Det har skapats en del idéer om mamman blivit misshandlad/kränkt som barn eller om hon har aspergers. Jag gillar inte ungar men de verkar gilla mig. Därför har jag försökt sätta mig in i lite vad som funkar med ungar och även om jag inte är helt naturlig med barn så känns det som jag har ungefär ett ton mera föräldragener än den mamman. Pappan är ganska märklig oxo men svårt att få en bild av honom. Fast jag kanske hade varit hemsk på mitt vis om en unge bott här nonstop.

Verkar vara en obehaglig film, att döma av bilden. Vet inte om jag vill se den.

Ibland får jag intrycket att det skapas saker som bara skall ha som syfte att få folk att må dåligt, speciellt inom filmvärlden där de hela tiden skall nå upp till fler och fler äckel/avsky nivåer, och man försöker överskrida fler och fler barriärer. Men man behöver inte se all skit, som tur är. Tror att det eskalerade när det vart modernt med mobilfilmer av halshuggningar, och vansinniga "tävlingar". Särskilt att köra med handkamera, för att få det att se ut som man filmar med en mobil, och att det ska se äkta och trovärdigt ut med oskarpa och skakiga filmsekvenser...

Egentligen är det en doku om ett bråkigt barn. Föräldrarna är dock jätteweirda och det är rätt intressant att spekulera om föräldrarna har aspergers, eller kanske bara mamman har det.

Som tur var så hade jag det bättre. OK att mina föräldrar på sätt och vis inte hade föräldrainstinkter men de var bra drillade i sådant som barn behöver, bra mat, vettiga kläder, rutiner, fritidssysselsättning, fri lek ute osv. Och bra på att lära ut artighet.

Så det blev bra iallafall. Trots att mina föräldrar inte förstod oss barn känslomässigt eller hade respekt för våra känslor. Dessutom kunde min mamma hantera barn tills de började ifrågasätta, dvs var OK mamma tills vi var typ 8 år.

Annars var det lite svårt att veta vem som var barn och vuxen. Det var som alla individuellt bodde i samma lägenhet. Det var mest vid måltider alla kunde vara samlade i ett rum.

Tror inte mina föräldrar kunde ge varandra eller barnen känslomässigt stöd. Men eftersom det andra funkade blev det ingen katastrof. Sedan var både jag och mitt syskon bra på att hitta folk som kunde berömma oss i vissa prestationer.

Men snacka om att ge barn stort ansvar som vi hade. Från jag var 12 skulle jag själv driva mig upp ur sängen, fixa frukost, se till att rätt saker var packade och gå till skolan. Alla åt vid olika tider. Sedan frågade aldrig föräldrarna om jag hade läxor eller hur det gick i skolan. När jag började hänga mer hos en kompis som hade en härligt beläst familj och dessutom var de tajta med varandra, så fegade mina föräldrar att ringa hem mig, så det fick mitt syskon göra.

Min mamma har aldrig sagt jag älskar dig. Min pappa har sagt det en gång när jag var runt 40.

Men att kunna gå upp på morgonen, fixa frukost, packa sin saker och gå till skolan "vanliga" klarar de flesta tolvåringar.
Jag fick också sällan höra att jag var älskad.
Tror de inte tänkte på det.
Därför är jag noga med att säga till mina barn att jag älskar dem.
Och visa det så mycket man kan.
Men tyvärr blir det ofta missförstånd ändå, speciellt med tonåringar..
Man får ta mycket skit helt enkelt.

Alyana skrev:Men att kunna gå upp på morgonen, fixa frukost, packa sin saker och gå till skolan "vanliga" klarar de flesta tolvåringar.

Kanske svårt att fatta utan kontext. När jag var 7 blev jag väckt och min mamma hade dukat frukost åt oss, sedan gick jag till skolan. När jag kom hem så var föräldrar och jobbade men det föll dem aldrig in att ha någon som kollade oss. När jag var 6 så hade jag "dagmamma" till min mamma kom hem, men det verkade mest för att jag ännu inte kunde laga mat åt mig själv än.

De såg det praktiska på rätt nivå ungefär, men de såg inte det emotionella alls. Som efter mitt första betyg i fyran så tyckte de jag var jobbig om jag ville visa mitt betyg så jag slutade med det. De tyckte jag var jobbig om jag kom med papper de skulle skriva på att de fått del av info eller tillåtelse att åka på skolutflykt så jag fick skriva under detta med min mammas eller pappas namnteckning. Att vara så himla blasé om barnets skola verkar inte normalt. Sedan var det saker jag faktiskt inte klarade, t ex att lägga gympakläderna i tvätten så de fick vara i gympapåsen till nästa gympa. De kläderna måste varit rätt sviniga eftersom det var blöt handduk med. Och hände att jag glömde packa skor för jag hade inga extra gympadojjor. Så ofta fick jag gympa barfota.

Det känns lite konstigt för vi barn hade uppgifter vi skulle göra till far och mor. Göra dem mellis och sådant på helgerna. De gjorde aldrig mellis till oss. Var vi ute och åkte och de stannade vid en tjorre så fick de välja vilken mat de ville men vi barn (även när vi blev äldre och behövde energi) fick bara ta billigaste korv med bröd. Vi hade heller inte något som lagade middag under vardagarna, och de vägrade köpa så vi kunde laga själva. De ansåg att skollunch var OK som dagens enda mål medan de själva åt mer riktig mat på jobbet plus fikor. Så för dem var det OK att bara äta macka när de kom hem, men vi nästan svalt. Ibland var skolmaten oätlig, då fick man svälta ett dygn. Vi hade också regler om hur många mackor man fick göra hemma. Bara för barnen förstås.

Det gjorde egentligen inte så mycket, för mina kompisars föräldrar bjöd rätt ofta på middag om jag var med den kompisen. Plus att mitt syskon åt upp allt bröd när han kom från skolan när ingen var där och kunde implementera tvåmackorsregeln.

Det var bättre innan skolan för då var min mamma hemma så man fick äta riktig mat med henne.

Jag tror inte alls de gjorde detta av elakhet, utan de bara körde på med vad som hade funkat när vi var mindre barn och glömde att man måste äta mera när man blir större. Det var ändå deras emotionella distans som var det som jag upplevde då som det mest onormala. Fast när jag blev ca 13 så blev det till en fördel för eftersom de inte brydde sig om vad jag gjorde hade jag komplett frihet.

Tyvärr så neggade de ofta på oss barn pga jantelagen, de tyckte inte att några barn skulle kaxa sig alls. Dvs man fick inte ha gjort något bra och höra det, för då skulle man bli "högfärdig". När vi hade kvartssamtal och läraren sa att Kiddie är en av våra bästa elever men skulle behöva göra sina läxor och prata mer på lektionerna, så fick man aldrig beröm för att man fick bra resultat, utan de tittade strängt och sa Varför pratar du inte mer på lektionerna? Läxorna snackade de inte om, de kanske visste sin egen skuld i det. Men det var det negativa som skulle fram, ingen plan hur man förbättrade det utan det skulle användas att trycka ner en. För de sa att det är väldigt viktigt. Så man inte blir skrytsam.

Tycker synd om mina föräldrar för de mognade sedan som människor och de vet att de gjorde massa fel när vi var små. En av dem kan ha dåligt samvete nu. De fattade när de var kanske 55-60 hur de borde gjort. Men kan ju inte egentligen klaga till dem, de visste ju inte bättre.

Känner lite igen mig i filmen för de föräldrarna tar för givet att barnet inte har känslomässiga behov och de tror att man kan kasta in ett barn i en barnlös familj och det ska vara precis detsamma. Mina föräldrar förstod spädbarns och småbarns behov, men efter det så verkade de tycka att de ska få leva precis som barnlösa gör, fast det finns två barn. Mina föräldrar tvingades av traditionen att skaffa barn.

kiddie skrev:

Alyana skrev:Men att kunna gå upp på morgonen, fixa frukost, packa sin saker och gå till skolan "vanliga" klarar de flesta tolvåringar.

Kanske svårt att fatta utan kontext. När jag var 7 blev jag väckt och min mamma hade dukat frukost åt oss, sedan gick jag till skolan. När jag kom hem så var föräldrar och jobbade men det föll dem aldrig in att ha någon som kollade oss. När jag var 6 så hade jag "dagmamma" till min mamma kom hem, men det verkade mest för att jag ännu inte kunde laga mat åt mig själv än.

De såg det praktiska på rätt nivå ungefär, men de såg inte det emotionella alls. Som efter mitt första betyg i fyran så tyckte de jag var jobbig om jag ville visa mitt betyg så jag slutade med det. De tyckte jag var jobbig om jag kom med papper de skulle skriva på att de fått del av info eller tillåtelse att åka på skolutflykt så jag fick skriva under detta med min mammas eller pappas namnteckning. Att vara så himla blasé om barnets skola verkar inte normalt. Sedan var det saker jag faktiskt inte klarade, t ex att lägga gympakläderna i tvätten så de fick vara i gympapåsen till nästa gympa. De kläderna måste varit rätt sviniga eftersom det var blöt handduk med. Och hände att jag glömde packa skor för jag hade inga extra gympadojjor. Så ofta fick jag gympa barfota.

Det känns lite konstigt för vi barn hade uppgifter vi skulle göra till far och mor. Göra dem mellis och sådant på helgerna. De gjorde aldrig mellis till oss. Var vi ute och åkte och de stannade vid en tjorre så fick de välja vilken mat de ville men vi barn (även när vi blev äldre och behövde energi) fick bara ta billigaste korv med bröd. Vi hade heller inte något som lagade middag under vardagarna, och de vägrade köpa så vi kunde laga själva. De ansåg att skollunch var OK som dagens enda mål medan de själva åt mer riktig mat på jobbet plus fikor. Så för dem var det OK att bara äta macka när de kom hem, men vi nästan svalt. Ibland var skolmaten oätlig, då fick man svälta ett dygn. Vi hade också regler om hur många mackor man fick göra hemma. Bara för barnen förstås.

Det gjorde egentligen inte så mycket, för mina kompisars föräldrar bjöd rätt ofta på middag om jag var med den kompisen. Plus att mitt syskon åt upp allt bröd när han kom från skolan när ingen var där och kunde implementera tvåmackorsregeln.

Det var bättre innan skolan för då var min mamma hemma så man fick äta riktig mat med henne.

Jag tror inte alls de gjorde detta av elakhet, utan de bara körde på med vad som hade funkat när vi var mindre barn och glömde att man måste äta mera när man blir större. Det var ändå deras emotionella distans som var det som jag upplevde då som det mest onormala. Fast när jag blev ca 13 så blev det till en fördel för eftersom de inte brydde sig om vad jag gjorde hade jag komplett frihet.

Tyvärr så neggade de ofta på oss barn pga jantelagen, de tyckte inte att några barn skulle kaxa sig alls. Dvs man fick inte ha gjort något bra och höra det, för då skulle man bli "högfärdig". När vi hade kvartssamtal och läraren sa att Kiddie är en av våra bästa elever men skulle behöva göra sina läxor och prata mer på lektionerna, så fick man aldrig beröm för att man fick bra resultat, utan de tittade strängt och sa Varför pratar du inte mer på lektionerna? Läxorna snackade de inte om, de kanske visste sin egen skuld i det. Men det var det negativa som skulle fram, ingen plan hur man förbättrade det utan det skulle användas att trycka ner en. För de sa att det är väldigt viktigt. Så man inte blir skrytsam.

Tycker synd om mina föräldrar för de mognade sedan som människor och de vet att de gjorde massa fel när vi var små. En av dem kan ha dåligt samvete nu. De fattade när de var kanske 55-60 hur de borde gjort. Men kan ju inte egentligen klaga till dem, de visste ju inte bättre.

Känner lite igen mig i filmen för de föräldrarna tar för givet att barnet inte har känslomässiga behov och de tror att man kan kasta in ett barn i en barnlös familj och det ska vara precis detsamma. Mina föräldrar förstod spädbarns och småbarns behov, men efter det så verkade de tycka att de ska få leva precis som barnlösa gör, fast det finns två barn. Mina föräldrar tvingades av traditionen att skaffa barn.

Det är fruktansvärt, faktiskt! Du fick ju ta hand om dig själv. Numera kan soc ta såna barn ur familjer. Jag trodde att mina föräldrar var ganska illa, men min mamma såg i alla fall till att vi hade gott om mat. Snarare för mycket, vi blev tjocka. Och kläder och skolgrejer och sånt. Snarare var hon över-ambitiös och skulle köpa varenda bok och varenda lärorika spel, så att man skulle bli ännu bättre i skolan. Däremot brydde hon sig inte om några känslomässiga behov. När jag väl tog studenten med bra betyg fick jag höra av andra: "dina föräldrar måste vara stolta." Det var nytt för mig, det hade de aldrig sagt något om. Bara det negativa uppmärksammades, ingen som helst uppmuntran.

Jag har sett den där filmen tidigare. Hemskt. Hon passar bara inte som mamma, den kvinnan.

Toblerone skrev:Det är fruktansvärt, faktiskt! Du fick ju ta hand om dig själv. Numera kan soc ta såna barn ur familjer. Jag trodde att mina föräldrar var ganska illa, men min mamma såg i alla fall till att vi hade gott om mat. Snarare för mycket, vi blev tjocka. Och kläder och skolgrejer och sånt. Snarare var hon över-ambitiös och skulle köpa varenda bok och varenda lärorika spel, så att man skulle bli ännu bättre i skolan. Däremot brydde hon sig inte om några känslomässiga behov. När jag väl tog studenten med bra betyg fick jag höra av andra: "dina föräldrar måste vara stolta." Det var nytt för mig, det hade de aldrig sagt något om. Bara det negativa uppmärksammades, ingen som helst uppmuntran.

Det är rätt märkligt att växa upp utan uppmuntran men lite var det andra tider oxo. Klart att föräldrar kunde vara stolta över sina barn, och varma och goa med barnen, men hörde aldrig att föräldrar "skröt" om sina barn till andra. Nuförtiden känns det som barn alltid är duktiga vad de än gör.

Tror ändå inte att vi svalt, men det gjorde inte saken bättre att jag var så morgontrött från ca 12 års ålder att jag spytt om jag provat äta. Tyvärr bodde jag där skolorna var fattiga och skolmaten rätt hemsk. Vi hade OK mat hemma tills min mamma började jobba, hon orkade inte både jobba och vara mamma. Min pappa lagade mat ibland. Av någon konstig anledning hade vi ofta efterrätt på helgerna och godis var det ingen som brydde sig om man köpte. Innan var det så rejält med maten, det skulle vara hemkokt sylt av egenplockade bär, hemgjord saft osv.

Kläder fick vi rejäla av bra kvalitet. Och sedan gjorde väl jag och syskonet revolt när vi var tonåringar och tog över matlagningen i ren desperation, dels att få mat under veckorna (vilket jag personligen fann onödigt så jag kan inte varit hungrig), men på helgerna så att man fick ätlig mat. Min mor hatade att laga mat och gjorde med flit så tråkig mat att man tappade aptiten.

På något sätt passade ändå detta mig som var självständigt lagd. Att få klara sig själv mer praktiskt och få vara ifred rätt mycket. Det jag saknade som vissa kompisar hade, var föräldrar som visade varma känslor för barnen. Saknade att vår familj inte kändes som en enhet. Nu var det inte alla av mina kompisar som hade sådana familjer, främst två. Många andra var rätt mycket som min familj att det inte fanns mycket kärlek.

Min far har aldrig varit duktig med barn men han verkade greja oss bättre när vi blev äldre. Min mamma var bra med små barn men blev sämre ju mer vi växte. Båda mina föräldrar har ju autistiska drag, var säkert inte helt lätt att ha det och försöka smälta in, samtidigt som arbete och familj skulle klaras av. Tror de levde under ganska stor stress. Det var under den tiden då det började bli omöjligt att klara sig på en lön dessutom.

Tror ändå det är rätt praktiskt att vara en autistisk unge i det sammanhanget, tror en NT-unge hade tagit mer skada.

Ps till Toblerone: Hittade du andra som gav uppmuntran, för jag var ganska slug på att hitta både uppmuntran och mat på andra ställen än hemma.

kiddie skrev:

Toblerone skrev:Det är fruktansvärt, faktiskt! Du fick ju ta hand om dig själv. Numera kan soc ta såna barn ur familjer. Jag trodde att mina föräldrar var ganska illa, men min mamma såg i alla fall till att vi hade gott om mat. Snarare för mycket, vi blev tjocka. Och kläder och skolgrejer och sånt. Snarare var hon över-ambitiös och skulle köpa varenda bok och varenda lärorika spel, så att man skulle bli ännu bättre i skolan. Däremot brydde hon sig inte om några känslomässiga behov. När jag väl tog studenten med bra betyg fick jag höra av andra: "dina föräldrar måste vara stolta." Det var nytt för mig, det hade de aldrig sagt något om. Bara det negativa uppmärksammades, ingen som helst uppmuntran.

Det är rätt märkligt att växa upp utan uppmuntran men lite var det andra tider oxo. Klart att föräldrar kunde vara stolta över sina barn, och varma och goa med barnen, men hörde aldrig att föräldrar "skröt" om sina barn till andra. Nuförtiden känns det som barn alltid är duktiga vad de än gör.

Tror ändå inte att vi svalt, men det gjorde inte saken bättre att jag var så morgontrött från ca 12 års ålder att jag spytt om jag provat äta. Tyvärr bodde jag där skolorna var fattiga och skolmaten rätt hemsk. Vi hade OK mat hemma tills min mamma började jobba, hon orkade inte både jobba och vara mamma. Min pappa lagade mat ibland. Av någon konstig anledning hade vi ofta efterrätt på helgerna och godis var det ingen som brydde sig om man köpte. Innan var det så rejält med maten, det skulle vara hemkokt sylt av egenplockade bär, hemgjord saft osv.

Kläder fick vi rejäla av bra kvalitet. Och sedan gjorde väl jag och syskonet revolt när vi var tonåringar och tog över matlagningen i ren desperation, dels att få mat under veckorna (vilket jag personligen fann onödigt så jag kan inte varit hungrig), men på helgerna så att man fick ätlig mat. Min mor hatade att laga mat och gjorde med flit så tråkig mat att man tappade aptiten.

På något sätt passade ändå detta mig som var självständigt lagd. Att få klara sig själv mer praktiskt och få vara ifred rätt mycket. Det jag saknade som vissa kompisar hade, var föräldrar som visade varma känslor för barnen. Saknade att vår familj inte kändes som en enhet. Nu var det inte alla av mina kompisar som hade sådana familjer, främst två. Många andra var rätt mycket som min familj att det inte fanns mycket kärlek.

Min far har aldrig varit duktig med barn men han verkade greja oss bättre när vi blev äldre. Min mamma var bra med små barn men blev sämre ju mer vi växte. Båda mina föräldrar har ju autistiska drag, var säkert inte helt lätt att ha det och försöka smälta in, samtidigt som arbete och familj skulle klaras av. Tror de levde under ganska stor stress. Det var under den tiden då det började bli omöjligt att klara sig på en lön dessutom.

Tror ändå det är rätt praktiskt att vara en autistisk unge i det sammanhanget, tror en NT-unge hade tagit mer skada.

Dessvärre så skröt ju min mamma inför andra vad duktig jag var i skolan, men hon sa det aldrig till mig. Min mamma jobbade inte, hon var hemmafru och hade massor med tid att lägga i sig i allt. Min pappa jobbade mest och var inte så inblandad i något. Min mamma slog oss en hel del, men ingen reagerade på det då. Och framför allt var det oklara regler, dvs. hon var helt inkonsekvent. Så man visste inte vad man skulle göra för att slippa få stryk.

kiddie skrev:Ps till Toblerone: Hittade du andra som gav uppmuntran, för jag var ganska slug på att hitta både uppmuntran och mat på andra ställen än hemma.

Jo, en kvinnlig lärare blev min extra-mamma, vi har fortfarande kontakt. Hon var också på mitt första bröllop, min mamma kom inte.

Detta var en väldigt intressant dokumentär. Jag tycker det är helt uppenbart att mamman har autistiska drag och dottern har ganska allvarlig autism med adhd (oavsett uppfostringsmetoder). Det syns i hennes ögon, munnen, gångstilen, utbrotten att hon inte är normalfungerande. Mamman kan inte ge något som inte ligger naturligt hos henne, hon har fått lära om allting från början. Det måste vara ett helvete för dom allihop men det verkar lösa sig hyfsat på slutet.

Jag har inte vågat se filmen förrän nu, var rädd att den skulle vara mycket värre, och även trigga grejer hos mig.

Men är glad att jag såg den. Fantastiskt bra program, på det sättet att allting är så tydligt.

Ca 20 min in i programmet händer nåt jag tycker är nästan avgörande:
Mamman pratar om att dottern är så fin med sin docka, att hon är instinktivt moderlig med den.

Efter det kommer mamman med fler insikter, på ett mer rättframt och ärligt sätt än de flesta nog skulle klara.
T.ex. hennes kommentarer, när hon får se klippet vid bänken när dottern är 4 år: hon förstår ju precis vad som händer, och säger att hade hon sett det på stan hade hon anmält den mamman till myndigheterna.

Mamman är definitivt ingen ond eller dålig människa. Jag gillar faktiskt henne, och är rätt imponerad, för hennes sätt att ta till sig och jobba med sig själv.

Det är självklart skrämmande att ungar växer upp så missförstådda och fel behandlade. Många får livet helt ödelagt pga sånt.

Men det är samtidigt helt fantastiskt att det kan vara så enkelt att rätta till misstagen: nån behöver bara se saker för vad de är. Inte överpsykologisera, inte dalta, men inte heller trampa ned.

Kan inte berätta om egna erfarenheter här på öppna forumet, men kan iaf säga att jag känner igen mycket i programmet. Inte så mycket på detaljnivå, men principer.
Sånt där har nog en tendens att gå i arv (inte bara i form av diagnoser), så jag är oerhört tacksam för att jag aldrig ens övervägt att skaffa barn.

Fast barn brukar gilla mig. Har fått höra att det är för att jag inte gör nån affär av att de är barn utan behandlar dem ung. likadant som vuxna.
Men det är ju inte samma sak som att jag skulle vara lämplig att ha barn. Skulle inte ens vilja vara barnvakt mer än högst några timmar.

Jag har alltid vetat om att jag inte ska skaffa barn. Jag har inga sådana faderskänslor. Tycker oftast att barn bara är jobbiga.
Däremot har jag annars starka känslor för att ta hand om någon.