Jag vet inte om många här har samma problem. För mig började det nog redan i tonåren och har sedan fortsatt. Fast idag hanterar jag det mycket bättre och lyckas bryta tvångsbeteendet/ticset efter varierande grad av ansträngning. Oavsett vad så tar det på krafterna och känns irrelevant och onödigt.
Jag vet inte vad jag ska kalla det så jag säger "upphakningar"

Något som alltid varit en störning för mig är att jag ska förstå allt. Läser jag en artikel i tidningen, en bok eller ser på en film, vill jag hänga med i allt och efteråt kunna redogöra för mig själv vad jag läst/sätt.
Kan bli enormt störd om jag upplever att jag inte gör det till hundra procent. Som någon slags perfektionist lever i mig som vill veta allt. Det här förstör många gånger njutningen av att bara se och läsa i frihet.
Och jag är fullt medveten om att jag kan redogöra för den övergripande handlingen de gånger jag lyckas koppla bort det här "förstå-kravet" och kan vara så lycklig då det händer.
Och det är konstigt, fast man är så medveten om sig själv så tränger de här tankarna om att förstå allt ändå på. Som tur är har jag dock lärt mig att acceptera att det inte går och lyckas alltmer tränga undan det och bara njuta i stunden. Men, det är ändå för ofta som jag behöver handskas med att ställa in mig mentalt på att inte fokusera på att förstå.

Och det handlar inte bara om att jag vill förstå saker. Lyssnar jag på musik vill jag känna hela musiken intill varje stråk. Jag brukar till exempel lyssna minst 30 minuter varje dag på musik jag aldrig hört då jag tycker det är roligt att vidga vyerna. Men då sitter jag allt för ofta och känner att jag inte hör musiken til fullo, som om jag vill kunna redogöra för mig själv exakt hur låten gått efter jag hört den. Det är ju en omöjlighet om det är första gången man hör den, men ändå stör jag mig på att jag inte lyckas.

Kan också känna ett slags behov av att all musik bör ligga på samma ljudnivå. Har jag valt en volym blir jag störd om vissa låter varierar i tydlighet. Och jag tappar förmågan att bara njuta av musiken.
När jag sedan läser böcker eller tidningar vill jag gärna att texten ska uppleves med samma tydlighet på varje sida. Och då jag ser bättre på vänster öga pga ögonsjukdom på höger öga, blir jag störd när jag ser bättre med vänster och försöker "se lika bra med höger". Fast det är en total omöjlighet här också.

Jag vet inte vad det här handlar om. Har relativt nyligen fått min aspergerdiagnos och inte satt mig in i alla dess delar som man kan ha. Men det är som om jag vill att saker ska vara konstanta och lika. Och att blir till någon slags irritation då det inte är så.

Kan tex också känna att alla kläder ska lukta likadant. Gillar inte om de har olika lukt, blir stressad/orolig av det. Och om vissa tröjor är kortare i längden än andra blir jag störd, för vill att alla ska ha samma passform.

Man kan säga att jag har svårt att njuta och bara vara. Det är som om jag hela tiden är påkopplad och medveten om detaljer. Ibland är jag glad för det, men dagligen är det ett hinder i saker som bör ske automatiskt och utan eftertanke.
Det lättasta sättet att mota bort de här tankarna är att våga vara i dem. Tex läsa den där boken fast jag uppelver texten som tydligare på ena ögat. För gör jag det, kan det ibland bli så att jag bara läser på för att det är kul och jagglömmer bort att bokstäverna är olika tydliga.
Då är jag ofta glad efteråt. För då var jag i automatik. Och i automatik är jag som mest naturligt påkopplad.

Någon som känner igen sig, behöver inte handla om samma saker som för mig, men som har liknande problem med samma eller andra saker?

Det finns så många olika autistiska egenheter, både bra och mindre bra...

Att saker är konstanta gör ju att de känns trygga. Och att automatisera är ju något som aspies säjs vara mindre bra på. För oss kan alla situationer kännas som första gången, även om vi varit där förut.
Själv hakar jag upp mig när jag läser tidningen. Bläddrar till nästa sida - och inser att jag inte snappat hela texten i t.ex. en annons. Då måste jag bläddra tillbaka och läsa igen. Vad jag nu ska med den infon till (om en viss typ av bildäck t.ex. när jag inte ens har körkort ...)
Det är något slags beredskap, tror jag. Ifall någon framöver råkar fråga mig vilka däck som är bäst, så vill jag kunna hjälpa till!
Mitt huvud är fullt av en massa "värdelöst vetande" - men det kan ju komma till nytta i ett skarpt läge. Det har faktiskt hänt. Man vet aldrig ...

Vissa saker kan vara autistiska och vissa saker kan vara tvångsmässiga. Har båda och tycker de känns olika. Perfektionismen upplever jag som "autistisk".

Jag vet inte riktigt hur, men jag har tappat det kravet att jag ska förstå allt jag läser. Ett tag läste jag gärna extremt fort och ville bara hitta just det jag var ute efter. Men sedan så blev det så att jag kunde inte läsa t ex på Wiki utan att förstå allt. Förstod jag inte, så gick jag tillbaka och läste om massor, jag kände att det var jätteviktigt att jag förstod. Jag lyckades t o m hamna i någotslags annat sinnestillstånd när detta hände, svårt att förklara.

Så jag kunde inte släppa wikiartikeln förrän jag både förstått och tagit till mig allt. Jag ville ju ha informationen så det var väl bra, men sättet var plågsamt, men jag kände att jag måste verkligen. Allt som var oavslutat gnagde så fruktansvärt.

Jag vet inte varför det gick bort och jag har inte jättemycket perfektionism på andra områden heller. Det är väldigt skönt. Särskilt är det skönt att inte hamna i nästan en trancekänsla där huvudet känns helt luddigt, troligen för att jag öser på med för mycket info.