Jag vet inte hur jag ska lösa eller hantera detta, därför vill jag gärna ha era åsikter tips och råd!

Jag har alltid varit väldigt ärlig mot andra när det gäller saker jag berättat i förtroende, men ibland känner jag att jag inte kan berätta allting för vissa personer, just för att de aldrig kommer att förstå varken mig eller hur jag än säger. Det är som att de tror att allting löser sig om man gör på deras sätt, men alla sätt funkar inte på alla. Det som funkar på mig kanske inte funkar på någon annan. Detta beror ju på att de utgår från sig själva. Jag vill ju kunna prata om saker till folk utan en massa ifrågasättanden, förhör och att de aldrig verkar kunna förstå varför eller bara så enkelt att de har en inställning som känns orealistisk.

Hur ska jag berätta för folk om jobbiga saker utan allt de jag nämnde ovan, kan de inte bara acceptera det jag säger och sedan verkligen hjälpa mig ? Kan det vara så att jag gör något som triggar andra att agera som de gör? Tex om jag berättar en händelse som jag tyckte varit jobbig och vill ha hjälp med det, kan de då på något sätt få folk att bara : oj, nu måste jag verkligen hjälpa henne. Men de hjälper ju inte mig för att de inte förstår mig överhuvudtaget och för att de bara får en bild av hur det är utan att ens ha någon som helst fakta om saken. Det hjälper mig utan att veta hur de ska hjälpa mig och dessutom utan att veta varför det blev som det blev. Det är som att de automatiskt vet bäst utan att ens ha hört hela helheten.

Jossie94 skrev:Jag vet inte hur jag ska lösa eller hantera detta, därför vill jag gärna ha era åsikter tips och råd!

Jag har alltid varit väldigt ärlig mot andra när det gäller saker jag berättat i förtroende, men ibland känner jag att jag inte kan berätta allting för vissa personer, just för att de aldrig kommer att förstå varken mig eller hur jag än säger. Det är som att de tror att allting löser sig om man gör på deras sätt, men alla sätt funkar inte på alla. Det som funkar på mig kanske inte funkar på någon annan. Detta beror ju på att de utgår från sig själva. Jag vill ju kunna prata om saker till folk utan en massa ifrågasättanden, förhör och att de aldrig verkar kunna förstå varför eller bara så enkelt att de har en inställning som känns orealistisk.

Hur ska jag berätta för folk om jobbiga saker utan allt de jag nämnde ovan, kan de inte bara acceptera det jag säger och sedan verkligen hjälpa mig ? Kan det vara så att jag gör något som triggar andra att agera som de gör? Tex om jag berättar en händelse som jag tyckte varit jobbig och vill ha hjälp med det, kan de då på något sätt få folk att bara : oj, nu måste jag verkligen hjälpa henne. Men de hjälper ju inte mig för att de inte förstår mig överhuvudtaget och för att de bara får en bild av hur det är utan att ens ha någon som helst fakta om saken. Det hjälper mig utan att veta hur de ska hjälpa mig och dessutom utan att veta varför det blev som det blev. Det är som att de automatiskt vet bäst utan att ens ha hört hela helheten.

Det där är ungefär exakt som jag känner....vet inte vad man ska göra, känner mig rätt sänkt själv p g a det. Fattar inte att det ska vara så svårt att bara lyssna och inse att vi är olika, psykiskt och fysiskt.

Folk är som dom är och det kan man i regel inte ändra på. Så vill man prata med någon som inte drar förhastade slutsatser, som inte misstror en och som tar sig tid att verkligen lyssna och som även har förmågan att förstå en, ja då får man försöka att hitta någon sådan person. Men det är inte så lätt för oss som är lite udda. För alla vi människor utgår ju i viss mån ifrån hur vi själva fungerar, med eller utan diagnos, och är begränsade i vår förmåga att verkligen kunna förstå andra.

Sen har ju heller inte alla lust att sätta sig in i andras problem. Dom kan ge sken av att vilja hjälpa men vill kanske mest bara få en att fokusera på annat så att dom slipper agera psykolog. Därför kan det kanske vara en idé att gå till en terapeut som har betalt för att lyssna och som ofta är lite mer förstående och har fler verktyg i lådan än gemene man.

Men sen hänger det väl även på hur väl man själv förstår dom råd man får. Ibland kanske man faktiskt får relevanta råd men kan inte själv ta till sig det av olika anledningar. Man bör inte utgå från att man själv nödvändigtvis alltid vet bäst, för om man gjorde det så skulle man ju inte behöva andras råd.

Ytterligare en aspekt är ju hur väl man själv kan förklara sin situation för andra. Själv tycker jag t ex att det är lättare att kommunicera knepiga saker via skrift än i tal, så det är en strategi jag ibland använder mig utav om jag t ex skall på ett möte med läkare eller terapeut.

Jag menar inte att de ska veta allting men de känns mer som att de bara säger något utan att ens förstå vad man vill ha för hjälp. Det är det som jag tycker blir jobbigt, för att då har man lagt så mycket tid till att förklara ett antal gånger hur man menar. Jag är inte perfekt heller och har inte sagt att jag är det. Men jag blir så förbannad när jag vet att folk mycket väl vet om vissa saker och ändå inte kan förstå. Sedan så antar ju de bara att man ska göra på deras sätt, då har jag ju berättat varför jag inte kan göra saker på deras sätt.

Så min fråga är ju då, hur berättar man då sådana saker till folk som inte ens är kapabla till att förstå? Tro mig jag har försökt med typ alla sätt som går, känns det som. Jag hade lika gärna kunnat säga detta är en mobiltelefon, på den nivån och de skulle ändå inte förstå. De värsta är ju när de själva tror att jag är trög och då känner jag, vem är du vad vill du? För grejen är ju att visst har jag en diagnos men jag är inte min diagnos och verkligen inte trög, så man behöver ju inte ifrågasätta min kunskap eller bara tro att jag automatiskt kan allt som en neurotypisk person kan, hade jag kunnat det så hade jag inte behövt förklara min diagnos och vad det innebär typ 24/7.

Jag hade gärna sluppit min diagnos pga det sociala fronten för jag har svårigheter när det gäller jobb mm. Man kan inte bara söka jobb, för det funkar inte så. Det måste gå rätt väg annars blir man av med tex ersättning och så. Men däremot hade jag inte ångrat min diagnos pga att jag blev utsatt för mobbing, för trots det, så var det det som gjorde att jag hittade mig själv, såsom jag är idag. Jag hade nog fortfarande varit väldigt osäker om jag inte hade gått den vägen jag gjorde, för jag var på botten, vilsen och hade varit med om olika saker och hade jag inte bytt skola, de va liksom inte ens säkert att jag skulle ha tagit studenten...

Jossie94 skrev:Så min fråga är ju då, hur berättar man då sådana saker till folk som inte ens är kapabla till att förstå?

Man undviker det om det inte känns nödvändigt, för då sparar man energi och slipper bli frustrerad/förbannad på dom.

Jo men de vill ju veta och är intresserade, det är därför jag pratar om det. Kan de inte bara typ acceptera det jag säger istället för att säga emot mig? Det är väl ändå det sämsta man kan göra. Jag menar, jag vet ju bäst själv om min diagnos och vad det innebär än dem. De verkar ju inte ens förstå något jag säger. Jag har sagt att jag inte kan bara söka ett jobb och då förklarat varför, då kommer ju frågor på det varför jag inte klarar av det typ.

Det jag vill få fram är att de finns de med betydligt värre problem/svårigheter än jag och eftersom de har sådana svårigheter som hamnar i rätt fack, så är de mer förståeligt och alla förstår. Men för mig som har en mild diagnos och drag från olika diagnoser men ändå är för frisk för att tex få hjälp med olika saker, så är jag mer åt det neurotypiska hållet. Men det är ändå jobbigt att folk inte förstår mig trots att jag pratar om saker som är förståligt för dem. Jag menar, jag bor med min sambo, jag praktiserar, gör typ de mesta som många i min ålder gör och sådant. Jag fungerar ju normalt om man säger så, så de känns väldigt konstigt att de då inte kan förstå mig. Det är ju inte så att jag uttrycker mig helt galet, utan de är väl isf den röda tråden jag har svårt att hålla.

Det kan ju vara det, men eftersom jag förklarar flera gånger typ samma sak men på olika sätt så borde det inte vara så svårt att förstå mig. Det är såhär det är för mig och nu var jag brutalt ärlig. Jag är för normal för att få hjälp så de inte fyller någon funktion, men jag har ändå svårt med jobb och sociala biten. Jag klarar av att jobba men det är svårt att få folk att förstå att man inte bara kan söka jobb hur som helst. Och på den sociala biten är det inte att jag är social som är problemet, utan de är att folk tar distans för jag har en diagnos, de vill inte lära känna nya personer för de har ju sina kompisar sen de va 7 år, de blir istället isolerade och reagerar negativt så fort man typ hälsar, det är något konstigt för dem. Det blir lite, oj nu pratar hon med mig, hon måste förstå att så gör man inte.

Sen när var de fel att vara trevlig? De går ju inte att lära känna någon som har den inställningen, den kommer aldrig att kunna få nya vänner eftersom den inte vill ha några och dessutom har en skev teori på hur man skaffar vänner. Hur lär personen känna nya personer överhuvudtaget om den knappt kan föra ett samtal?

Nu kanske jag tappade tråden lite. Men ville att ni skulle förstå hur jobbigt det är att folk inte kan förstå att man har en diagnos och behöver hjälp ändå, de kan inte bara tro att man funkar precis som dem när man har berättat om hur det verkligen fungerar.

Jossie94 skrev:Jo men de vill ju veta och är intresserade, det är därför jag pratar om det. Kan de inte bara typ acceptera det jag säger istället för att säga emot mig? Det är väl ändå det sämsta man kan göra. Jag menar, jag vet ju bäst själv om min diagnos och vad det innebär än dem. De verkar ju inte ens förstå något jag säger. Jag har sagt att jag inte kan bara söka ett jobb och då förklarat varför, då kommer ju frågor på det varför jag inte klarar av det typ.

Det jag vill få fram är att de finns de med betydligt värre problem/svårigheter än jag och eftersom de har sådana svårigheter som hamnar i rätt fack, så är de mer förståeligt och alla förstår. Men för mig som har en mild diagnos och drag från olika diagnoser men ändå är för frisk för att tex få hjälp med olika saker, så är jag mer åt det neurotypiska hållet. Men det är ändå jobbigt att folk inte förstår mig trots att jag pratar om saker som är förståligt för dem. Jag menar, jag bor med min sambo, jag praktiserar, gör typ de mesta som många i min ålder gör och sådant. Jag fungerar ju normalt om man säger så, så de känns väldigt konstigt att de då inte kan förstå mig. Det är ju inte så att jag uttrycker mig helt galet, utan de är väl isf den röda tråden jag har svårt att hålla.

Det kan ju vara det, men eftersom jag förklarar flera gånger typ samma sak men på olika sätt så borde det inte vara så svårt att förstå mig. Det är såhär det är för mig och nu var jag brutalt ärlig. Jag är för normal för att få hjälp så de inte fyller någon funktion, men jag har ändå svårt med jobb och sociala biten. Jag klarar av att jobba men det är svårt att få folk att förstå att man inte bara kan söka jobb hur som helst. Och på den sociala biten är det inte att jag är social som är problemet, utan de är att folk tar distans för jag har en diagnos, de vill inte lära känna nya personer för de har ju sina kompisar sen de va 7 år, de blir istället isolerade och reagerar negativt så fort man typ hälsar, det är något konstigt för dem. Det blir lite, oj nu pratar hon med mig, hon måste förstå att så gör man inte.

Sen när var de fel att vara trevlig? De går ju inte att lära känna någon som har den inställningen, den kommer aldrig att kunna få nya vänner eftersom den inte vill ha några och dessutom har en skev teori på hur man skaffar vänner. Hur lär personen känna nya personer överhuvudtaget om den knappt kan föra ett samtal?

Nu kanske jag tappade tråden lite. Men ville att ni skulle förstå hur jobbigt det är att folk inte kan förstå att man har en diagnos och behöver hjälp ändå, de kan inte bara tro att man funkar precis som dem när man har berättat om hur det verkligen fungerar.

Personer kommer inte förstå även om du berättar, du är inte alls normal. Normala personer har arbeten och vänner. Sök den hjälpen som du kan få, jag får berätta om mina svårigheter ofta men det är inte något som de har upplevt så det blir abstrakt för dem. Många säger att jag inte har så stora problem, jag förstår inte dem, vill de vara snälla?

Varför måste ni med autism alltid skriva så mycket? Min intelligens är begränsad så jag skriver alltid kortfattat så blir det lättare att vara med. Om du har autism så kan du få stöd med LSS bland annat.

Kentarou skrev:Varför måste ni med autism alltid skriva så mycket? Min intelligens är begränsad så jag skriver alltid kortfattat så blir det lättare att vara med.

Tvång eller att de verkligen vill få med alla detaljer, vara noggrann. Ungefär som att autister kan hålla monologer för att de är rädda att missa att säga något.

Alla andra är idioter. Min lösning är att hålla mig för mig själv och inte prata med någon.

nescio skrev:Alla andra är idioter. Min lösning är att hålla mig för mig själv och inte prata med någon.

Hur går det när du tvingas att prata med någon? funkar stämbanden å sådär?

Jag skrev ju precis att jag är för normal för att få hjälp som fyller en funktion. De problemen jag behöver hjälp med är inte så pass stora att jag behöver folk som gör saker åt mig eller måste bo på gruppboende osv. Jag behöver inte den hjälpen som andra kanske måste ha för sina behov och förutsättningar.
Som jag sa, jag är social och har inte svårt att prata men däremot har jag svårt att behålla vänner.
Ja vi vill va så tydliga som möjligt.

Kentarou skrev:Varför måste ni med autism alltid skriva så mycket? Min intelligens är begränsad så jag skriver alltid kortfattat så blir det lättare att vara med. Om du har autism så kan du få stöd med LSS bland annat.

För att vi har svårt att se helheten och inte kan plocka ut det viktiga?

Jossie94 skrev:Som jag sa, jag är social och har inte svårt att prata men däremot har jag svårt att behålla vänner.

Social kompetens förväxlas ofta med att vara utåtriktad eller pratglad. Men när man pratar om social kompetens menar man en persons förmåga att kunna lyssna aktivt och ta till sig av det andra säger, att kunna tala så att andra blir intresserade och förstår, samt att visa hänsyn till andra och kunna sätta sig in i hur andra känner.

Att du har svårt att behålla vänner är ett tecken på att du inte alls är särskilt social. Det är viktigt att du inser att det är en svaghet eller en brist hos dig, inte hos alla andra.

Att förklara hur man tänker och känner så att andra förstår kräver också social kompetens.

RapeRegs skrev:Social kompetens förväxlas ofta med att vara utåtriktad eller pratglad. Men när man pratar om social kompetens menar man en persons förmåga att kunna lyssna aktivt och ta till sig av det andra säger, att kunna tala så att andra blir intresserade och förstår, samt att visa hänsyn till andra och kunna sätta sig in i hur andra känner.

Är det någon aspergare som inte har svårigheter med detta? Plus lite andra mentala/begåvningsmässiga nedsättningar därtill.

1. Jag har inte en synlig diagnos och man märker att jag har en när man väl lärt känna mig och sådär. Vissa blev förvånande när jag sa att jag hade en diagnos.

2. Pga det som jag skrev ovan, hur förklarar man att man har ett osynligt fel? Någon sa att det inte går att förklara. Går det verkligen inte att förklara en sådan sak?

3. Folk förstår inte om jag förklarar saker typ super duper tydligt, jag kan tex berätta om mina erfarenheter gällande praktiker och då har folk ifrågasatt de och bara varför skaffar du inte ett jobb? Jag har ju förklarat för dessa personer då varför jag inte kan göra det. De är mer som att de inte ens vill eller försöker förstå.

4. Absolut kan jag mycket väl missuppfatta saker men jag tycker ändå att det blir jobbigt om man är ärlig och tydlig med vad man menar och ändå blir ifrågasatt så det nästan blir lite förhör av det hela. Jag vill ju inte känna att jag är på en lektion. Jag har ju märkt att de inte alls bemöter andra på samma sätt, då är det mer neutralt samtal och sen inget mer. Känslan av det hela jag pratat om är som att folk hela tiden tror att man hittar på saker. Ett exempel är att jag vet en tjej som har en sjukdom och pga det kan hon inte kanske jobba så mycket som hon vill, hon förklarade det med att det är som att folk tror att den där alvedonen löser alla problem, så det är bara att ta den där alvedonen. Det är lite åt det hållet med mig, jag kan inte bara ta den där alvedonen eller sluta vara mig själv för då kommer allting lösa sig för mig. Om jag nu måste vända ut och in på mig själv för att göra andra nöjda, för att de tror jag bara kan göra si eller så, vem fan är jag då?

Först lite praktiska saker, känner du att du klarar av att jobba kan du söka ett helt vanligt jobb, du har ingen skyldighet att berätta om din diagnos för arbetsgivaren. När du blivit anställd får du lön och behöver inte bidrag. Du behöver inte gå någon särskild väg om du inte ska ha särskilda insatser. Klarar du bara av att praktisera eller arbetstränar så fatta dig kort, säg t.ex jag har en del svårigheter och praktiserar just nu, jag måste få hjälp av arbetsförmedlingen att skaffa jobb sen eftersom jag kommer behöva lönebidrag. Mer än så behöver du inte säga. Fortsätter de prata säg bara att arbetsförmedlingen och försäkringskassan har koll på det.

Oavsett vad det gäller säg rent ut hur du vill att de ska göra, förutsätt inte att de vet. Jag har t.ex svårt att få andra att förstå hur jag känner, jag kan vara jätteledsen men de tror att jag bara berättar om ett praktiskt problem. Berättar jag innan hur jag fungerar och säger att jag är ledsen när jag är det fungerar det oftast hur bra som helst. Var bara rak och tydlig och säg vad du behöver.

Jag menar såhär.

Jag har inte en sån grav diagnos och jag är väldigt självständig och klarar det mesta. Ta hand om hemmet, praktisera och sådant.

På grund av detta så ser jag mig mer som en neurotypisk person. Jag behöver inte bo på gruppboenden, jag behöver inte supermycket hjälp, jag vill helst inte ha någon hjälp alls. Jag vill ha hjälp men bara OM jag själv ber om det, aldrig annars. Det jag vill säga här är att många i min omgivning tar för givet att jag behöver hjälp. Jag har inte ens bett om någon hjälp.


Jag har svårigheter pga min diagnos, men det är allmänna svårigheter som ALLA kan ha. Även de neurotypiska kan ha problem med sociala koder och det sociala, däremot har de en lättare teknik att hantera sådana situationer. Jag kan ju också lära mig förstå sociala koder mm, men samtidigt märker andra att jag inte förstår. NT tänker ju att allt är självklart, men det är inte det. För oss med diagnoser är allting inte självklart, där ingår ju det att folk har svårigheter. Sedan beror det ju på vad för svårigheter man har och vad för diagnos och hur pass grav eller inte den är.

Jag vet flera som har diagnoser men dem blev inte ifrågasatta om saker eller så. De blev mer accepterade. De blev inte mobbade. Så om 3 personer har diagnoser, varför mobbas bara 1 utav dem? Borde inte alla bli lika mycket mobbade då? Är det inte logiskt eftersom alla har samma problem? Samma sak med om en person har en blå jacka och två andra har exakt likadana blå jackor, varför blir då 1 utav dem härmapa? Det finns inte någon logik i detta, förutom att dem ena kanske är populära och den tredje är inte det.


Men pga att jag är mer åt det neurotypiska hållet och klarar av det mesta, så tänker jag att folk ska bara acceptera mina beslut och inte behandla mig som att jag behöver hjälp. Jag har inte bett om hjälp??

Problemet här är att de bara antar och får för sig att jag måste ha hjälp. Sedan säger de att de har sett att jag är självständig och så och haft den bilden, men tyvärr så ändras den bilden när de märker att jag har svårigheter med något. Men det kan bara vara att jag inte trivdes på en praktik eller någonting sådant. Då känns det som att alla bara måste hjälpa mig. Jag kan knappt prata om saker jag tycker är jobbiga utan att folk ifrågasätter det eller utgår från sig själva att det är bara att göra si eller så.. Det fungerar inte riktigt så..

Deras bild av mig som är självständig och klarar de mesta, förändras så fort de är något jobbigt som händer, de är lite sega på den fronten och förstår inte varför man kanske mår dåligt eller varför man tog de där besluten mm. Det har alltid varit något. Nu är det ju dock lättare när jag inte bor hemma längre. Men jag skojar inte, varje födelsedag, högtid eller bara så fort man träffade släkten så mådde jag dåligt för att alla VISSTE exakt hur jag fungerade och så, så man orkade inte förklara tillslut, de lyssnade ju ändå inte. Jag kunde ju inte berätta något heller, för de visste ju redan.

Så tro mig, det är svårt att leva i två världar där man har drag av båda hållen och inte har hittat rätt...Ibland skulle jag bara vilja ha tex adhd eller asperger för alla vet ju hur de är och ingen ifrågasätter ju det, det är mer jaha du har adhd eller jaha du har asperger. Så sjukt skönt om folk kunde bemöta min diagnos på det sättet än alla dessa jäkla vet du vad dagg är, klarar du av detta ? varför söker du inte ett jobb? Jag säger bara tyst på er!! (På de som frågar sådana frågor mm)

Vad hände när du träffade släkten?

LordNelson : Jag trodde det var tydligt i texten, men det som hände var att de ifrågasatte saker och hade redan en bild på hur jag fungerade. Även om jag förklarade varför jag tog vissa beslut eller förklarade allmänt om olika saker så var det som att folk inte förstod mig. Verkligen på ett sätt, som att de inte ville förstå mig eller typ ville ha ett bevis "jag har ju en diagnos så jag klarar inte av det och det" eller rättare sagt att det nästan blev som ett förhör och att jag var tvungen att ge papper på mina svårigheter, bara för att de skulle förstå.

De utgick ju från sig själva så de fattade ju inte att folk har svårigheter för dem är det ju bara bita i det sura äpplet, eller ta den där Alvedonen eller bara söka ett jobb. För dem var det ju konstigt att jag hade haft olika praktikplatser, men för mig är det bara erfarenheter och att jag försökte hitta rätt ställe, vad jag ville jobba med och så. De förstod ändå inte för hur jag än förklarade så var det alltid att vi diskuterade mina praktikplatser och att det bara var att söka ett jobb.


När de frågade andra jämnåriga om jobb och sådant, så var de inte alls att de ifrågasatte på samma sätt. Och jag vet att det är för att de andra inte har några diagnoser så det är klart att de blir extra snälla och försiktiga gällande mig. Detta kan också vara en egen känsla jag har, att jag blir bemött på detta sätt men det är ändå tydligt att de bemöter mig på ett annorlunda sätt, för de skulle aldrig fråga sådana frågor de ställer till mig, till andra. De antar ju att de andra klarar av saker men eftersom jag har en diagnos och har svårigheter så är det ju lättare att ifrågasätta mig.


Jag skulle ju aldrig gå till en person som jobbar på en restaurang eller vilket jobb som helst och ifrågasätta den, men det blir ju lite så att folk ifrågasätter mig ungefär på samma sätt. Det finns en reklam där en person med down syndrom jobbar på en kiosk och en kvinna kommer och trakasserar personen, men eftersom den jobbar där eller praktiserar där, så är det ju tydligt att personen jobbar där. Varför ska man då fråga? Det är ju skillnad om man frågar på ett icke nedlåtande sätt. Jag frågade en kvinna om hon kunde hjälpa mig när jag skulle hitta en vara i en butik, men hon sa att hon inte jobbade i butiken utan hon jobbade ju bara med att packa varor. Vissa företag anställer tjänster där man jobbar med att packa varor till olika butiker, men de personerna jobbar bara med de arbetsuppgifterna och ingenting annat så de har ingen koll på butikens sortiment på det sättet.

Kvinnan ska fullständigt skita i personen med down syndrom, om vad den klarar av och inte. Det hör inte till saken, det som var här var att kvinnan skulle köpa en korv. Punkt slut. Sedan om personen som jobbar där har down syndrom eller inte, spelar ingen roll, för att målet är ju att köpa och det är inte att ifrågasätta en annan person överhuvudtaget, Hade det varit målet så hade man ju haft en strategi för det ändamålet.

Var det dig dom ifrågasatte eller varför du inte fick ett riktigt jobb?

Både och, dels för att de visste min situation och för att de undrade varför jag testade olika praktikplatser. Om jag tog ett beslut av att testa en ny praktikplats (kunde vara att jag inte trivdes eller att det inte passade mig) Hur som helst så spelade anledningen ingen roll, de förstod ändå inte för de sa fortfarande "varför söker du inte ett jobb?"

Ja, för att för 500 miljonte gången, för att det inte går till så. Hade jag sökt jobb som vanligt så hade jag gått in 100 procent som en neurotypisk person och då är risken att jag som har svårigheter i och med min diagnos, inte orkar eller klarar av de kraven som de ställer/kräver när man söker som vanligt.

Därför är den vägen jag går, dvs att jag har en jobbcoach som jobbar på en DV som hjälper mig ut på praktikplatser efter mina behov och förutsättningar. De kan vara att personen (inte jag) gillar att ha en lugn miljö, då den inte klarar av stress eller så kan det vara att personen gillar högt tempo, så det beror helt på personen och vad den har för behov och förutsättningar.

Sedan finns det DV som är mer en samlingsplats där man träffar människor och får den sociala biten, då detta DV jag syftar på, hade många personer med grova diagnoser som hade behov och förutsättningar som inte innebar praktik. Deras mål var att vara delaktiga i det sociala i samhället. De var ju där antingen hela tiden eller någon gång i veckan, bara för att komma ut och träffa människor. När jag gick där (felplacerad) så hade de vissa dagar att man kunde simma, vissa dagar att man kunde spela sällskapsspel. De hade olika aktiviteter helt enkelt och så lärde man sig olika saker gällande jobb, ekonomi. Mat kunde laga mat där om man ville. De fanns personer som tyckte de var kul att laga mat så då lagade de oftast lunchen. Sedan hade de på helgerna att man kunde åka på ett kollo. Yoga hade vi också där, både träningsyoga och avslappnad yoga. Så man lärde ju sig en del där men tyvärr så var det för grova diagnoser så jag passade inte in där. Jämfört med dem så hade jag en för mild diagnos så jag kände här ska jag inte vara.. Tänk er att ni är där för att få vänner och komma ut på praktik och så märker ni att personerna har ännu grövre diagnoser och behöver mer hjälp och stöd än er, så det blir som om ni är personal där eller till och med deras mammor. Menar inget illa, utan enbart att det är skillnad på diagnos och diagnos, eftersom man har olika behov och förutsättningar och hur stor grad diagnos man har.