Nu är det dags för mig att söka nytt jobb så jag skulle vilja fråga er på forumet om hur ni går tillväga när ni söker jobb. Är ni öppna i erat CV eller intervjuer om eran asperger eller tar ni upp det vid jobberbjudande?

Jag har haft en hel del jobb där det inte har gått så bra pga omständigheter länkade till min asperger och vid den tiden hade jag inte fått den diagnosen än.
Så jag skulle vilja vara öppen till framtida arbetsgivare om min diagnos så att det inte ska bli tråkiga komplikationer under anställningens gång.
Jag har redan en trygg arbetsplats på heltid sen många år tillbaka där jag trivs just nu och det är ett bevis att jag kan jobba i en "normal" arbetsplats trots min diagnos.

Min asperger orsakar främst i att jag brister i det sociala samspelet med andra folk samt att jag missförstår folk rätt ofta.
Trots detta så tänker jag inte låta min asperger stå ivägen för min karriär och jag har strategier för att hantera detta och jag kan såklart utföra mitt jobb till 100%. Grejen är som nämnt är att mina brister kan vara viktigt och betydande för den framtida arbetsgivaren att känna till för att anställningen ska lyckas.

Jag är rädd för att det kan finnas en del människor där ute som pga okunskap eller fördom lär gå vidare till nästa kandidat såfort dem får höra ordet autism om en, och där ligger min rädsla och tveksamhet som jag kämpar med och det kanske är näst intill omöjligt att få nytt jobb om man är sig själv och öppen med sin asperger, vad vet jag, det vet man inte förrän man har försökt.

Jag kanske gör ett riktigt idiotiskt val att gå utanför komfortzonen och ut i en värld som inte förstår på mig, eller så gör jag mitt livs bästa val för att jag följer mina drömmar och lyckas, skulle behöva lite råd av er om detta så jag kan göra ett fullt rationellt beslut.

Du bör nog försöka kolla upp arbetsplatsen och deras ledning om de har någon policy för sådana saker. Har de dålig inställning till folk med NPF, och om du redan har ett jobb tror jag du ska vänta med att söka något där...

Jag har bara sökt jobb en gång sen jag fick min diagnos och då berättade jag inte om den, men när jag tänker tillbaka på tidigare anställningar har det alltid blivit problem som berott på min AS.

Där jag jobbar nu har jag haft problem med min sömn och försovit mig för många gånger, jag fick löneavdrag och flera allvarliga samtal med chefen om hur mycket problem jag ställer till med när jag inte kommer i tid på morgonen osv osv. Jag berättade att jag gick in i väggen för snart 2 år sen och att jag fortfarande har problem med sömnen, men chefen blev bara mer involverad och jag kände mig näst intill övervakad på jobbet.
Efter någon månad med undanflykter, vita lögner och en jävla massa ångest och stress på morgonen såg jag ingen annan utväg än att berätta för min chef att jag har AS, att det är det som påverkar min sömn, och när jag kraschade för snart 2 år sen var det egentligen tredje gången jag gått in i väggen.
Hon tog det jättebra och sa ungefär att "som jag har förstått det påverkas man av diagnosen på olika sätt. Vad skulle du säga är svårast för dig?" och jag stod mållös och visste inte alls vilka problem min AS ställer till med. Hon berättade att hennes bonus-son har ADHD och har haft mycket problem i skolan för det, och att en kollega som har slutat nu också hade AS (plus extra diagnoser) och hade jättesvårt att komma innan kl elva, så då löste de så att hon kunde jobba ändå. För min del har det inte varit ett problem sen dess.

Till saken hör att min arbetsplats har jobbat länge med mångfald, jämlikhet, inkluderande (både fysiska handikapp, etnicitet, sexuell läggning, NPF, och personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden av olika skäl), så jag säger som antonius - kolla upp vad företaget har för policy.

Nu söker jag nytt jobb pga andra saker, och har bestämt mig för att jag inte kommer berätta om min AS förrän vi ska skriva avtal - eller efter, vi får se.

Om man klarar ett jobb utan större svårigheter så skulle jag avråda från att dra upp diagnoser med arbetsgivare. Om de har några stycken att välja mellan så tror jag inte att de väljer någon med diagnos. Särskilt inte en diagnos som det råder så mycket fördomar kring. Jag skulle istället ha tagit upp svårigheterna som just svårigheter, utan att dra upp diagnosnamn. Folk kan ju faktiskt ha olika neuropsykiatriska svårigheter utan att ha diagnos.

antonius skrev:Du bör nog försöka kolla upp arbetsplatsen och deras ledning om de har någon policy för sådana saker. Har de dålig inställning till folk med NPF, och om du redan har ett jobb tror jag du ska vänta med att söka något där...

Detta skall man nog inte lita på helt och fullt. Att de har fina ord och acceptanspolicyer på pappret säger ingenting om hur de agerar i verkligheten.

Jag tackar för erat svar, uppskattar det mycket.

Heliora skrev:

antonius skrev:Du bör nog försöka kolla upp arbetsplatsen och deras ledning om de har någon policy för sådana saker. Har de dålig inställning till folk med NPF, och om du redan har ett jobb tror jag du ska vänta med att söka något där...

Detta skall man nog inte lita på helt och fullt. Att de har fina ord och acceptanspolicyer på pappret säger ingenting om hur de agerar i verkligheten.

Så sant så, jag har redan varit på sån arbetsplats förut, de pratade om allas lika värde, nej till rasism osv, och sen kom den dagen där chefen ansåg att jag fastnar in mig på för mycket detaljer och missar helheten, tack och adjö...Ingen akassa för mig. Hycklare är vad vissa folk är, sitter fortfarande och ältar på detta elände.

Heliora skrev:Om man klarar ett jobb utan större svårigheter så skulle jag avråda från att dra upp diagnoser med arbetsgivare. Om de har några stycken att välja mellan så tror jag inte att de väljer någon med diagnos. Särskilt inte en diagnos som det råder så mycket fördomar kring. Jag skulle istället ha tagit upp svårigheterna som just svårigheter, utan att dra upp diagnosnamn. Folk kan ju faktiskt ha olika neuropsykiatriska svårigheter utan att ha diagnos.

Nja i mitt fall så tror jag inte att det går att dölja, jag kan ju ge ett bra intryck av mig men när man lär känna mig så märker man att det är något med mig och jag tror att går det inte få ett namn på det eller identifiera vad det är så kan de besluta att sparka mig.

antonius skrev:Du bör nog försöka kolla upp arbetsplatsen och deras ledning om de har någon policy för sådana saker. Har de dålig inställning till folk med NPF, och om du redan har ett jobb tror jag du ska vänta med att söka något där...

Ja, jag har redan att tryggt jobb, hela det här är som att spela poker. Ibland måste man offra upp bra kort i hopp om att få bättre. Något jag har i djup åtanke. Kommer såklart inte göra något förrän jag har sparat upp en buffert nog att klara mig ifall det skulle krisa, jag har redan otroligt många scenarion och strategier ifall det skulle gå si och så.

Det kanske är bäst att nämna svårigheterna som just svårigheter utan att nämna asperger så slipper folk pga okunskap och fördomar associera mig med något som jag inte är.

socialt samspel är väl något man lär sig ju mer man utsätter sig för det?

Så har det varit för mig alla fall.

bara du är öppen med hur du känner och försöker vara trevlig så ska det inte vara några problem.

Fretshi skrev:socialt samspel är väl något man lär sig ju mer man utsätter sig för det?

Så har det varit för mig alla fall.

bara du är öppen med hur du känner och försöker vara trevlig så ska det inte vara några problem.

Så är det INTE. Annars skulle ju alla med Asperger bli av med sina svårigheter med tiden. Tyvärr, det är inte så. Kanske menar du att du har lärt dig lite så att du klarar dig någorlunda?

Toblerone skrev:

Fretshi skrev:socialt samspel är väl något man lär sig ju mer man utsätter sig för det?

Så har det varit för mig alla fall.

bara du är öppen med hur du känner och försöker vara trevlig så ska det inte vara några problem.

Så är det INTE. Annars skulle ju alla med Asperger bli av med sina svårigheter med tiden. Tyvärr, det är inte så. Kanske menar du att du har lärt dig lite så att du klarar dig någorlunda?

Instämmer helt med Toblerone, Asperger påverkar folk olika. I mitt fall så har jag för många dåliga erfarenheter med människor som behandlat mig illa. Varje gång jag har försökt vara "normal" och anpassa mig så har det inte funkat fullt ut pga oförståeliga människor inte förstår sig på en. Räcker ju med ett missförstånd och så åker man ut känns det som.

Toblerone skrev:

Fretshi skrev:socialt samspel är väl något man lär sig ju mer man utsätter sig för det?

Så har det varit för mig alla fall.

bara du är öppen med hur du känner och försöker vara trevlig så ska det inte vara några problem.

Så är det INTE. Annars skulle ju alla med Asperger bli av med sina svårigheter med tiden. Tyvärr, det är inte så. Kanske menar du att du har lärt dig lite så att du klarar dig någorlunda?

Jag använder mig av strategier för att orka med socialt samspel. Skådespela mindre t ex. Bästa jag gjort var att minska tiden jag utsatte mig för socialt samspel, och fick därigenom mer energi till annat. Håller än

Skulle vilja ge en uppdatering i tråden. Jag har sedan i Mars börjat på ett nytt jobb, det var inga problem att ta upp diagnosen under intervjun. Allt har gått bra.

Socrates skrev:Skulle vilja ge en uppdatering i tråden. Jag har sedan i Mars börjat på ett nytt jobb, det var inga problem att ta upp diagnosen under intervjun. Allt har gått bra.

Wow! Det var ju bra! Gratis! Jag undrar om det ändå händer något, dvs. folk blir mer toleranta. Får jag fråga vilken slags jobb det handlar om? Det kan ju vara intressant för oss andra vilka branscher som är relativt "Aspie-vänliga".

Toblerone skrev:

Socrates skrev:Skulle vilja ge en uppdatering i tråden. Jag har sedan i Mars börjat på ett nytt jobb, det var inga problem att ta upp diagnosen under intervjun. Allt har gått bra.

Wow! Det var ju bra! Gratis! Jag undrar om det ändå händer något, dvs. folk blir mer toleranta. Får jag fråga vilken slags jobb det handlar om? Det kan ju vara intressant för oss andra vilka branscher som är relativt "Aspie-vänliga".

+1, bra fråga, det undrar nog många, och grattis till @Socrates...

antonius skrev:

Toblerone skrev:

Socrates skrev:Skulle vilja ge en uppdatering i tråden. Jag har sedan i Mars börjat på ett nytt jobb, det var inga problem att ta upp diagnosen under intervjun. Allt har gått bra.

Wow! Det var ju bra! Gratis! Jag undrar om det ändå händer något, dvs. folk blir mer toleranta. Får jag fråga vilken slags jobb det handlar om? Det kan ju vara intressant för oss andra vilka branscher som är relativt "Aspie-vänliga".

+1, bra fråga, det undrar nog många

Allt där struktur, noggrannhet och kanske tålamod är viktigt. Jag är programmerare det funkar bra. Revisor kan jag tänka mig är bra. Kundkontakter och sånt passar nog mindre bra. Man får rannsaka sig själv lite, alla aspies är ju olika.

Toblerone skrev:

Socrates skrev:Skulle vilja ge en uppdatering i tråden. Jag har sedan i Mars börjat på ett nytt jobb, det var inga problem att ta upp diagnosen under intervjun. Allt har gått bra.

Wow! Det var ju bra! Gratis! Jag undrar om det ändå händer något, dvs. folk blir mer toleranta. Får jag fråga vilken slags jobb det handlar om? Det kan ju vara intressant för oss andra vilka branscher som är relativt "Aspie-vänliga".

Tack.
Det är inom programmering. Mellanstort företag är det.
De anställde mig uppenbarligen pga rätt kompetens och inte bara för att man har aspergers vilket jag är glad över.
Det enda jag har märkt är att chefen pratar alltid pedagogiskt i detaljer för mig och säkerhetsställer med mig att jag förstår uppgiften. Vilket är bra det.


Jag fick ett annat erbjudande på ett annat företag där de ville anställa mig givet att de kan få något som heter anställningsstöd från arbetsförmedlingen. Jag valde såklart den andra, där var det noll inblandning från arbetsförmedlingen vilket har gett mig mycket bättre självförtoende.

Du kommer troligtvis inte få jobbet om du berättar om din diagnos om du inte jobbar i en bransch där det är brist på utbildad personal så de tvingas anställa oavsett omständigheter. Vänta med att ta upp det tills du är fast anställd.