Hej alla,

hur hanterar ni stress och föräldraskap? Min man har sannolikt atypisk autism (många likheter med vår äldste son, som fick den diagnosen för flera år sedan) och han har svårt att klara av de krav som jobb, föräldraskap, husägande etc bär med sig.

Jag försöker anpassa och skala ned förväntningarna och avlasta så gott det går, men han är ändå arg och stressad och får rejäla mentala dippar med jämna mellanrum. Det går delvis utöver mig och barnen i form av irritation, krav på tystnad, skäll och tjafs. När dipparna inträffar har han ingen förmåga att se sin egen roll i det hela. Jag försöker få honom att förstå att han behöver hjälp, inte minst för att se sina egna gränser så att hans humör inte går ut över resten av oss. Barnen drar sig undan och blir arga när han blir plötsligt arg på dem för småsaker, vilket gör honom ledsen och besviken och ökar stressen, etc.

Enligt honom är det ständigt något utifrån som påverkar. Barnen har varit jobbiga, han har varit förkyld eller haft ont i huvudet eller ryggen eller har sovit dåligt, jobbet är stressigt. Han sover dåligt, olika tider varje natt, men vägrar ta hjälp av t ex en sömnexpert, det är alltid något nytt skäl till att han sovit illa just den senaste natten. "Det är ju inte konstigt att jag inte har sovit, med tanke på hur stressigt det var i går." Om jag då påpekar att detta varit ett återkommande problem i över femton år hos honom, medan jag oftast sover bra, oavsett stressen, då blir han ännu argare. "Det får aldrig vara något utifrån, det är alltid mig det är fel på!"

Det är nästan aldrig - möjligen någon gång i kvartalet - som han ligger på plus energimässigt, det vill säga vaknar glad en helgdag och vill ta tag i något av alla nödvändiga projekt i trädgården eller hitta på något med familjen. "Neutrala" dagar, dvs dagar där han funkar och är på okej humör bara jag är den som går upp först på morgonen, är drivande och styr upp och hanterar konflikter och sköter det mesta av ruljansen (och låter honom dra sig undan och vila en del av dagen) det har vi en hel del. Sedan har vi usla dagar, när han får sovmorgon (det har han varje helgdag), går upp och ser ut som ett åskmoln, gnäller och klagar över allt och till sist gömmer sig i källaren alternativt blir oproportionerligt arg på mig eller barnen, skäller och svär och anklagar oss för att vara dumma i huvudet och allmänt hemska människor.

Det är som att han inte har någon självinsikt. Han sätter gärna igång projekt som sedan blir liggande, t ex mindre renoveringsprojekt i huset eller trädgården. Tar sovmorgon och många timmar till egna hobbies och samlingar, men blir arg när jag inte klarar av mentalt att BÅDE ta hand om tre barn (varav ett som ibland kan må rätt dåligt på grund av ovan nämnda atypiska autism plus OCD) större delen av trädgårdsarbetet, nästan all matlagning, matinköp, städ och planering - semestrar, kalas, kläder, fritidsaktiviteter, läkarbesök, möten på skolan, friluftsdagar, helgdagar - PLUS alltid vara mentalt på topp och glad och trevlig, orka distrahera barnen, få dem lugna och tysta och samtidigt stötta honom när han mår dåligt. Om jag är akut sjuk, t ex i magsjuka, klarar han oftast av att ta familjeruljansen, men sedan är han så trött att jag - så fort jag står på benen - får ta ett extra ansvar.

Jag funderar regelbundet på skilsmässa, men dels älskar jag och barnen honom - när han inte mår dåligt har vi det jättebra ihop - dels vet jag inte hur väl han skulle klara av att ta ansvar för barnen på egen hand.

Ni som är föräldrar - vad har ni fått för hjälp? Har ni fått någon slags stöd för att klara av stressen som varit effektivt för er? Har ni några strategier som verkligen hjälper?

Du låter som en av mina polare har det, fast från andra sidan så att säga. Han får sällan ledigt från familjen, nästan varenda dag är det någon som ska skjutsas, var och varannan helg är det nåt sportevenemang som hela familjen (hennes beslut alltså) måste vara med på - fastän ungen som ska spela egentligen kunde åka med någon andra iallafall fyra gånger av fem. Hans bättre hälft drar igång med projekt som dom ska göra men som han sen får slutföra och hon kräver att han ska göra en massa i trädgården trots att han inte har nåt som helst intresse för det.
Jag är inte förvånad att han dragits med utmattningssymptom i flera år och tidigare haft att par dito-depressioner.

Att ha samma energidepåer, är ett stort dilemma för många par, när ena parten är mer energisk. Att hitta balans är svårt, kan ofta behöva rådgivning, samtalsterapi etc. Det är inget man behöver skärmas för eller så...

nallen skrev:Du låter som en av mina polare har det, fast från andra sidan så att säga. Han får sällan ledigt från familjen, nästan varenda dag är det någon som ska skjutsas, var och varannan helg är det nåt sportevenemang som hela familjen (hennes beslut alltså) måste vara med på - fastän ungen som ska spela egentligen kunde åka med någon andra iallafall fyra gånger av fem. Hans bättre hälft drar igång med projekt som dom ska göra men som han sen får slutföra och hon kräver att han ska göra en massa i trädgården trots att han inte har nåt som helst intresse för det.
Jag är inte förvånad att han dragits med utmattningssymptom i flera år och tidigare haft att par dito-depressioner.

Haha. I det här fallet är det alltså tvärtom. JAG får inte ledigt från familjen. Jag tar varje sovmorgon, jag gör det mesta i trädgården, även tunga lyft. Jag skulle lätt kunna bo i lägenhet. Vi har hus och trädgård väldigt mycket för att han ska kunna dra sig undan och ha plats för sina samlingar (och med det följer visst trädgårdsfix, intresse eller inte.). Jag gör det mesta av jobbet om vi t ex behöver renovera något: gör research, tar in offerter, jämför osv. Två av barnen sysslar med en sport som är min mans specialintresse, något han också uppmuntrat till. Han hämtar och lämnar från ca hälften av träningarna. Jag uppmuntrar honom till hobbies och träning och vila. Han sätter igång med projekt och lämnar dem oavslutade. Det ligger små högar av papper och prylar lite varstans om väntar på att han ska ha ork att lägga undan dem. Jag begär väldigt lite i arbetsinsats, jag vill bara inte att ha. Ska vara irriterad och sur och snäsig mot mig när jag dessutom jobbar som en häst för att t ex ha huset HAN vill bo i.

Stressen må komma utifrån men det är hans ansvar hur han reagerar. Att han blir snäsig mot dig och barnen är inte acceptabelt. Bara för att man känner sig stressed får man inte bete sig hur som helst, och beter man sig illa får man be om ursäkt sedan. Tycker jag.

Min stackars man får nog bära ett stort lass. Men jag försöker att inte lägga på honom mer saker. Och jag bråkar aldrig.

Så har vi bara ett barn också, som numera har flyttat hemifrån. Jag tog hand om barnet, gick på föräldramöten, följde med barnet på fritidssysselsättningar, diskuterade läxor och kamratproblem m m. (Jag jobbade också. ) Han gjorde i princip allt annat + jobbade.

Jag förstod inte förr varför jag hade så dålig ork jämfört med andra. Först när jag fick min diagnos fattade jag.

Alien skrev:Stressen må komma utifrån men det är hans ansvar hur han reagerar. Att han blir snäsig mot dig och barnen är inte acceptabelt. Bara för att man känner sig stressed får man inte bete sig hur som helst, och beter man sig illa får man be om ursäkt sedan. Tycker jag.

En viktig betoning detta. Asperger kan vara en viktig förklaring till sakernas tillstånd, men aldrig en ursäkt att gömma sig bakom eller för att slippa ta ansvar.

Gissar på att det nog delvis var mina egna autistiska drag som ledde till att relationen jag var i behövde avslutas häromåret. Möjligen förelåg det en annan neurovariation hos modern också, även om den aldrig diagnosticerats. En NPF-familj har det vanligtvis väldigt stressigt om barnen i familjen har det. Har även ett eller två päron en slags vildhjärna av ngt slag så är det än mer stressigt och det verkar inte vara helt ovanligt att just dessa familjer upplever skilsmässa/separation.

Har själv inte fått ngt stöd annat än lite samtal (och det kan ju ofta handla om barnen, men mest indirekt).

Tycker det är aningen lättare att handha mina barn (16 och 5 år) som ensam/singel än när jag var i relation, märkligt nog. Ja, det är visserligen mer att göra, men jag har också växt med uppgiften. Framförallt är det endast jag som sätter tonen och jag behöver inte förhålla mig till en annan vuxen.

Vi har tveklöst haft det bra, men de senaste 7-8 åren har det varit konflikter, irritation och liknande, säkert pga av stressorerna som ansamlades. Frånvaron av tjafs numera (då vi ju är skilda) verkar också påverkat barnen i mer positiv riktning, framförallt tonåringen. Har en hyfsad och funktionell kontakt med barnens moder kring allt som rör barnen. Är väldigt nöjd med att ha skilt mig faktiskt. Ibland kan det tveklöst vara det bästa alternativet i en sönderstressad familjesituation.

Tack för alla svar. För vår del vet jag inte om problemet i grunden handlar om olika energinivåer, mer att, tja, vi har gemensamt skaffat oss ett liv som är mer än vad han orkar med. Jag har gradvis behövt steppa upp och göra mer, gå upp tidigare om morgnarna, skaffa mer struktur på papper och saker, inte för att jag vill - utan för att det annars blir stressigt och kaosigt. "Du behöver inte plocka och fixa," säger han. Men jo, det måste jag. Det är dyrare och jobbigare att missa att betala räkningar än att betala dem i tid. Det är dyrare och jobbigare att panikköpa vinterstövlar när snön redan har kommit, jämfört med att köpa ett par på rea några veckor/månader i förväg.

Om jag ska undvika stress och konflikter i familjen är det mycket lättare att t ex förbereda sakerna till barnens friluftsdag kvällen innan, så att de har matsäck med sig och att inte träningsbyxorna ligger i tvätten just när barnen ska iväg.

Jag har försökt sätta upp en gräns, förklara att det är okej att han mår dåligt och att jag gärna vill hjälpa honom må bättre, men att det är hans ansvar att ta hjälp av t ex sömnexpert och psykolog, att äta bra och träna och att inte låta sitt dåliga mående gå ut över oss andra, att jag gärna pratar och stöttar men inte går med på att han skriker på mig eller barnen, men det går inte in. När han blir överbelastad kan han bara tänka egocentriskt. Det är alltid en akut situation som ger honom frikort, anser han. Vi ska låta honom gå runt och morra och sprida dålig stämning och ABSOLUT inte påpeka det, för då blir han utpekad, då låter vi honom inte ha några negativa känslor, då straffar vi honom på grund av hans OERHÖRDA stress. Det är som två olika personer - en trevlig och klok och rolig och härlig, en som blir begränsad och egocentrisk av vad jag ser som ganska måttlig stress i tillvaron.

Millicent skrev:Han sover dåligt, olika tider varje natt, men vägrar ta hjälp av t ex en sömnexpert, det är alltid något nytt skäl till att han sovit illa just den senaste natten. "Det är ju inte konstigt att jag inte har sovit, med tanke på hur stressigt det var i går." Om jag då påpekar att detta varit ett återkommande problem i över femton år hos honom, medan jag oftast sover bra, oavsett stressen, då blir han ännu argare.

Inte konstigt att han blir arg. Vad i själva H...e liksom

Om du gång på gång ber en dvärg plocka ned saker från översta hyllan och den stackars dvärgen varje dag invänder "Jag når inte, jag är för kort" är det INTE rätt läge att triumferande utbrista:

"Men det har varit ett återkommande problem för dig i 15 år nu! Dessutom borde det inte vara något problem för dig, JAG NÅR JU HYLLAN!?"

Att du är en supermänniska som klarar av att sova bra trots stress betyder inte att din man automatiskt måste klara av samma sak. Särskilt inte om han är funktionsnedsatt.

Vad ni behöver göra är ett sätta er ned (när han mår tillräckligt bra) och komma överens om vilka delar av ert liv ni och barnen ska avstå samt vilka ytterligare åtgärder ni behöver vidta för att minska stressnivåerna. (Här kan regler, arbetsordning och struktur vara goda hjälpmedel att lindra stressen)

Man kan inte göra dvärgen längre, men man kan låta bli att jävlas med honom varje dag.

RapeRegs skrev:

Millicent skrev:Han sover dåligt, olika tider varje natt, men vägrar ta hjälp av t ex en sömnexpert, det är alltid något nytt skäl till att han sovit illa just den senaste natten. "Det är ju inte konstigt att jag inte har sovit, med tanke på hur stressigt det var i går." Om jag då påpekar att detta varit ett återkommande problem i över femton år hos honom, medan jag oftast sover bra, oavsett stressen, då blir han ännu argare.

Inte konstigt att han blir arg. Vad i själva H...e liksom

Om du gång på gång ber en dvärg plocka ned saker från översta hyllan och den stackars dvärgen varje dag invänder "Jag når inte, jag är för kort" är det INTE rätt läge att triumferande utbrista:

"Men det har varit ett återkommande problem för dig i 15 år nu! Dessutom borde det inte vara något problem för dig, JAG NÅR JU HYLLAN!?"

Att du är en supermänniska som klarar av att sova bra trots stress betyder inte att din man automatiskt måste klara av samma sak. Särskilt inte om han är funktionsnedsatt.

Vad ni behöver göra är ett sätta er ned (när han mår tillräckligt bra) och komma överens om vilka delar av ert liv ni och barnen ska avstå samt vilka ytterligare åtgärder ni behöver vidta för att minska stressnivåerna. (Här kan regler, arbetsordning och struktur vara goda hjälpmedel att lindra stressen)

Man kan inte göra dvärgen längre, men man kan låta bli att jävlas med honom varje dag.

Jag påpekar inte att jag sover bra, varje dag. Det har hänt en eller två gånger när han bortförklarat sina problem med den oerhörda stress vi lever under. Jag lever ju under samma stress, men har inte sömnsvårigheter och återkommande depressioner och ilskeutbrott. Därmed, tycker jag, ligger makten för förändring hos honom. "Du tycker att jag är hemsk att leva med, en skurk", svarar han. "Nej, du är känslig, och måste anpassa livet efter det," svarar jag.

Just det du skriver om struktur etc har jag föreslagit - många gånger. Det är det han inte vill - eftersom han gång på gång, år efter år, skyller på att det är det akuta läget just den dagen/veckan/månaden som gör att han sover illa, eller blir deprimerad eller arg. Jag tycker ju att vi gemensamt borde 1) se till att minska stressen genom bättre struktur, stressinventering, att vissa saker prioriteras bort etc, samt 2) att han ökar motståndskraften genom att t e x ta all hjälp han kan för att få bättre sömn, tar tid att träna, äter bra osv.

Han vill inte planera, strukturera, prata igenom stressfaktorer, han vill inte få hjälp utifrån för att få bättre sömn, han vill att jag ska acceptera honom som han är. I praktiken betyder det att han ska få vara arg och deprimerad utan att jag bryr mig. Han ska inte ska behöva anpassa sig, utan jag behöver gå upp klockan sex och ta barnen, oavsett hur jag mår, medan han sover till tio, halv elva, varje helg.

Han vill att jag ska låta honom lösa sina sömnsvårigheter genom att sitta och spela dataspel till klockan 02 och INTE t ex fråga om han inte ska komma och lägga sig vid midnatt (med tanke på att vi måste gå upp kvart över sex för att hinna till jobbet), han vill inte bli ifrågasatt, men förväntar sig att jag ska ta hand om honom och vara snäll och lyssna på hur jobbigt det är när han har huvudvärk och för lite ork dagen därpå. Han vill att jag ska vara tyst och backa undan när han blir överdrivet arg och skrämmer barnen, för annars är jag elak mot honom och tillåter inte hans negativa känslor. Jag tycker att det är orimligt. Barnen ska inte behöva lida av hans humör. Han behöver ju hjälp, lära känna sina gränser etc och inte ta ut sina problem på oss.

Det är som att ha ett brutet ben och kräva att bli buren, år efter år, utan att söka läkarhjälp. "Du tycker att det är FEL på mig." "Ja, tja, det är inte ditt FEL i sig, men benet är ju av." "Du tycker att jag är hemsk!" "Nej, jag tycker att du behöver en läkare som kollar på ditt ben." "Det är ju inte konstigt att benet gör ont, det fick ju en rejäl smäll." "Ja, och det skulle nog behöva gipsas." "Men du kan väl bara bära mig? Du har ju gjort det förut?" "Det är tungt att bära dig i flera år, jag älskar ju och bryr mig om dig och vill att du ska må bättre." "Ja, jag är en sån BÖRDA för dig. Fy fan, jag borde spärras in." "Nej, du borde gå till en läkare, du förtjänar att må bättre än du gör nu." Osv, i all oändlighet.

Autism är ingen ursäkt, men det är i vart fall en anledning.

Mitt tips:
Sätt er ned tillsammans och gör veckoplaneringar, skriv listor på vad som ska göras, vad som ska handlas, vilka kontakter som ska tas mm och vem som ska utföra dem.

Du ska INTE göra allt och bära allt ansvar. Ni är två. Däremot kanske du behöver sänka ambitionerna och ni behöver anpassa ert liv till vad ni orkar med och förmår. Om du orkar mer än han är det rimligt att du gör mer, om det känns ok för dig. Men skriv ned vem som ska göra vad och kom inte och klaga sen i efterhand om du gjort mer än honom. Om du sedan tar på dig och gör uppgifter som han skulle ha utfört, då uppstår genast en obalans som kommer leda till konflikter och gnäll.

Aspigare skrev:Autism är ingen ursäkt, men det är i vart fall en anledning.

Autism är en förklaring för de som vill förstå.