Det som jag tycker är svårt är att fördjupa vänrelationer och att få en chans att umgås i grupp. Jag klarar även det sistnämda men tyvärr finns inte möjligheten för mig i dagsläget.

Aspergerträffar kan vara bra. Ev. föreningar men själv gillar jag inte det precis o. har dessutom inget specialintresse men har man det kan det vara lättare.
Söka vänner via nätet o. annons i dagstidning är ett sätt men det krävs tur, tålamod o. hårt jobb. Prata med en psykolog eller kurator på vuxenhab om svårigheten. Vissa vuxenhab har gruppkurser i vardagssamtal.

Ärlighet & rakhet är nr. 1 o. den info man får reda på sprider man inte vidare utan håller fötroende o. respekt gentemot personen ifråga.
Det jag bl.a. lärt mig är att inte tjata på folk utan lita på att de hör av sig när de lovat det o. försöka säga till den som inte gör det. Tyvärr har jag förr skrämt iväg personer genom tjat. Som väl är har jag lärt mig o. numera händer det sällan o. det sker inte så pass att folk försvinner numera. Tjat kan "döda" en kontakt lättare än man tror. Ge & ta/kompromissa men lagom. dvs. inte gå med på det man inte fixar med undantag men tala om varför. Kunskap ger ökad förståelse för det mesta.
Säga vad man känner, tänker, tycker & vill - vänligt men bestämt. Inte lämna ut allt om sig själv vid första kontakttillfället. Berätta om funktionshindret om eller när det känns ok. Det tar tid att lära känna nya människor. Först nu börjar det bära frukt för mig. Min bästa vän har jag känt i knappt 1,5 år o. det är först nu vi börja komma varandra riktigt nära.

Man måste inte träffas ofta men det är viktigt att ses då & då. Telefonkontakt kan vara mkt. bra.

Om man fått kontakt via nätet tycker jag det är bra att ses ganska snabbt över tex. en fika för att se om det känns rätt istället för att maila i flera månader. Om det känns rätt att träffas vill säga. Strunta i personer som ljuger och/eller aldrig vågar säga vad de tycker, tänker, känner & vill. De lär tyvärr aldrig ändra sig. Vill man inte fortsätta kontakten alls med nya kontakter är det shysst att meddela det tex. genom mail o. ge en motivation till varför. Dock är det svårt med vänner man känt länge.

ALDRIG följa med okända personer hem eller ta hem okända personer o. inte uppge hemadress o. hemtfn. till okända personer. Byta foto o. mobilnr. innan träff kan vara smart liksom att säga till någon man känner att man ska träffa en ny person o. tid & plats det ska ske på. Ringa den personen om otäcka saker är på väg att ske.
Speciellt viktigt om man fått kontakt med personen via nätet. Gäller både vänkontakter o. dejting inte minst.

TheBoxSaysNo skrev: - - - ".Kvalité hellre än kvantitet. Någon jag kan ha djupa samtal med, dela erfarenheter, känna gemenskap, träffas då och då och göra något ihop typ skogspromenad och filosofera om livet. Någon som jag litar på och kan berätta om saker jag varit med om, någon som förstår mig.... - - -"

Kvalité hellre än kvantitet JA!
Vad är "djupa samtal"
för mig kanske det är att bli accepterad, (godkänd utan ytterligare stressande krav --- underförstått att så MÅSTE du vara...jag hatar alla måsten...och etiketter och tvång...gör mig olycklig och låst...och stressad...det är helt enkelt inte kul längre...) ja att bli accepterad som jag är och att jag genom accepterandet vet att även jag är värdefull och älskad för min egen skull, som jag är - att jag är viktigt här och nu och att bli bejakad i detta att ingen annan är som jag och detta gäller givetvis även dig med! - att DU är älskad för din egen skull och att du också passar in i själva livet som en oundgänglig och värdeful personlighet med ALLT som du är och allt som DU KAN BLI!
Jag gillar inte heller massa eller ens litet tomgångs kallprat och skvaller som någon fyndigt skrev "kvitter" ... det som jag vill tala om måste för att det skall kännas meningsfullt ha substans (andra kallar det "djupa samtal") annars är det bara noll och inget och bortkastad tid ja rent av ett minus och fåfänglighets fåfänglighet!
----vänner--- har jag bara ett fåtal...och att behålla dem...är pga. avstånd rätt svårt.... Internet ...har varit min "port" till det sociala livets fröjder - som dessutom jag kan fullt kontrollera numera... jag kan vara online men inte alltid visa det...jag tar kontakt bara när jag har ORK ... och kanske väntar mig att samtalet kan bli meningsfullt... men ofta känner jag mig utnyttjad...det är oftast JAG SOM GER! ....
och det gör mig stressad ibland...i förväg...så jag drar mig undan....ja det var lite om mina vanor och önskemål om vänskapliga relationer och kontakter.... T


en bok om vänskap som jag läste för länge sedan...var av en italiensk sociolog och författare som heter Francesco Alberoni
Titel: Vänskap
ISBN: 9173745022EAN: 9789173745024
Förlag: Bokförlaget Korpen
Bandtyp: PocketMediatyp

där fanns en del tankegångar som hjälpte mig då.... jag är nämligen tvungen att läsa mig till sådant som en NT vet rent naturligt....men jag vet inte om ni har samma upplevelser?

tenderly skrev:Kvalité hellre än kvantitet JA!
Vad är "djupa samtal"
för mig kanske det är att bli accepterad, (godkänd utan ytterligare stressande krav --- underförstått att så MÅSTE du vara...jag hatar alla måsten...och etiketter och tvång...gör mig olycklig och låst...och stressad...det är helt enkelt inte kul längre...) ja att bli accepterad som jag är och att jag genom accepterandet vet att även jag är värdefull och älskad för min egen skull, som jag är - att jag är viktigt här och nu och att bli bejakad i detta att ingen annan är som jag och detta gäller givetvis även dig med! - att DU är älskad för din egen skull och att du också passar in i själva livet som en oundgänglig och värdeful personlighet med ALLT som du är och allt som DU KAN BLI!
Jag gillar inte heller massa eller ens litet tomgångs kallprat och skvaller som någon fyndigt skrev "kvitter" ... det som jag vill tala om måste för att det skall kännas meningsfullt ha substans (andra kallar det "djupa samtal") annars är det bara noll och inget och bortkastad tid ja rent av ett minus och fåfänglighets fåfänglighet!
----vänner--- har jag bara ett fåtal...och att behålla dem...är pga. avstånd rätt svårt.... Internet ...har varit min "port" till det sociala livets fröjder - som dessutom jag kan fullt kontrollera numera... jag kan vara online men inte alltid visa det...jag tar kontakt bara när jag har ORK ... och kanske väntar mig att samtalet kan bli meningsfullt... men ofta känner jag mig utnyttjad...det är oftast JAG SOM GER! ....
och det gör mig stressad ibland...i förväg...så jag drar mig undan....ja det var lite om mina vanor och önskemål om vänskapliga relationer och kontakter.... T


en bok om vänskap som jag läste för länge sedan...var av en italiensk sociolog och författare som heter Francesco Alberoni
Titel: Vänskap
ISBN: 9173745022EAN: 9789173745024
Förlag: Bokförlaget Korpen
Bandtyp: PocketMediatyp

där fanns en del tankegångar som hjälpte mig då.... jag är nämligen tvungen att läsa mig till sådant som en NT vet rent naturligt....men jag vet inte om ni har samma upplevelser?

tenderly! Du skrev en underbar text om att bli accepterad. Ja, det är jätteviktigt att känna sig accepterad! Jag har inget mer att säga där, you said it all!
Lyckliga dem som kan ha ett sådant förhållande!

Nu tänker jag att att vara accepterad och också acceptera den andra personen är en förutsättning för att kunna ha djupa samtal. Åtmistone med de som man känner och sina kompisar. Det säger jag för att det har hänt att jag haft djupa samtal med folk som jag bara träffat en gång (inte så där många, men det har hänt), men då kanske var det så att de var på något sätt som jag och att jag visste att vi inte skulle ses igen och bägge saker gjorde det lättare för mig att lämna bitar från mig själv till andra. Nu menar jag inte att det blev avslöjande av djupa hemligheter, men jag har generellt svårt att dela personliga åsikter, idéer, vad jag tror på och hur jag ser på livet om det inte känns rätt. Det att vi inte skulle ses igen fungerar som skydd för mig ibland....konstigt kanske för att samtidigt skulle jag så gärna träffa några av de personer igen....

När jag skrev djupa samtal menade jag det som du beskrev om meningfulla saker. Det ska kännas meningsfullt annars är det bara prat för pratets skull. Och det njuter jag inte på samma sätt som när jag kan prata om livet, prata om mina och den andres intressen, höra saker som får mig att reflektera, känna att skulle kunna sitta och lyssna eller prata på i all evighet. Och sådant kan jag inte prata med vem som helst...
inte för att jag är bätte eller sämre än andra, utan för att jag är så kräsen och speciell med hur jag vill ha det och även rädd för om folk kommer att tänka att jag är flummig...blyg är jag också och det och allt ammat ställer till det en del säkert..

Jag gissar att flera här har känt sig tvungna att läsa sig till saker som andra utan AS fattar direkt. Eller typ studera andra eller fråga hur man ska bete sig.... Jag såg att du skrivit en ny tråd om det, jag ska skriva där tänkte jag

Man kan ju börja med att behandla andra som man själv vill bli behandlad och inte nonchalera sin kompisar när man känner för det genom att inte besvara sms tex.

sommar skrev:Man kan ju börja med att behandla andra som man själv vill bli behandlad och inte nonchalera sin kompisar när man känner för det genom att inte besvara sms tex.

Är du allvarlig här?

Jag tvivlar starkt på att speciellt många med Asperger nonchalerar sina kompisar "med flit". Om jag klarade sådant som att svara på SMS och e-post och dylikt skulle sisådär 50-100 procent av mina sociala problem vara icke-existenta. Det är som att säga till en alkoholist att sluta dricka. Effektivt, men totalt värdelöst som råd betraktat.

Peter skrev:

sommar skrev:Man kan ju börja med att behandla andra som man själv vill bli behandlad och inte nonchalera sin kompisar när man känner för det genom att inte besvara sms tex.

Är du allvarlig här?

Jag tvivlar starkt på att speciellt många med Asperger nonchalerar sina kompisar "med flit". Om jag klarade sådant som att svara på SMS och e-post och dylikt skulle sisådär 50-100 procent av mina sociala problem vara icke-existenta. Det är som att säga till en alkoholist att sluta dricka. Effektivt, men totalt värdelöst som råd betraktat.

Ja! Jag förstår din tanke för har man As. själv så tror man nog sällan eller aldrig att andra med As. gör som jag beskrivit men det förekommer. Jag har blivit utsatt för det tyvärr. Därför kan jag påstå att det är så.

Jag är inte särskilt bra på att ta kontakt med folk för att umgås, Det blir lätt fel då jag brukar låta den andra parten stå för initiativen. Sociala initiativ tar jag bara själv om det är något särskilt som skall göras. Med min bästis är det dock annorlunda eftersom vi båda har AS och kommunicerar på ett likartat sätt. I början umgicks vi dock bara genom OA så det var på det sättet vår djupare kontakt etablerades. Nu mer känner jag att det i princip aldrig är några problem att säga något till henne.

jag har mer problem med att vara intresserad av att ta kontakt med folk

men det var en annan femma..

Jag har extremt svårt för att känna mig bekväm med folk jag nyligen träffat. Jag är mig själv och avslappnad med de närmsta i min familj.

Jag känner gemenskap med annorlunda människor. Viktigt är att de inte ser fördomsfullt på lite avikande personer, att de tolererar ens egenheter och att de är glada och positiva som personer men främst varma.

Jag vill helst bli kontaktad, ja uteslutande så ser jag helst att de kontakter jag får sker på det sättet. Jag behöver få en förfrågan, ett visat intresse, en bekräftelse.

Jag har upptäckt att jag endast finner ett fåtal människor intressanta nog för mig att interagera med. Den stora majoriteten människor håller jag på avstånd för att undvika att bli utbjuden inbjuden på diverse sociala grejer.

Det har hänt att jag anpassat mig så bra i ett samanhang att jag sedan får sota för det då jag av glatt överaskade människor får inviter till det ena och det andra.

kakmonstret skrev:Jag har extremt svårt för att känna mig bekväm med folk jag nyligen träffat. Jag är mig själv och avslappnad med de närmsta i min familj.

Jag känner gemenskap med annorlunda människor. Viktigt är att de inte ser fördomsfullt på lite avikande personer, att de tolererar ens egenheter och att de är glada och positiva som personer men främst varma.

Jag vill helst bli kontaktad, ja uteslutande så ser jag helst att de kontakter jag får sker på det sättet. Jag behöver få en förfrågan, ett visat intresse, en bekräftelse.

Jag har upptäckt att jag endast finner ett fåtal människor intressanta nog för mig att interagera med. Den stora majoriteten människor håller jag på avstånd för att undvika att bli utbjuden inbjuden på diverse sociala grejer.

Det har hänt att jag anpassat mig så bra i ett samanhang att jag sedan får sota för det då jag av glatt överaskade människor får inviter till det ena och det andra.

När man visar intresse eller är trevlig i ett givet sammanhang för att t ex samtalsämnet intresserar en så blir man ofta missförstådd. Folk tror man vill mer, vill umgås och bli kompisar. Själv tyckte man bara den stunden var skoj och var ganska öppen och "djup" på en gång, för att det är så det är roligast att prata, men man har inga avsikter för framtiden what so ever. Så är min bild iaf. Det har skapat problem för mig mååååånga gånger.

alfapetsmamma skrev:När man visar intresse eller är trevlig i ett givet sammanhang för att t ex samtalsämnet intresserar en så blir man ofta missförstådd. Folk tror man vill mer, vill umgås och bli kompisar. Själv tyckte man bara den stunden var skoj och var ganska öppen och "djup" på en gång, för att det är så det är roligast att prata, men man har inga avsikter för framtiden what so ever. Så är min bild iaf. Det har skapat problem för mig mååååånga gånger.

Jag instämmer. Jag får hålla tillbaka på mig själv ofta i sociala sammanhang. Skulle jag vara mig själv skulle det kunna bli en märklig syn tror jag. Jag skulle bli intensiv, djup, känslosam, barnslig...

Och precis som du säger så är det roligt för stunden. Men då kan man ha engagerat en annan part som kanske vill föra det hela vidare.

kakmonstret skrev:

alfapetsmamma skrev:När man visar intresse eller är trevlig i ett givet sammanhang för att t ex samtalsämnet intresserar en så blir man ofta missförstådd. Folk tror man vill mer, vill umgås och bli kompisar. Själv tyckte man bara den stunden var skoj och var ganska öppen och "djup" på en gång, för att det är så det är roligast att prata, men man har inga avsikter för framtiden what so ever. Så är min bild iaf. Det har skapat problem för mig mååååånga gånger.

Jag instämmer. Jag får hålla tillbaka på mig själv ofta i sociala sammanhang. Skulle jag vara mig själv skulle det kunna bli en märklig syn tror jag. Jag skulle bli intensiv, djup, känslosam, barnslig...

Och precis som du säger så är det roligt för stunden. Men då kan man ha engagerat en annan part som kanske vill föra det hela vidare.

Vi tillhör den undergrupp som Lorna Wing kallar Aktiv men udda.. Och så har jag mycket drag som associeras med ADHD också. Fast jag gillar inte såna uppdelningar, jag säger det mest på skoj, och för att det är roligt med igenkänningen.

alfapetsmamma skrev:Vi tillhör den undergrupp som Lorna Wing kallar Aktiv men udda.. Och så har jag mycket drag som associeras med ADHD också. Fast jag gillar inte såna uppdelningar, jag säger det mest på skoj, och för att det är roligt med igenkänningen.

*antecknar* Ahaa

Hör ni två, era erfarenheter får mig att komma att tänka på att jag ibland gör tvärtom: Jag försöker fördjupa samtalet men folk blir då rädda att få mig som klisterlapp så de drar sig undan.

Någon som vågar försöka räkna ut huruvida det här tyder på att jag är känslomässigt orädd eller känslomässigt klumpig?

jonsch skrev:Hör ni två, era erfarenheter får mig att komma att tänka på att jag ibland gör tvärtom: Jag försöker fördjupa samtalet men folk blir då rädda att få mig som klisterlapp så de drar sig undan.

Någon som vågar försöka räkna ut huruvida det här tyder på att jag är känslomässigt orädd eller känslomässigt klumpig?

Både och? Plus att de är fega och lite dumma/fyrkantiga inte fattar att du kan vilja nåt där och då, men utan att det innebär att du vill bli deras bästis.

Folk har en sån där tråkig tågordning, att man ska prata plattityder först, vart man kommer ifrån och vädret och vad man jobbar med, innan man kan prata om nåt intressant, och då helst lite lullig, annars är man för "djup". Såååå tråkigt.

Alltså, vänder du på deras kronologi och tar det intressanta så får de för sig att ni gått förbi ett stadium, och antingen fattar ingenting eller inbillar sig att ni är närmare än ni är (om de har intresse av nåt fördjupat med en).

Så ser jag det. Vi är ur fas, precis som det ofta beskrivs i böcker om Asperger.. Och mig stör det inte att vara sån, det stör mig mer att andra inte är likadana, så ofta iaf...

alfapetsmamma skrev:Både och?

Kanske det, det bara ger dålig fingervisning om hur saken ska tacklas. Jag tror jag valde fel ord; "känslomässigt orädd eller känslomässigt dumdristig (m.a.o. att ha dåligt känslomässigt omdöme)" är nog en mer träffande version av frågan. Beror det hela på att mitt extraprocessande sinne inte behöver så mycket inlärda, kulturella regler eller beror det på att mitt extraprocessande sinne inte hinner få igång försiktigheten så ofta som det borde?

Både och kanske, som sagt men fler visdomsord vore bra.

alfapetsmamma skrev:Folk har en sån där tråkig tågordning, att man ska prata plattityder först, vart man kommer ifrån och vädret och vad man jobbar med, innan man kan prata om nåt intressant, och då helst lite lullig, annars är man för "djup". Såååå tråkigt.

Alltså, vänder du på deras kronologi och tar det intressanta så får de för sig att ni gått förbi ett stadium, och antingen fattar ingenting eller inbillar sig att ni är närmare än ni är (om de har intresse av nåt fördjupat med en).

Så ser jag det. Vi är ur fas, precis som det ofta beskrivs i böcker om Asperger.. Och mig stör det inte att vara sån, det stör mig mer att andra inte är likadana, så ofta iaf...

Ja eller hur, att folk inte kunde vara litet mer som ... folk ... eller...

jonsch skrev:

alfapetsmamma skrev:Både och?

Kanske det, det bara ger dålig fingervisning om hur saken ska tacklas. Jag tror jag valde fel ord; "känslomässigt orädd eller känslomässigt dumdristig (m.a.o. att ha dåligt känslomässigt omdöme)" är nog en mer träffande version av frågan. Beror det hela på att mitt extraprocessande sinne inte behöver så mycket inlärda, kulturella regler eller beror det på att mitt extraprocessande sinne inte hinner få igång försiktigheten så ofta som det borde?

Både och kanske, som sagt men fler visdomsord vore bra.

Är nog lite för trött för att få nån reda i det inlägget nu. Dessutom är jag sån att jag måste ha EXEMPEL, åskådlighet, tydlighet, för att kunna förstå och hjälpa.

Annars blir det bara ord ord ord, där man kan säga allt och ingenting utan att det betyder nåt. (Ett alltför vanligt förekommande problem andra borde bli mer varse tycker jag. Att det snackas en massa skit alltså, luddig och mindre luddig.)

Alltså passar jag på att svara på det där nu.

Och angående varför inte NT kunde vara mer aspiga, om vi nu tar de uppdelningarna så håller jag med. Har nämnt på annat ställe här att det hycklande ljugande och falskspel som kallas social kompetens, det kan folk gärna ha, och jag vara utan, jag har ingen önskan om att lära mig det, för jag ser ner på det.

Alfapetsmammas tänk faller mig i smaken synd att jag inte tycker om alfapet bara

alfapetsmamma skrev:... jag måste ha EXEMPEL, åskådlighet, tydlighet, för att kunna förstå och hjälpa.

Annars blir det bara ord ord ord, där man kan säga allt och ingenting.

Jag håller helt med. Problemet med exempel är bara att texterna oftast blir långa om man ska beskriva både med exempel och med begrepp. Hoppas följande blir tydligare. Jag skriver ihop våra inlägg om du ursäktar, alfapetsmamma!


Det händer att när jag försöker fördjupa samtalet så blir folk rädda att få mig som klisterlapp så de drar sig undan. Folk har en sån där "tråkig" tågordning, att man ska prata plattityder först, vart man kommer ifrån och vädret och vad man jobbar med, innan man kan prata om nåt intressant, annars är man för "djup".

Frågan är om det här tyder på att jag är känslomässigt orädd eller på att jag har dåligt känslomässigt omdöme?

Mitt aspiga sinne tuggar extra länge på all indata innan det bestämmer sig för vad det är för något. I gengäld är jag ofta mycket säker på min sak när hjärnan väl tuggat klart, alltså behöver jag kanske inte hålla mig till kulturella regler för hur man närmar sig främmande människor. Jag kanske klarar att känna efter hur nära vi har kommit varandra, jag kanske klarar att behålla ett lugnt sinne även om vi skulle råka trmpa på varandras ömma tår i den djupa diskussionen. Det vore bra. Eller är det tvärtom?

Mitt aspiga sinne tuggar extra länge på all indata innan det bestämmer sig för vad det är för något. Därför kanske jag hinner trampa folk på tårna innan jag hinner knipa käft. Jag kanske aldrig riktigt förstår var jag borde ha knipit käft, det kanske är därför som jag aldrig riktig lär mig att djupa ämnen är farliga.

Vilket gäller, måntro? Båda, växelvis? Mest det ena?

DIProgan skrev:Alfapetsmammas tänk faller mig i smaken synd att jag inte tycker om alfapet bara

Jag heter så för att det var en lagom anspelning på bokstäver (språk) och extra bokstäver (npf). Jag gillar inte spelet så himla mycket heller.

jonsch skrev:

alfapetsmamma skrev:... jag måste ha EXEMPEL, åskådlighet, tydlighet, för att kunna förstå och hjälpa.

Annars blir det bara ord ord ord, där man kan säga allt och ingenting.

Jag håller helt med. Problemet med exempel är bara att texterna oftast blir långa om man ska beskriva både med exempel och med begrepp. Hoppas följande blir tydligare. Jag skriver ihop våra inlägg om du ursäktar, alfapetsmamma!


Det händer att när jag försöker fördjupa samtalet så blir folk rädda att få mig som klisterlapp så de drar sig undan. Folk har en sån där "tråkig" tågordning, att man ska prata plattityder först, vart man kommer ifrån och vädret och vad man jobbar med, innan man kan prata om nåt intressant, annars är man för "djup".

Frågan är om det här tyder på att jag är känslomässigt orädd eller på att jag har dåligt känslomässigt omdöme?

Mitt aspiga sinne tuggar extra länge på all indata innan det bestämmer sig för vad det är för något. I gengäld är jag ofta mycket säker på min sak när hjärnan väl tuggat klart, alltså behöver jag kanske inte hålla mig till kulturella regler för hur man närmar sig främmande människor. Jag kanske klarar att känna efter hur nära vi har kommit varandra, jag kanske klarar att behålla ett lugnt sinne även om vi skulle råka trmpa på varandras ömma tår i den djupa diskussionen. Det vore bra. Eller är det tvärtom?

Mitt aspiga sinne tuggar extra länge på all indata innan det bestämmer sig för vad det är för något. Därför kanske jag hinner trampa folk på tårna innan jag hinner knipa käft. Jag kanske aldrig riktigt förstår var jag borde ha knipit käft, det kanske är därför som jag aldrig riktig lär mig att djupa ämnen är farliga.

Vilket gäller, måntro? Båda, växelvis? Mest det ena?

Hur det än är med det så låter det som vi är lite lika. När jag kände mig riktigt bautakorkad på WAIS-testning, och ställde frågor om frågorna för att vara säker på att jag förstått och förstått rätt, DÅ sa psykoplågan (höll på att skriva förhörsledaren...) att jag var såååå smart, och så analytisk. Helt ärligt förstod jag inte VARFÖR. Vi får väl se vad hennes tester ger för utslag.

Känner igen mig i dina labyrintiska funderingar och vändande på parametrar... Dock har jag inget svar till om det är ditt eller datt som händer. Säger som oftast att det antagligen är lite av båda.

alfapetsmamma skrev:

kakmonstret skrev:Jag har extremt svårt för att känna mig bekväm med folk jag nyligen träffat. Jag är mig själv och avslappnad med de närmsta i min familj.

Jag känner gemenskap med annorlunda människor. Viktigt är att de inte ser fördomsfullt på lite avikande personer, att de tolererar ens egenheter och att de är glada och positiva som personer men främst varma.

Jag vill helst bli kontaktad, ja uteslutande så ser jag helst att de kontakter jag får sker på det sättet. Jag behöver få en förfrågan, ett visat intresse, en bekräftelse.

Jag har upptäckt att jag endast finner ett fåtal människor intressanta nog för mig att interagera med. Den stora majoriteten människor håller jag på avstånd för att undvika att bli utbjuden inbjuden på diverse sociala grejer.

Det har hänt att jag anpassat mig så bra i ett samanhang att jag sedan får sota för det då jag av glatt överaskade människor får inviter till det ena och det andra.

När man visar intresse eller är trevlig i ett givet sammanhang för att t ex samtalsämnet intresserar en så blir man ofta missförstådd. Folk tror man vill mer, vill umgås och bli kompisar. Själv tyckte man bara den stunden var skoj och var ganska öppen och "djup" på en gång, för att det är så det är roligast att prata, men man har inga avsikter för framtiden what so ever. Så är min bild iaf. Det har skapat problem för mig mååååånga gånger.

För mig har det varit exakt det motsatta. Jag är den som velat mer och har fått stå där med lång näsa mer än en gång eftersom jag inte kunde avläsa den andres avsikt. Dock har jag lärt mig med tiden så numera kan jag oftast känna/läsa av hur "motparten" tänkt sig. Är jag osäker brukar jag fråga.
Det kan också tilläggas att jag inte tillhör gruppen aktiv men udda utan mer passiv men ej undandragande (som många kan vara i nya sammanhang men det tar lite längre tid innan jag "tinar" upp - ev. beroende på As.) och lite formell och stel i grupp och innan jag känner en person.

Det händer att jag drar mig undan fast jag förstår att en person vill ses för jag inte orkar och/eller är intresserad men då brukar jag säga till att jag inte kan. Eller så drar jag mig undan om inte vet var jag har personen i fråga, men då brukar jag samtidigt försöka kolla av och fråga saker & ting för att veta om den är något att satsa på i längden eller inte.