Det hävdas ju att Aspergare håller sig till sanningen. Min man sedan många många år har sannolikt högfungerande AS. Han har ingen diagnos men psykologutlåtande om att det torde vara så. Han talar inte osanning ”till vardags” men har ett par gånger under vårt gemensamma liv ljugit om saker som är väldigt viktiga för mig. Det handlar om en tidigare relation, när han tillfälligt gjorde slut med mig. Han krymper ner det äventyret till att så att det låter som att det knappt ägt rum och ”minns ingenting”. Han ljög även ihärdigt under lång tid om vad som egentligen hände. Detta gör mig konfunderad, eftersom min idé om Aspergare är att de är brutalt ärliga.

Dom flesta utav oss med AS är högfungerade, krävs liksom bara ett IQ över 70.

Till att börja med är aspergare förstås olika sinsemellan, så generaliseringar leder ingenstans.

Men, nej: enligt min erfarenhet är aspergare fullt kapabla att ljuga. Själv har jag svårt för det, om det inte är så att jag anser lögnen vara befogad (vanligen moraliskt befogad), och vad jag vet ljuger jag då framgångsrikt. Å andra sidan är jag urdålig på att ljuga om jag inte är övertygad om att det är rätt.

Så, om din man fungerar på ett liknande sätt som jag gör (vilket alltså inte på något sätt är säkert, men hur som helst:), då kan han tänkas ljuga för att han i någon mening anser det vara rätt. Kanske för att han anser att det förflutna inte längre är viktigt och tror/hoppas att ert förhållande blir bättre om hans version av det där andra förhållandet blir den accpeterade "sanningen".

Det där med att vissa aspergare kan vara (alldeles för) brutalt ärliga behöver inte ha med oförmåga/ovilja att ljuga att göra, utan snarare en brist på insikt om vid vilka tillfällen det är socialt oacceptabelt att vara ärlig.

Till slut: vi har väl haft en tidigare tråd om detta? Där det antyddes att hans uppförande kanske inte alls har med aspergers att göra?

Jadå de ljuger men kan ha hängt upp sig om att det skulle va bättre om de inte ljuger kring vissa ämnen samtdiigt som de ibland inte inser att de ändå ljuger om allt möjligt annat.

Det stämmer att jag ställt en liknande fråga tidigare, men då handlade det om ifall Aspergare är fega. Jag vrider och vänder på mina funderingar! Lögnerna handlar för övrigt inte om vad som DÅ hänt nyligen utan har hängt kvar i flera år - alltså inte att det hände för sp längesen att det inte spelar roll.
Tacksam för alla kommentarer som hjälper mig förstå!

Minns inte sist jag ljög.

Han är en människa som förminskade något som han visste skulle vara ett problem. Precis som människor gör. Väldigt många skulle ljuga om något liknande.

Jag ljuger oftast när det gäller att skydda mig själv från saker som jag inte orkar eller för att framstå som jag mår bättre än vad jag gör.

Jag tycker det är för kognitivt ansträngande att formulera lögner. Får man en fråga i ett samtal måste man ofta snabbt ge respons och då är det svårt att säga ngt annat än sanningen. Jag kan få ångest av att jag svarar med för mycket ärlig information men hur jag än försöker är det svårt för mig att linda in den så där fint som många gör per automatik.. Aldrig har någon uttryckt att jag varit överdrivet ärlig så problemet kanske sitter mest hos mig.

Nog kan folk med Asperger ljuga om de är på det humöret. Själv försöker jag att alltid hålla mig till sanningen. Jag kan t.o.m bli obehagligt ärlig i vissa fall.

alla människor ljuger - romarbrevet 3:4

Är typiskt lättare att inte ljuga när det är mycket att hålla reda på, men om det passar min egna moral så ljuger jag som vem som helst.

Vet inte varför det bekymrar dig då det låter som att han ljuger för att han inte vill äventyra er nuvarande relation. Sen kanske det är så att du faktiskt tål att höra allt men han är lite rädd och det är faktiskt en bra sak!

Annars, personligen är jag väldigt ärlig och rak som aspies är och i tonåren nån gång insåg jag att jag pga detta kunde komma undan med att ljuga just därför. Jag ljuger inte ofta, utan sparar det till när det verkligen behövs. Då lever jag mig in i det nästan så att jag tror på min egen lögn före jag ljuger. Det funkar. Ska det va så ska det va!

Ja!

Men *vädligt* mycket mindre än genomsnittet tror jag.

En vän till mitt ex sa så här till henne: "Bra. Då kan du lita på vad han säger." Angående att jag har AS. Det ligger en hel del i det. Kan inte påminna mig att jag någonsin ljög för henne.

Ibland är det skönare att ljuga än att tala sanning och behöver inte innebära att man "trasslar in sig". Om jag inte vill säga åt en nyfiken manlig kollega att jag skall till gynekologen så kan jag enkelt ljuga och säga att jag skall till husläkaren. Det spelar ju ingen roll för honom.

Eller om man vet att det inte går att prata om en viss fråga med någon kan det vara smidigare att dra en vit lögn än att hamna i infekterade diskussioner.

Jag har inte asperger men jag har mycket bra minne så jag kan hålla på att ljuga för att jag minns alla lögner jag har sagt..