Hej alla!

Jag är ny här, har asperger och funderar mycket kring det här med hunger och mättnad. Jag känner ofta hunger, men jag känner väldigt sällan någon mättnad. Är det här någonting som någon känner igen sig i?
Jag tränar mycket och har rätt bra koll på hur mycket jag ska äta, men jag känner mig ändå i princip aldrig mätt när jag har ätit.

Här är en annan tråd om hunger -

matproblem-kanner-inte-hunger-t13348.html

HelenaC skrev:Hej alla!

Jag är ny här, har asperger och funderar mycket kring det här med hunger och mättnad. Jag känner ofta hunger, men jag känner väldigt sällan någon mättnad. Är det här någonting som någon känner igen sig i?
Jag tränar mycket och har rätt bra koll på hur mycket jag ska äta, men jag känner mig ändå i princip aldrig mätt när jag har ätit.

Om du äter så mycket "som man skall" kommer du inte känna dig mätt. Vi är skapta för att leva i en nästan ständig matbrist, där man plötsligt får tillgång till mycket mat tex. när familjen dödat en mammut, och då skall vi äta oss riktigt proppmätta. Dagens jämna tillgång till mat är inte naturlig. Därför blir man sällan mätt, åtminstone inte medan man äter, kroppen måste vara redo för att ta emot mycket mat om det skulle råka finnas tillgängligt. Men om man stoppar ändå och väntar en stund så brukar mättnadskänslan komma, åtminstone för mig.

Tack så mycket för era svar!

Huggorm: du har så rätt, men det är så frustrerande att fortfarande känna hunger när jag precis har ätit och ”borde” vara mätt. Jag brukar vänta på någon mättnadskänsla, men den kommer typ aldrig

Har vare sig hunger eller mättnad. Tror inte mina hungersignaler går fram, hade hunger och mättnad som barn och ungdom. Jag känner enbart hunger på att jag blir svag och inte funkar lika bra. Så jag glömmer att äta. Tror inte det är någon fara om man inte är underviktig eller har en ätstörning. För man kan bara kalla det periodisk fasta så är man på en hipp, nymodig diet!

Sedan känner jag mig inte mätt heller. Mätt kan jag bli på en buffé, går ett par gånger om året och verkligen frossar loss. Då blir jag mätt på det sättet att magen inte kan ta emot mera mat och jag kan knappt röra mig.

Men i vardagen så blir jag inte mätt. När jag väl börjar äta, får jag ofta en slags hungerkänsla. Den känns inte som vanlig hunger men känns som en vilja att äta om det förstås. Den viljan tar direkt inte slut. Utan jag får bestämma vad som ä rimligt att äta. Ofta lagar jag så att det ska bli lagom. Sedan kan jag laga mera om det är dagens enda mål. Men även om jag inte blir mätt, så kan jag i vissa fall bli nöjd på något vis och känna att det var lagom med mat, men det är rätt sällan, och då lite över vad som är rätt mängd för mig att äta.

https://www.bbc.co.uk/teach/whats-the-r ... ou/zrwymfr

Här finns ett test som visar på vad man är för ätartyp.

Jag är en feaster. Det känns ganska tillbaka till människans rötter. Äter sällan, gjord för matbrist och då och då mycket mat, så som Huggorm beskriver.

Min kompis är en emotional eater och constant craver. Hon tänker hela tiden på mat. Är alltid hungrig. Men kan äta sig mätt. Jag tycker det verkar vara jobbigt att alltid vara hungrig. Hon äter även som tröst och framförallt av uttråkning. Hon tycker mesta maten hon äter är jättegod. Jag är tvärtom, jag tycker illa om den mesta maten, inte så att jag är kräsen, äter "allt", men ingen mat är så där WOW som vissa tycker om sin favoritmat. Att de blir helt lyckliga när de får äta den. Skulle vilja vara lite så, mera njutare av mat.

Jag tror jag är en emotional starver om det begreppet skulle funnits. Om det är minsta stress i dagen så kan jag inte äta förrän på kvällen iallafall.

Men jag tror att vissa har mer hunger- och mättnadssignaler. Finns två olika mätbara substanser i kroppen som signalerar detta. Så jo det finns. Men funkar säkert olika för olika människor.

Och jag vet ju att jag var både hungrig och mätt som barn. En anledning till att jag inte känner hunger tror jag är att jag pga sjukdom faktiskt ofta struntar i att känna efter och då kan det gå så långt att det inte går att känna känslan, även om man försöker. En annan anledning var att vi åt så lite när jag var barn, men alltid på klockslaget samma tid. Så jag tror att med friheten att få äta när jag ville, försvann hungerkänslorna, finns ingen anledning att känna hunger om man ändå inte matar kroppen. Jag tror det är lite för aspergern jag inte riktigt är i kontakt med min kropp. Om jag skulle ta Ritalin en dag, så känner jag samma hunger som när jag var barn, och samma mättnadskänsla med. Den medicinen verkar återställa vissa av kroppens signaler för mig. Känns jättekonstigt!

Jag äter när jag är hungrig, inte för att någon i en tidning eller på tv har sagt att man ska äta hem gånger om dagen.

Huggorm skrev:Vi är skapta för att leva i en nästan ständig matbrist, där man plötsligt får tillgång till mycket mat tex. när familjen dödat en mammut, och då skall vi äta oss riktigt proppmätta. Dagens jämna tillgång till mat är inte naturlig. Därför blir man sällan mätt, åtminstone inte medan man äter, kroppen måste vara redo för att ta emot mycket mat om det skulle råka finnas tillgängligt.

Mycket bra skrivet!

Huggorm skrev:Vi är skapta för att leva i en nästan ständig matbrist, där man plötsligt får tillgång till mycket mat tex. när familjen dödat en mammut, och då skall vi äta oss riktigt proppmätta. Dagens jämna tillgång till mat är inte naturlig. Därför blir man sällan mätt, åtminstone inte medan man äter, kroppen måste vara redo för att ta emot mycket mat om det skulle råka finnas tillgängligt. Men om man stoppar ändå och väntar en stund så brukar mättnadskänslan komma, åtminstone för mig.

Ständig matbrist krymper väl magsäcken?
Då är det inte konstigt om man blev proppmätt snabbt när man väl hade mammuten att kalasa på.

elle skrev:Jag äter när jag är hungrig

Jag försökte köra detta ett tag, tänker att förr eller senare säger kroppen väl till. Nähä, den gjorde inte det! Så jag äter minst en gång om dagen för att det känns vettigt.

Att äta fem gånger om dagen har jag aldrig gjort. Då hinner man ju bara med att äta.

jag kör periodiskt fasta att jag behöver minst äta 8h om dagen

på psykosmedicinen tror man att man e hungrigare än man är och blir tjock som engris

därför har ja en bild från 2013 innan "vården" förstört min vackra kropp

Låter som leptinresistens. Leptin är ditt mättnadshormon. Grelin är ditt hungers hormon och leptin är ett mättnadshormon..
Det påverkas bl.a. insulin och glukagon, metabola hormon som påverkas av din energistatus.
Idag som några här påpekat lever vi på ett onaturligt sätt, dvs i en evolutionär mismatch.

De flesta människor har en metabolism som är till största delen glukosdriven eftersom man äter för ofta och för mycket kolhydrater.

Våra förfäder var med större sannolikhet oftare i ett fettdrivet metabolt tillstånd, ketosis pågrund av dels vad de åt och dels hur sällan de hade tillgång till daglig föda.

När man äter ofta och mer kolhydrater och protein och mindre fett försätts kroppen i ett insulinresistent tillstånd. Leptinresistens är inte alls ovanligt i samklang med detta.

Dvs att korrigera det skulle man behöva äta mer sällan.
Kanske 1 eller högst 2 ggr per dag, gärna i ett begränsat tidsfönster, säg typ 6 timmar.

Träningen bör också läggas om till att fokusera mer på stora muskelgrupper eftersom detta förbättrar insulinkänslighet mycket. Kardio är onödigt för detta ändamål, om något kan det snarare höja stresshormon som kortisol och göra att man inte förbättrar sin metabolism.

Sömn påverkar också metabolism och hunger och mättnadshormon. Prioritering av sömn görs med fördel.

Det snabbaste sättet att återställa sin metabola hälsa är dock fasta.

Sedan när man äter är det vettigt att äta mindre socker och kolhydrater och prioritera bra fett i riktig mat.
Socker och snabba kolhydrater har en negativ effekt på metabolt relaterade hormon.

Bra fetter och en moderat nivå av protein från kvalitativa källor återställer hormonell balans.


Kalorirestriktion är ingen bra idé. Det gör en bara hungrig och bromsar ner metabolism hastighet om det görs en längre period.

Det är mycket smartare att fasta och minska tidsfönstret när man äter och att se över makronutrienterna sådant att kolhydraterna och sockret får mindre andel av totalen.
Fett är inget att vara rädd för.
Det är bara en myt att mättat fett är dåligt.

Kolhydrater kan användas strategiskt när man inte har metabola problem.
Men det är en annan femma

omnicoder skrev:Våra förfäder var med större sannolikhet oftare i ett fettdrivet metabolt tillstånd, ketosis pågrund av dels vad de åt och dels hur sällan de hade tillgång till daglig föda.

Beroende på var de bodde åt de säkerligen någon form av frukt och bär, och olika sorters "gräs" och vattenväxter. Sådant de jagade innehöll definitivt rätt mycket proteiner, mycket av det var nog inte jättemycket fett. T o m feta fiskar har låg fetthalt, mycket av lättjagat vilt är magert.

Men säkerligen åt de inte fem mål om dagen. Förmodligen åt de dagens stora mål på kvällen då dagen var slut. Vilket får mig att ifrågasätta om det verkligen är så farligt att äta ganska nära man somnar. Men de säger till oss att vi nästan ska lägga oss hungriga.

Fasta är bra för mycket men tror inte riktigt det kan fixa hunger- och mättnadskänslor. Men ja, bra sömn är viktigt, och att inte äta en massa socker.

Men sedan tror jag oxo att iallafall vissa aspergare är okänsliga eller överkänsliga för vissa av kroppens signaler. Man får mer eller mindre acceptera det.

kiddie skrev:Men sedan tror jag oxo att iallafall vissa aspergare är okänsliga eller överkänsliga för vissa av kroppens signaler. Man får mer eller mindre acceptera det.

Jag tror att jag är överkänslig där. Jag känner mer hunger än jag ”borde”. Jag försöker acceptera det, men det är så otroligt svårt att känna ständig hunger...

kiddie skrev:

omnicoder skrev:Våra förfäder var med större sannolikhet oftare i ett fettdrivet metabolt tillstånd, ketosis pågrund av dels vad de åt och dels hur sällan de hade tillgång till daglig föda.

Beroende på var de bodde åt de säkerligen någon form av frukt och bär, och olika sorters "gräs" och vattenväxter. Sådant de jagade innehöll definitivt rätt mycket proteiner, mycket av det var nog inte jättemycket fett. T o m feta fiskar har låg fetthalt, mycket av lättjagat vilt är magert.

Men säkerligen åt de inte fem mål om dagen. Förmodligen åt de dagens stora mål på kvällen då dagen var slut. Vilket får mig att ifrågasätta om det verkligen är så farligt att äta ganska nära man somnar. Men de säger till oss att vi nästan ska lägga oss hungriga.

Fasta är bra för mycket men tror inte riktigt det kan fixa hunger- och mättnadskänslor. Men ja, bra sömn är viktigt, och att inte äta en massa socker.

Men sedan tror jag oxo att iallafall vissa aspergare är okänsliga eller överkänsliga för vissa av kroppens signaler. Man får mer eller mindre acceptera det.

Om vi säger så här, jag tror inte mammutar var nyckelhålsmärkta.
Om man tittar på vilka djur som levde för hundratusentals år sedan innan vi utrodade dem så ser man en megafauna inklusive mamutar som var mycket feta. Så jo, fett är definitivt evolutionärt anledningen till att vi har stora hjärnor och kan skriva här idag!
Jag tror inte heller gräs är en evolutionärt effektiv föda som homo-genus valde att äta, går att titta på ett metabolt och anatomiskt argument för detta som är svårt att komma runt.


Fasta fixar både hunger och mättnadskänslor. Det faller naturligt eftersom man förbättrar sin metabolism och i sin tur korrigerar hormonbalans i synnerhet kring just mättnad och hunger.
Det finns nof studier kring det. Leptin och grelin är ju tacksamma metriker att ställa mot en sådan forskningsfråga.
Av egen erfarenhet kan jag även intyga att det funkar.
Förövrigt är väl sömnen den enda fasta som den moderna människan idag genomför regelbundet, såvida vi inte äter i sömnen.

Sömnen är också viktig för hormonbalans (och därmed även leptin och grelin) och metabolism.
Sömnbrist kan ju ge temporär insulinresistens som i sin tur ökar grelin.
Men Fasta korrigerar metabolism och det är alltså även mättnads och hungerskänslor.

HelenaC skrev:Hej alla!

Jag är ny här, har asperger och funderar mycket kring det här med hunger och mättnad. Jag känner ofta hunger, men jag känner väldigt sällan någon mättnad. Är det här någonting som någon känner igen sig i?
Jag tränar mycket och har rätt bra koll på hur mycket jag ska äta, men jag känner mig ändå i princip aldrig mätt när jag har ätit.

Kan känna igen mig lite i det där med hur jag var förut när jag hade väldigt mycket ångest och oroade mig för i princip allt.

Så länge du inte ser ut som en koncentrationsläger fånge så är det inget fel på dig.

Fett och proteiner som lax och annan det fisk och ost och grädde brukar funka som bra mättnad för mig.

Så länge man håller vikten någorlunda är allt som det ska.

kiddie skrev:

omnicoder skrev:Våra förfäder var med större sannolikhet oftare i ett fettdrivet metabolt tillstånd, ketosis pågrund av dels vad de åt och dels hur sällan de hade tillgång till daglig föda.

Beroende på var de bodde åt de säkerligen någon form av frukt och bär, och olika sorters "gräs" och vattenväxter. Sådant de jagade innehöll definitivt rätt mycket proteiner, mycket av det var nog inte jättemycket fett. T o m feta fiskar har låg fetthalt, mycket av lättjagat vilt är magert.

Men säkerligen åt de inte fem mål om dagen. Förmodligen åt de dagens stora mål på kvällen då dagen var slut. Vilket får mig att ifrågasätta om det verkligen är så farligt att äta ganska nära man somnar. Men de säger till oss att vi nästan ska lägga oss hungriga.

Fasta är bra för mycket men tror inte riktigt det kan fixa hunger- och mättnadskänslor. Men ja, bra sömn är viktigt, och att inte äta en massa socker.

Men sedan tror jag oxo att iallafall vissa aspergare är okänsliga eller överkänsliga för vissa av kroppens signaler. Man får mer eller mindre acceptera det.

Jag håller med. Har en kompis som äter ett stort mål på kvällen och det funkar ändå bra för honom.
Man får testa vad som funkar för en själv.

Jag son har dålig ekonomi måste helt enkelt lära mig att stå ut med hungers känslor ibland.

Håller också med att man inte ska fokusera allt på mat.
Finns andra saker att göra också.

Men jag brukar bli svag om jag inte äter (okej jag slarvar en del med maten jag med. Men äter i alla fall hyfsat ibland)

Dagens obegränsade tillgång till mat ksk inte alltid är av godo.

För mig är mat ganska ointressant, ett nödvändigt måste. Lyssnar förvånat när kompisar (som inte har AS) pratar entusiastiskt om vad de ska äta till middag, eller vad de har ätit till lunch. Hur kan de vara så intresserade av detta, tänker jag då, att de lägger tid och engagemang på sånt som man stoppar in i ena ändan, och som sen ändå bara kommer ut i den andra, och dessutom genererar en massa disk ...
Jag inser att det här med gastronomi inte är min grej. Och visst, jag fattar att jag har missat ett sätt att njuta. Men ofta håller jag på med något projekt som drar ut på tiden, för att det är intressant och roligt och absorberande, och vips - så har det varit middagsdags för två timmar sen!
Jag känner plötsligt att jag är nere på fälgarna! Först då känner jag hunger, börjar frysa av bränslebrist.
Och då stoppar jag snabbt i mig vad som helst (utom djur och helst utan E-tillsatser).
Försöker dock "äta ordentligt" periodvis om jag ser att jag går ner i vikt.

Baba Jaga skrev:Lyssnar förvånat när kompisar (som inte har AS) pratar entusiastiskt om vad de ska äta till middag

Har kompisar med NPF som också diskuterar mat och har favoriträtter. Jag önskar att jag kunde bli lika glad av mat. De är helt öööverlyckliga av en bit tårta lixom! Fattar inget...

Inget är så gott som de påstår.

Dessutom så när man blir äldre så tröttnar man ju på all mat.

kiddie skrev:

Baba Jaga skrev:Lyssnar förvånat när kompisar (som inte har AS) pratar entusiastiskt om vad de ska äta till middag

Har kompisar med NPF som också diskuterar mat och har favoriträtter. Jag önskar att jag kunde bli lika glad av mat. De är helt öööverlyckliga av en bit tårta lixom! Fattar inget...

Inget är så gott som de påstår.

Dessutom så när man blir äldre så tröttnar man ju på all mat.

Det är väl bra att du inte gillar skräpmat!
Ju mer man varierar sin mat, desto mer äter man. Om det är bra är ju en annan fråga.
Det är smartare att äta konsekvent, dvs samma åtminstone i perioder.

omnicoder skrev:Det är väl bra att du inte gillar skräpmat!

Beror lite på typ av skräpmat. Shawarma med mycket grönsaker till och stark sås känns fortfarande rätt gott. Beror nog på dels att det är mycket krydda, och sedan väldigt olika fräscha smaker av grönsakerna.

Men jo, det är absolut variationen som ger aptit. Jag får mycket bättre aptit av utemat eller mat som andra lagat, för mat man själv lagar tenderar ju att smaka "samma". Utemat som smakar "samma" har jag även svårt för. Typ asiatisk mat som är precis samma i smaken mellan olika restauranger.

Det som man kan tycka är positivt, att man inte har så mycket aptit, kan ju ses som negativt med. Man missar ju en glädje i livet om man är rätt nollställd inför mat. Jag skulle oxo ibland vilja uppleva att inte kunna låta bli viss mat. För mig är det så främmande. Så kanske jag kände upp till tonåren. Då trodde jag definitivt inte att jag skulle bli en sådan som hällde upp lite chips i en skål, vek ihop påsen och satte i skåpet och sedan var det bra så. Jag fattade inte hur sånt gick till. Fast jag har inga riktiga känslominnen hur det var.

Fast skulle inte vilja vara fast i matmissbruk. Då skulle jag vara ännu tjockare än vad jag är. Har alltid BMI-mässigt legat på vad de kallar övervikt, typ mellan normal och tjock. Ett tag när jag började med Ritalin så hamnade jag faktiskt på fetma ett tag. Folk tror att man automatiskt blir smal för att man inte är matfixerad eller äter jättemycket. Men det är mer att kroppen bestämmer hur tjock den ska vara och går man under det så tappar man bara energi istället.

omnicoder skrev:Det är väl bra att du inte gillar skräpmat!

Beror lite på typ av skräpmat. Shawarma med mycket grönsaker till och stark sås känns fortfarande rätt gott. Beror nog på dels att det är mycket krydda, och sedan väldigt olika fräscha smaker av grönsakerna.

Men jo, det är absolut variationen som ger aptit. Jag får mycket bättre aptit av utemat eller mat som andra lagat, för mat man själv lagar tenderar ju att smaka "samma". Utemat som smakar "samma" har jag även svårt för. Typ asiatisk mat som är precis samma i smaken mellan olika restauranger.

Det som man kan tycka är positivt, att man inte har så mycket aptit, kan ju ses som negativt med. Man missar ju en glädje i livet om man är rätt nollställd inför mat. Jag skulle oxo ibland vilja uppleva att inte kunna låta bli viss mat. För mig är det så främmande. Så kanske jag kände upp till tonåren. Då trodde jag definitivt inte att jag skulle bli en sådan som hällde upp lite chips i en skål, vek ihop påsen och satte i skåpet och sedan var det bra så. Jag fattade inte hur sånt gick till. Fast jag har inga riktiga känslominnen hur det var.

Fast skulle inte vilja vara fast i matmissbruk. Då skulle jag vara ännu tjockare än vad jag är. Har alltid BMI-mässigt legat på vad de kallar övervikt, typ mellan normal och tjock. Ett tag när jag började med Ritalin så hamnade jag faktiskt på fetma ett tag. Folk tror att man automatiskt blir smal för att man inte är matfixerad eller äter jättemycket. Men det är mer att kroppen bestämmer hur tjock den ska vara och går man under det så tappar man bara energi istället.

kiddie skrev:

omnicoder skrev:Det är väl bra att du inte gillar skräpmat!

Beror lite på typ av skräpmat. Shawarma med mycket grönsaker till och stark sås känns fortfarande rätt gott. Beror nog på dels att det är mycket krydda, och sedan väldigt olika fräscha smaker av grönsakerna.

Men jo, det är absolut variationen som ger aptit. Jag får mycket bättre aptit av utemat eller mat som andra lagat, för mat man själv lagar tenderar ju att smaka "samma". Utemat som smakar "samma" har jag även svårt för. Typ asiatisk mat som är precis samma i smaken mellan olika restauranger.

Det som man kan tycka är positivt, att man inte har så mycket aptit, kan ju ses som negativt med. Man missar ju en glädje i livet om man är rätt nollställd inför mat. Jag skulle oxo ibland vilja uppleva att inte kunna låta bli viss mat. För mig är det så främmande. Så kanske jag kände upp till tonåren. Då trodde jag definitivt inte att jag skulle bli en sådan som hällde upp lite chips i en skål, vek ihop påsen och satte i skåpet och sedan var det bra så. Jag fattade inte hur sånt gick till. Fast jag har inga riktiga känslominnen hur det var.

Fast skulle inte vilja vara fast i matmissbruk. Då skulle jag vara ännu tjockare än vad jag är. Har alltid BMI-mässigt legat på vad de kallar övervikt, typ mellan normal och tjock. Ett tag när jag började med Ritalin så hamnade jag faktiskt på fetma ett tag. Folk tror att man automatiskt blir smal för att man inte är matfixerad eller äter jättemycket. Men det är mer att kroppen bestämmer hur tjock den ska vara och går man under det så tappar man bara energi istället.

Fel. Människan har en tillräckligt utvecklad fronttallob för att ta kommando över vad som händer med kroppen.