ‭13:11-12‬ ‭(1917 års Bibel)

Jag tror min analytiska förmåga har jag fått av min aspergers. Detta ha lett till skepticism. En djupt rotad skepticism som är mycket svår att påverka.

Så i mitt fall så har min asperger snarare lett till iakttagelser snarare än önsketänkande. T ex jag ser att någon dör. Först har han liv i sin kropp och sedan är det bara en död kropp. Finns inget jag ser som tyder på att hans ande och personlighet skulle flugit ut ur kroppen. Då tror jag krasst att dör man så finns medvetandet inte kvar, det tar slut direkt. Och sedan så tar ju kroppen slut den med, den blir kremeras, eller begravs och ruttnar. NT gör tvärtom, de börjar med att önska att den döendes själ ska leva vidare och i brist på bevis så projicerar de sin inre karta/tro på situationen. Som att de "kände" personens närvaro efter han "lämnat kroppen". För mig kommer iakttagelsen först och min verklighetsbild byggs av sådana saker. NT har redan byggt sin verklighet inombords, som de sedan projicerar utåt.

Saker jag varit med om har inte alls varit som i någon skräckfilm. För det har inte varit någon skräck i det. Inte heller har det varit storslagna fenomen. T ex jag och kompisar har sett skuggfolket då det begav sig. Bara en av alla som hälsade på, såg inte skuggfolket. Ibland hade vi berättat i förväg, ibland inte, men det verkade inte spela roll, de såg skuggfolket ändå. Det var rätt mycket NPF:are som såg, enda killen som hade borderline, såg ingenting och de som var NT såg oxo.

Har legat i samma säng som en kompis på den tiden och båda kände en mysig katt som gick på oss för att sedan rulla ihop sig i fotändan. Trots ingen katt i rummet. På senare tid har jag oxo känt en katt göra så när jag var ensam i sängen. Visst kan man inbilla sig sådant, men varför? Jag hade vare sig en önskan om en osynlig katt eller alls någon ovilja mot den.

Helt sant att man förr försökte göra exorcism på framförallt personer med svåra barndomstrauman som utvecklat så grav dissociation att de har flera olika personligheter. Beskyddarjag och självanklagande jag har kommit fram och gjort kaos. De har behandlat kroppen och den personlighet som vanligast syns, som en främmande varelse och då är det kanske inte konstigt att några har trott att dessa personligheter är demoner och skilda från kroppen och den vanligaste personligheten som styr kroppen.

Jag skulle dock vilja säga att i min föreställningsvärld är tanken på att man kan misshandla ett barn så den växer upp med olika personligheter är mycket mer skräck i än några demoner. Dvs det är mycket mindre otrevligt att tänka på demoner än hemska saker som kan drabba barn.

Sedan kan det hända andra konstiga saker. Som när jag la en lånad bok från en person i samma hög som låneböckerna från biblioteket. Ville läsa boken och gick igenom högen, den var inte stor, 5-6 böcker kanske. Den var inte i högen. Det är omöjligt att missa en liten svart mjuk pocketbok bland resten av bibblaböcker med hårda pärmar. Så helt övertygad om att den inte var där. Sedan, efter några månader skulle jag kolla i samma hög och rensa ut de böckerna som lånetiden började gå ut på. Tror du inte att den lilla svarta boken är tillbaka då? Mitt inne i högen.

Vad händer i en sådan situation? Är det en kompis som busar som snor boken och smugglar ut den i två månader för att sedan smuggla in den? Jag har inga kompisar som tycker det är OK med practical jokes.

Jag tror absolut inte att ett spöke tog boken. Det enda som skulle kunna hänt är att jag gått i sömnen och flyttat boken fram och tillbaka. Men då undrar jag, varför har ingen jag sovit med mig någonsin sagt att jag går i sömnen?

Folk upplever sådana här småsaker hela tiden. Ibland slår de bort dem helt, men i andra fall suckar de lite och erkänner att de har ingen förklaring. Grejen är att det är så små saker som händer att man inte direkt vill göra en stor grej av det. Därför blir det inte massa rapporter. Stör det inte och dessutom inte uppfattas som hotfullt har man direkt ingen cool historia att berätta.

Dessutom finns det en konstig sak som helt går emot det rationella och det som inte tror, hos aspergaren. Som aspergare än man ofta extra känslig, och man vet ofta var alla ens saker är, man kan verkligen ha stenkoll på detaljerna. Därför tror jag även att det paradoxalt nog kan vara aspergare som märker om saker försvinner eller flyttar sig. Eftersom aspergare ser hur det är. NT vet inte riktigt om det var deras projektion eller verkligheten som de iakttog. Därför har det ett visst handikapp vad gäller att veta säkert vart de lagt saker och då faller det sig naturligt att de tror att de vimsat bort grejerna själva.

Folk berättar väldigt gärna sina "spökhistorier" på Reddit där de kan vara anonyma, eftersom det fortfarande antas att man är psykotisk om man upplever något som är eller gränsar till det övernaturliga. Självklart hittar en del på sina historier, men alla gör inte det.

Att det inte finns vetenskap om detta beror ju bara på att det övernaturliga inte riktigt låter sig utsättas för flera experiment av samma typ, för att det ska vara vetenskap måste man kunna upprepa i ett labb eller in vivo med samma resultat.

Kanske att detta går när vi mer vet om hur kvantosäkerheten påverkar vår makrovärld.

När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev äldre och äldre men min neurologi var fortfarande i mångt och mycket som ett barns, med dålig pruning av svagare nervbanor. Det innebar att jag senare i livet var ett barn med massor av erfarenheter, men någon äkta vuxen, det blevo jag ej.

kiddie skrev:Ville läsa boken och gick igenom högen, den var inte stor, 5-6 böcker kanske. Den var inte i högen. Det är omöjligt att missa en liten svart mjuk pocketbok bland resten av bibblaböcker med hårda pärmar.

Det mest sannolika är att boken låg i högen hela tiden och att du missade den.

nescio skrev:Det mest sannolika är att boken låg i högen hela tiden och att du missade den.

Japp. Men det var ganska få böcker och jag tog bort en bok i taget för att hålla i den och verkligen kolla att det inte var den.

Så jag har alltså hållit i en bok som ser helt annorlunda ut mot de andra, och är just den jag letar efter, och inte fattat att det var den boken.

Jag tror att hjärnan kan hitta på sådant.

Det är nästan mer intressant än om det är övernaturligt. För då kan man titta rakt på en sak utan att se den. Som en blind fläck i psyket.

Jag verkar råka ut för väldigt mycket övernaturliga saker för att vara skeptiker. Men som sagt, jag vet var saker ska vara och har även detaljseende, så missar inte så mycket. Folk missar ju en massa som påverkar dem, alltså helt naturliga saker. Eftersom de inte märker små förändringar. Därför märker jag förändringen vare sig den är övernaturlig eller inte.

Fast varför är det inte samma för alla aspisar då? En del har ju inte upplevt något alls. Inte ens konstiga saker som kan förklaras med en naturlig förklaring. Så det är väl något i personligheten. Jag upplever gärna sådana saker. Andra tycker att det är obehagligt att tänka på, eller de blir sura för de anser att sådant inte finns. Då tror jag oxo att man kan glömma att det hänt, för man vill ha sin syn på världen i fred.

När min internetkompis hade dött, han trodde stenhårt på att man överlever sin död, så sa jag ut i rummet att nu ska jag ta en bild och han ska försöka visa sig på den bilden. Jag tog även samma bild före och efter. På de två bilderna är det bara rummet, men på bilden där jag sa till honom att vara med så ser man några luddiga stråk över en del av bilden.

Jag skulle jättegärna tro att detta var anden av min kompis. Men jag tror ju inte på spöken så tror det var en tillfällighet att det blev så.

På min äldsta dator programmerade jag så att det skulle komma random bokstäver. Jag hoppades att ett spöke skulle komma och bilda ord men det hände aldrig.

När jag haft mani har jag mer eller mindre varit psykotisk ibland. Och den blandningen av att vara upprymd, självsäker och "hitta" meningen med allting flera gånger dagligen tror jag är hela grunden till religion och religiösa uppenbarelser. Som den gången jag satt och bad till gud i två timmar. Vissa gånger har jag hittat förklaringar som inte går att bevisa eller motbevisa, ja hmm låter bekant det med ja.

För mig är spöken och vetenskap inget motsägelsefullt, jag tror på båda. Jag kan inte se spöken bara elementandar, vad man kan se beror väldigt mycket på medfödda förmågor inte på vad man tror på. Vad gäller medium så finns det många skojare som utnyttjar folk, det är svårt att hitta ett bra medium om man inte blir rekommenderad.

Spöken ÄR hypat. Det finns hur många dokumentärer och realityprogram om det som helst, någon nämnde t.ex det okända. Det har gett upphov till en enorm mängd berättelser och filmer. Det finns hur många ögonvittnesskildringar som helst i media, det finns särskilda tidningar, filmer har gjorts baserat påverkningar händelser t.ex Annabelle.

Att förneka allt övernaturligt är bara korkat. Frågan är väl mer snarare vad det beror på att man ser saker. Jag kör enklaste möjligaste förklaringen, att vår verklighet inte är så himla verklig, att den bor i ett visst osäkerhetsläge tills vi bestämmer vad som är verkligt. Det tror jag kan leda till att verkligheten ibland hoppar mellan två väldigt lika lägen.

Jeg tror ikke på spøkelser. Har opplevd veldig mye merkelig, men det kan finnes logiske forklaringer. Jeg ville ikke blitt overrasket om noen fikk høre om mine opplevelser og trodde det var fantasi. Det er det ikke og jeg har aldri hatt psykose.

Batte skrev:Jeg tror ikke på spøkelser.

Jag e ett (1)

nomemorytoday skrev:

Batte skrev:Jeg tror ikke på spøkelser.

Jag e ett (1)

Kan du bevise det da? I så fall er vel jeg også ett, eller alternativt ser deg med overnaturlige evner.

Jag menar att jag tror att man ser det man vill se enkelt förklarat. Sedan tror jag också att mycket har med sjukdomar och diagnoser att göra. Det var någon artikel som förklarade att varför det inte finns spöken är för att de med en el stol tror jag det var, visade att det hade med hjärnan och kroppens funktioner att göra och om man tex känner vissa grejer så kom det från stolen och det påverkade då hur man kände. Jag tror de syftade på att man känner vissa känslor och de känslorna finns redan inbyggda i vår kropp och om en plats är obehaglig tex så känner man obehagliga känslor och då kan känslorna ligga i våra muskler som har minnen.

Det var en massör som masserade huvudet och kroppen, det var ingen massör utan hette något annat men skrev massör för de va mest likt och hon sa bland annat att vi har minnen i våra muskler och därav varför vi får minnen från platser vi får obehagliga känslor ifrån eller om man gjort illa sig och så masserar man på tex benet då kan hon vad hon nu kallas för Få fram hur man fick skadan genom att hon får på något sätt hjärnan och kroppen/muskler a att samarbeta och komma ihåg åh juste jag gjorde illa mig på idrotten och ramlade på benet. Hej


Hoppas någon förstår vad jag försöker säga men minns inte vad själva yrket hette.



Spöken är alltså inte det som man ser i skräckfilmer filmer utan det har med psykologi att göra och hur kroppen och hjärnan fungerar. Som jag skrev innan så om man känner att någon tar på en tex alltså ett spöke då är det för att det är en känsla i kroppen och det är alltså inget spöke. Eftrsom känslan är som att någon skulle röra på en så vill man tro att det är något övernaturligt eftersom man inte ser någon men det är bara känslan i muskeln och kroppen/hjärnan som gör det hela.

Om vi är fyra personer som ser samma skuggskepnad gå förbi, nära oss dessutom, vi ser den allihopa. Finns inget sätt rörligt ljus kan ta sig in där. Finns inga fönster. Alla ser samma sak. Vad beror det på? Om alla skriver ner sin upplevelse och ingen delar förrän alla skrivit klart? Och det är samma? Har man inte sett samma då? Det är ännu mer bisarrt att alla skulle ha sett fel på samma sätt och synkat hjärnorna mot varandra. För man kan ju inte läsa tankar.

Då skulle jag säga att det beror på att någon säger att den ser något och då är det lätt att andra hakar på och säger att de ser också. Tex anden i glaset, det är alltid någon som rör på glaset och säger det var inte jag. De är väldigt lätt också att röra på glaset av misstag också. Så om alla ser samma sak betyder inte det att det behöver vara så att alla ser, folk kan också bara säga saker också. Sedan handlar de mycket att om man tror på det man ser så blir de tillslut verklighet.

Bibelord:

kiddie skrev:Om vi är fyra personer som ser samma skuggskepnad gå förbi, nära oss dessutom, vi ser den allihopa.

Är det här ett hypotetiskt exempel?

Jossie94 skrev:Vad har ni för åsikter och tankar kring det övernaturliga?

Det mesta talar för att det existerar fenomen som vi idag betraktar som övernaturliga. Och det här baserar jag på vetenskap och då inte minst på en viss statistikers slutsats vid namn Jessica Utts som sammanställt en större mängd utförda experiment. För mig handlar det här alltså inte så mycket om tro utan mer om ifall att man tar till sig fakta eller förnekar densamma.

Using the standards applied to any other area of science, it is concluded that psychic functioning has been well established. The statistical results of the studies examined are far beyond what is expected by chance. Arguments that these results could be due to methodological flaws in the experiments are soundly refuted. Effects of similar magnitude to those found in government-sponsored research at SRI and SAIC have been replicated at a number of laboratories across the world. Such consistency cannot be readily explained by claims of flaws or fraud.

https://www.ics.uci.edu/~jutts/air.pdf

Jag har sett "skuggmänniskor" många gånger men vill avrekommendera från att söka någon slags förståelse i mörkret. jag har sett självaste Fan själv dessutom.

ett år efter att Herren Jesus Kristus skapade mig ett nytt och rent hjärta i min själ så fick jag se den förbannade ormen under mina fötter där den tuggade på mina tår. det var det allra mest äckliga och groteska jag nånsin hade skådat, utan att överdriva. den var så jävla ful att jag nästan tyckte synd om den och jag "sade" till den i min ande/sinne på ren svenska: "vad söt du är" men PRECIS DÅ så blev det som om den Fan transformerade sig själv till en ängel av fejk-ljus och så flög den Phan iväg på min högra sida.

en annan gång såg jag ett helt gäng "mörkermänniskor" i tröskeln till mitt sovrum och de erbjöd mig sina tjänster, men jag tittade bara lite åt höger och tänkte typ "undrar vad Jesus skulle sagt om DET!" och när jag tittade tillbaks så var de puts väck.Värt att nämnas är nog att jag misstänker att jag åt såna där "sömntabletter" samma kväll det skedde och det är inget jag håller på med längre. Sen har jag haft andra fruktansvärda syner och drömmar med men tack till Jesus Kristus - min himmelska Fader - som ger en Fred som inte världen kan erbjuda!

nescio skrev:

kiddie skrev:Om vi är fyra personer som ser samma skuggskepnad gå förbi, nära oss dessutom, vi ser den allihopa.

Är det här ett hypotetiskt exempel?

Det är både verkligt och hypotetiskt.

Micke skrev:Och det här baserar jag på vetenskap och då inte minst på en viss statistikers slutsats vid namn Jessica Utts

Tyvärr dyker parapsykologen Jessica Utts ofta upp när människor ska hävda övernaturliga saker. Uppmärksamheten är både positiv och negativ. Det positiva är att en stor mängd experiment har genomförts för att bekräfta eller förkasta Utts dumheter. Konsensusuppfattningen är ungefär den här:

A variety of scientific studies of remote viewing have been conducted. Early experiments produced positive results but they had invalidating flaws.[4] None of the more recent experiments have shown positive results when conducted under properly controlled conditions.[10][n 1][12][n 2][23]

This lack of successful experiments has led the mainstream scientific community to reject remote viewing, based upon the absence of an evidence base, the lack of a theory which would explain remote viewing, and the lack of experimental techniques which can provide reliably positive results.[2][3][4][5]

Science writers Gary Bennett, Martin Gardner, Michael Shermer and professor of neurology Terence Hines describe the topic of remote viewing as pseudoscience.[6][7][27][28]