sugrövmanövern skrev:

Zima33 skrev:

sugrövmanövern skrev:Vill lyfta fram det faktum att depressioner inte behöver komma för att man tänker fel eller lever ett dåligt liv, de kan även uppstå till följd av somatiska problem tex långvarig smärta.

De kan även bero på att man varit utsatt för stor fysisk och/eller psykisk press under tiden för hjärnans utveckling. Då kan funktioner i hjärnan "felprogrammeras".
Ja det är min teori iallafall. Har ingen källa på det förutom mig själv.

Japp, tror det är vad som hänt i mitt fall så är också säker på det.

Och då hjälper det föga att folk säger att det kommer gå över bara man går kbt , börjar tänka rätt eller dylikt.

Vet inte om jag skrivit det förut men när jag får motgångar eller bara lite "motstånd" i livet (ofta även annars) , så ökar su-tankarna automatiskt. Det har blivit en inlärd automatisk reaktion liksom, hade ingen mänsklig trygghet när jag var barn så när jag insåg att jag kunde ta mitt liv så blev det min trygghet. Det är svårt att programmera om nåt som kommer automatiskt, utan att jag aktivt tänker på det. Jag kan bara bryta den automatiska tanken med att aktivt tänka på något annat. Vet inte vad det kallas... ZTT kanske? Zimas tanketerapi.
En normalprogrammerad person skulle väl kasta sig på telefonen och ringa en vän eller familjemedlem vid en motgång/kris.
Min hjärna är programmerad att tänka självmord i stället eftersom alternativet att prata med andra inte fanns.

Jag minns faktiskt nästan exakt tidpunkt när jag insåg att jag kunde ta mitt liv. Det var första gången vi var på barnpsyk, någon hade skrivit på anslagstavlan i mitt sovrum: "Döden är nära dig". Det var DÅ jag förstod att döden var ett alternativ.

Jag skulle fråga om personen har planer på att ta sitt liv och om svaret är ja skulle jag se till att personen får (sjuk?)vård. Tyvärr är det ju ofta svårt att må bättre av enbart inspärrning och medicinering men att rädda ett liv i stunden måste gå före.

"Får jag hålla din hand?" kan vara ett alternativ när inte någon orkar prata. Fast det kanske mest funkar kvinnor emellan, jag vet inte? Jag kom att tänka på en tjej som led av (manisk?)psykos och var inlagd samtidigt som jag. Hennes mamma (familjen såg ut att komma från t ex Somalia) satt lugnt ner i grupp tillsammans med dottern och hennes syskon och det hon gjorde var att sitta i tystnad och hålla hennes hand. Det var så fint så jag blir tårögd när jag tänker på det.

sugrövmanövern skrev:Vill lyfta fram det faktum att depressioner inte behöver komma för att man tänker fel eller lever ett dåligt liv, de kan även uppstå till följd av somatiska problem tex långvarig smärta.

Och det behöver inte ens vara långvarig smärta för att påverka. Det kan räcka med ytterst obetydliga signaler från t ex mage för att utlösa ett depressivt skov, om så bara för några minuter.

Och eftersom en sådan signal kan komma hur många gånger som helst, så återkommer det, så tyvärr blir inte hela depressionen bara några minuter...

Det man kan göra är dels att uppmärksamma signalerna medvetet i stället för genom sänkning av stämningsläget, dels att ta itu med kroppsdelen i fråga. Som när man går till doktorn och klagar på magont när man 'i själva verket' är deprimerad - fast tvärtom!

Jag vet att det kan låta luddigt när man försöker förklara sånt här lite kort. Men det ÄR inte luddigt.

ajemen skrev:

Kahlokatt skrev:

Meppe skrev:
Då föreslår jag att du läser resten av diskussionen...

Jo, jag gjorde det och insåg att det inte var så illa som jag trodde.

Då har du inte läst så mycket skönlitteratur, eller?

Vad är det för konstig fråga? Jag har läst hundratals, kanske tusentals, skönlitterära böcker. Vad har det med saken att göra?

Mats skrev:För att de är putslustiga formuleringar som visar att du inte på något sätt är intresserad av att ta in varför just jag är deprimerad.

Hur kan en formulering visa att JAG "inte på något sätt är intresserad av att ta in varför just jag är deprimerad" - bara för att DU finner den putslustig?

Mats skrev:Du kommer att fortsätta vara rådvill tills du slutar predika och i stället börjar lyssna på vad jag och andra säger - och då inte bara dem som stryker dig medhårs.

Jag tror det där stämmer MYCKET bättre in på dig. Om jag inte hade lyssnat på dig - hur hade jag då kunnat bemöta dig? Jag hade synpunkter, och det får jag tydligen inte ha.
Det ENDA jag har 'predikat' för dig är att du lika lite som någon annan kan VETA att din depression inte kan gå över. Det är ett naturvetenskapligt faktum.
Hur kan du ens ta ordet "predika" i din mun, samtidigt som du predikar att jag "kommer att fortsätta vara rådvill" - det har du ju inte en chans att veta?

Kahlokatt skrev:

ajemen skrev:

Kahlokatt skrev:
Jo, jag gjorde det och insåg att det inte var så illa som jag trodde.

Då har du inte läst så mycket skönlitteratur, eller?

Vad är det för konstig fråga? Jag har läst hundratals, kanske tusentals, skönlitterära böcker. Vad har det med saken att göra?

Ptja, citerar du utan full kontext så blir det tämligen konfunderande. Hur som helst syftade jag givetvis på påståendet att det var det värsta du läst, men det var en retorisk fråga och inget vi behöver hänga upp oss på.

Jag har inte mycket erfarenheter av depressioner, enbart en flickvän som hade det väldigt ofta. Det var väldigt svårt att prata om det med henne. Jag försökte mest bara vara i närheten, så att hon fick vara i fred men ändå inte ensam. Det fick också mig att må bättre då.
Hon lärde mig hur signalerna för depression ser ut, jag har fortfarande lite problem med det. Men hon ringde oftast och berättade om det, sen pratade vi om någonting annat i några timmar. Jag är en bra lyssnare och stabil att luta sig mot eftersom jag aldrig blir deprimerad
Av de 5~ åren som vi var tillsammans, så ringde jag henne kanske 2-3 gånger Jag försöker bli bättre på det också.

Man vill ju gärna förstå varför någon blir deprimerad. Så att man kan försöka komma på en lösning.

"Kan jag hjälpa dig på något sätt?" är mitt val.

Man har ju inte en aning om varför personen mår skit och då ska man också ge fan i att ge sken av det. Däremot kan man erbjuda hjälp eller fråga om hjälp behövs.

ajemen skrev:

Kahlokatt skrev:

ajemen skrev:Då har du inte läst så mycket skönlitteratur, eller?

Vad är det för konstig fråga? Jag har läst hundratals, kanske tusentals, skönlitterära böcker. Vad har det med saken att göra?

Ptja, citerar du utan full kontext så blir det tämligen konfunderande. Hur som helst syftade jag givetvis på påståendet att det var det värsta du läst, men det var en retorisk fråga och inget vi behöver hänga upp oss på.

Kan vi glömma det nu? För det första var det ju tydligen du som missuppfattat ämnet. För det andra är "det värsta jag läst" bara något man skriver, inte bokstavlig sanning. Jag önskar att få lämna det här bakom mig nu om det går bra?? OK??

Jag har också haft depressioner.

Självständighet plus medel med intuition.

Hej bumpad tråd. Jag har en kompis som det bara blir värre för. Nedstämdheten kommer från livets skit men allra mest för kompisens ångest som är så grav att hen inte funkar normalt, missar allt som är kul, och det som inte är kul blir extra ångestfyllt. Verkar inte gå över inte ens efter många år. Snarare bara värre och värre och hen vill egentligen inte leva och verkar inte tro att det ska finnas någon form av hjälp.

Jag vet att i det läget kan man behöva vara inneliggande men hen säger Nej nej nej. Säger att medicin kan behövas för att få en nystart, hen har prövat lite och det har inte varit rätt medicin. Så nu har hen ångest över att testa mer medicin.

Vad säger man? Vad gör man?

Hen vet att jag har funkande medicin så det kan funka. Och att jag sökte i 10 år innan jag hittade den. Tror inte hen förstår hur sjuk hen är och att inläggning egentligen behövs. Men det blir ju ångestskapande i sig för har man ångest så vill man vara hemma där man känner igen sig, iaf den sorten min kompis har. Tror det är svår GAD och sedan agorafobi. Funkar i närområdet men inte mer.

Ingen annan verkar fatta hur illa det är och att hen vill dö och inte vara med mer. Bara jag. Jag bor 4 timmar bort.

Jag kan trösta för stunden. Men jag vill hjälpa och skapa en nystart. Men hur gör jag? Jag kan inte bara stå och se på när en annan människa går under.

Få med kompisen till psykiatriska öppenvården och prata igenom läget kan vara ett alternativ.
Om du får kompisens tillåtelse kan du i förväg förbereda personalen på det ni behöver prata om. För att man ska få en akuttid behövs ju att de förstår redan i telefonen att detta kan inte vänta. På vissa ställen finns psykiatriska mobila akutteam som kan komma hem till en också.

Det är i sådana här situationer relationer kan sättas på prov. Hon kanske blir mycket arg t ex om du säger att nu bestämmer jag att vi kontaktar vården. Så vänskapen kan gå förlorad och då måste man tänka att det viktigaste är att hon klarar sig.

Flinta skrev:Få med kompisen till psykiatriska öppenvården och prata igenom läget kan vara ett alternativ.

Måste man inte ha remiss? Psykakuten kan man ju besöka ändå, men för att få en vanlig tid?

En annan sak är att det är ganska långt till en stad som har en psykmottagning... Dvs vet inte om hen klarar av att ta sig dit. Finns vare sig öppenvård, slutenvård eller psykakut där kompisen bor.

Jag sparade iallafall telefonnummer dit man kan ringa till närmsta mottagning, de lär ju veta om man kan komma utan remiss, egenremittera eller om någon annan måste remittera.

Har kompisen haft ngn kontakt med psykiatriska öppenvården tidigare?
Psyk mottagningar kan ha "hemliga" team som åker ut till patienter så kolla med öppenvårdsmottagningen. Vet ej om remiss krävs i kompisens fall. Kanske bäst för hen också att bli bedömd i sin hemmiljö förutsatt att hon är trygg där?

Jag tvångsinlade en anhörig en gång. Inget jag minns men andra har berättat. Då hade jag gått och pratat med personal på öppenvårdsmottagningen i s k anhörigsamtal en gång. Det räckte för att ett team från mottagningen skulle komma hem och hämta min anhörig och köra hen till sjukhus för inläggning. Då blev jag avlastad i övertalningsförsök osv och det låter som att det skulle kunna vara bra för dig också med avlastning från det.

Flinta skrev:Har kompisen haft ngn kontakt med psykiatriska öppenvården tidigare?
Psyk mottagningar kan ha "hemliga" team som åker ut till patienter så kolla med öppenvårdsmottagningen.

Det finns ett mobilt team. Jag har aldrig bott i en stad utan eget psyk, så jag vet inte om de åker till hela länet. De måste väl det om de andra ställena inte har egna psyk?

Hen har inte haft kontakt med det psyket innan, däremot kontakt på vårdcentralen om psykiska problem. Jag har även talat med dem på VC och undrat lite hur man kan låta en person som blir mer och mer hopplös och även erkänner det för läkaren, bara åka hem utan att man blir oroad eller vill ha uppföljning. Jag bad dem ta kompisen mer på allvar. Men de fräste åt mig och sa att kompisen missnöjd med vården får hen kontakta dem själva...

Ja, vad säger man? Har man sådana människor som "vårdar" en kan jag förstå att man inte vill ha vård.

Kompisen trodde dessutom jag skulle bli glad om hen dog. Asså man blir ju lite chockad då. Jag sa som det var att jag skulle bli väldigt ledsen och jag tror hen kände lite att det är ett litet hinder för självmord. Hade hen väntat sig att jag skulle säga OK till självmord?

Men lever man i sin egna dystra värld kanske man tappar kollen på hur det är i verkligheten.

Kanske går det att ringa till det mobila akutteam du känner till? Hoppas att de kan hänvisa dig vidare? Du kan ju börja berätta om kompisen och utgå ifrån att de faktiskt kan komma, sen får de säga nej och ge förslag på vart eller hur kompisen ska få hjälp om det är så att hon bor utanför mobila akutteamets område.

Har du hört med 1177/vårdguiden? De bör ha info om ovanstående.

Det är tragiskt att man ska bli så dåligt bemött, kan bara beklaga
I min anhörigs fall var dock medicin lösningen så det blev på det sättet en bra tvångsinläggning även om jag nog inte ville att hen skulle behöva utsättas för avdelningsmiljön.

kiddie skrev:Men de fräste åt mig och sa att kompisen missnöjd med vården får hen kontakta dem själva...

Ja, vad säger man? Har man sådana människor som "vårdar" en kan jag förstå att man inte vill ha vård.

Kärringar som jobbar inom vården är ofta på dålig humor och fräser åt folk så fort man på allvar söker hjälp. Alla har problem i livet men det behöver inte gå ut över folk som söker hjälp för en annan persons räkning. Nuförtiden kan vem som helst jobba inom vården utan att förstå vad det innebär att jobba med sjuka människor. Man skyller på stress och press men det är inte hela sanningen.

Din kompis kan bli lycklig lottad som har en bra vän i dig för inte alla vänner är så engagerade och vill hjälpa en deprimerad kompis. Det är viktigt att det finns engagerade empatiska varma människor som inte är blinda för en människa som mår dålig.

Det är en droppe i havet. För hur många olyckliga deprimerade människor har vi i detta landet som behöver hjälp men inte fått den? Vems ansvar är det? Jag tror hela samhället bär ansvar för det. Hur många människor klagar på ensamhet och sitter helt isolerade hemma framför allt gamla? En deprimerad människa kan man inte bara ge upp. Varje människa räknas. Varje människa är viktig. Jag är ibland helig förbannad på kärringar inom vården som är otrevliga när jag ser hur de bemöter sjuka människor. Jag förstår att folk undviker vården som pesten när man blivit illa bemött av sura ilskna kärringar som blir bara arga när man söker hjälp.

Jag tror det behövs särskilda platser eller sjukhus för deprimerade människor med speciellt utbildad personal som skulle gå en kurs i hur man ska bemöta en deprimerad människa. Sådana sjukhus skulle man inrätta i en vacker naturomgivning nära skogen havet eller uppe i bergen. Man måste servera näringsrik hemlagad mat också och mycket vila. Ungefär som det var för 100 år sedan.

elle skrev:Jag tror det behövs särskilda platser eller sjukhus för deprimerade människor med speciellt utbildad personal som skulle gå en kurs i hur man ska bemöta en deprimerad människa.

Tänkt utanför ramarna. Tyckte detta var en bra idé. Tror det skulle hjälpa många.

You are my realez Nigguahh.

Alla hatar en när man är deprimerad.
Tror mina syskon skulle bli lättade om jag dog, då skulle de bli av med ett problem. De anser att jag bär skulden själv att jag är deprimerad.

Maggi skrev:Alla hatar en när man är deprimerad.
Tror mina syskon skulle bli lättade om jag dog, då skulle de bli av med ett problem. De anser att jag bär skulden själv att jag är deprimerad.

Du får inte ge dem den glädjen.

Det blir som du väljer att se de.