Hur stora möjligheter att få sjukersättning?

av **Chilehead** » 2019-09-01 0:31:41

bimsel skrev:På vilka sätt tänker du dig att man ska överdriva? Just hur dåligt man mår eller mer de diagnos-drag man har?

Jag kan tänka mig som sådant som t ex om man ibland/ofta har det svårt att vistas bland andra människor och känner sig utmattad efteråt så säger man inte att det är så ibland/ofta utan man säger att man har det svårt att vistas bland andra människor och att man är helt slut efteråt.
Ungefär så att man gör en lista på svårigheter man har men inte graderar det på något sätt förutom om man blir direkt tillfrågad om det och även då kan man kanske tillägga att även om det inte är så precis hela tiden så kan man inte styra när o hur jobbigt det blir och jur mycket energi det drar t ex att tiden efter så orkar man kanske inte med grundläggande saker som att äta...om det nu är så
Alltså man ljuger inte eller far med osanning men absolut inte förminskar problemen för att även små problem tillsammans kan utgöra ett större problem utan att det går att peka finger på ett specifikt problem.
Lite virrigt blev det kanske :-)006

av **Furienna** » 2019-09-01 0:50:43

Leibniz skrev:Sedan gäller det att läkaren är kompetent nog att skriva ett tydligt sjukintyg - och inte som min läkare som skrev att autismbesvär går över på ett år.

Vilken idiot! :-)006

av **alpacka** » 2019-09-09 17:09:10

bimsel skrev:Jag ska ta historian ganska så kort men ändå försöka få med det viktiga för att se om ni med erfarenhet av detta säger om mina möjligheter.

Jag är en man som för ett par månader sedan fyllde trettio år.
Jag har alltid känt mig väldigt annorlunda, var jätteblyg som liten, hade många underliga idéer som jag tvångsmässigt höll fast vid, jag lyckades när jag var i slutet av tonåren att till viss del framstå som mer social och lärde mig att prata med folk det vanliga småpratssättet även om jag alltid känt mig väldigt annorlunda rent socialt eftersom det aldrig har varit på riktigt för mig.
Hursomhelst, jag insåg efter ett par misslyckade jobb i 20-årsåldern som slutade med att jag blev helt slut och deprimerad och var tvungen att sluta efter några få veckor.

Jag drog mig undan och levde på pengar som jag ärvt ett tag och studerade sedan strökurser på distans för att få csn. Åren gick och när jag var 26 år så kunde jag inte läsa längre för jag kunde inte ta mer CSN-lån. Jag fick då börja gå på socialbidrag. Försökte söka massa jobb, blev alltmer stressad ju längre tiden gick då jag insåg för varje jobb jag sökte och varje intervju jag kom till att jag hade vantrivts. Jag hade även ett par jobb väldigt kort som ledde till att jag blev deprimerad och sjukskriven vilket gjorde att jag fick vara ifred från socialtjänsten ett tag. Sedan hände samma sak igen, jag arbetstränade men hatade det så mycket att jag började må dåligt igen, en massa ångest och allmän utmattning som gjorde att jag inte kom ur sängen förrän sådär 14-15 timmar efter att jag la mig.
Självmordstankar konstant så fort jag försökte att anpassa mig till det jag inte klarar, vilket inte bara är jobb utan även sociala situationer av återkommande karaktär.

Tillsist så föreslog min psykolog att jag kanske har add och eventuellt någon autismspektrumstörning. Hamnade hos psykiatrin som i vintras gav mig diagnosen ADD efter lite olika tester och samtal. Nu står jag i kö för att genomgå en autismutredning. Jag vet inte om jag har autism, men om jag förstår det rätt så är det inte så ovanligt att man har både add och autism - stämmer detta förresten?

Jag har haft med äckligt många läkare att göra vid det här laget och det har varit en sådan hemsk kamp att behöva bevisa att man inte klarar av att jobba. Jag har lagt ner så mycket tid på att bevisa detta och då redan innan varit helt slut, när man då måste kämpa för det också så blir det ännu värre.
När jag fick add-diagnosen så blev jag lättad för jag tänkte att nu kanske de äntligen kan ta mina problem på allvar och fundera på tanken att jag kanske skulle behöva vara sjukskriven en längre period (sjukersättning och slippa socialen och deras krav på att söka jobb och risken att de tvingar en till någon typ av arbetsprojekt där man bara vantrivs) så därför har jag lugnat mig lite grann. För mig hade ett år eller två där jag redan från början vet att det kommer bli så längt kunnat rädda mig. Det har varit så fruktansvärt mycket stress kring det att inte veta längre fram än någon månad eller två.

Jag vet att det i samhället är en sanning att all typ av social sysselsättning är något bra och gör gott för hälsan men det är verkligen inte så för mig mer än i väldigt små doser och inte på samma ställe och definitivt inte med tvång varken direkt eller indirekt så mycket har jag fattat nu. Jag kan vara stressad i veckor över att jag måste göra något inplanerat. Det funkar verkligen inte, alla påtvingade intryck är bara tärande för mig. Jag hoppas naturligtvis på att i framtiden kunna klara något jobb på deltid heltid känns fullständigt omöjligt föralltid för mig, men ska jag klara halvtid så måste jag få möjlighet att släppa pressen först ett tag. Att verkligen veta att jag ska vara ifred ett år och kunna få möjlighet att släppa de här problemen och låta mig möta mina problem utan att de behöver vara problem.

Men vad jag förstår så är det väldigt väldigt svårt att bli beviljad sjukersättning idag, add i kombination med ångest och utmattning räcker väl knappast?
Om jag (vet ju inte om det blir så) får en autismdiagnos hur mkt större är då möjligheterna?
Jag vet inte ens hur jag ska få fram detta eftersom jag riskerar att bara vilja slippa jobba. Vad hade ni gjort?
Borde man vänta och se om det blir någon mer diagnos eller hade det gått att ansöka redan nu?
Är det svårare att få beviljat i framtiden om man blivit nekad tidigare?

Jag skulle bli så otroligt lättad om det finns ett hopp i detta, om något visar att den vägen är öppen.

Jag har själv genomlidit det du berättar och jag hoppas för din skull att du också får en autismdiagnos. Jag har fått mycket hjälp genom habilitering, har inte jobbat eller behövt söka jobb på flera år,man ser mig som helt nedsatt numera möjligen med arbetsträning i framtiden men då enligt hur mkt jag orkar. Se till att få intyg och förklara hur det sett ut.

av **Leibniz** » 2019-09-20 22:50:16

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Vb ... betsformed

Det börjar uppmärksammas i media.

av **ankhh** » 2019-09-21 1:02:06

Leibniz skrev:https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/VbkdA4/i-en-annan-del-av-kopingdeltagare-tvingas-soka-jobb-pa-arbetsformed

Det börjar uppmärksammas i media.

Börjar? Det har skrivits om det lite då och då, sammanlagt ganska mycket, i flera år nu. En utredning skulle vara klar hösten 2018 (och riksdagen avslog motioner om lättnader i reglerna med hänvisning till denna), sedan blev den försenad pga den långdragna regeringsbildningen, och den har ännu inte synts till.

Strandhäll sade i Ekot i våras att förändringar skulle komma snart - det var strax innan misstroendeförklaringen, och man kan ju undra om hon köpte Centerns nedlagda röster genom att avstå från att lägga förslag som skulle göra det lättare för långtidssjuka/funktionsnedsatta...

av **Mountain_lion** » 2019-09-29 23:44:53

Alyana skrev:
slackern skrev:
Alyana skrev:Jag är ju värdelös.

Det vil jag inte påstå att du är.

Tack slackern.
Du är den enda som varit snäll mot mig här på forumet.
Gud välsigne dig.
Jag vet ju att Gud älskar mig, men i människors ögon är jag värdelös.

Det är i så fall för att de är blinda.
Alla personer som försöker göra gott och utför goda handlingar är värdefulla.
:-)Hug

av **elle** » 2019-09-30 12:43:08

bimsel skrev:Jag vet att det i samhället är en sanning att all typ av social sysselsättning är något bra och gör gott för hälsan men det är verkligen inte så för mig mer än i väldigt små doser och inte på samma ställe och definitivt inte med tvång varken direkt eller indirekt så mycket har jag fattat nu.

Social sysselsättning kan leda till uttmatningsmardröm. Andra vill tala om för en människa vad som är bra för henne. Det är en fälla.

bimsel skrev:Jag vet inte om jag har autism, men om jag förstår det rätt så är det inte så ovanligt att man har både add och autism - stämmer detta förresten?

Själv har jag båda diagnoser, så ja, det stämmer.

Förresten, tack för ett intressant inlägg.

av **Teagirl** » 2019-10-15 19:09:29

Jag hade aktivitetsfältet King till jag blev 30, sökte sjukersättning men fick avslag och levde på sjukpenning i särskilda fall eftersom jag ute jobbat något.

Sökte igen, läkaren och jag skrev intyget tillsammans och det blev bra. FK var ändå tveksamma och skickade mig till en utomstående läkare som bara jobbar med utredningar av arbetsförmågan och hon var tvårbestämd på att jag inte ska jobba, att det är skadligt för mig och omöjligt. Så efter ca 7 månader blev jag äntligen beviljad sjukersättning. Läkaren vid senaste utredningen vände ut och in på hela mig, hon sa att hon hade gjort 30 utredningar och bara satt en enda 4 på skalan 0-4 där fyra är att förmågan är helt nedsatt i arbetssituaioner och livet i allmänhet. En enda gång av alla dom 30, jag fick två fyror... Det var så skönt att bli śedd och lyssnad på och hennes intyg tror jaga var det som hjälpte mig. Det var min handläggare på FK som skickade mig dit. Hon sa att hon ser mitt behov men det är ju inte hon som tar beslutet så hon skickade mig vidare. Så den möjligheten finns, jag visste inte alls om det innan

Hoppas allt löser sig men kom ihåg att det är en lång process och du har ännu inte fått diagnosen. Jag klarar till exempel inte att gå på kurser för oss sjuka, orkar inte vara social längre stunder, klarar ca 1-2 timmar med vänner och familj men oftast bara en enda sak per dag.

av **RSD555** » 2019-10-15 19:54:11

Om man inte klarar av att jobba/söka jobb, om man blir stressad och utbränd, kan man åka till psykakuten och be om att få bli inlagd. Om man inte ser drogad eller farlig ut så hamnar man på en fin avdelning med normala människor.

När man är inlagd får man bra tid och möjligheter diskutera sina problem med läkare.

Efter det är det lättare få stöd och sjukpenning. Om läkare tycker man ska fortsätta jaga jobb och om man då återigen drabbas av stress och självmordstankar så måste man be om att få bli inlagd igen. Det är därför såna avdelningar finns och det handlar inte om att man luras eller utnyttjar systemet.

Förr eller senare inser vården då att det bästa för alla är att bevilja sjukpenning.

av **Teagirl** » 2019-11-04 11:31:31

RSD555 skrev:Om man inte klarar av att jobba/söka jobb, om man blir stressad och utbränd, kan man åka till psykakuten och be om att få bli inlagd. Om man inte ser drogad eller farlig ut så hamnar man på en fin avdelning med normala människor.

När man är inlagd får man bra tid och möjligheter diskutera sina problem med läkare.

Efter det är det lättare få stöd och sjukpenning. Om läkare tycker man ska fortsätta jaga jobb och om man då återigen drabbas av stress och självmordstankar så måste man be om att få bli inlagd igen. Det är därför såna avdelningar finns och det handlar inte om att man luras eller utnyttjar systemet.

Förr eller senare inser vården då att det bästa för alla är att bevilja sjukpenning.

Jag har varit inlagd många, många gånger men jag tänker att det inte riktigt är för att få sjukpenning som man "väljer" att åka till akuten, där handlar det om att rädda dom som utgör en fara för sig själv eller andra eller om man mår så dåligt att man har svårt att klara sig själv t.ex. om man är djupt deprimerad, har stark ångest, självmordstankar och jag har varit inlagd både för depression ett par gånger och många gånger för anorexi. Ofta är det ett högt tryck och dom tar inte in någon som inte är väldigt sjuka. I min region är det i princip alltid överlagt och mer patienter än vad det finns plats för.

Ser dock att du skrivit även ångest och självmordstankar utöver att man kan åka dit och be om att bli inlagd och där håller jag ju fullt med dig. Och jag hoppas verkligen att läkaren och FK fattar hur man mår innan det ska bli så illa.

Jag fick göra många utredningar innan jag fick sjukersättning trots att jag haft aktivitetsersättning och sjukpenning sen jag var 19 år. Första gången jag sökte skrev läkaren ett uselt intyg. hoppade över ungefär 10 av mina inläggningar med LPT och 3 gånger på behandlingshem och 10 gånger dagvård och 15 år i öppenvården och väldigt, väldigt tungt medicinerad.

Andra gången var jag med när läkaren skrev intyget och hjälpte till, jag fyllde i ordentligt på min blankett men ändå var FK inte övertygade. Jag fick gå till en konsulterande oberoende läkare och hon bedömde min arbetsförmåga till helt nedsatt med ingen chans till rehabilitering pga min AST diagnos. Fortfarande var FK inte nöjda så deras egna läkare gjorde ytterligare en bedömmnning, totalt tog det 5-6 månader att få besked och jag fick äntligen sjukersättningen. Så om man verkligen inte klarar att jobba eller studera så ska man stå på sig, överklaga om dom nekar, söka igen om don avslåt överklagan, kanske byta läkare osv.

Sen är det väldigt viktigt att dom ser om man kan vara ute i arbetslivet eller om man inte klarar av något jobb på arbetsmarknaden för annars säger dom att man har arbetsmöjlighet inom den branschen och stämmer det är det ju bra men om man inte håller men är det frustrerande. Man ska också genomgått behandlingar och försökt rehabilitering och olika behandlingsformer.

Hur går det för dig? Det var ju ett tag sen du startade tråden. Har det löst sig för dig?