Hur ser er vardag ut?

av **ehmd93** » 2019-10-30 1:02:18

kullan skrev:Jag har boendestöd 4 av veckans 7 dagar. Övriga dagar återhämtar jag mig. Ni som jobbar lär skratta åt mig men man kan bli utbränd av att ha boendestöd också. När jag inte har något viktigt planerat sitter jag och spelar spel , lyssnar på musik , surfar på facebook , kollar på något tvprogram via någon playkanal eller kollar youtubeklipp.

aha så du har boendestöd i 8 timmar som sitter på din soffa om det är på tal att bli utbränd.

av **kullan** » 2019-10-30 13:22:32

ehmd93 skrev:aha så du har boendestöd i 8 timmar som sitter på din soffa om det är på tal att bli utbränd.

Nope. De är hos mig max 60 minuter varje gång. Men det räcker för mig.

av **elle** » 2019-10-30 17:40:11

ehmd93 skrev:
kullan skrev:Jag har boendestöd 4 av veckans 7 dagar. Övriga dagar återhämtar jag mig. Ni som jobbar lär skratta åt mig men man kan bli utbränd av att ha boendestöd också. När jag inte har något viktigt planerat sitter jag och spelar spel , lyssnar på musik , surfar på facebook , kollar på något tvprogram via någon playkanal eller kollar youtubeklipp.

aha så du har boendestöd i 8 timmar som sitter på din soffa om det är på tal att bli utbränd.

Usch då, önskar ingen att bli utbränd..

av **Teagirl** » 2019-10-31 6:45:58

elle skrev:
Teagirl skrev:Har anorexi så dagarna och nätterna kretsar mycket kring vad jag får och inte får äta,räkna kalorier,väga och mäta mat och äta på bestämda tider.

Det tar mkt energy. Jag vet. Skulle kunna skriva en roman om ätstörningar men det är inte värt. Är matfobi samma sak som anorexi? Jag vet inte.

Nej det är det inte, för att få diagnosen anorexi krävs många många olika kriterier. Det räcker inte med bara ett. Viktigt är bakgrunden till varför man känner och agerar som man gör och ens tankar och känslor och tvång kring maten. Att man är rädd för att gå upp i vikt och bli tjock och att det blir ett sätt att hantera ångest och känslor. Att man lägger hela sitt värde och självbild i vad man väger eller efter vad man ser i spegeln.

Hur känner du med din matfobi? Hur visar den sig?

av **Teagirl** » 2019-10-31 7:00:53

BellaBelle skrev:Hm, måste man ha rutiner om man är heltidssjukskriven? Har man (små) barn på heltid eller husdjur som en hund måste man förstås det. Men om man inte har sysselsättning?

Jag har SYsselsättning hemma med att sy kläder. Och nu har jag suttit uppe halva natten och sytt. Har varit kul, liksom glömt TID och rum, bara gått upp i detta. Hemma helt själv, ensam, lycklig mitt i natten.

Bör jag ställa väckarklockan och boka in bestämda tider att sy på?

Bara jag som kan bli stressad av detta med scheman, rutiner etc? Hade JÄTTEMYCKET sånt i livet tidigare, förstås, men var då ofta stressad, hade svårt tidsplanera, kom ofta för sent till något eller i alla fall i sista minuten.

Men på daglig verksamhet etc verkar det poängteras jättemycket att man ska få en struktur, rutiner etc och att man då kommer må bättre(?!?). Samt att man mår bra av det sociala umgänget, menas det. Ska man härma ett NT-liv?

Är det något fel att sitta uppe och sy, ensam, mitt i natten?

Inget fel alls. Allt man mår bra av inom rimliga gränser så klart och att det inte skadar någon annan ska man till vara på.

Jag skulle göra kort med peppande ord och tankar jag vill ha med mig under dagen och jag brukade dra två varje dag inspirerad av mitt behandlingshem fast dom hade bara ett ord på varje kort och jag skrev ofta långa romaner eller iaf så mycket som får plats på en kartong cirkel i storlek som glaset jag använt som mall.

Jag har inte dragit några kort på evigheter och inte gjort nya men blir sugen. Jag gjorde 500 cirklar när jag höll på med det. På julafton för ett par år sen gick jag som jag alltid gör hem långt innan alla andra och hade mycket skuldkänslor när jag valde att rita och klippa ut cirklar och titta på Grease. Låter kanske sorgligt men efter en för mig lång dag behövde min hjärna vila och det gjorde den när jag bara gjorde samma sak, jag var nöjd och lugn men jag tror inte att många nt personer förstår det

av **elle** » 2019-10-31 8:59:44

Teagirl skrev:
elle skrev:
Teagirl skrev:Har anorexi så dagarna och nätterna kretsar mycket kring vad jag får och inte får äta,räkna kalorier,väga och mäta mat och äta på bestämda tider.

Det tar mkt energy. Jag vet. Skulle kunna skriva en roman om ätstörningar men det är inte värt. Är matfobi samma sak som anorexi? Jag vet inte.

Nej det är det inte, för att få diagnosen anorexi krävs många många olika kriterier. Det räcker inte med bara ett. Viktigt är bakgrunden till varför man känner och agerar som man gör och ens tankar och känslor och tvång kring maten. Att man är rädd för att gå upp i vikt och bli tjock och att det blir ett sätt att hantera ångest och känslor. Att man lägger hela sitt värde och självbild i vad man väger eller efter vad man ser i spegeln.

Hur känner du med din matfobi? Hur visar den sig?

Jag har matfobi med drag åt anorexi. Det är exempelvis ångestladd för mig att äta ute och man vill så gärna dölja det för omgivningen. Men det går inte för alla. Folk märker saker. Jag är rädd att äta viss mat och äter selektiv. Jag är också extremt rädd att gå upp i vikt trots att jag kanske skulle behöva det. Min matfobi började med en svår sjukdom. Får du hjälp inom vården? Psykolog? Dietist? Ätstörningkliniken? Hur gör du när du ska äta ute med folk? Det sån jag undrar. De flesta tror att anorexi eller ätstörningen handlar om utseende och att vara smal men det är en psykisk sjukdom som handlar om något mer än bara utseendet och vikt.

av **Teagirl** » 2019-10-31 19:55:31

elle skrev:
Teagirl skrev:
elle skrev:Det tar mkt energy. Jag vet. Skulle kunna skriva en roman om ätstörningar men det är inte värt. Är matfobi samma sak som anorexi? Jag vet inte.

Nej det är det inte, för att få diagnosen anorexi krävs många många olika kriterier. Det räcker inte med bara ett. Viktigt är bakgrunden till varför man känner och agerar som man gör och ens tankar och känslor och tvång kring maten. Att man är rädd för att gå upp i vikt och bli tjock och att det blir ett sätt att hantera ångest och känslor. Att man lägger hela sitt värde och självbild i vad man väger eller efter vad man ser i spegeln.

Hur känner du med din matfobi? Hur visar den sig?

Jag har matfobi med drag åt anorexi. Det är exempelvis ångestladd för mig att äta ute och man vill så gärna dölja det för omgivningen. Men det går inte för alla. Folk märker saker. Jag är rädd att äta viss mat och äter selektiv. Jag är också extremt rädd att gå upp i vikt trots att jag kanske skulle behöva det. Min matfobi började med en svår sjukdom. Får du hjälp inom vården? Psykolog? Dietist? Ätstörningkliniken? Hur gör du när du ska äta ute med folk? Det sån jag undrar. De flesta tror att anorexi eller ätstörningen handlar om utseende och att vara smal men det är en psykisk sjukdom som handlar om något mer än bara utseendet och vikt.

Nej precis, vikten är bara en del i det hela och för mig var det ett sätt att hantera all ångest jag var på, ångest jag inte visste vad den beror på och inte kunde hantera. Men när jag upptäckte att det var möjligt att lägga all ångest på maten och kroppen kunde jag hantera ångesten för att jag då visste vad en berodde på. Tyvärr ingen långsiktig lösning utan efter ett tag gick ruset ur mig och helt plötsligt satt jag där med samma ångest som innan plus anorexi.

Jag äter inte med andra för det är för ångestladdat och liksom du skäms jag. Antingen för att jag är rädd att någon ska tycka jag äter för mycket eller tvärtom för lite. Äter också selektivt men vad jag äter kan vara i perioder.

av **elle** » 2019-11-01 10:12:22

Teagirl skrev:Nej precis, vikten är bara en del i det hela och för mig var det ett sätt att hantera all ångest jag var på, ångest jag inte visste vad den beror på och inte kunde hantera. Men när jag upptäckte att det var möjligt att lägga all ångest på maten och kroppen kunde jag hantera ångesten för att jag då visste vad en berodde på. Tyvärr ingen långsiktig lösning utan efter ett tag gick ruset ur mig och helt plötsligt satt jag där med samma ångest som innan plus anorexi.

Jag äter inte med andra för det är för ångestladdat och liksom du skäms jag. Antingen för att jag är rädd att någon ska tycka jag äter för mycket eller tvärtom för lite. Äter också selektivt men vad jag äter kan vara i perioder.

Folk förstår inte riktigt detta med anorexi/ätstörningar. Ofta tror man att det är bara att äta och så blir man frisk mirakulöst. Synd att vården inte hjälpte dig i tid. Samma sak gäller även mig. Det kan pågå i evigheter innan man kan blir frisk från anorexi. Ja, detta ångest. Precis som du beskrev. Det är så det fungerar och fungerade även för mig. Första fasen i anorexi kallas även smekmånaden. Det fungerar i början. Vikten rasar, ångest försvinner och man känner sig upphöjd till himmelriket. Sen kommer smällen och man landar tillbaka till verkligheten. Man är fast i sjukdomens klorna. Jag har gått igenom alla faser och det slutade som det slutade. Man skäms otroligt mycket. Tyvärr har jag också en tendens att isolera sig från omgivningen. Jag är rädd för frågor och kommentarer. Jag skulle som sagt kunna skriva en bok om detta. Detta med att sitta med andra och äta fungerar inte. Man får bara ångest av det som man sen måste hantera på något sätt. Klarar inte heller av att äta i ett sällskap och undviker så gott jag kan. Det händer ibland att jag äter tillsammans med min kontaktperson och en vän som känner till sjukdomen av egen gissning. Man blir inte osynlig bara för att man slutar äta och blir smalare. Tvärtom. Det är då folk börjar lägga märke till. Vännen kommenterar aldrig hur lite eller mycket jag äter medan vi äter. Du ska inte behöva höra kommentarer om ditt ätande. Det bara förvärrar situationen åtminstone för mig. Jag har också svårt att avgöra rent realistiskt hur mycket mat man ska egentligen lägga upp på tallriken när man äter ute. Jag brukar ta mer än jag orkar äta upp. Större delen av tiden ägnar man åt mat oftast i sina tankar. Jag hade perioder där jag lånade många kokböcker bara för att titta på maten jag var/är rädd för att äta.

av **Fretshi** » 2019-11-03 22:31:56

Läser titeln i tråden. Och mina dagar ser nog ganska olika ut.
Har boendestöd 3 ggr i veckan som kommer på morgonen till mig.
Går på dv.
Uppträder ibland på stand up, spelar innebandy i ett lag.
Tränar på gym en dag i veckan med kontaktperson.

Vissa dagar ägnar jag större delen åt att vila och ta igen mig. Behövs ibland.

Så ingen dag är den andra lik.

Ibland lever jag efter vetskapen att ta dagen som den kommer då försvinner mycket av prestayionsångesten om att man måste prestera för att duga. Då kan jag göra saker för mig själv som gör mig gott.

av **Fretshi** » 2019-11-03 22:39:05

Teagirl det gör lite ont i mig av att läsa att du tycker att du inte är skapt för denna värld.

Jag har ibland känt samma sak eller snarare jag har inte hittat min plats i denna märkliga värld.

Det här blivit bättre med erfarenhet och jag har även stunder när jag känner mig energisk och pigg. Men även stunder när man knappt orkar ta sig utanför dörren.

Då har regelrätt vila hjälpt kanske försökt tänka på nåt trevligt eller bara vara i sängen. Det är okej att ligga i sängen ibland.

Sen kommer energin. Har även haft problem av ganska svår depression som gått över när jag kärt mig hantera mina problem mer. Dock finns det fortfarande jäviga dagar men jag kan se de mer som en del av helheten och att göra ingenting är nog en av de största gåvorna jag fått med mig genom livet.

Som jag ser det (Du behöver inte tro mig nu) så är stress till stor del beroende på att man inte kan släppa allt ibland. Lär man sig slappna av och ladda batteriet så kan man bära de flesta problem rätt lätt. Det är bara min erfarenhet av stress.

av **Teagirl** » 2019-11-05 11:14:25

Fretshi skrev:Teagirl det gör lite ont i mig av att läsa att du tycker att du inte är skapt för denna värld.

Jag har ibland känt samma sak eller snarare jag har inte hittat min plats i denna märkliga värld.

Det här blivit bättre med erfarenhet och jag har även stunder när jag känner mig energisk och pigg. Men även stunder när man knappt orkar ta sig utanför dörren.

Då har regelrätt vila hjälpt kanske försökt tänka på nåt trevligt eller bara vara i sängen. Det är okej att ligga i sängen ibland.

Sen kommer energin. Har även haft problem av ganska svår depression som gått över när jag kärt mig hantera mina problem mer. Dock finns det fortfarande jäviga dagar men jag kan se de mer som en del av helheten och att göra ingenting är nog en av de största gåvorna jag fått med mig genom livet.

Som jag ser det (Du behöver inte tro mig nu) så är stress till stor del beroende på att man inte kan släppa allt ibland. Lär man sig slappna av och ladda batteriet så kan man bära de flesta problem rätt lätt. Det är bara min erfarenhet av stress.

av **Thurizas** » 2019-11-05 22:36:22

Desto äldre jag blir desto mindre energi upplever jag mig ha av att orka vara bland människor.

Jag är sjukpensionär sen 2016 och var sjukskriven innan dess från 2006. Min vardag går ut på att återhämta mig ifrån saker folk tar för givna att göra utan problem. Handla eller något så enkelt som att hämta barn på fritids. Min vardag går ut på att överväga för och nackdelar huruvida jag ska eller inte ska prata i telefon, handla.. (även om det så bara är en gång i veckan) se någon släkting till maken.
Min vardag handlar om planering, planering som jag hatar men behöver till viss del för att få en klar överblick över min egen energi.

Min vardag går ut på att vakna, gå med hunden ett antal gånger, hämta posten. Ibland om orken finns pyssla med mina hantverk och laga mat. Lagar jag mat så gör jag alltid mycket så det finns i flera dagar. Ibland någon gång i veckan kanske jag skickar ett sms till en vän och frågar om vi ska prata en stund i telefon.
Övrig kontakt med omvärlden går via sms eller messenger. Ibland via brev.

Jag är isolerad och ensam, har inte orken till att göra mycket utanför hemmet.

av **Teagirl** » 2019-11-06 9:07:10

Thurizas skrev:Desto äldre jag blir desto mindre energi upplever jag mig ha av att orka vara bland människor.

Jag är sjukpensionär sen 2016 och var sjukskriven innan dess från 2006. Min vardag går ut på att återhämta mig ifrån saker folk tar för givna att göra utan problem. Handla eller något så enkelt som att hämta barn på fritids. Min vardag går ut på att överväga för och nackdelar huruvida jag ska eller inte ska prata i telefon, handla.. (även om det så bara är en gång i veckan) se någon släkting till maken.
Min vardag handlar om planering, planering som jag hatar men behöver till viss del för att få en klar överblick över min egen energi.

Min vardag går ut på att vakna, gå med hunden ett antal gånger, hämta posten. Ibland om orken finns pyssla med mina hantverk och laga mat. Lagar jag mat så gör jag alltid mycket så det finns i flera dagar. Ibland någon gång i veckan kanske jag skickar ett sms till en vän och frågar om vi ska prata en stund i telefon.
Övrig kontakt med omvärlden går via sms eller messenger. Ibland via brev.

Jag är isolerad och ensam, har inte orken till att göra mycket utanför hemmet.

Det där låter som mig. Jag planerar också hela tiden. Exakt när jag ska gå upp, när jag ska ta på mig, äta, gå, hur lång tid varje moment får ta osv. Jag upplever också att det blir svårare och svårare.

av **LooviieS** » 2019-11-13 10:19:58

Jag börjar med jobb. varierande tider varje dag. Jobbar 75%
När jag kommer hem ser jag på serie, sitter vid datorn eller umgås med mina katter.
Jag är för det mesta för mig själv, har inga vänner alls längre, folk tagit avstånd. Så i princip är det från jobb-Hem-Soffan veckorna ut.

av **Teagirl** » 2019-11-19 22:22:59

Jag försöker komma ut och göra något utöver hundpromenaderna varje dag. Balansen är svår för får jag för mycket tid att grubbla i soffan och så blir jag rastlös. Känns som att jag måste ha uppnått något varje dag om det så bara är att gå till affären, tvätta. städa, träna lite extra med hunden och ha lite kontakt med omvärlden men jag har extremt svårt att hantera exakta tider för då måste jag planera i flera timmar och stressar och får ångestklåda.

Jag har lättare att hantera vardagen om jag bara har egna mål med vad jag ska göra. Men känner att ångesten över att gå utanför lägenheten eller ens ta tag i något och göra annat än titta på serier och dokumentärer, lyssna på ljudböcker och gå med hundarna och dom tre första exemplen kräver inte att jag behöver planera eller ta mig iväg. Jag blir mer och mer rädd för att gå ut och ångesten det medför är hemsk. Är så rädd att låsa in mig helt och lämna alla jag känner.

av **kiddie** » 2019-11-20 2:12:42

Alla verkar ha lite olika saker som suger energi. När jag hör hundpromenader blir jag full av beundran. Att man klarar att gå ut med hunden flera gånger om dagen. Jag går ju inte ens ut varje dag sedan lillhunden gick bort och det var flera år sedan nu.

Jag ska ju skaffa hund när det blir dags. Jag tror jag måste, för att komma ut. Lyckligtvis så blir det en till vuxen människa medansvarig på hunden, annars hade jag aldrig vågat.

Jag har ju en helt skittish ung katt som först kommer vara livrädd för hunden, men tror det kommer ordna sig med tiden.

Det skulle aldrig falla mig in att gå ut utan anledning. Försökte gå ut och gå varje dag under en period. Det funkade bra men jag kom av mig. På så sätt att kroppen och sinnet mådde lite bättre. Förmodligen började jag glömma att gå ut för att jag har svårt att skaffa rutiner, och det fanns inget som tvingade mig ut. En hund är ju en anledning.

Jag är jätteglad de dagar jag gjort något, hur litet det än var. Tycker jag var duktig och det känns skönt att få saker gjorda. Det brukar ge min motivation att göra saker nästa dag och kanske nästa. Men sedan så orkar jag inte, måste ha en vilodag. En vilodag är nästan OK känns det som. Men ibland fastnar jag där och är hemma fastän jag inte behöver vila mer.

Vi träffades i stadens informella aspergerförening nyligen och jag märkte hur mycket det gav mig. Förr umgicks jag ofta med mer än en samtidigt, och jag gillar det. Man kanske ska samordna mer så man träffas mer än två i fortsättningen med? Det slumpar sig ibland så att bästa kompisen och en som jag träffade på Riget är hemma hos mig samtidigt. Det är "roligt", fastän de är så aktiva att de vill ut och göra saker medan jag bara njuter av sällskapet. HUR ska jag tvinga mig att göra mer aktiva saker med dem? Och ingen av oss har pengar så att vi kan göra dyra saker. Gör vi något "ute" brukar vi gå till ett jättebilligt matställe och äta tillsammans. Men mer blir det inte.

Jag skulle kunna volontärarbeta hur mycket jag vill, men har sagt att jag följer med ibland när bästisen gör sina volontärgrejer. Då blir det ingen press att man måste varje vecka eller flera gånger i veckan. Dessutom har jag svårt att lära ut, har jag märkt. När jag har varit läxhjälp innan har det varit över internet. IRL är mycket svårare pga att jag blir "fumlig" socialt.

Jag har två viljor i mig. En vill ha rutin och en hatar rutin.

av **Mammaspojke** » 2019-11-24 1:39:46

Trist som f*an men jag vet vad problemet är...
Vad problemet med hela mitt liv är.
Jag har inte kunnat hitta balansen. Jin och yang whatver.

På grund av mina känslomässiga problem kan jag inte få en balans mellan logik och känslor.
Det är det som behövs för att komma nånvart i denna värld.
För att orka jobba stenhårt behövs det en känslomässig belöning nån gång. Nånting som gör att man motiveras att göra allt jobbigt. Jag känner till 90% bara ångest hela tiden vilket är problemet. Man får ingen motivation eller ambition på det sättet. Det krävs att man även upplever en slags belöning. Det är vad som saknas och vad som gör att man inte kommer nånvart som viss "normala" gör.

av **kiddie** » 2019-11-24 9:15:04

Mammaspojke skrev:Man får ingen motivation eller ambition på det sättet. Det krävs att man även upplever en slags belöning. Det är vad som saknas och vad som gör att man inte kommer nånvart som viss "normala" gör.

Folk säger till mig att är inte resultaten belöning nog? Nej det är ju inte det! Kan vara glad fem minuter för att ha städat en hel dag.

Leder till att jag minns det jobbiga, får göra-fobi.

Men minns inte det som var belöningen, för det finns ingen belöning!

Men det tror folk inte på. Jag har alltid varit så. Aldrig blivit så nöjd att det blivit en kick.

av **Teagirl** » 2019-11-24 20:26:41

kiddie skrev:Alla verkar ha lite olika saker som suger energi. När jag hör hundpromenader blir jag full av beundran. Att man klarar att gå ut med hunden flera gånger om dagen. Jag går ju inte ens ut varje dag sedan lillhunden gick bort och det var flera år sedan nu.

Jag ska ju skaffa hund när det blir dags. Jag tror jag måste, för att komma ut. Lyckligtvis så blir det en till vuxen människa medansvarig på hunden, annars hade jag aldrig vågat.

Jag har ju en helt skittish ung katt som först kommer vara livrädd för hunden, men tror det kommer ordna sig med tiden.

Det skulle aldrig falla mig in att gå ut utan anledning. Försökte gå ut och gå varje dag under en period. Det funkade bra men jag kom av mig. På så sätt att kroppen och sinnet mådde lite bättre. Förmodligen började jag glömma att gå ut för att jag har svårt att skaffa rutiner, och det fanns inget som tvingade mig ut. En hund är ju en anledning.

Jag är jätteglad de dagar jag gjort något, hur litet det än var. Tycker jag var duktig och det känns skönt att få saker gjorda. Det brukar ge min motivation att göra saker nästa dag och kanske nästa. Men sedan så orkar jag inte, måste ha en vilodag. En vilodag är nästan OK känns det som. Men ibland fastnar jag där och är hemma fastän jag inte behöver vila mer.

Vi träffades i stadens informella aspergerförening nyligen och jag märkte hur mycket det gav mig. Förr umgicks jag ofta med mer än en samtidigt, och jag gillar det. Man kanske ska samordna mer så man träffas mer än två i fortsättningen med? Det slumpar sig ibland så att bästa kompisen och en som jag träffade på Riget är hemma hos mig samtidigt. Det är "roligt", fastän de är så aktiva att de vill ut och göra saker medan jag bara njuter av sällskapet. HUR ska jag tvinga mig att göra mer aktiva saker med dem? Och ingen av oss har pengar så att vi kan göra dyra saker. Gör vi något "ute" brukar vi gå till ett jättebilligt matställe och äta tillsammans. Men mer blir det inte.

Jag skulle kunna volontärarbeta hur mycket jag vill, men har sagt att jag följer med ibland när bästisen gör sina volontärgrejer. Då blir det ingen press att man måste varje vecka eller flera gånger i veckan. Dessutom har jag svårt att lära ut, har jag märkt. När jag har varit läxhjälp innan har det varit över internet. IRL är mycket svårare pga att jag blir "fumlig" socialt.

Jag har två viljor i mig. En vill ha rutin och en hatar rutin.

Oj, jag klarar mig inte utan att gå ut, jag har en inre stress så jag är ute med hundarna ca 4-5 gånger varje dag och sen ofta något mer själv utöver det, ibland är jag bara ute 5-10 minuter vid vissa tillfällen och ibland 60-70 men jag måste bara ut.

I vissa perioder med riktigt djupa depressioner har jag knappt klarat att resa mig från en stol eller soffan eller sängen. Redan som barn mådde jag ofta så dåligt och en period i gymnasiet gick jag mellan sängen och soffan som mest i flera månader, mina föräldrar kunde inte förmå mig till mer men jag märkte ändå inte att dom ens fanns, fick veta först nu i veckan hur min mamma hade uppfattat dom här perioderna när jag bodde hemma, att jag bara låg helt apatisk. När jag flyttade hemifrån brukade jag lägga mig på köksstolarna som jag sköt isär lite så jag fick plats att ligga där efter frukosten för att jag inte kunde förmå mig att resa mig, kunde ligga ett par timmar så utan att göra något alls. Det som till sist fick ut mig var förr i världen min häst men dom senaste 9 åren har det varit min hund som tvingat mig ut och upp och nu har jag två hundar att ta hänsyn till.

Samma sak hände till och med på jobbet innan jag blev sjukskriven, kom in tidigast av alla till lunchrasten och skulle bara vila lite, pappa var min chef då och som tur var han nummer två in till jobbet och fick "väcka" upp mig, så glad att ingen annan hann se mig.

Jag har alltid varit rastlös och samtidigt ofta haft svårt för att orka med något och dom sakerna krockar. Det blir så himla jobbigt när en del av mig bara vill springa runt runt och en del vill lägga mig under en filt och aldrig mer vakna. Dom här perioderna växlar för jag har också perioder då jag bara vill ligga under en filt och inte alls springa runt när jag är deprimerad och när jag är hypoman vill jag bara springa runt hela tiden. Rastlösheten kan få mig att springa upp och ner för trapporna hemma eller hitta på ärenden jag bara måste göra eller städa min tvåa på 45 kvm i 2 timmar osv.

Men jag håller med om rutiner så som jag tolkar ordet rutiner, jag är ganska låst, jag har svårt för förändringar och vill ha det på mitt sätt, med mina rutiner. Och jag blir sjukt stressad om en rutin förändras eller om jag måste dela en rutin med andra. Som om jag bokar en tid på ett pass på gymmet eller bestämmer en tid med en kompis så stressar det mig i flera dagar och ända fram tills det är dags, så pass att det inte ens känns roligt. Men jag blir tokig om jag inte har någon rutin eller något att göra. Blir så galen på det här, blir liksom inte bra hur jag än gör. Måste ha mina tider att äta och gå med hundarna.

Hundarna hjälper mig när jag är borta och blir trött av intryck och socialt sammanhang för då kan jag alltid använda dom för att få en paus från det som tar all energi och som jag inte klarar av. Om jag går ut med dom kan jag få vara ifred och vila ett tag från en omgivning som stressar mig eller dränerar mig, jag kan alltid hänvisa min sorti till att jag måste ut med hundarna. Eller så använder jag hundarna som mitt främsta sätt att umgås med andra, jag umgås mest med andra på hundpromenader för att det finns ett tydligt start och slut och man har något konkret att göra, saker att prata om som man ser och om hundarna och om man innan sagt att man bara vill gå en promenad blir det inte ens någon stor grej med när det är dags att avsluta. Har en ny vän som inte förstår min konkreta sida som vill veta exakt hur länge man ska ses men dom lite äldre vännerna och familjen har koll och ser det bara som en bonus ifall jag vill ses lite extra utöver promenaden men dom räknar aldrig med det.

av **Teagirl** » 2019-11-24 20:31:13

Mammaspojke skrev:Trist som f*an men jag vet vad problemet är...
Vad problemet med hela mitt liv är.
Jag har inte kunnat hitta balansen. Jin och yang whatver.

På grund av mina känslomässiga problem kan jag inte få en balans mellan logik och känslor.
Det är det som behövs för att komma nånvart i denna värld.
För att orka jobba stenhårt behövs det en känslomässig belöning nån gång. Nånting som gör att man motiveras att göra allt jobbigt. Jag känner till 90% bara ångest hela tiden vilket är problemet. Man får ingen motivation eller ambition på det sättet. Det krävs att man även upplever en slags belöning. Det är vad som saknas och vad som gör att man inte kommer nånvart som viss "normala" gör.

Jag känner precis som du att minst 90% av mig består av ångest, oftast upp mot 100%. Det är så frustrerande. Inte bara det du skriver att man inte kommer någonvart för att man liksom aldrig når hela vägen fram för ångesten är ju fortfarande den starkaste känslan oavsett förutom vissa korta perioder men också för att ångesten i mitt fall gör hela den här grejen med att leva så himla komplicerad och svårnavigerad

av **notwoodstock** » 2019-11-24 21:05:58

Jag har inre röster sedan mer än 30 år tillbaka.

Det är därför som det blir strul, här på servern, också.

av **Teagirl** » 2019-11-25 15:12:44

notwoodstock skrev:Jag har inre röster sedan mer än 30 år tillbaka.

Det är därför som det blir strul, här på servern, också.

Det låter inte alls roligt, har du någon medicin mot det? Har du pratat med någon läkare om det? :-)Hug

av **kiddie** » 2019-11-26 4:08:32

Teagirl skrev:Oj, jag klarar mig inte utan att gå ut, jag har en inre stress så jag är ute med hundarna ca 4-5 gånger varje dag och sen ofta något mer själv utöver det, ibland är jag bara ute 5-10 minuter vid vissa tillfällen och ibland 60-70 men jag måste bara ut.

Hela min släkt är rastlös. Alla går och går hela tiden. Bara jag som inte gör det. Vet inte vad det är för fel på mig.

av **Fretshi** » 2019-11-28 23:23:19

kiddie skrev:
Teagirl skrev:Oj, jag klarar mig inte utan att gå ut, jag har en inre stress så jag är ute med hundarna ca 4-5 gånger varje dag och sen ofta något mer själv utöver det, ibland är jag bara ute 5-10 minuter vid vissa tillfällen och ibland 60-70 men jag måste bara ut.

Hela min släkt är rastlös. Alla går och går hela tiden. Bara jag som inte gör det. Vet inte vad det är för fel på mig.

Det behöver väl inte vara fel av att inte vara rastlös?
Jag är oftast en rastlös person och då hjälper träning och att göra saker men vissa dagar är jag bara hemma för att vila ut.

Jag mår även bra av att umgås med folk ibland (ensamhetsfobi).