Sjukpension: Befrielse eller avgrund?

av **kiddie** » 2019-09-23 10:17:56

Fretshi skrev:Sen har jag alltid varit fast beslutsam att komma tillbaka i arbete igen.

Vilka arbeten kan du göra?

Kan du inte bli sjukskriven på halvtid och jobba halvtid? Så får du mer träning i att arbeta på en riktig arbetsplats.

När jag var färdigutredd och Hab pratade med mig sa de att de flesta aspergare kan jobba halvtid.

av **illmbius** » 2019-09-23 10:47:36

Kentarou skrev:Förtidspension är för dem som aldrig mer kommer att arbeta, det är mycket svårt att få det. Så svaret är så klart befrielse, Det är bättre än att svälta ihjäl.

av **Fretshi** » 2019-09-27 17:33:24

kiddie skrev:
Fretshi skrev:Sen har jag alltid varit fast beslutsam att komma tillbaka i arbete igen.

Vilka arbeten kan du göra?

Kan du inte bli sjukskriven på halvtid och jobba halvtid? Så får du mer träning i att arbeta på en riktig arbetsplats.

När jag var färdigutredd och Hab pratade med mig sa de att de flesta aspergare kan jobba halvtid.

Det är mina impulser och vanföreställningar som säger att jag ska jobba.

Jag ska bli sjukpensionär på heltid nu och komma igång med löpning. Hjälpte förut mot ångest och depression.

Ska även få en förvaltare som tar hand om min ekonomi. Så slipper jag ligga sömnlös för att jag gjort av med 8k på en vecka.

Livet känns lite kämpigt nu men jag är fast beslutsam att hitta en bra antidepressiv medicin och komma igång med löpning igen. Samt lära mig att hantera livets tristess.

av **illmbius** » 2019-10-05 17:53:59

Kentarou skrev:Det är bättre än att svälta ihjäl.

lol

av **Cassander** » 2019-10-10 19:20:17

Pengarna är inte det viktiga tror jag. Det viktiga är om man blir påtvingad medicin eller inte. Det är ju som Orwells roman 1984 för de som blir påtvingade medicin. Kanske t.om. feldiagnosticerade också utan att kunna ändra på situationen. Det har funnits genom tiderna människor som misstänkt olika läkare för att vara ute efter att skada en. Oavsett vilket så är det ett faktum att mediciner har biverkningar och alltså skadar de patietnerna något. Ifall man tänker så förstår man att det är som någon dålig mind-control för att göra folk fogliga i sin väldigt fattiga nyskapade samhällsklass.

Vissa människor vill gärna arbeta sig uppåt och köra en Ferrari från jobbet och på helgerna. För att förtydliga hur högt de kan sikta ekonomiskt. Fast här så har man skapat en samhällsklass med betydligt mindre än en vanlig lön, samtidigt som man arbetar på deras sinnen fysiskt för att göra patienterna fogliga och nedtryckta. Det här är ju bra att tänka på. I samhällspyramiden finns de som klättrar uppåt och de som trycker ner. Psykiatrin tillsammans med FK trycker ner utan tvekan. För arbetsträning eller liknande är inget fel för att lära sig hur man faktiskt tjänar pengar.

Fast medicineringen är däremot en plan för att livslångt sega ner människor, förmodligen feldiagnosticerade, så att de känner att de blir skadade och börjar frukta för sin hälsa. Jag gillar att jämföra med sport. Det är något många gillar att göra. Därefter så finns det många som aldrig känner för att fusk är något som är hederligt. Alltså blir livet som en sport där man vill vara bäst eller åtminstonde så bra som möjligt och dopning är ju fel i sportens värld. Fast varför är något som liknar dopning extremt mycket lagligt och tillåtet i psykiatrin i Sverige? Det är ju fel. Exakt som i sportens värld borde preparat för att prestera annorlunda ej användas eller vilket är ännu värre och sker i Sverige, preparat påtvingas. För det är skrämmande med medicinering mot sin vilja och ger biverkningar.

Medicineringssystemet i Sverige måste kunna vara på det viset att feldiagnosticerade kan få en ny och bättre diagnos. Fast då måste man minnas att psykiatrin också är väldigt teoretisk och det liknar faktiskt någon form av mind-control eller användning av fördefinierade kategorier för att stämpla människor vid ett tillfälle. Människor som sedan kan helt ändra sitt beteende p.g.a. att vi är skapta med fri vilja och den som är misstänksam och kan verka schizofren kan i ett annat skede av sitt liv vara långt ifrån misstänksam. Så därför fungerar det inte så bra att kategorisera människor som typer som alltid är på ett visst sätt. Psykiatrin har dock från början varit till för de riktigt udda människorna i samhället. Sådana människor finns och de kan få hjälp av främlingar fast någon som är frisk ska inte hjälpas med påtvingad medicinering.

Moderator atoms - la in några blankrader.

av **kiddie** » 2019-10-10 21:02:01

Fretshi skrev:Det är mina impulser och vanföreställningar som säger att jag ska jobba.

Då känns det viktigt att vi stöttar dig i tanken att det är OK att få sjukbidrag. Tänk dig att ha mer pengar än från soc (det är ju inga jättesummor, men man kan få nästan hela hyran i bostadstillägg upp till en viss summa och det är bra). Och bara lämna det bakom sig att hålla på med socblanketter för pengarna bara fortsätter komma. Är bara bostadstillägget som man söker på nytt vartannat år, eller om ens hyra har förändrats.

Det ska inte underskattas hur skönt det är att pengarna bara rullar in. Ansökningar är stressande eller de tar iallafall lite energi som man kan lägga på annat.

Får man lite mer pengar än vad som man får från soc kan man lägga det på någon "hobby" som känns värd att hålla på med. Det blir som ett slags jobb ju. Och jag gillar att frivilligarbeta oxo, fast det ska man inte säga till FK att man gör. Jag frivilligarbetar ca 2 gånger per månad. Det gör att jag känner mig som en i gänget om du fattar vad jag menar.

av **Teagirl** » 2019-10-17 19:44:37

HelenaC skrev:För mig var det en befrielse att få sjukpension. Att slippa den ständiga stressen som sjukskrivningar förde med sig. I mitt fall så orkar jag inte med något jobb. Jag behöver vila halva dagarna, minst, och den andra halvan försöker jag göra någonting för att berika mina dagar. Så sjukpension behöver definitivt inte vara någon avgrund

Samma här, när jag blev 30 och inte längre fick aktivitetsersättning levde jag 1,5 år på sjukpenning och det var stressande för jag var så rädd för hur framtiden skulle bli om jag tvingades ut i arbete eller sysselsättning för jag har nog som det är och jag har verkligen ingen arbets/studie/annan sysselsättnings förmåga. Försöker gå hundkurser och lite små kurser men orkar aldrig hela tiden, kan vara med 1,5 timmar men då pressar jag mig över vad som egentligen är bra för mig.

Att äntligen få sjukersättning var först en lättnad eftersom jag sökte den direkt när jag blev 30 och är nu 31 och jag blir inte bättre, jag har utretts av hela världen känns det som och jag anses inte kunna bli fri från eller behandlad för dom eftersom man i alla år redan gjort det utan resultat inom dom flesta områden. Jag anses inte heller vara förmågen att komma ut i arbetslivet, saker jag ju själv var helt säker på men FK vägrade lyssna på mig och mina läkare men nu äntligen är jag i land.

Nu kan jag spara energi för att borsta håret och tänderna (även om sådana saker inte orkas med nu heller alltid). Jag behöver inte vara stressad för hur jag ska överleva om jag placeras på ett arbete eller arbetsträning. Jag behöver inte gå till läkaren rädd för att bli nekad sjukpenning, det har visserligen inte hänt men oron har funnits. Nu försöker jag skapa mening i mitt liv och det behöver ju inte betyda jobb eller studier, jag har valt att ha hund och har nu en som är 9 år och en som är 7 månader som jag bara haft tre veckor. Dom räddar mitt liv och betyder allt för mig, vi är en liten trio till familj och att ta hand om dom ger energi för det mesta. För mig räcker det så, sjukersättning är ingen avgrund utan för mig som inte ens kan vara med i en bokcirkel eller fotokurs eller hundkurser så länge som dom är tänkta så är sjukersättning räddningen.

av **slackern** » 2019-10-17 20:04:43

Teagirl skrev:
HelenaC skrev:För mig var det en befrielse att få sjukpension. Att slippa den ständiga stressen som sjukskrivningar förde med sig. I mitt fall så orkar jag inte med något jobb. Jag behöver vila halva dagarna, minst, och den andra halvan försöker jag göra någonting för att berika mina dagar. Så sjukpension behöver definitivt inte vara någon avgrund

Samma här, när jag blev 30 och inte längre fick aktivitetsersättning levde jag 1,5 år på sjukpenning och det var stressande för jag var så rädd för hur framtiden skulle bli om jag tvingades ut i arbete eller sysselsättning för jag har nog som det är och jag har verkligen ingen arbets/studie/annan sysselsättnings förmåga. Försöker gå hundkurser och lite små kurser men orkar aldrig hela tiden, kan vara med 1,5 timmar men då pressar jag mig över vad som egentligen är bra för mig.

Att äntligen få sjukersättning var först en lättnad eftersom jag sökte den direkt när jag blev 30 och är nu 31 och jag blir inte bättre, jag har utretts av hela världen känns det som och jag anses inte kunna bli fri från eller behandlad för dom eftersom man i alla år redan gjort det utan resultat inom dom flesta områden. Jag anses inte heller vara förmågen att komma ut i arbetslivet, saker jag ju själv var helt säker på men FK vägrade lyssna på mig och mina läkare men nu äntligen är jag i land.

Nu kan jag spara energi för att borsta håret och tänderna (även om sådana saker inte orkas med nu heller alltid). Jag behöver inte vara stressad för hur jag ska överleva om jag placeras på ett arbete eller arbetsträning. Jag behöver inte gå till läkaren rädd för att bli nekad sjukpenning, det har visserligen inte hänt men oron har funnits. Nu försöker jag skapa mening i mitt liv och det behöver ju inte betyda jobb eller studier, jag har valt att ha hund och har nu en som är 9 år och en som är 7 månader som jag bara haft tre veckor. Dom räddar mitt liv och betyder allt för mig, vi är en liten trio till familj och att ta hand om dom ger energi för det mesta. För mig räcker det så, sjukersättning är ingen avgrund utan för mig som inte ens kan vara med i en bokcirkel eller fotokurs eller hundkurser så länge som dom är tänkta så är sjukersättning räddningen.

Inte för att skrämma upp dig men sjukersättning enligt dom nya reglerna så kollar FK om din arbetsförmåga har ändrats vart 3 år, efter 3 år så ringde en handläggare upp mig och hörde hur läget var om något har förändrats, dom 2 senaste gångerna har jag bara fått ett brev hem där dom har kollat om min arbetsförmåga har ändrats utan att prata med mig och beslutat sig för att den inte har det, så det rullar på numera, första gången var jag jätte orolig och trodde att det skulle vara värsta jobbiga processen vilket det inte var.

av **Teagirl** » 2019-10-18 5:58:31

slackern skrev:
Teagirl skrev:
HelenaC skrev:För mig var det en befrielse att få sjukpension. Att slippa den ständiga stressen som sjukskrivningar förde med sig. I mitt fall så orkar jag inte med något jobb. Jag behöver vila halva dagarna, minst, och den andra halvan försöker jag göra någonting för att berika mina dagar. Så sjukpension behöver definitivt inte vara någon avgrund

Samma här, när jag blev 30 och inte längre fick aktivitetsersättning levde jag 1,5 år på sjukpenning och det var stressande för jag var så rädd för hur framtiden skulle bli om jag tvingades ut i arbete eller sysselsättning för jag har nog som det är och jag har verkligen ingen arbets/studie/annan sysselsättnings förmåga. Försöker gå hundkurser och lite små kurser men orkar aldrig hela tiden, kan vara med 1,5 timmar men då pressar jag mig över vad som egentligen är bra för mig.

Att äntligen få sjukersättning var först en lättnad eftersom jag sökte den direkt när jag blev 30 och är nu 31 och jag blir inte bättre, jag har utretts av hela världen känns det som och jag anses inte kunna bli fri från eller behandlad för dom eftersom man i alla år redan gjort det utan resultat inom dom flesta områden. Jag anses inte heller vara förmågen att komma ut i arbetslivet, saker jag ju själv var helt säker på men FK vägrade lyssna på mig och mina läkare men nu äntligen är jag i land.

Nu kan jag spara energi för att borsta håret och tänderna (även om sådana saker inte orkas med nu heller alltid). Jag behöver inte vara stressad för hur jag ska överleva om jag placeras på ett arbete eller arbetsträning. Jag behöver inte gå till läkaren rädd för att bli nekad sjukpenning, det har visserligen inte hänt men oron har funnits. Nu försöker jag skapa mening i mitt liv och det behöver ju inte betyda jobb eller studier, jag har valt att ha hund och har nu en som är 9 år och en som är 7 månader som jag bara haft tre veckor. Dom räddar mitt liv och betyder allt för mig, vi är en liten trio till familj och att ta hand om dom ger energi för det mesta. För mig räcker det så, sjukersättning är ingen avgrund utan för mig som inte ens kan vara med i en bokcirkel eller fotokurs eller hundkurser så länge som dom är tänkta så är sjukersättning räddningen.

Inte för att skrämma upp dig men sjukersättning enligt dom nya reglerna så kollar FK om din arbetsförmåga har ändrats vart 3 år, efter 3 år så ringde en handläggare upp mig och hörde hur läget var om något har förändrats, dom 2 senaste gångerna har jag bara fått ett brev hem där dom har kollat om min arbetsförmåga har ändrats utan att prata med mig och beslutat sig för att den inte har det, så det rullar på numera, första gången var jag jätte orolig och trodde att det skulle vara värsta jobbiga processen vilket det inte var.

Ja det har jag koll på, började noja över det men min mamma sa åt mig att ta en sak i taget och inte oroa mig för det redan nu. I och med min bakgrund och diagnoser och att FK själva anser att alla möjligheter och alla behandlingar provats utan resultat så har jag svårt att se hur dom skulle neka mig om jag också själv får säga hur det är

av **Fretshi** » 2019-11-14 18:27:13

kiddie skrev:
Fretshi skrev:Det är mina impulser och vanföreställningar som säger att jag ska jobba.

Då känns det viktigt att vi stöttar dig i tanken att det är OK att få sjukbidrag. Tänk dig att ha mer pengar än från soc (det är ju inga jättesummor, men man kan få nästan hela hyran i bostadstillägg upp till en viss summa och det är bra). Och bara lämna det bakom sig att hålla på med socblanketter för pengarna bara fortsätter komma. Är bara bostadstillägget som man söker på nytt vartannat år, eller om ens hyra har förändrats.

Det ska inte underskattas hur skönt det är att pengarna bara rullar in. Ansökningar är stressande eller de tar iallafall lite energi som man kan lägga på annat.

Får man lite mer pengar än vad som man får från soc kan man lägga det på någon "hobby" som känns värd att hålla på med. Det blir som ett slags jobb ju. Och jag gillar att frivilligarbeta oxo, fast det ska man inte säga till FK att man gör. Jag frivilligarbetar ca 2 gånger per månad. Det gör att jag känner mig som en i gänget om du fattar vad jag menar.

Ja, jag har funderat mycket på detta nu och det lutar åt att desta sjukbidrag, för att leva på soc håller inte i längden.

Kollade på vad man kan få i sjukbidrag på fks hemsida och det är bra mycket mer än soc.

Har en hobby i Innebandy vilken jag gillar oerhört mycket och kostar bara 500 kr per termin så den har jag råd med på sjukbidrag.

Sen tycker jag om att resa och man kanske kan spara lite pengar till nån resa på sjukbidrag plus att på soc kan man inte spara ett öre så det är ingen lösning långsiktigt (jag har levt på det det alldeles för länge nu).

Kan man volontärarbeta på sjukbidrag?

Åker ibland till ett kloster och bor med munkar och nunnor och hjälper till på klostret, det har gett mig en hel del och jag är praktiserande buddhist.

Har även ett intresse av att skriva och skulle vilja utveckla det mer så kanske ska pröva sjukbidrag ändå för det funkar inte att leva på soc längre.

av **kiddie** » 2019-11-14 23:12:53

Man får frivilligarbeta men FK vill veta om man gör det. Men jag skiter i att säga till dem, för jag har ingen lust att bli ifrågasatt.