Har inte diagnosen men väldigt många drag, är klart ASS. Och jag undrar en grej, ni som är äldre syskon och fick ett yngre inte alltför snart inpå er egen födsel. Hur upplevde ni det?

För mej var det fullständig katastrof att som snart 4-åring få en lillebror. Minns den dagen som igår även om det är på 60-talet då föräldrarna lyckliga kom hemsläpande på brorsan. Jag fattade direkt att det här var inte bra. Och sen var livet ett helvete för alla inblandade i massor av år. Var vansinnigt elak och utlevande, fick mycket skäll och kände mig som världens sämsta person. Minns åren efter som fullständigt skit.

Har någon liknande erfarenheter? Funderar en hel del om det beror på de ASS tendenser som jag förstått att jag har, och tycker det matchar bra, han störde mitt universum, och jag ville inte ha någon annan i det.

Min storebror är en psykopat, jag undviker honom som pesten. Du borde be om ursäkt till dina syskon om du känner att du har behandlat dem dåligt.

Bazooka skrev:Har någon liknande erfarenheter? Funderar en hel del om det beror på de ASS tendenser som jag förstått att jag har, och tycker det matchar bra, han störde mitt universum, och jag ville inte ha någon annan i det.

Jag levde nog väldigt mycket i mitt eget universum men gillade att få ett småsyskon. Som jag minns kändes det mestadels bra.

Varför skriver du ASS?

Jag är det yngre syskonet. Men mitt äldre syskon gillade inte mig först när jag var en uppmärksamhetssökande bebis. Men sedan när jag blev 3 år så hängde jag ofta på honom och han fick lära mig saker. Han var stolt över det. Och samtidigt fick jag hjälp att fatta nya ord, spel och japp, det sociala, för det fick han klura ut själv.

Jag hade helt klart varit mer socialt kämpande om det inte vore för honom. Jag lärde mig tidigt, därför blev många saker faktiskt mot förmodan automatiserade. Tror inte jag hade kunnat lära mig av en NT-vuxen, men funkade bra att lära mig av ett barn med aspergerdrag.

Det är inte så stort glapp mellan oss i ålder.

ShakeItOut skrev:Varför skriver du ASS?

Kanske helt fel men det är vad psyktanten kallade det. Var tydligen långt från asperger diagnos men har all ångest av sociala situationer.

Bazooka skrev:

ShakeItOut skrev:Varför skriver du ASS?

Kanske helt fel men det är vad psyktanten kallade det. Var tydligen långt från asperger diagnos men har all ångest av sociala situationer.

Så social fobi eller liknande? Aldrig hört något liknande, inget skulle väl ha den förkortningen heller

Jag läste det som AutismSpektrumStörning. Men det var det kanske inte då

nallen skrev:AutismSpektrumStörning

Hm. möjligt men det passar ju inte in om det ska vara långt från Asperger.

kiddie skrev:Jag är det yngre syskonet. Men mitt äldre syskon gillade inte mig först när jag var en uppmärksamhetssökande bebis. Men sedan när jag blev 3 år så hängde jag ofta på honom och han fick lära mig saker. Han var stolt över det. Och samtidigt fick jag hjälp att fatta nya ord, spel och japp, det sociala, för det fick han klura ut själv.

Jag hade helt klart varit mer socialt kämpande om det inte vore för honom. Jag lärde mig tidigt, därför blev många saker faktiskt mot förmodan automatiserade. Tror inte jag hade kunnat lära mig av en NT-vuxen, men funkade bra att lära mig av ett barn med aspergerdrag.

Det är inte så stort glapp mellan oss i ålder.

Jag var också det yngsta syskonet. Brorsan är den med mest AS-drag, men jag kom att umgås mer med syrran ändå.

Bazooka skrev:För mej var det fullständig katastrof att som snart 4-åring få en lillebror.

Jag var också 4 år när min lillebror kom. Precis när han kom tyckte jag det var roligt, men sen när han fick all uppmärksamhet från mamma och pappa var det inte roligt längre.

Bazooka skrev:

ShakeItOut skrev:Varför skriver du ASS?

Kanske helt fel men det är vad psyktanten kallade det. Var tydligen långt från asperger diagnos men har all ångest av sociala situationer.

Menade hon inte ATS (autismspektrumtillstånd) Asperger ingår in ATS diagnoserna. Har du inte gjort en utredning kan inte din behandlare veta att du har en diagnos och hon snackar skit. Långtifrån alla med Asperger känner ångest i sociala situationer, själv gör jag inte det.

Jag var 2 1/2 år när jag fick min bror, jag minns det inte själv men mina föräldrar sa att jag inte förstod vad det var frågan om det syns på korten från BB också jag ser ut som ett frågetecken. Jag förstod inte varför han inte kunde leka med mig på min nivå heller. Jag var 6 år när min syster kom och jag blev väldigt glad när mamma berättade. Jag har alltid gillat min syster och vi är nära vänner idag.

Jag skall försöka få en psykologs synpunkter på:

http://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=reaktiv+st%C3%B6rning+i+k%C3%A4nslom%C3%A4ssig+bindning

Jag var bestämd, och gillade inte deras olika ljud.

Jag är äldsta syskonet, har en yngre syster som föddes strax innan jag skulle fylla tre. Jag kan inte minnas att det var någon kattastroff för mig, min relation till min syster var väl som mellan de flesta syskon ibland kivades vi och ibland var vi sams. Vi är ganska olika som personer dock.

Jag har tre småsystrar. Den första (tre år yngre) var jag först väldigt svartsjuk på, men efter några år lekte vi mycket tillsammans. Nästa (sex år yngre) var söt men jobbig (satt aldrig still, förde massa oväsen) och för liten för att leka med. Den sista systern är 18 år yngre. Henne var jag extramamma till. Såhär i efterhand gissar jag att mamma var deprimerad, utbränd eller både och. Och det är ju inte så konstigt med tanke på att hon ensam tog hand om tre tonårstjejer; två med "bara" adhd och en med både autism och adhd, och en liten bebis.
Idag har jag en bra relation till alla tre systrarna, men bara nära relation till den som är närmast mig i ålder.

Jag har också syskon. Det var nog bra. Tack vare det blev jag van att leka med andra barn. Vi var nära vänner när vi var små. Som vuxna är vår relation lite sådär. Våra liv är så väldigt olika så vi har inte så mycket gemensamt längre.

Har bäst kontakt med min lillasyster, men vi 3 syskon är så tätt, så yngre eller äldre märks inte direkt.
Särskilt inte nu när vi är kärringar och gubbe

Jag har en två år yngre lillebror. I den lägenhet som vi bodde i från det att jag gick i fjärde klass tills jag flyttade hemifrån (så 11-17 år) så fanns det EN hel dörr. Det var ytterdörren. Alla andra dörrar var söndersparkade. Det var jag som förstörde det mesta. Min bror retade mig till jag började jaga honom och slå honom. gömde han sig på toa eller i något rum så sparkade jag sönder dörren till slut... Det är lite speciellt att växa upp med ett påslakan för toan...

Yngre syskon fisar man i ansiktet när dom sitter i soffan.

Jag var oxå 4 när jag fick en lillasyster. Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte om det men jag vet att senare så rubbade hon mina cirklar och jag tyckte såklart inte om det. Hon fick växa upp med hårda restriktioner från mig men lyckades såklart ändå störa mig. Jag har nog inget positivt minne av henne. Däremot är jag numera tacksam för att hon hjälpt mig att bli mer flexibel och tolerant iom att jag utsattes för de påfrestningarna och tvingades att lära mig att hantera det.

Min lillasyster hängde efter mig när hon var riktigt liten, gungade jag så ville hon ha gungan och gav jag den inte till henne så började hon gråta i protest, utpressning, och jag var innerligt trött på att hon ville ha det jag för stunden hade, kommer jag ihåg.

Hon hade det inte lätt med mig, ser jag nu som vuxen och jag märker att hon bär på en bitterhet över det och har en sårbarhet för kritik från mig.

Min 7 år äldre storebror var som du beskrev dig StickaOspela, elak och skrämmande. Men jag retade inte honom.

Vi fick växa upp vind för våg, utan närvaro eller engagemang från föräldrarna. Fri uppfostran kallade mina föräldrar det, men i verkligheten var de självupptagna och prioriterade sina arbeten. Vi 2 yngsta var dessutom olyckor.