Jag minns en film på TV om just fallet Steven Staynor I know my first name is Steven. Den filmen gjorde starkt intryck. Parnell hade inbillat den sjuårige Steven att hans föräldar tröttnat på honom (hans far hade skällt ut honom för något bus han gjort samma dag som han blev bortrövad). Parnell kallade sig predikant ("preacher") och fick därmed automatiskt respekt av omgivningen. Alla trodde att Steven var hans son. Ingen reagerade trots att det funnits affischer med bild på den försvunne Steven.

När Parnell berättade samma historia för femårige Timmy, dvs att hans föräldrar överlåtit vårdnaden till Parnell, då ramlade poletten ner hos Steven. Han insåg att Parnell ljugit för honom liksom han nu ljög för Timmy. Trots detta var han inte inställd på att återvända hem, bara att lämna Timmy till polisen.

Det blev ingen riktigt lycklig återförening mellan Steven och hans föräldrar. Han var ingen vanlig 14-åring. Han var van att komma och gå som han ville, skolka, röka och dricka. Saker som föräldrarna inte tillät hans syskon. De ville inte särbehandla Steven. I skolan blev han mobbad av de andra eleverna för att han blivit sexuellt utnyttjad av Parnell. Hans egen far hade svårt att acceptera detta.

Men svårt att fatta att Parnell bara dömdes till sju års fängelse (och kom ut efter fem år). Troligen dömdes han bara för kidnappningarna, inte för de sexuella övergreppen på Steven. Det ansågs väl så skamligt, både av brottsoffret och av omgivningen, att man inte väckte åtal om det.

I filmen blev det iaf ett någorlunda lyckligt slut för Steven. Han skaffade jobb, flickvän och barn. Tydligen dog han samma år som filmen släpptes.

William Bates

Ett av de konstigaste försvinnandena, följt av ett lika märkligt uppdykande igen, är fallet med Dr. William Horatio Bates, som till synes försvann i tomma intet från New York City i augusti 1902. Han lämnade en lapp till sin hustru på vilken han skrev att han "måste lämna stan för några stora uppdrag" och att han var "glad att få så mycket pengar till oss alla." Dessutom skrev han "jag återkommer med detaljer i nästa brev." Sedan var han försvunnen. Vad som kanske är märkligt, förutom att han till synes gav sig av i all hast, var att han redan var en mycket förmögen man, så raden om att han var "glad att få så mycket pengar" verkar lite underlig.

Han återvände inte och skrev inte tillbaka som han hade lovat. Efter flera dagar hörde hans hustru av sig till makens vänner bland Frimurarna och bad om hjälp att återfinna honom, vilket, med tanke på när det här inträffade, kanske var nyckeln till det hela (jag förstår inte riktigt vad som menas med den här passagen, ö.a.) Efter att hans fotografi och detaljer om fallet hade tagits upp i flera loger runt om i USA och även i Europa, fick Mrs. Bates veta att William låg på ett sjukhus i London. Han verkade inte alls må bra, utan såg "tärd och tunn ut och hade [djupt insjunkna ögon]."
Bisarrt nog, trots att han hade tillgång till ett bankkonto i London, verkade han undernärd. Ännu underligare var att när Mrs. Bates kom till London, hävdade William att han inte kände igen henne eller mindes henne, men han gick med på att följa med till hennes hotell i hopp om att hans minne skulle komma tillbaka.

Till en början såg allting positivt ut. Han mindes t.o.m. att han hade blivit ombedd att ge sig av från New York flera veckor tidigare och operera en patient som hade en hjärntumör. Men bara två dagar senare lämnade han hotellet och försvann på nytt. Den här gången, åtminstone för hustrun, var det för alltid. Hon avled 1907 och letade då fortfarande efter sin make.

1910 hittade en vän, också han läkare, Bates i Grand Forks, North Dakota, där han ägde och arbetade på en ögonklinik. Han återvände så småningom till New York med sin läkarvän och de blev kollegor. Bates skulle emellertid aldrig - påstod han i alla fall - få tillbaka minnet av sitt tidigare liv före det mystiska samtalet 1902. Han kom inte heller ihåg vad som hade hänt honom.

Linda Arteaga

Ett av de senaste märkliga fallen av ett försvinnande och uppdykande ägde rum 22 september 2012 i Ozarks i Arkansas. Under eftermiddagen gav sig syskonen Eddie Huff och Linda Arteaga av för en dagstur till regionens skogar. När Eddie emellertid återvände ensam och hävdade att han hade lämnat av sin syster hemma hos en släkting, verkade något vara på tok, inte minst när det uppdagades att 53-åriga Arteaga inte alls var hemma hos någon släkting, som Eddie hade hävdat.

Eddie verkade inte ha något minne av vad som hade hänt och var nu minst sagt förvirrad och desorienterad. Ett sökpådrag organiserades och Arteaga hittades så småningom djupt inne i skogen. Hon verkade chockad och upprörd av vad det nu var som hade hänt, som gjort att hon hamnat på platsen. Senare hävdade hon, fastän detaljerna var väldigt osäkra, att henes bror hade skadat sig på något sätt och att hon hade erbjudit sig för att gå och hämta hjälp. Hon hävdade sedan att hon, medan hon promenerade genom skogen, hade träffat på andra vandrare som, fastän hon försökte ta kontakt, helt enkelt inte verkade kunna höra henne. Ännu otäckare var att hon såg "skuggfigurer" som tycktes iaktta henne från träden och buskarna. I nästa sekund vaknade hon inne i skogen av att sökpatrullen ropade hennes namn.

Denna ganska bisarra incident är fortfarande oförklarad.

Gabriel Nagy

Tidigt på eftermiddagen 21 januari 1987 ringde Gabriel Nagy, gift tvåbarnsfar från Sydney, Australien, sin hustru och berättade att han skulle komma hem tidigt från jobbet den dagen. Sedan försvann han utan ett spår i nästan 25 år. De flesta misstänkte, oavsett om det var mord, självmord eller bisarra, tragiska omständigheter, att han hade dött strax efter att ha ringt telefonsamtalet.

Men 2010, strax innan Nagy officiellt skulle dödförklaras, fick detektiven som hade ansvar för detta kalla fall, Georgia Robinson, en ledtråd. Man hittade ett Medicare card (ungefär som ett högkostnadskort, tror jag) med Gabriel Nagys namn och Robinson lyckades spåra honom.
Mannen i fråga blev förvirrad av polisens besök, men det tog inte lång tid för Robinson att inse att det var samme man som hade försvunnit i januari 1987. Dessutom verkade han tala sanning när han hävdade att han inte alls mindes sitt liv med en hustru och två barn. Med tålamod och med hjälp av fotografier lyckades Nagy emellertid få vad han senare beskrev som "minnesblixtar" och hans sinne blev mindre dimmigt. Långsamt lyckades han pussla ihop en tidslinje.
Det verkar som om Nagy strax efter telefonsamtalet blev attackerad, eftersom hans "första minne" är att han vaknade och hade någon form av huvudskada, så svår att den blödde. Efter detta hade han bara vaga minnen, men han tycktes ha slagit läger på olika platser i Queensland, arbetat på bondgårdar och fiskebåtar och vid några tillfällen t.o.m. sovit på gatan.

Efter en tid lyckades han minnas sitt namn (så att han kunde få ett Medicare card). Han återförenades till slut med sin familj, som fortsätter att kämpa med hans minne. Huruvida en fysisk attack verkligen skulle orsaka sådana enorma skador på minnet eller om det, som hans familj misstänker, handlar om en dissociativ personlighetsstörning, återstår att se. Fallet är hur som helst ett av de mest fascinerande i modern tid.

Philip Sessarego

Fallet Philip Sessarego är kanske inte så mystiskt, men det är definitivt spännande, inte minst med tanke på hur långt denna brittiske soldat gick för att börja om sitt liv, inte minst hans önskan att få bli en del av Special Air Service (SAS), som två gånger hade nekat att ta in honom. Hans dotter berättade senare om hur detta nekande hade fått fadern att försvinna in i sin egen fantasivärld. Han klädde sig som många "SAS-män" klär sig och sökte upp samma barer som de. Sedan, i Kroatien 1991, försvann han bara. (Vissa påstår att han dödades av en bilbomb.)

Men 2000 dök en märklig och fascinerande bok upp på New York Times bestsellerlista: Jihad! The Secret War In Afghanistan. Den sades vara skriven av en lika märklig och fascinerande gentleman vid namn Tom Carew, som hävdade att han (då) nyligen hade tjänstgjort i SAS i över två decennier. Han berättade om hur han hade utbildat mujaheddin att strida mot Sovjet på 1970- och 1980-talen.

Carew fick också uttala sig en hel del efter 11 september-attackerna. Men ju mer han dök upp i media, desto mer började hans historia redas ut, inte minst när andra SAS-soldater började anklaga Carew för att vara en bluff. När BBC:s program Newsnight blev involverade, upptäckte man att Carew faktiskt var Philip Sessarego, samme man som några år tidigare hade kämpat så hårt för att få gå med i SAS.
Sessarego försvann sedan på nytt och dök så småningom upp i Belgien som Philip Stevenson. 2009 hittades han död i ett hyrgarage, till synes kolmonoxidförgiftad av misstag.

Brenda Heist

En annan person som till synes verkade vilja starta ett nytt liv var Brenda Heist från Lititz, Pennsylvania. Under en skilsmässa 2002 gick hon bara iväg från huset, lämnade sina två barn på åtta och tolv och gav sig av utan ett spår.

Efter en genomfattande undersökning och utredning, då bl.a. hennes ex-make ställdes inför rätta, men släpptes, dödförklarades hon 2010. Sedan, en dag 2013, vandrade hon in på en polisstation i Florida och sade att hon faktiskt var Brenda Heist som hade försvunnit från Pennsylvania elva år tidigare.
Hon hävdade att hon, efter att ha kört sina barn till skolan den där dagen 2002, hade gått till en park, där hon satte sig och grät. Tre främlingar hade kommit fram till henne och frågat om hon ville följa med dem till Florida. Hon förklarade senare att hon "bara fick ett ryck", följde med dem och lämnade sitt gamla liv bakom sig. Vi behöver kanske inte förklara att hon så småningom började använda droger och att hon tidvis levde ett hårt liv på gatan.

Brenda, som hade kallat sig Keslie Lyanne Smith, insåg 2013 att hon hade gjort ett förfärligt misstag och gick till polisstationen i ett försök att återfå kontakten med sin familj, men alla försök från hennes sida har slagit fel. Hennes två barn, nu unga vuxna, vägrar att släppa henne inpå livet igen.

När karusellerna sover...
(översättning av 10 Abandoned Amusement Parks With Horrific Histories av Tracy Shane, publicerad på Listverse 21 september 2019)

Nöjesparker byggs för att ge spänning, underhållning och lycka. De bör ge glada minnen och få oss att le.
Men vissa parker är höljda i mysterium och olycka, och orsakar rädsla och rysningar i stället. Här följer tio parker som har ett förflutet tillräckligt mörkt för att förstöra allt roligt.

Lake Shawnee Amusement Park

De rostiga och övervuxna attraktionerna i Lake Shawnee Amusement Park fungerar som en påminnelse om denna misslyckade attraktion i West Virginia, men dess kusliga förflutna lever vidare i områdets muntliga traditioner.
Till att börja med, byggdes parken över en indiansk begravningsplats, där arkeologer hade grävt upp tretton kroppar, mest barn.
Men det är inte det mörkaste i den här platsens historia.

1783 blev Mitchell Clay den förste europeiske nybyggare som slog sig ned i området, där det bodde många shawnee-indianer.
En dag, då Clay var i staden och arbetade, omringade shawneerna tre av barnen Clay, som arbetade på fälten. Först sköt de Bartley. Tabitha, som hörde skottet, sprang till sin bror, attackerades med en kniv och styckades. Shawneerna tog bådas skalper. Deras bror Ezekiel togs till fånga och brändes på bål.
Vid vägen som leder till parken, finns ett minnesmärke över dem.
Man kan undra om det var platsens tragiska historia som ledde till att sex dödsfall ägde rum i nöjesparken, vilket till slut ledde till att den stängdes 1966. Många lokalinvånare menar att det spökar på platsen.

Holy Land

Med en skylt i Hollywood-stil och ett kors vid ingången är Holy Land i Waterbury, Connecticut, svårt att missa om man kör längs Interstate 84.
Temaparken öppnade för första gången 1960 och innehöll replikor av berömda bibliska scener, som Sista Måltiden, Edens Lustgård och ett värdshus med en "fullbelagt"-skylt. Parken tog emot fler än 50 000 besökare varje år den höll öppet, tills ägaren John Baptist Greco stängde parken 1984 för att bygga ut. Innan han kunde återöppna parken, dog emellertid Greco, och parken testamenterades till en grupp nunnor som höll rent på platsen, men aldrig återöppnade parken.

Men folk lyckades ändå ta sig in och parken började vandaliseras. Flera av statyerna och attraktionerna förstördes.
2010 bestämde sig Chloe Ottman och hennes vän Francisco Cruz för att utforska parken. De två hade varit vänner i några år och Chloe trodde helt tydligt att de bara skulle ha kusligt roligt och dricka sprit trots att de inte hade åldern inne. Cruz hade emellertid andra motiv. Efter att Chloe vägrat ha sex med honom, blev hon våldtagen och dödad. Cruz skar halsen av henne under det stora korset och kastade sedan in hennes kropp och tillhörigheter i skogen.
Till en början hjälpte han till att leta efter Chloe, men så småningom erkände Cruz sitt dåd och visade polisen var kroppen fanns.
Han ställdes inför rätta för grov förbrytelse, mord och sexuella övergrepp och dömdes till 55 års fängelse för sitt brutala dåd...och så fick parken ett ännu grymmare rykte.

Gulliver's Kingdom

Japan är känt för att ha en del intressanta idéer när det gäller parker och arkitektur, och em av deras mest intressanta - som var ett stort misslyckande - var Gulliver's Kingdom, alldeles nedanför berget Fuji.
Temaparken, baserad på Jonathan Swifts bok, kostade motsvarande ca. 3,5 miljarder kronor att bygga och innehöll bl.a. en 45 meter lång staty av Gulliver själv. Huvudattraktionen var en tur med bob, så det var kanske ingen typisk nöjespark.
Men nöjesparkens placering gör den ännu märkligare.

Granne med parken finner man Aokigaharaskogen, ökänd som "självmordsskogen", vilket anses vara den andra mest populära självmordsplatsen i världen efter Golden Gate-bron i San Francisco.
Domedagskulten Aum Shinrikyo, som släppte ut saringas i Tokyos tunnelbana, hade sitt högkvarter och nervgasproduktion i den närbelägna byn Kamikuishiki. Invånare och parkbesökare hävdade att de kunde känna lukten av kemikalierna när de var inne i parken.

Parken revs fullständigt 2007 och nu finns inget kvar där mer än minnen och fotografier, samt frågan varför någon trodde att det skulle bli en populär attraktion.

Rocky Point Amusement Park

Rocky Point Amusement Park i Warwick, Rhode Island, var en av de mest populära attraktionerna i staten och lockade massor av folk till sina över 25 attraktioner och de berömda Shore Dinner Hall och Palladium Ballroom. De flesta Rhode Island-bor har trevliga minnen av parken från de år då den var öppen.
Trots all lycka och alla minnen, finns det en mörk fläck i parkens förflutna.

I augusti 1893 dödades femåriga Maggie Sheffield av sin far Frank när de besökte parken. Frank hade fått en skada i huvudet strax innan Maggie föddes, vilket gjorde honom otroligt mentalt instabil. Man vet inte exakt vad det var som fick honom att flippa ur den där sensommardagen, men efter en måltid på Shore Dinner Hall, tog han sin dotter till stranden och slog henne i huvudet med en sten så att hon dog.

Frank bedömdes inte vara skyldig till mord på dottern, eftersom han ansågs vansinnig. Maggies död är det enda mordet i parkens långa historia.
Eftersom parken var så spännande, glömde man fort bort mordet på Maggie, och Rocky Point fortsatte i över hundra år. Tyvärr drabbades parken av ekonomiska bekymmer, skärmades av och stängde 1995, efter över 150 år i Rhode Islands nöjesbransch.

Joyland Amusement Park

När den öppnade 1942, ansågs Joyland vara den största nöjesparken i sydvästra USA, med ett tåg, pariserhjul, klassiska karuseller, virvelvind och en bergodalbana, dess främsta och mest ökända attraktion.
Parken kom så småningom även att inkludera en flume ride, ett spöktåg, slänggungor, radiobilar och massor av andra attraktioner, samt konserter och festivaler.

Fastän några få dödsfall ägde rum i attraktionerna genom åren, var det mordet på en parkanställd som kastade skugga över parken 1982. Michael King, en anställd, hamnade i gräl med fyra män som var mellan 17 och 21, efter att de hade smugit sig in i parken efter stängningstid. King höggs ihjäl, och polisen arresterade de skyldiga. De två pojkarna som var minderåriga fick gå, men Dwight Sayles och Victor C. Walker ställdes inför rätta.
Sayles bedömdes skyldig till dråp och dömdes till mellan fem och 20 år i fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning efter åtta år.

Efter mordet fortsatte parken att vara öppen och växte dessutom i storlek med ytterligare en bergodalbana, men återigen slog tragedin till. En parkanställd dödades efter att ha träffats av bergodalbanan, och 2004 skadades en trettonårig flicka efter att ha fallit tio meter från pariserhjulet, vilket ledde till finansiella dispyter och slutligen till att parken fick stänga.

Det 57 tunnland (hur mycket är det i hektar? Ö.a.) stora Joyland köptes 2018 av Gregory och Tina Dunnegan, som planerar att bringa ny glädje till den övergivna parken genom att göra det till en utomhusarena för bröllop, konserter och kringresande marknader.

Kejonuma Nöjespark

Kejonuma Nöjespark var en gång en blomstrande nöjespark i Tohoku, Japan, med typiska åkattraktioner som ett tåg, ett pariserhjul, traditionella karuseller, samt en golfbana och en campingplats. I dag har emellertid naturen tagit över. Parken ser ut som en spökstad, och spöken är också vad den är ökänd för.
Legenden om parken börjar med en vacker kvinna som bodde nära sjön i nöjesparken, som var välkänd för att det fanns massor av ormar i den.
Kvinnan blev gravid och födde en orm, som flydde ned i vattnet. Varje natt hörde kvinnan sin ormbaby gråta, vilket gjorde henne galen. Till slut begick hon självmord genom att dränka sig i sjön. Det sägs att man kan höra henne och barnet gråta om nätterna.
"Kejonuma" betyder bokstavligen "spökkvinna."

Med tanke på hur vidskepliga de asiatiska kulturerna ibland kan vara, är det inte undra på att historien om Kejonuma Nöjespark nämns i varje artikel om parken, men det hindrade inte nästan 200 000 personer från att besöka platsen varje år under det att den var öppen, så många ifrågasatte hur sann förbannelsen egentligen var.

Parken stängdes officiellt 2000 och man sade att det var p.g.a. minskade besöksantal orsakade av Japans sjunkande födelsetal och ekonomiska kris, men förbannelsen håller legenden om parken vid liv, och de som är intresserade kan köpa parken, för den ligger ute till försäljning!

Dreamland Park

Dreamland Park hade ett mörkt förflutet som blev ännu mörkare. Parken byggdes på 1930-talet och höll öppet i mindre än två decennier innan den stängdes för att spelandet hade gått överstyr och man hade band till maffian.
1969 fick Dreamland Park återigen uppmärksamhet när två ruttnande kroppar hittades i ett skogsparti i parken.

Eftersom parken låg i ett skogklätt och skyddat område, var den ett populärt tillhåll för kärlekspar som ville ut på en romantisk åktur och ha lite tid för sig själva. Natten den 12 augusti 1969 åkte Marilyn Sheckler, 18, och Glenn Eckert, 20, iväg till parken och sågs aldrig till igen. Deras förruttnade lik hittades några meter från varandra, i grunda gravar, nästan två månader senare av statspolisen. Vid obduktionen kom man fram till att Marilyn hade våldtagits flera gånger och även slagen, eftersom hon hade flera frakturer i huvudet. Glenn hade blivit skjuten i pannan och sidan av huvudet, samt även blivit slagen.

Utredarna misstänkte genast medlemmar av MC-gänget Pagan, eftersom de hade arresterat tio medlemmar från gänget för att ha slagit och huggit tre män på Dreamland Parks parkeringsplats samma natt som Marilyn och Glenn senast sågs.
Robert Martinolich, 22, och Leroy Stoltzfus, 24, arresterades slutligen för att ha mördat paret.
Martinolich och Stoltzfus befanns båda skyldiga till mord och dömdes till livstid fängelse utan möjlighet till tidigare frigivning. Båda två höll fast vid att de var oskyldiga överklagade sina domar, men dog i fängelse.

Magic Harbor

Bara drygt 6 km söder om Myrtle Beach låg Magic Harbor Amusement Park, som hade allt en rolig attraktion ska ha - bergodalbana, radiobilar, virvelvind, arkadspel, en stor labyrint, pariserhjul och mycket annat, men det blev aldrig särskilt populärt. Finansiella problem, flera ägarbyten och även dödsfall bidrog till parkens misslyckande.

Efter att parken stängde i september 1976, sköt och dödade Franklin Loftis parkens ägare Harry Koch och hans 16-årige styvson Carl Derk utanför deras husvagn i parken. Kochs hustru Carol överlevde attacken genom att gömma sig under husvagnen. Fallet förblev olöst i många år, vilket gjorde det till det äldsta kalla fallet i Horry's Countys historia, tills Loftis ställdes inför rätta. Man kom fram till att Loftis hade skjutit Koch för en dispyt om lön och skadestånd, då Loftis, som var snickare, hade skadats i arbetet.
Loftis dömdes till två livstidsdomar för morden och hans överklaganden avslogs flera gånger. Kochs överlevande hustru hade inga planer på att fortsätta att driva parken, så den spärrades av och köptes tillbaka av banken, varpå den bytte ägare flera gånger för att slutligen säljas till Geoffrey Thompson, ordförande för Europas största nöjesparksföretag.

Det verkade som om de dåliga åren var över för parken i och med Thompsons övertag, men 1984 slog olyckan till igen.
13-åriga Sherri Lynn Depew slungades ut ur parkens bergodalbana Black Witch. Hon dog av sina skador och hennes far stämde Magic Harbor för 12 miljoner dollar och hävdade att olyckan berodde på försumlighet i underhållet av parken. Thompson försökte hävda att flickan hade rest sig upp under färd och inte följt säkerhetsföreskrifterna, men den dåliga publiciteten räckte för att skada parkens rykte än en gång.

I mitten av 1990-talet stängdes parken och området köptes av campingplatsen i närheten, så alla byggnader och attraktioner revs till grunden.

Brandywine Springs

Brandywine Springs nöjespark var en attraktion i Wilmington, Delaware, mellan 1886 och 1923 och ett typiskt exempel på en nöjespark under tidigt 1900-tal.
Där fanns ett slott, ett tåg, en bergodalbana av trä, restauranger, en paviljong och en magnifik portal som ledde in till parken.

1916 slog tragedin till i parken när Catherine Bouidecki sköts och dödades och Areti Nichols sköts av Samuel Gongas, som sedan tände eld på parkens restaurang, järnväg och fotogalleri, samt några snackskiosker. Gongas var förälskad i Bouidecki, som var servitris vid restaurangen, och blev tydligen upprörd över att hon avvisade hans närmanden, vilket fick honom att slå slint och döda henne.

Parken stängde 1923 när bilarna gjorde det lättare för folk att resa och parken inte var lika lockande längre. Betongblock och lerpölar är allt som finns kvar av nöjesparken i dag, men lokalhistoriker arbetar på att utföra grävningar och markera platser där de stora attraktionerna fanns, med skyltar och fotografier för dem som vandrar på platsen.

Pripyats Nöjespark

Den hemskaste historien bakom en nöjespark är kanske den om en som aldrig fick öppna. Pripyats Nöjespark i Ukraina skulle ha öppnat 1 maj 1986, men fem dagar före öppnandet ägde Tjernobylkatastrofen rum alldeles i närheten, vilket ledde till att 30 personer dog inom de närmaste månaderna. Parken hade attraktioner som radiobilar, vikingagungor, en slänggungekarusell och ett pariserhjul. Pariserhjulet står fortfarande kvar och reser sig halvfärdigt över förödelsen, och radiobilarna är parkens mest radioaktiva plats p.g.a. vegetationen som har spritt sig över platsen. Man tror att parken faktiskt höll öppet en dag, 27 april, för att folk skulle kunna lugna ned sig efter katastrofen, innan de tvingades packa ihop sina ägodelar och bussas ut ur staden för att aldrig kunna återvända.
I dag är hela staden Pripyat, inklusive den halvfärdiga nöjesparken, ett populärt resmål inom s.k. "dark tourism."

Några sista ord...?
(översättning av 10 Eerie Last Words Of People Who Then Vanished Without A Trace av Anthony Sfarra, publicerad på Listverse 27 september 2019

Michael "Mike" McClain

Michael "Mike" McClain tillbringade kvällen den 20 april 2019 i nattklubben Tropical Lounge i Nashua, New Hampshire. 29-åringen, hemmahörande i närbelägna Manchester, var på klubben med goda vänner och hade ingen synlig anledning att lämna jordelivet.
På kvällen började två kvinnor på klubben att gräla. De gick ut, varpå situationen eskalerade. Folk började samlas utanför. Mike, som kände en av kvinnorna, lyckades få dem att sluta bråka, men man kallade ändå på polis. De fick folkmassan att skingras och det var nu Mikes vänner förlorade honom ur sikte.

Strax före 02:00 nästa morgon, ringde Mike sin chef och sade: "De är ute efter mig. Mer än en."
Detta olyckbådande uttalande fick henne att ringa upp honom, men han svarade inte. Mike har inte setts till sedan den kvällen. Mikes familj förstod att något var fel när han inte svarade i telefon under påsken eller ringde sin syster på hennes födelsedag. Man tror att han lämnade nattklubben till fots. Hans mobil spårades senast till en McDonald's några kvarter från Tropical Lounge ungefär samtidigt som han ringde sin chef, men utredarna har få andra ledtrådar att gå efter. Ingen har använt hans kreditkort och han har inte postat något på sociala medier. När detta skrivs är han fortfarande försvunnen.

Will Cierzan

Will Cierza, 58 år, hade arbetat länge på Six Flags Magic Mountain och gillade att titta på sport, samla på colaflaskor och laga mat. Han tillbringade eftermiddagen den 26 januari 2017 hemma i Santa Clarita, Kalifornien, med att se golf på TV med sin systerson. Efter att systersonen hade gått hem, började Will laga middag.
Runt 16:30 ringde hans hustru Linda, och Will sade "Jag börjar med middagen." När hon ringde igen, ungefär 17:00, var Will på gott humör och sade att kycklingen var klar, men när Linda kom hem runt 18:00 var Will spårlöst försvunnen. Middagen var klar, ugnen var avstängd och Wills rock, nycklar och plånbok fanns kvar. Ingenting hade tagits ur plånboken. Familjens hund var hemma och Wills lastbil stod parkerad utanför.

Några kryptiska ledtrådar dök upp. I februari 2017 upptäckte man spår av Wills blod inne i huset. Övervakningsfilm från en grannes hs visade att en vit SUV parkerade vid Wills garage strax efter 17:00. Den gav sig av några minuter senare. Polisen kom fram till att fordonet tillhörde en släkting. Ingen av dessa ledtrådar ledde emellertid någonstans. I maj 2017 ansåg polisen att Wills systerson var av intresse. Han samarbetade med utredarna och arresterades inte.
I december 2018, hittade man en dödskalle från en människa i närheten av Valencia, Wills hemkvarter. Dödskallen har emellertid aldrig kunnat bindas till Will och behöver inte ens ha med fallet att göra.
Det är fortfarande okänt vad som hände med Will.

Brookelyn Farthing

21 juni 2013 hade Brookelyn Farthing, från MAdison County, Kentucky, fullt upp. 18-åriga Brookelyn och hennes yngre syster Paige gjorde båda körkortsprov denna dag. Efteråt firade de sin farfars 70-årsdag.
På kvällen åkte Brookelyn, Paige och en kusin till ytterligare en födelsedagsfest, den här gången ute på en äng. Paige och kusinen bestämde sig för att gå hem tidigt från festen, men Brookelyn hade planer på att sova över hos en kompis som också var med på festen. Planerna ändrades emellertid, när Brookelyns kompis bestämde sig för att tillbringa natten hemma hos en kille. De två tjejerna började gräla och vännen gav sig av.

När festen nästan var slut, sågs Brookelyn lämna festen med två unga män (deras namn har inte avslöjats). En av dem gav sig iväg åt ett annat håll, men den andre tog med Brookelyn till sitt hus i Berea. Det var härifrån, runt 04:00 den 22 juni, som Brookelyn ringde Paige och frågade om deras kusin kunde komma och hämta henne, men kusinen hade druckit för mycket. Brookelyn ville inte att hennes mor skulle komma och hämta henne, så hon ringde sin ex-pojkvän som arbetade skift. Han gick med på att köra henne hem efter sitt skift.
Det var nu som mannen som tagit med sig Brookelyn gav sig av. Snart fick Brookelyns ex flera SMS från henne: "Kan du skynda dig," "Snälla, skynda dig," och sedan "Jag är rädd."
Senare kom emellertid ännu ett SMS där det stod "strunta i det" och att Brookelyn skulle på en fest i grannområdet Rockcastle County. Han frågade vem hon skulle dit med, men fick inget svar.

Sedan dess har ingen hört något från Brookelyn. Husets ägare återvände senare och upptäckte då att det brann. Brandmännen hittade några av Brookelyns ägodelar i huset. Mannen undrade om branden kunde ha orsakats av en cigarett, eftersom Brookelyn hade suttit och rökt när han gav sig av. Han påstod att han givit sig av för att han var vän med Brookelyns ex och inte kände sig bekväm när denne anlände. Han bekräftade även att Brookelyn hade pratat om en fest i Rockcastle County.
Fortfarande vet ingen vart Brookelyn tog vägen och ingen har arresterats i fallet.

Moderator: Ändrade födelesdagsfält till födelsedagsfest.

Marion Barter

Marion Barter, som var lärare och bodde vid Gold Coast i Australien, levde ett till synes normalt och lyckligt liv. Saker förändrades emellertid när hennes tredje äktenskap bröts upp i mitten av 90-talet. Några år senare, 1997, sålde Marion plötsligt sitt hus och åkte till England. Hennes familje hörde inte av henne igen förrän 31 juli, när Marion talade in ett meddelande på sin dotters, Sally Leydon, telefonsvarare. Marion ringde igen en stund senare, denna gång från en mynttelefon. Marion sade att hon var i Tunbridge Wells i Kent, drack te och åt scones med några äldre kvinnor och hade det trevligt. Konversationen försvann och återkom hela tiden, eftersom Marion var tvungen att stoppa i fler mynt. Till slut hade hon slut på mynt och avslutade samtalet. Hennes sista ord till Sally var: "Jag ringer upp."

Sedan dess har Marion, då 51, varken setts eller hörts ifrån. Sally tror att hennes mor verkligen var i England, eftersom man hörde en viss fördröjning i samtalen.
Fallet blev emellertid ännu märkligare i oktober 1997, när tusentals dollar drogs från Marions bankkonto. Sally fick av en banktjänsteman veta att uttaget gjorts i Byron Bay i den australiensiska delstaten New South Wales, men polisen i Byron Bay hittade inga spår efter Marion och hon är fortfarande försvunnen.

Erika Gaytan

21:30 den 13 juli 2019 skickade Erika Gaytan, från El Paso i Texas, ett sms till sin sjuårige sons far:
"Kan du skicka mig ett foto av min son på bion?"
Erika, 29, var på en konsert i El Paso County Coliseum, så förfrågan var inte så konstig. Vad som emellertid var konstigt, t.o.m. oacceptabelt, för Erikas familj och vänner, är att hon bara skulle ha övergivit sin son. Erika var på konserten med en dejt, något som bekräftades genom poster på sociala media. Enligt "dejten" stod Erika efter konserten och väntade på att en Uber skulle komma och plocka upp henne. Själv gav han sig av.
Det är värt att påpeka att Erika vid tiden för sitt försvinnande hade anklagats både för kortbedrägerier och småbrottslighet. Hon skulle infinna sig i rätten 26 juli.
El Pasos detektiver tror inte att detta är anledningen till att hon försvann, men de anser att hennes försvinnande är misstänkt och uppmanar dem som har information att höra av sig.

Jag har råkat skriva "födelsedagsfält" i stället för "födelsedagsfest"...

Moderator Alien: Jag har rättat det nu.

Är det någon som fortfarande är intresserad av den här tråden? Jag vill inte skriva bara för skrivandets skull.

Kahlokatt skrev:Är det någon som fortfarande är intresserad av den här tråden? Jag vill inte skriva bara för skrivandets skull.

Jaa, jag läser jättegärna dina spännande(!) berättelser, så åtminstone jag vill att du fortsätter skriva.