Hej på er!

Jag är i uppstartsfasen med att bli ambassadör för oss med olika NPF-diagnoser och för olikheter i stort. Jag kommer bland annat föreläsa och hålla workshops, där absolut främsta fokus ligger på att skapa medvetenhet och bidra med kunskap till samhället i frågor som dessa. Det finns så mycket onödig främlingsfientlighet och därmed också fördomar där ute, så lite skulle kunna gör så stor skillnad. Jag undanber mig redan nu kommentarer som "marknaden är död" och att det inte skulle vara någon mening att försöka. Sådant har jag redan hört och bearbetat. Jag har det med i beräkningen och har redan tagit mig till nästa steg.

Jag kommer främst rikta mig mot ungdomar så de får sånt här med sig tidigt, samt folk som arbetar med det. Och då menar jag inte inom sjukvården utan andra instanser. Jag har själv Asperger och ADD och har arbetat mig igenom samhällsstrukturen som deltagare på olika kurser, arbetsmarknadsprogram, coachningar, utbildningar.. You name it. Jag har träffat många med diagnoser och erfarenheterna går ihop, och de är tyvärr väldigt ofta åt det negativa hållet. Okunskap, helt enkelt.

Allmänna förslag och tips mottages tacksamt däremot! Och kanske framförallt vad ni tycker tillhör de viktigaste sakerna att lyfta mot allmänheten i ett sånt här projekt. Vad har ni haft störst problem med? Vad önskar ni att fler kände till kring diagnoserna? Har ni inte fått den respekt och förståelse ni skulle haft någon gång? Har ni blivit mobbade, varför?
Samt kanske viktigast av allt - vad ser ni för positivt med eran diagnos? För det finns mycket positivt, och det är oerhört viktigt att framhålla.
Vad som helst du vill dela med dig av, kasta ut det bara!

Till mina workshops finns det en del idéer och tankar. Men har ni någon superidé på vad en övning skulle kunna innefatta och hur den skulle utföras tar jag gärna emot det också. Klurigt ska det vara, och så att folk mer än gärna får en redig "aha"-upplevelse. De sätter störst avtryck.

Tacksam för alla svar. Jag är här för att försöka hjälpa.

Föreläs gärna för Kriminalvården. Dom kan ingenting om NPF. Vilket är ironiskt eftersom det dryllar av NPF-diagnoser bland kriminella. Dom tror det går att fostra bort. http://brottochstraff.simplesite.com

Viktigast är väl att folk att förstå att NPF är individuellt. Och att det handlar om ojämn begåvning, inte utvecklingsstörning.

Karl123 skrev:Och kanske framförallt vad ni tycker tillhör de viktigaste sakerna att lyfta mot allmänheten i ett sånt här projekt.

Att man kan verka normalfungerande och verka ha hög arbetskapacitet, men att det inte behöver vara så. Det jag förknippar diagnos med är stressintolerans, låg energinivå och inflexibilitet. När man har autism så är det konstaterat att man har svårigheter i skola, på jobbet eller socialt.

Människor som fått aktivitetsersättning/sjukersättning kan ha det jobbigt med folks fördomar "du som är så smart när det kommer till vissa saker, varför klarar du inte det här?" eller "alla som kan jobba måste bidra, och du kan också arbeta.". Speciellt nu när försäkringskassan stramar åt, kan det vara viktigt att allmänhetens syn på AST harmoniserar med vad folk som blivit utredda faktiskt klarar. Jag tror att politiska beslut ofta grundar sig i kulturen, och har gemene man bilden av att vi är mer kapabla än vad vi är så kan utsatta hamna mellan stolarna.

Bra att ungdomar får tidig information, men jag personligen vore ju glad om vuxna (diagnosticerade i vuxen ålder) får vara med på alla NPF-info-hörn också. Även om det är samma diagnoser tror jag att de problem man har och den stöttning man behöver kan se ganska olika ut, beroende på om man får diagnos tidigt eller om man har levt som udda och ovetande en längre tid.

Dessutom alltid bra att framhålla att det är stora individuella skillnader (tycker att mängder av proffs rentav går efter diagnos-stereotyper), och för den delen att det statistiskt är en del skillnader på hur NPF tar sig uttryck hos flickor/kvinnor respektive pojkar/män - och att en del över huvud taget har svårt med den uppdelningen...
---
Sakfråga som jag tror kan vara viktig: att någon ser ut att fungera bra, dvs. kan uppfattas som NT, betyder inte att den personen inte har stora problem. Ofta är det tvärtom: den som verkar "normal" kan må riktigt dåligt, och får lägga mycket energi på att hålla masken, vilket kan vara ohälsosamt i längden.

Jag vet inte hur man skulle utföra det som övning, men en vanlig mötessituation där deltagarna efteråt får veta vilket kognitivt arbete som ligger bakom ett "normalt" intryck kanske skulle ge någon "aha"-upplevelse.

Egentligen borde det inte spela någon roll om man har en diagnos eller inte, människor är olika på många olika vis och det måsta man förstå och respektera. Man måste lyssna på människor för att förstå hur dom är, det är inget man kan läsa sig till. Mångfald är bra och inget att vara rädd för.

Tack för att du hjälper oss!
Jag har också Asperger och ADD som blev fastställt vid 31 års ålder.
Hela livet har varit en kamp.
Gjort/gör allt jag kan för att vara en bra medborgare och människa men tvingas nu (+mina barn..) ändå leva månad från månad på försörjningsstöd.
Gör verkligen allt jag kan för att må så bra jag kan, hjälpa mina barn på bästa sätt, vara ordningsam, planera, redovisa alla kvitton, fakturor osv för socialen, har aldrig missbrukat eller begått brott, sköter mina vårdkontakter, är så sparsam jag kan, ska börja arbetspröva - och socialförsäkringssystemet säger nej till mig/oss gång på gång.
Tack gode Gud för kommunernas och kommuninvånararnas skattefinansierade ekonomiska hjälp till såna som mig/oss!!
Annars hade det blivit svält.

Karl123 skrev:Jag är i uppstartsfasen med att bli ambassadör för oss med olika NPF-diagnoser och för olikheter i stort.

Ambassadör tycker jag inte att du ska kalla dig. För mig är det något som är förbehållet en person som förtjänat allmänt förtroende av gruppen hen företräder. Inte något man "tänker bli".

Jag vill inte att du ska tala för mig förrän du visat vad du går för.

"Olika NPF-diagnoser och olikheter i stort" är ett stort område som kräver mycket kunskap och erfarenhet. Börja med en lägre profil, säger jag. Sen får tiden utvisa om du kan bli "ambassadör".

Det finns en stor-föreläsare och kursledare i forumet kallad TORatANDET member220.html
Han är sällan här nuförtiden, men du kanske skulle prata med honom. Adress på länken.
Lycka till.

Är det genom hjärnkoll? https://hjarnkoll.se/mot-vara-ambassadorer/

Karamell skrev:Föreläs gärna för Kriminalvården. Dom kan ingenting om NPF. Vilket är ironiskt eftersom det dryllar av NPF-diagnoser bland kriminella. Dom tror det går att fostra bort. http://brottochstraff.simplesite.com

Viktigast är väl att folk att förstå att NPF är individuellt. Och att det handlar om ojämn begåvning, inte utvecklingsstörning.

Bra tanke. tråkigt om folk med npf blir illa behanlade i kriminalvården

Dagobert skrev:Ambassadör tycker jag inte att du ska kalla dig. För mig är det något som är förbehållet en person som förtjänat allmänt förtroende av gruppen hen företräder. Inte något man "tänker bli".

Flinta skrev:Är det genom hjärnkoll? https://hjarnkoll.se/mot-vara-ambassadorer/

Att öka öppenheten om psykisk ohälsa är Hjärnkolls viktigaste uppgift. Motorn i arbetet är våra ca 300 engagerade och kunniga ambassadörer i alla åldrar runt om i landet som föreläser om sina erfarenheter av psykisk ohälsa.

Det där hade jag inte sett. Jag tänkte inte på att vi lever i en tid då ordens betydelse urvattnas av folk som använder dem fel där de tycker de låter bra.

Då kan säkert TS också bli ambassadör.

CopperY skrev:

Karl123 skrev:Och kanske framförallt vad ni tycker tillhör de viktigaste sakerna att lyfta mot allmänheten i ett sånt här projekt.

Att man kan verka normalfungerande och verka ha hög arbetskapacitet, men att det inte behöver vara så. Det jag förknippar diagnos med är stressintolerans, låg energinivå och inflexibilitet. När man har autism så är det konstaterat att man har svårigheter i skola, på jobbet eller socialt.

Människor som fått aktivitetsersättning/sjukersättning kan ha det jobbigt med folks fördomar "du som är så smart när det kommer till vissa saker, varför klarar du inte det här?" eller "alla som kan jobba måste bidra, och du kan också arbeta.". Speciellt nu när försäkringskassan stramar åt, kan det vara viktigt att allmänhetens syn på AST harmoniserar med vad folk som blivit utredda faktiskt klarar. Jag tror att politiska beslut ofta grundar sig i kulturen, och har gemene man bilden av att vi är mer kapabla än vad vi är så kan utsatta hamna mellan stolarna.

En NPF-diagnos säger inte så mycket. Kraven för att få diagnos har sänkts över tid. Ofta säger man att det handlar om att kraven i skolan och i arbetslivet höjts. Men jag tror att "medvetna" medelklassföräldrar är en pådrivande faktor. De har inte samma rädsla för psykiska problem som fattiga (där även en mild funktionsnedsättning historiskt innebar katastrof) och vill ha en medicinsk förklaring till att barnen inte är så framgångsrika som de hoppats. Det gör att NPF-diagnoser på sikt vattnas ur.


Sen skiljer det också mellan olika landsting hur dåligt skick man måste vara i för att få komma till utredning.

Ja Vildsvin, det är synd att det är på detta sättet. Diagnoser ska vara förknippat med samhälleliga insatser och borde inte urvattnas såhär. Utsatta borde få den hjälp och stöd vi är berättigad till. Har man inga behov av insatser; sjukersättning/aktivitetsstöd, boendestöd, kontaktperson, anpassad skolgång, anpassningar på jobbet osv så är en diagnos meningslös. Många äldre har olika krämpor, men för att få operation krävs att man uppfyller specifika krav, så borde det vara med autism/asperger också.

Tack för alla svar och synpunkter! Guld värda. Jag svarar inte er alla direkt med citat, men noterar och tar alla synpunkter med mig, lita på det! Så fortsätt skriva vad ni tänker på.

Vill också klargöra att jag inte nödvändigtvis kommer kalla mig ambassadör, men i alla fall någon som står upp för "vår" rätt. Jag kommer naturligtvis heller likställa alla, dra folk över en kam eller ha allmängiltiga lösningar att komma med. Inget av det vore möjligt även om jag skulle vilja, det är givet.

Sedan är planen att ha NPF-diagnoser som ett "grundproblem", men störst fokus utifrån det kommer läggas på olikheter. Krasst sett kan man säga att en NPF-diagnos innebär att man har lite kraftigare svängar i sin personlighet och begåvningsområden än en "normalstörd". Det är det viktigaste att framhålla. Och naturligtvis de fördelar som finns tack vare just det. Också motstånd och vad det innebär förstås. Men fördelar och positivitet, det är rätt att fokusera på tror jag. Allvarsamma ämnen som ska ha fakta som stomme, men med en lättsam ton. Det är enklare att nå fram till folk på det sättet tror jag, samt hjälper de att fokusera på det som är bra. Det är lätt att bara se det negativa.

Karamell skrev:Föreläs gärna för Kriminalvården. Dom kan ingenting om NPF. Vilket är ironiskt eftersom det dryllar av NPF-diagnoser bland kriminella. Dom tror det går att fostra bort. http://brottochstraff.simplesite.com

Viktigast är väl att folk att förstå att NPF är individuellt. Och att det handlar om ojämn begåvning, inte utvecklingsstörning.

God idé, och det tror jag att du (eller någon i alla fall) tipsat mig om förut, som jag lagt på minnet. Är det som du säger är det bedrövligt. Det ska jag helt klart ta med mig!

CopperY skrev:Att man kan verka normalfungerande och verka ha hög arbetskapacitet, men att det inte behöver vara så. Det jag förknippar diagnos med är stressintolerans, låg energinivå och inflexibilitet. När man har autism så är det konstaterat att man har svårigheter i skola, på jobbet eller socialt.

Människor som fått aktivitetsersättning/sjukersättning kan ha det jobbigt med folks fördomar "du som är så smart när det kommer till vissa saker, varför klarar du inte det här?" eller "alla som kan jobba måste bidra, och du kan också arbeta.". Speciellt nu när försäkringskassan stramar åt, kan det vara viktigt att allmänhetens syn på AST harmoniserar med vad folk som blivit utredda faktiskt klarar. Jag tror att politiska beslut ofta grundar sig i kulturen, och har gemene man bilden av att vi är mer kapabla än vad vi är så kan utsatta hamna mellan stolarna.

Helt klart! Håller med dig till fullo och jag har råkat ut själv för samma saker.

Flinta skrev:Är det genom hjärnkoll? https://hjarnkoll.se/mot-vara-ambassadorer/

Nej, jag kommer vara fristående. Jag kommer arbeta på ett liknande sätt, men jag vill skapa något eget.

CopperY skrev:Ja Vildsvin, det är synd att det är på detta sättet. Diagnoser ska vara förknippat med samhälleliga insatser och borde inte urvattnas såhär. Utsatta borde få den hjälp och stöd vi är berättigad till. Har man inga behov av insatser; sjukersättning/aktivitetsstöd, boendestöd, kontaktperson, anpassad skolgång, anpassningar på jobbet osv så är en diagnos meningslös. Många äldre har olika krämpor, men för att få operation krävs att man uppfyller specifika krav, så borde det vara med autism/asperger också.

Fast ligger man nära en NPF-diagnos har man en stor fördel av att få diagnosen innan man får så allvarliga problem att man behöver insatser. Man kanske klarar grundskolan utan stöd, och det är först när det ställs högre krav i gymnasiet som problemen blir uppenbara. Eller så klarar man gymnasiet och högskolan och får problem på jobbet. Några uppfyller inte diagnoskriterierna i vuxen ålder och behöver inget stöd alls.

Går man på en problemskola och har föräldrar med odiagnosticerad NPF som själva misslyckats i skola och arbetsliv så kan man glida igenom skolan, och misslyckas med jobb efter jobb utan att förstå vad som händer och inte söka vård.

Vissa odiagnosticerade aspergare som gjort karriärer på sitt specialintresse fattar inte alls vad det är som gör att barnen inte är lika framgångsrika. Att det skulle vara något problem som gått i arv finns inte i deras föreställningsvärld, och det är först efter många misslyckanden som barnen börjar förstå och söka vård.

Tycker det är en bra utveckling att DSM och ICD börjat gradera autism. Men man skulle behöva göra det ännu mera med hela NPF-spektrumet.