Hur skulle någon tolka detta?

Jag har lätt att vara social och träffa nya vänner, jag gillar när det händer saker så med det sagt så är jag ju en rolig person, som vill mycket i livet. Jag är en extrovert person.

Men trots att jag är mer åt det neurotypiska hållet, gillar smink, fika, shopping och så kallade tjejiga saker som majoriteten av tjejer gör (det finns tjejer som gillar kill grejer). Så fattar inte NT personer att jag är precis som dem, även om de har diagnoser också så blir inte de annorlunda, utan de blir mer accepterade. Jag förstår inte varför.

Exempel är att tex så var jag en NT person innan jag fick reda på min diagnos. Jag följde strömmen, jag hade märkeskläder och så vidare. Jag såg ut som en typisk tjejig tjej. Men det fanns andra personer i klassen som också hade diagnoser och de syntes, hördes mycket och var rätt jobbiga ibland. De var dessa uppkäftiga tjejer som skulle göra större saker av det mesta. Jag var mer lugn. Jag försökte passa in men jag var ändå väldigt neutral.

Hur kommer det sig att dessa personer som hade diagnoser (adhd bland annat) inte blev betraktade som annorlunda? Hur kommer det sig att just jag blev utsatt för mobbing och inte dem? Vi alla hade ju diagnoser? Borde inte det vara mer logiskt om alla 3 med diagnoser vart utsatta för mobbing? Varför just sålla bort de andra när alla 3 hade samma svaghet eller hur man ska säga. Fick höra att de med adhd inte har svårigheter med sociala koder, men om det nu är det som gjorde det hela, vad gör det mer rätt när jag försökte passa in lika mycket som dem? Jag var ju precis som dem, alltså en NT person (åt det hållet) Jag visste ju inte bara om mina svårigheter, tills de märkte dem och berättade det till mig. De antog ju bara saker som visserligen visades sig vara sant men hur ska någon utan någon som helst tanke på att det finns en diagnos bakom det hela, kunna förstå att den har en diagnos när folk bara "vetat om att man har en diagnos" ?


Hur ser man på någon som är mer åt NT hållet, om den har en diagnos när diagnosen inte syns?


Kan någon förklara för mig vad dessa frågor innebär och hur ni tolkar själva skillnaden gälande att jag var en NT person som försökte passa in och ändå blev annorlunda. På vilket sätt var jag annorlunda när jag var precis som alla andra? Visst jag hade olika åsikter och kanske inte förstod ironi mm, men det är ju saker som NT personer kan ha svårt med också, de låtsas bara som att de förstår (fake it until you make it metoden)

So what's the difference då? Ingen. För enligt mig så är NT personer i samma nivå som de med diagnoser om man nu ska vara sån. (Alltså inte att någon är dålig men att både de med diagnoser och de utan ligger på samma nivå, ingen är bättre eller sämre).

Mobbarna kan sniffa sig fram till vem som är mottaglig för deras mobbning, de vet det instinktivt. Diagnoser eller ej spelar ingen roll, har man inga så hittar de något annat att mobbas för. Har man oturen att vara det enklaste tillgängliga bytet så får man rovdjuren på sig.

nog inte det smartaste att identifiera sig med en psykiatrisk diagnos.

det blir nog en jobbig läxa. inte minst eftersom det är bedrägliga lögner inom psykiatrin.

Jag kan bara hålla med huggormen. Precis så är det. Man behöver inte ha någon diagnos. Oftast är det ju folk som är relativt snälla som blir utsatta. Mobbare är ju i regel fega också.

Jossie94 skrev:
Hur kommer det sig att dessa personer som hade diagnoser (adhd bland annat) inte blev betraktade som annorlunda? Hur kommer det sig att just jag blev utsatt för mobbing och inte dem? Vi alla hade ju diagnoser? Borde inte det vara mer logiskt om alla 3 med diagnoser vart utsatta för mobbing? Varför just sålla bort de andra när alla 3 hade samma svaghet eller hur man ska säga. Fick höra att de med adhd inte har svårigheter med sociala koder, men om det nu är det som gjorde det hela, vad gör det mer rätt när jag försökte passa in lika mycket som dem? Jag var ju precis som dem, alltså en NT person (åt det hållet) Jag visste ju inte bara om mina svårigheter, tills de märkte dem och berättade det till mig. De antog ju bara saker som visserligen visades sig vara sant men hur ska någon utan någon som helst tanke på att det finns en diagnos bakom det hela, kunna förstå att den har en diagnos när folk bara "vetat om att man har en diagnos" ?


Hur ser man på någon som är mer åt NT hållet, om den har en diagnos när diagnosen inte syns?


Kan någon förklara för mig vad dessa frågor innebär och hur ni tolkar själva skillnaden gälande att jag var en NT person som försökte passa in och ändå blev annorlunda. På vilket sätt var jag annorlunda när jag var precis som alla andra? Visst jag hade olika åsikter och kanske inte förstod ironi mm, men det är ju saker som NT personer kan ha svårt med också, de låtsas bara som att de förstår (fake it until you make it metoden)

So whats the difference då? Ingen. För enligt mig så är NT personer i samma nivå som de med diagnoser om man nu ska vara sån. (Alltså inte att någon är dålig men att både de med diagnoser och de utan ligger på samma nivå, ingen är bättre eller sämre).

Men du var ingen NT-person, du var alltid en Aspie. Folk märker det ganska lätt om man inte förstår ironi eller tar saker bokstavligt. Andra, som bara har ADHD sticker inte ut socialt lika mycket. Dvs de vet hur man ska bete sig bland jämnåriga. Vi som har AS vet inte. Och det märker folk.

Du skriver att NT-personer bara låtsas förstå - det håller jag inte med om. Visserligen finns det ju alltid saker som man inte förstår, men oftast är det ingen bra idé att låtsas förstå ändå, då det märks väldigt snabbt, att man inte förstår. Kanske vissa göra det med små, oviktiga saker, men det är väldigt svårt för en Aspie att avgöra när det skulle vara läge att låtsas förstå något som man inte förstår. Det är verkligen överkurs.

Toblerone skrev:

Jossie94 skrev:
Hur kommer det sig att dessa personer som hade diagnoser (adhd bland annat) inte blev betraktade som annorlunda? Hur kommer det sig att just jag blev utsatt för mobbing och inte dem? Vi alla hade ju diagnoser? Borde inte det vara mer logiskt om alla 3 med diagnoser vart utsatta för mobbing? Varför just sålla bort de andra när alla 3 hade samma svaghet eller hur man ska säga. Fick hör att de med adhd inte har svårigheter med sociala koder, men om det nu är det som gjorde det hela, vad gör det mer rätt när jag försökte passa in lika mycket som dem? Jag var ju precis som dem, alltså en NT person (åt det hållet) Jag visste ju inte bara om mina svårigheter, tills de märkte dem och berättade det till mig. De antog ju bara saker som visserligen visades sig vara sant men hur ska någon utan någon som helst tanke på att det finns en diagnos bakom det hela, kunna förstå att den har en diagnos när folk bara "vetat om att man har en diagnos" ?

Hur ser man på någon som är mer åt NT hållet, om den har en diagnos när diagnosen inte syns?

Kan någon förklara för mig vad dessa frågor innebär och hur ni tolkar själva skillnaden gälande att jag var en NT person som försökte passa in och ändå blev annorlunda. På vilket sätt var jag annorlunda när jag var precis som alla andra? Visst jag hade olika åsikter och kanske inte förstod ironi mm, men det är ju saker som NT personer kan ha svårt med också, de låtsas bara som att de förstår (fake it until you make it metoden)

So whats the difference då? Ingen. För enligt mig så är NT personer i samma nivå som de med diagnoser om man nu ska vara sån. (Alltså inte att någon är dålig men att både de med diagnoser och de utan ligger på samma nivå, ingen är bättre eller sämre).

Men du var ingen NT-person, du var alltid en Aspie. Folk märker det ganska lätt om man inte förstår ironi eller tar saker bokstavligt. Andra, som bara har ADHD sticker inte ut socialt lika mycket. Dvs de vet hur man ska bete sig bland jämnåriga. Vi som har AS vet inte. Och det märker folk.

Du skriver att NT-personer bara låtsas förstå - det håller jag inte med om. Visserligen finns det ju alltid saker som man inte förstår, men oftast är det ingen bra idé att låtsas förstå ändå, då det märks väldigt snabbt, att man inte förstår. Kanske vissa göra det med små, oviktiga saker, men det är väldigt svårt för en Aspie att avgöra när det skulle vara läge att låtsas förstå något som man inte förstår. Det är verkligen överkurs.

Jag menar att om folk skämtar och så, så skrattar man med bara för att alla andra gör det också, men det är inte självklart att alla som skrattar förstår vad som är roligt med skämtet. Eller tex som nu, jag fattar inte alla sociala koder i cod mw3 som jag spelar för skojs skull, medan andra kanske fattar dem men om de inte skulle förstå så har de ett sk poker face istället, medan jag är mer ärlig med att jag inte förstår, för jag tycker det är svårt att förstå något om man inte ens får fråga. Alla har ju liksom varit på 0, det finns nog ingen som föds som proffs, utan man lär sig det. Det är ju inte så att Beyonce bara kunde sjunga eller att Zlatan bara kunde spela fotboll, de har ju lärt sig det också. Däremot kan de ha haft bättre förmågor eller förutsättningar som gjort att de är proffs idag.

Jag är ju definitivt bättre på detta nu, utan jag pratade mer om då, när jag var 17-18, helt ovetandes om min diagnos och en osäker liten plutt. Jag ifrågasatte bara skillnaden om hur de resonerade kring det hela, eftersom jag känner nu i efterhand att det var skevt att de enbart såg mig och inte andra med diagnoser också. Jag menar inte att jag inte fattar att världen är orättvis, men jag tycker att skulle de ändå se mig som annorlunda, då bör de ha sett de andra med diagnoser som det också. Det var 3 personer med diagnoser, och de andra var ju värre än jag, för att de gjorde ju fel rätt ofta men det ansågs ju inte som fel. Vilket jag kan tycka är konstigt. Tex att de tog upp en sak inför hela klassen och ingen fattade någonting och jag var ju den utsatta i det läget, men ingen sa någonting att de var fel det dom gjorde, lärarna fattade ju inte vad som hände, jag fattade inte heller. Varför sa ingen till att de gjorde fel då? Då var det ju mitt fel enligt dessa personer. Jag hade ju inte ens gjort något. Kanske dåligt exempel.

Eller bara att dem märkte eller påpekade hur jag var, men ingen sa något negativt till dem.
För de gjorde ju alltid rätt, oavsett om de gjorde fel. Jo, jag var då en helt normal tjej, som precis alla andra bara försökte passa in. Jag visste ju inte om min diagnos, hur skulle jag kunna veta om den när ingen sa något förrän de bara antog att jag hade en diagnos? Visst kanske de märkte något med mig, men jag vet ju inte vad det var de märkte och nu när jag vet lite grann, så är det ju ändå saker som NT personer också kan ha svårt med. Det sociala är ju svårt oavsett om man har diagnos eller inte. Så att NT personer alltid gör rätt stämmer inte, för NT personer är tyvärr överskattat. Överskattat betyder väl att de är inte så bra som alla tror att det är, om jag uppfattat det rätt. Vilket är det jag menar, NT personer är inte perfekta och kan inte förstå allting, så därför menar jag att de ligger ju på samma nivå som de med diagnoser som har på papper att de har svårigheter med det sociala. Därför tycker jag att det är skevt att jag skulle anses vara annorlunda när de var NT personer som var annorlunda de med, men ingen rättade ju dem. ViLket jag tycker att folk borde ha gjort då.

För mig handlar detta enbart om att jag vill att folk ska förstå varför jag är trött på att ta skulden för något jag inte kan rå för och inte då visste om, när Nt personer gör fel väldigt ofta också men då blir de hyllade istället typ. Hur kan man tycka att deras "rätt" är rätt när det egentligen är fel?

Det är ju som att någon skulle säga att det är fel att ha en iphone tex eller något, men väldigt många har ju en iphone tex och då gör ju alla de med en iphone lika mycket fel isf. Varför ska då en enda person eller rättaresagt de med diagnoser ta skulden när de kanske är NT personerna som gör felet också? Tänk om de är Nt personer som är annorlunda och inte vi med diagnoser? Tänk om ingen är annorlunda, vem ska man skylla på då? Luften?

Men det finns ingen rättvisa i världen, har du inte förstått det ännu?

Folk märkte att du var annorlunda, även när du inte hade någon diagnos. Du var ingen NT, även om du hade samma intressen.

Och varför ältar du saker som hände för flera år sedan, du kan ju ändå inte ändra på något. Blir det bättre om vi säger "du hade rätt, de andra hade fel"? Det kan vi inte säga, eftersom vi inte var med. Erfarenhet av mobbning har många av oss. Jag förstod inte heller varför jag blev mobbad, men jag förstår det nu. Om du är bättre på det sociala idag, är det bra, men var beredd på att du aldrig kan bli som NT.

Det handlar inte om att du är skyldig utan om att du är i minoritet.

Jag ältar det för att jag aldrig fick något avslut med det, jag slutade bara där. Sen har jag ju bearbetat det och ifrågasatt allting, och det är inte förrän nu jag har kunnat verkligen förstå hur saker och ting var och att det mesta var väldigt skevt. Visst alla är omogna men det handlade mycket om att de dels antog saker utan någon som helst fakta, de hade ju aldrig gett mig chansen att lära känna dem. Och hur lär man känna någon om man inte tar initiativ? Jag gjorde ju det, jag försökte ju lära känna personer men då var det ju något konstigt med det. Och det handlade absolut inte om att folk var blyga eller inte intresserade, de handlade om ren ignorans.

Hur skulle de veta någonting om hur jag var? De märkte ju att jag var annorlunda och därför tog de distans. De struntade ju fullkomligt i om jag hade samma intressen som dem, vissa visste ju redan exakt hur jag var utan att jag ens hade fått säga hej, medan andra kunde ju inte ens föra ett samtal och de var definitivt inte blyga eller så, utan de handlade bara om att de var rätt tråkiga personer och deras inställning till hela situationen var rätt skev. Nu tar jag upp olika exempel men oavsett så skulle dessa personer då föreställa NT personer. De var definitivt inga Nt personer utifrån de jag såg och märkte på deras beteenden.

Så ja, jag ansåg mig mig vara mer en NT person jämfört med dem, för de personerna fattade ju inte dessa sociala grejer, och det är inte för att jag är trög eller inte kan dessa sociala koderna själv, utan de ville inte förstå mig överhuvudtaget och de ville inte förstå sociala koderna heller för hade de förstått dem, så hade det fattat vad jag ville och så, för jag tyckte det var rätt tydligt att jag enbart ville ha kompisar. Det är klart att alla vill ha kompisar även om man säger att man inte vill ha det. Tro mig, ingen vill ju vara ensam. Jag menar, jag hade en vän förut som har en diagnos också och hon vill ju vara själv pga sin diagnos, men jag vet att hon har kompisar också, så folk vill ha kompisar även om de gillar sin egentid. Däremot undrar jag hur fasiken man får kompisar med den inställningen de personer jag träffat och ville lära känna, de kommer ju aldrig kunna lära känna någon om de är sådär mot alla de träffar, ingen gillar väl en person som ska föreställa "normal" verkar som en rolig person med liknande intressen och så, men har inte förståelsen att lära känna någon, hur går den kombinationen ihop?


För mig blir det helt skevt, att en person som är en typisk neurotypisk person som man bara vilken kul person, henne vill jag lära känna och hon verkar trevlig, henne vill jag bli vän med. Men hon är inte alls rolig, eller det är som att personen angett sig vara någon den vill vara/någon annan än sig själv, typ lite som catfishing.Jag vet att det tyvärr kan hända men det är så konstigt det där, att mina förväntingar på en person som ska förstå sociala koder, är rolig, har jobb, vänner, festar och lever ett socialt liv utan svårigheter (inte samma svårigheter som de med diagnoser) och så är det som att dessa NT personerna är de med hur många diagnoser som helst, och jag bara, vänta, är ni normala/neurotypiska? Hur kan ni vara det, när ni knappt fattar när folk vill lära känna er, när ni ska föreställa att ni har vänner och förstår sociala koder mm?

Det är ju där det där frågetecknet kommer, för jag tycker ju äbdå att jag är tydlig med hur jag är och vad jag vill och så, men dem, nej det är som att de har två olika liv. En där de knappt förstår sociala koder och sociala biten och hur man lär känna folk och en där de verkligen förstår allt det där.

Tänk er personer på instagram som delar med sig utav massa bilder där de festar och har massa folk runt sig, är typiska neurotypiska personer, och fungerar normalt. Men så träffar man dessa personer och bara, wtf? Hon eller han kan ju inte ens föra ett samtal, eller de förstår inte hur man är social på en tillställning där man ska vara social och mingla, eller ja vad som helst gällande den sociala biten, för de ska ju kunna sådant eftersom de är ju NT personer och förstår sådant. Jag har ju på papper att jag inte förstår dem, men ändå känns det som att jag förstår mer än dem när det kommer till det där frågetecknet gällande dem.

Det där var en väldigt tydlig sammanfattning på mina erfarenheter och då tycker jag att de är uppenbart att det är något som inte stämmer gällande NT personerna i mina exempel/erfarenheter, för det är ett frågetecknen kring dem och deras beteende.

Det handlar inte om sociala koder som de inte förstår, det handlar mer om vad de känner. Helt uppenbart accepteras de av sin omgivning.

Varför får du inget avslut? Det är som du ville ha ett domslut, där de andra blir dömda. Vill du veta varför folk handlar som de gör och inte som de (enligt dig) borde göra, får du väl läsa psykologi.

Du har startat ett stort antal trådar om samma sak. Du har fått flera svar, men tydligen blir du aldrig nöjd och startar därför nya trådar.

Moderator:

Dessutom så måste du lära dig att dela in din text i stycken istf denna "wall of text".
Se forumregeln:

• dela in texten i stycken.

Ett stycke består av max 6-7 rader, absolut inte av 15-20 rader.

Jag gjorde ju det på senaste. Och sluta rätta mig, du gör det ju bara värre när du ifrågasätter mig hela tiden. Varför jag ville ha ett avslut, vad tror du? Jag sa ju precis innan, att jag bara slutade där, jag bytte skola dvs. Jag vart ju utsatt för mobbing. Nej jag vill inte ha ett domslut, men däremot vill jag veta mer om varför de betedde sig som de gjorde, och nej de är inte normala.

1 Några har diagnoser precis som mig och de har svårt att lära känna nya människor för de vill inte och klarar inte av det. Alltså är de inte neurotypiska. För det är inte den bilden av neurotypisk som jag fått. Min bild av en neurotypisk är ju precis som faktan säger att personen kan sociala koder, kan kommunicera, har jobb, vänner och så, som du eller någon annan nämnde. Dessa personer kan inte något utav det. Hade det gjort det, ja då hade de ju förstått hela grejen, när jag dvs enbart ville ha vänner, det är ju det mest normala när man går i skolan och i sociala sammanhang överhuvudtaget. Folk som är NT förstår ju sådana saker, dessa personer som skulle föreställa NT, förstod verkligen inte dessa saker.


Jag vet ju vad jag var med om och visst ni var inte där, men det sämsta ni kan göra är att ifrågasätta saker när de är fel på dem och deras handlingar.

Jag har ju inte valt min diagnos, att inte ha vänner och så, dom väljer att inte förstå mig, de väljer att vara oförstående och de väljer definitivt när det passar dem att förstå sociala koder eller inte.

Men jag börjar undra med tanke på deras handlingar, om de verkligen förstår sådant, eftersom de är väldigt skeva. Nej de handlar inte om hur de känner, för de har ju inga känslor. Klart de har känslor men jag menar mer att de vet exakt vad de gör och är "blåsta" för att de har makten att förstå, men väljer att missbruka den för att de förstår ju sociala koder vilket de med diagnoser inte gör lika lätt, men de väljer att ändå spela dumma och bara "jag vet inte hur man lär känna nya vänner trots att jag ska föreställa normal och har vänner"

De vet exakt vad de håller på med, men ingen säger till/tillrättavisar dem eller att de kan tänka att de gjort fel. De är som robotar som går efter en mall som är påhittad, för dem kan ju inte ens följa sin egen mall, för som jag skrev förut, de lever två olika liv, som gör att hela dem är ett enda frågetecken. Hur ska de någonsin bli förstådda när de makes no sense? De är ju mer missförstådda än vad jag är, för om jag är missförstådd pga min diagnos, då är de ännu värre. För de vet inte hur man beter sig normalt. De kan ju inte ens samtala med någon för de vet inte hur det sociala funkar, de vet inte hur man får vänner, för att de har bara haft sina kompisar sen de var 7 år, de vet inte hur de skaffar nya vänner, för de vill inte ha nya vänner. Och ändå så är de perfekta och normala och alla förstår dem mm, men dom makes no sense.

De med diagnoser är mer tydliga och vet vad de vill och därför är de mer högre upp i kompetensen enligt mig, för det är mer tydligt när en med diagnos som i mitt fall vill ha vänner jämfört med en NT person som ska föreställa en smart person, men nej de är inte smarta. De kan ju inte ens sina egna påhittade regler.

nej jag är inte avundsjuk, men däremot är jag fundersam på deras inställningar och hur deras liv egentligen ser ut, för det känns så himla skevt. Nu menar jag bara personer som jag träffat som inte har alla hästar i hagen.

Ja, NT-personer är också annorlunda men dom är det i grupp.

Om en NT-person kommer till en ny arbetsplats eller ny skolklass så ser NT-personen ganska snabbt vilka grupperingar som finns. NT-personen väljer vilken av dessa grupper hon vill vara med i och klär sig, pratar och beter sig för att visa att hon vill vara en del av den gruppen.

Efter ett tag börjar medlemmarna i den gruppen känna sig bekväma och släpper då ner garden. Tills dom ser att man pratar glatt med någon ur en annan gruppering. Då är man en svikare och ute i kylan igen.

Autister lär först känna individerna och upptäcker senare vilka grupperingar som finns.

Jag ser ingen skillnad på de här olika metoderna för att lära känna nya människor, för inget är ju rätt eller fel så att säga och jag blir bara fundersam på varför man då bara antar att ena sättet är fel eller rätt om det inte ens finns något rätt eller fel.

Det är därför jag blir fundersam när NT personer menar att jag är annorlunda och gör fel när de gör exakt likadant, de är ju annorlunda själva och gör även fel de med, varför ska då dem bli hyllade och vi med diagnoser bli offer? Det är ju det jag har uppelevt och bara det jag har berättat i hela denna texten, jag har ju bara gett min bild av hur det ser ut gällande skillnaden på Nt personer hur de funkar och hur jag som har en diagnos funkar, varför jag ser på Nt personer spm jag gör. Det är ju inte för att vara elak, utan det har ju en historia bakom och därav varför jag ifrågasätter deras inställningar och beteenden, då jag inte känner att de stämmer med den bilden jag har av en NT person, för enligt mig så är dem som sagt ett frågetecken och är inte enligt mig så normala som de föreställer att de är/utger sig att vara.

Jag tror jag har svårt att förstå hur det går ihop med kombinationen att man kan vara en NT person men ändå verkar vara mer en person som har en diagnos, men ingen tillrättavisar personen om den gör fel eller inte, för att eftersom den är en NT person, så har den alltid rätt och kommer alltid undan oavsett.

Years later...Nej men Absolut så kanske de går till så att vi med diagnoser lär känna personerna först och sen ser grupperingarna och NT gör tvärtom. Men det låter som en film, går man verkligen och analyserar och tänker på sådan här saker ? Nu vet jag inte vad folk tänker osv men för mig gör folk bara saker, de har inte tid att tänka på sådant här eller vissa tänker inte alls.


Tänker man seriöst på exakt allting i varje situation? Förstår om man överdrivet sådana här saker i filmer. Inte ens jag tänker på exakt allting i varje situation varje sekund, det kan väl ingen göra? Man kan ju inte leva som man bara hade ett mål i livet, att veta varje persons avsikt.

Det låter väldigt jobbigt...Hur lär man känna någon då? Man måste sluta tro att alla är dåliga eller NT dömer ju personerna och man pratar ju om att dont judge a book by its covers, det är ju det NT gör? Intressant....Alla kan ju döma någon osv men det är som att de menar att det är okej att döma folk.

Många med diagnoser har svårigheter med just det sociala.

Man kan tycka olika och ha olika åsikter och ändå vara vänner
Men vart går gränsen när man har meningsskiljaktigheter?

För man kan också göra fel i olika sammanhang när det gäller vänskap

Hur gör man om vännerna inte kan hantera att man har en diagnos? (Okunskap)

Var går gränsen?

Betr ADHD.

Jossie94 skrev:Hur kommer det sig att dessa personer som hade diagnoser (adhd bland annat) inte blev betraktade som annorlunda? Hur kommer det sig att just jag blev utsatt för mobbing och inte dem? Vi alla hade ju diagnoser? Borde inte det vara mer logiskt om alla 3 med diagnoser vart utsatta för mobbing? Varför just sålla bort de andra när alla 3 hade samma svaghet eller hur man ska säga. Fick höra att de med adhd inte har svårigheter med sociala koder, men om det nu är det som gjorde det hela, vad gör det mer rätt när jag försökte passa in lika mycket som dem?

Barn med ADHD kan bli utanför för att de tappar humöret och börjar bråka, förolämpa och slåss. Det kan bli så att inga andra barn vill vara med dem och de blir inte bjudna på några barnkalas.

Men detta gäller kanske mer barn än tornåringar och mer pojkar än flickor. För dem med ADHD finns det dessutom mediciner som gör livet lättare. För oss med AS finns det inga mediiciner.

Jag förstår mycket väl att de med ADHD kan bli accepterade på ett helt annat sätt än de med AS. De kanske är mer impulsiva, otåliga och lättdistraherade, men de ses ändå som alla andra. En aspergare blir aldrig som alla andra. Och det oberoende om hen själv tycker att den är som alla andra.

Det pratades om just ADHD på Fråga doktorn i teve. Dessa personer kan ha stor framgång pga att de är kreativa. Men de kan också råka illa ut, klarar inte av att behålla ett jobb och hamnar t o m i fängelse. Det finns många odiagnosticerade i fängelse som skulle haft ett bättre liv om de fått diagnosen ADHD och medicin. Först i fängelset får de kanske diagnos, men det är så dags då.

Jag tänkte att det skulle komma något om barn med AS/autism också i programmet, men det gjorde det inte.