Kroppar funna, kroppar försvunna

Bara en enda kropp har någonsin hittats från de försvunna i bergsområdet. Frieda Langers kropp hittades i maj 1951. Skallgångskedjorna hade tidigare noggrant undersökt det fält där hennes kropp hittades, vilket ledde till att myndigheterna spekulerade i om någon spelade fult med dem. Olyckligtvis var kroppen så förmultnad att man inte kunde fastställa någon dödsorsak. Bara att kroppen var i så dåligt skick gjorde det faktum att någon verkade ha flyttat hennes kropp än mer mystiskt. Processen borde ha varit väldigt bökig och risken för upptäckt stor.
Ännu underligare än upptäckten av Langers kropp är dock de kroppar som aldrig har hittats. Det finns farliga vilda djur runt Glastenbury Mountain, men när de tar byten lämnar de högvis med bevis bakom sig. Björnar sväljer inte sina byten hela. Skallgångskedjorna blev frustrerade över att inte hitta några som helst spår efter de försvunna personerna. Både Welden och Jepson bar klarröda plagg som skulle ha varit lätta att se. Rivers och Langer tycktes ha försvunnit helt plötsligt, fastän de befunnit sig i närheten av andra människor. Fallet Tetford är ännu konstigare, eftersom han försvann från en buss. Han var omgiven av flera vittnen och försvann ändå mellan två hållplatser.

En seriemördare

Mönstret av försvinnanden har fått vissa personer att misstänka att en seriemördare var ansvarig. Alla som försvann gjorde det på vintern, vilket verkar peka på att det inte handlade om slump. De första försvinnandena lämnade inga som helst spår efter sig och Langers kropp upptäcktes på en plats som redan hade genomsökts. Kanske var det någon som var extremt skicklig på att röva bort och mörda folk nära motorvägen eller uppe vid berget. Och liksom många andra mördare kanske den personen till slut inte kunde motstå frestelsen att "stajla" när hen flyttade Langers kropp till en öppen plats. Det skulle förklara varför inga spår hittades efter de andra offren och varför spåren efter Paul Jepson försvann vid motorvägen. Det skulle t.o.m. vara logiskt i fallet Welsden, eftersom hon liftade till berget och kanske även tackade ja till lift hem.

Fastän denna förklaring är tilltalande, finns det några problem. Det första är att både Langer och Rivers försvann på berget nära sina vännen. Det skulle ha varit extremt riskabelt för en mördare att röva bort någon om vederbörandes vänner fanns inom hörhåll. Det andra problemet är att offren inte följer något mönster. Seriemördare tenderar att välja en speciell typ. Det skulle vara extremt sällsymt om en mördare valde två äldre män, en 18-årig kvinna, en åttaårig pojke och en 53-årig kvinna. En mördare som inte planerat sina dåd utan kan mörda vem som helst, passar inte in i samma profil som någon som skulle vara villig att riskera att röva bort Rivers eller Langer nära deras vänner.

Övernaturliga förklaringar

Näst efter seriemördarteorin, är de övernaturliga förklaringarna de mest intressanta. Var och en är konstig på sitt eget sätt och det är svårt att säga vilken som är galnast. En ganska galen teori är den om en människosväljande stor sten dold bland rösena på bergstoppen. Ingen vet hur rösena blev till eller när, men det är knappast troligt att de äter människor. Knappast troligt. Men beskrivningen av folk som sväljs hela av en stor sten kan ha fått folk att börja misstänka att korsdimensionella maskhål kan vara inblandade. Och försvinnanden, tillsammans med mystiska ljus, ljud och lukter kan ha lett till konspirationsteorier om UFOn i området.

Men förklaringar som leder till övernaturliga fenomen brukar sakna substans. Dessutom har de förändrats drastiskt genom åren. Författaren Joe Durwin har skrivit om områdets märkliga legender i sin kolumn "These Mysterious Hills" och förklarar hur mytbildningen runt Triangeln har förändrats med tiden. När tidningarna först skrev om fenomenen runt Benningtontriangeln, knöts förklaringarna till indianska legender. På 1990-talet handlade förklaringsmodellerna om UFOn och andra idéer som blivit populära genom Arkiv X. I början av 2000-talet hade man åter börjat prata om Bigfoot och Benningtonmonstret. Durwin är emellertid inte helt och hållet kritisk till det övernaturliga. Historierna är viktiga för honom. De håller minnena av dem som försvunnit vid liv och inspirerar folk att tänka kritiskt.

Praktiska förklaringar

I all den forskning som har genomförts för att svara på de förvirrande frågorna om Benningtontriangeln, har man funnit några praktiska svar. De är logiska, om än inte helt tillfredsställande. En förklaring är hypotermi, förfrysning. Temperaturerna på berget kan bli mycket låga och alla försvinnanden har ägt rum på vintern. När en person drabbas av hypotermi, kan de reagera genom att gräva ned sig och krypa ihop för att hålla värmen. Det är ren överlevnadinstinkt, gör att de kommer undan vinden och kan ge tillräckligt med värme för att sakta ned förfrysningen, men oftast är det redan för sent och gör det bara svårare att hitta personen.

En annan förklaring har att göra med områdets historia som gruvstad. I bergssidan finns massor av omärkta gruvschakt, där vandrare som viker av från huvudleden kan ramla ned och dö. Detta är två förklaringar till varför de försvunna personerna aldrig har hittats. Ännu en komplicerande faktor är att vinden beter sig så underligt på berget. På de flesta platser påverkar vindmönstret hur växterna växer. Vi är inte medvetna om det, men detta växtmönster hjälper oss att orientera oss när vi är utomhus. Glastenbury Mountain har inget konsekvent windmönster, så växterna växer underligt. Av denna anledning har många nutida vandrare haft svårigheter att navigera på berget, och det har också lagt grunden för den indianska myten om de fyra vindarna.
Vissa av dessa saker hjälper till att förklara varför de försvunna personerna aldrig har återfunnits, men det finns fortfarande lösa trådar. Om folk dött av hypotermi eller i fallolyckor, varför flyttades då Langers kropp tillbaka till en öppen plats flera månader senare, och varför försvanna Jepsons spår vid motorvägen? Kanske är det mest praktiska svaret att inte alla fem i Benningtongruppen dog på samma fall. Några kanske blev mördade, medan andra förfrös eller föll. Men om det var så, varför ägde alla försvinnanden rum under fem år och varför upphörde de så abrupt?

Nutida historier

Vissa äventyrliga själar som har hört ryktena, har givit sig av för att utforska vandringsleden ökänd för sin femårsperiod av försvinnanden. En sådan äventyrare är Chad Abramovich, som driver webbsidan Obscure Vermont. Han berättade så här om en resa till berget:
"Jag och några vänner gav oss av i en pickup och körde längs den skumpiga skogsvägen till en märklig glänta mitt bland kullarna. Här, under sommarens luftfuktighet, fann vi gamla källarhål nästan helt dolda av högt gräs, i skuggan av ett knotigt äppelträd."
Strax efteråt upplevde Abramovich och hans grupp en plötslig, drastisk väderförändring. Det var en solig julieftermiddag när de gav sig av, men plötsligt bröt ett kraftigt åskoväder ut. Gruppen var strandade ett tag, men lyckades till slut ta sig tillbaka till platt mark. När de hade flytt undan ovädret, upptäckte de att det omgivande området var helt torrt. Lokalinvånarna bekräftade senare att det inte hade åskat i området.

Robert Singley, en lärare i komposition vid Bennington College och en erfaren vandrare, gick vilse på berget 2008. Han valde en stig som han kände till väl till närbelägna Bald Mountain och tog sedan samma stig när han skulle tillbaka. Men den välkända stigen ledde inte dit den skulle...
Enligt Singley vandrade han i 8 kilometer innan han insåg att han redan borde ha varit framme vid sin bil. Just när han började oroa sig, rullade tjock dimma in och hela stigen blev hopplöst mörk. Han tog sig till en lönn som han tyckte kallade på honom från dimman och försökte göra upp en eld, men varje gren han sträckte sig efter visade sig vara ett skelettben från något djur. Detta skulle ha skrämt skiten ur de flesta personer, men Singley tänkte bara på sin flickvän och på hur orolig hon måste vara. Till slut lyckades han göra upp eld och satt hopkrupen vid den hela natten. På morgonen upptäckte han att han på något sätt hade hamnat på andra sidan av bergsplatån, från sin bil sett. Lyckligtvis kunde han ta sig tillbaka och berätta vad han hade varit med om.

En trädkramares mardröm
(valda delar av 10 Terrifying Trees av Garth Haslam, publicerad på Listverse 27 maj 2019)

Ett dåligt val

I mars 1950 råkade man av misstag förstöra ett 300 år gammalt eträd när man körde med bulldozer precis utanför Fintona på Irland. Lokalinvånarna förutsatte genast att det skulle bli problem, för trädet var en s.k. "fairy thorn," ett träd i vilket det bodde älvor. En 72-årig pensionär, James McAnespie, köpte några delar av det förstörda älvträdet för att ha som ved, men så snart han började elda med det, hände det märkliga saker. Klockor började klinga i olika delar av huset och han började se små flygande saker som han inte lyckades fånga. Söndagen den 16 april använde McAnespie det sista han hade av "älvträet" och bestämde sig för att hämta mer.
När kvällsmörkret lade sig, insåg hans grannar att han inte hade återvänt hem, så de gav sig ut för att leta efter den gamle mannen. När de inte kunde hitta honom, kontaktade de polisen, och en skallgångskedja med poliser och ortsbor gav sig ut i natten för att hitta McAnespie. De letade i hela staden med omgivningar och ropade på McAnespie, men fick inget svar.
23:30 hittades McAnespie; han stod orörlig på ett fält precis utanför staden...på precis samma plats som älvträdet hade stått innan det förstördes. McAnespie svarade inte och reagerade inte på skallgångskedjans rop, men när de kom i närheten av honom, vände sig den äldre mannen om, gick mot dem och följde sedan med tillbaka till byn. McAnespie sade att han hade givit sig ut på fältet för att samla kvistar och grenar som fanns kvar efter älvträdet. Sedan band han ihop grenarna. Eftersom det höll på att mörkna, började han vandra hem, bara för att upptäcka att han hade frusit fast och varken kunde röra sig eller tala. Han kunde se någon sorts dike runt sig själv, ett stort hus eller en lada med tända lampor en bit bort, som inte borde finnas där, samt två "wee fellows" - älvor! Trots att han både hörde och såg skallgångskedjan, hade inte McAnespie kunnat röra sig förrän de kom i närheten av honom.

Djävulsträdet

I Somerset County, New Jersey, USA, finns ett träd med ondskefullt rykte. Legender säger att Ku Klux Klan lynchade ett okänt antal afroamerikaner från dess grenar, att en bonde mördade sin familj under det innan han hängde sig i en av grenarna, eller att båda historierna är sanna. Men det är bara gissningar på möjliga förklaringar till vad man verkligen vet säkert om detta bisarra träd: Väldigt underliga saker händer med dem som interagerar med vad som har kommit att kallas "Djävulsträdet."
Några ganska intressanta personliga berättelser har postats på Internet. En person som klättrade i trädet berättar att han hörde ljud som kom inifrån det, medan han satt på en tjock gren. Ljuden blev högre tills han hörde en hög smäll och kastades till marken, varpå han bröt ankeln på två ställen.
En tonåring som betvivlade ryktena om trädet körde dit med sin bil, sprang fram och kissade på trädet och körde sedan iväg, förmodligen skrattande...tills hans bil plötsligt och oförklarligt accelererade och han krockade med ett annat träd!
En del personer säger att man kan höra röster skrika inifrån trädet. En besökare, som bestämde sig för att ta hem en bit bark som souvenir, började se spöket av en gammal man nära sin säng på natten. (Vi får väl hoppas att han åkte och lade tillbaka barken.)
Slutligen har vi berättelsen om besökaren som åkte med några vänner för att titta på trädet och tog en bild av det med sin Polaroidkamera. När bilden var klar någon minut senare, såg man tydligt på trädets högra sida en kvinna i röd klänning som hängde från en gren i en snara!

Spöket i stammen

I många år hade folk pratat om att det skulle finnas ett spöke i Durand-Eastman Park i Rochester, New York, USA. Hon kallas "Vita damen" och sägs vara en 1800-talskvinna vars ande vandrar i parken om natten och försöker finna liket av sin dotter, mördad antingen av sin pojkvän eller av en grupp ligister. Vita damen själv sägs antingen ha begått självmord av sorg eller ha dött ensam av brustet hjärta medan hon letade efter sitt försvunna barn. Vita damen sägs ha setts komma upp ur vattnet i parken och vissa personer säger att de har sett henne i sällskap med två spökhundar. En lokalinvånare berättade för några reportrar att han och en vän satt i en bil i parken sent om natten, när de såg ansiktet av en okänd, vitklädd kvinna i backspegeln, stirrande på dem bakom ett träd. Som ni kan gissa, har spöket en lång historia i parken. Och sedan blev det ännu konstigare.
2017 revs en stor bit trä loss från ett träd i parken under en storm, och historien om spöket fick ett nytt element, för det nu exponerade träet i trädet formade en spöklik figur som många tror är Vita damen själv. Formen liknar en kvinna med ett dödskalleliknande ansikte, klädd i en klänning och med armarna över huvudet. Vissa säger att det ser ut som om figuren håller i ett litet barn, förmodligen representerande den saknade dottern. Figuren har inte huggits ut, den är naturens verk och beror på ovanliga mönster i träet, men att den påminner om den lokala legenden är verkligen kusligt. Fastän det är skadat, finns ingen risk att trädet faller, så bilden av den Vita damen kommer att finnas kvar...

Jag kom på att jag upplevde något märkligt för två år sedan. Min mamma och jag var på en gruppresa till Budapest och vi åt välkomstlunch med de andra deltagarna. Jag fick syn på en vithårig dam och tänkte: "Henne känner jag ju igen. Hon heter Hjördis!"
Damen och hennes dotter (som var lite äldre än jag) satte sig vid mitt och mammas bord. Det visade sig att hon mycket riktigt HETTE Hjördis och när hennes dotter sade sitt namn, kände jag igen det också.
Jag presenterade mig och sade: "Visst har vi setts någonstans förut?" Men Hjördis och hennes dotter nekade till att någonsin förut ha sett vare sig mig eller mamma. Jag letade febrilt i hjärnan efter någonstans där vi kunde ha mötts, men hittade inga gemensamma nämnare. Jag är introvert och träffar sällan nya människor och min mamma nekade till att ha träffat dem förut.

Kanske liknade de helt enkelt några andra personer jag träffat någon gång. Men hur visste jag då att kvinnan hette Hjördis? Det är ju inget jättevanligt namn, så det var knappast slumpen. Jag har t.o.m. börjat fundera över om jag kan ha träffat dem i någon parallell dimension!

Kahlokatt skrev:Jag kom på att jag upplevde något märkligt för två år sedan. Min mamma och jag var på en gruppresa till Budapest och vi åt välkomstlunch med de andra deltagarna. Jag fick syn på en vithårig dam och tänkte: "Henne känner jag ju igen. Hon heter Hjördis!"
Damen och hennes dotter (som var lite äldre än jag) satte sig vid mitt och mammas bord. Det visade sig att hon mycket riktigt HETTE Hjördis och när hennes dotter sade sitt namn, kände jag igen det också.
Jag presenterade mig och sade: "Visst har vi setts någonstans förut?" Men Hjördis och hennes dotter nekade till att någonsin förut ha sett vare sig mig eller mamma. Jag letade febrilt i hjärnan efter någonstans där vi kunde ha mötts, men hittade inga gemensamma nämnare. Jag är introvert och träffar sällan nya människor och min mamma nekade till att ha träffat dem förut.

Kanske liknade de helt enkelt några andra personer jag träffat någon gång. Men hur visste jag då att kvinnan hette Hjördis? Det är ju inget jättevanligt namn, så det var knappast slumpen. Jag har t.o.m. börjat fundera över om jag kan ha träffat dem i någon parallell dimension!

Uj, det var ju läskigt!

Here be Monsters!
(översättning av 10 Freakiest Modern Monsters Found In The United States av Ben Gazur, postad på Listverse 19 juli 2019)

Mothman

1966 började folk i West Virginia rapportera att de hade sett en skräckinjagande mänsklig figur med vingar. Varelsen, som snart döptes till "Malmannen," visade sig för gravgrävare, kärlekspar på promenad och andra grupper av människor. Ännu otäckare än en flygande man var de enorma, glödande röda ögonen med vilka han stirrade på vittnen. I flera månader rapporterade fler och fler människor att de hade sett Malmannen. Sedan upphörde allt i december 1967.
Den 15 december gick Silver Bridge i Point Pleasant plötsligt sönder. En sprucken balk gav plötsligt vika och dussintals bilar föll ned i floden nedanför. Bron gick sönder mitt i rusningstrafiken och 46 personer miste livet. Folk kopplade genast Malmannens uppdykande med katastrofen och såg honom som ett olycksförebud.
Sedan katastrofen på Silver Bridge är det få som har sett Malmannen, men det finns de som påstår att de har skymtat honom strax före andra katastrofer. Var Malmannen en andevarelse som försökte varna folk för en annalkande katastrof, eller var han, som vissa forskare tror, bara en stor...uggla?

Slender Man

Slender Man kan vara något av det otäckaste som har skapats på Internet, och då är konkurrensen ändå hård. Han "föddes" ursprungligen i en Photoshoptävling 2009, när användare uppmanades att skapa paranormala bilder. Sedan dess har Slender Man spritt sig till populärkulturen och t.o.m., tragiskt nog, till verkligheten.
Slender Man är lång, smal och kostymklädd och dyker upp i bakgrunden på många fotografier. Snart kom en hel bakgrundshistoria och legend att knytaa till honom. Han gav sig på barn eller drev vuxna människor till vansinne. En av Slender Mans krafter sägs vara att han kan ta kontroll över människor och få dem att göra saker mot sin vilja.
2014 höll två 12-åriga väninnor fast en annan 12-åring och högg henne med en kniv 19 gånger. Gärningspersonerna sade till polisen att de var tvungna att göra detta för att bli ombud åt Slender Man, som annars skulle döda deras familjer.
De två flickorna sade till varandra att de kunde se "Slendy" och skapade en inre värld i vilken han fanns på riktigt. Flickan de attackerade överlevde, men själva skickades de till mentalsjukhus.

Black-eyed children

Vissa människor tycker att barn alltid är läskiga, men när de stirrar på en med spöklika, svarta ögon, är det nog klokt att vara rädd. Barn med svarta ögon har dykt upp lite varstans i världen.
1996 sågs de av en journalist i Texas, vilket sägs vara ett av de första tillfällena då de dykt upp. Journalisten hade stannat sin bil sent på kvällen och såg två barn som knackade på rutorna. Så snart han såg på dem, greps han av fasa. Barnen bad om att få skjuts till en biograf och blev upprörda när han inte ville släppa in dem. När han bröt ögonkontakten med dem, blev barnens ögon helt svarta. Naturligtvis skyndade sig journalisten att köra därifrån.
Nu har svartögda barn (black-eyed kids, BEC) setts i många länder. I Storbritannien skall de ha setts flera gånger i Cannock Chase. Nyligen har de dykt upp i Londons tunnelbana. Kanske förklarar detta varför londonbor så ogärna vill ha ögonkontakt med andra när de morgonpendlar.

Bunny Man

Vågar du dig in i skogarna nära Colchester Overpass i Virginia, kan du få en riktig överraskning. Enligt lokala legender har en tidigare patient på ett mentalsjukhus slagit sig ned där. Men han är inte vilken gammal galning som helst - han går alltid omkring i en gigantisk kanindräkt.
Enligt legenden mördade en 12-årig pojke vid namn Douglas Griffon sina föräldrar med en yxa vid påsktid. Han låstes in för sina brott och allt var gott och väl tills han flydde under en förflyttning. När polisen letade efter honom, hittade de bara slaktade kaniner.
Senare mördades tre tonåringar i området och man hittade den yxviftande Griffon klädd i en hemmagjord kanindräkt.
Här kunde historien vara slut, men ryktena säger att Griffons ande - fortfarande klädd i kanindräkt - hemsöker området.
Folk som har forskat i historien om Bunny Man, har faktiskt upptäckt att hela historien är påhittad, men ett par skall en gång ha hotats av en man med yxa. Han bar en vit kostym och kaninöron.

Jag har valt att inte översätta historien om Dog-Boy of Arkansas, eftersom den innehåller beskrivningar av djurplågeri. Vill ni läsa den, får ni gå in på Listverse. Vi fortsätter i stället med...

Skunk Ape

Skunk Ape är en varelse som sägs klampa fram genom träsken i flera stater. Han kallas också för "träskapan" eller "träskkålmannen" och bär med sig en skarp och frånstötande stank - som man skulle lukta om man hade tillbringat hela sitt liv i ett träsk. Eftersom den sägs se ut ungefär som Bigfoot, har många människor försökt fånga Skunk Ape för att ta reda på vad den egentligen är.
Iakttagelser av varelsen brukar äga rum när jägare ser någonting röra sig bland de täta växterna. Plötsligt dyker ett stort, tvåbent, hårigt monster upp och springer iväg. Kvar blir bara en vidrig stank i luften.
Med tanke på att det inte finns några fysiska bevis, tror de flesta forskare att Skunk Ape, om den alls existerar, bara är en svartbjörn som har rullat i något illaluktande.
An andra sidan är en man vid namn Dave Shealy så övertygad om att Skunk Ape finns, att han har uppfört en Skunkape-forskningsstation i Everglades i Florida.

Charlie No-Face

Charlie No-Face kan vara den sorgligaste historien om ett modernt monster. Om natten brukade folk köra längs landsvägarna i Pennsylvania i hopp om att få en glimt av ett monster de kallade "Gröne mannen" eller "Charlie No-Face."
I strålkastarnas sken kunde de få syn på en ensam figur med vanställt ansikte, långsamt vandrande längs gatorna. Skrikande körde de iväg och berättade sedan historien om hur de hamnat ansikte mot icke-ansikte med en legendarisk varelse.
Men de riktiga monstren satt i bilarna. Charlie No-Face var en man som egentligen hette Ray. Som barn hade han varit med om en förfärlig olycka när han klättrade upp i en stolpe för att nå ett fågelbo. Från stolpen löpte en högspänningsledning, och Ray brändes så illa att han förlorade näsan, ögonen och höger arm.
På grund av sitt utseende, höll sig Ray helst inne hos sin familj under dagen, men han tyckte om att promenera på nästterna, så att han inte skulle skrämma folk. Trots att han ibland behandlades grymt av dem som kom för att se Charlie No-Face, vägrade Ray att låta sig avskräckas från att ta sina nattliga promenader.

Kahlokatt skrev:Jag kom på att jag upplevde något märkligt för två år sedan. Min mamma och jag var på en gruppresa till Budapest och vi åt välkomstlunch med de andra deltagarna. Jag fick syn på en vithårig dam och tänkte: "Henne känner jag ju igen. Hon heter Hjördis!"
Damen och hennes dotter (som var lite äldre än jag) satte sig vid mitt och mammas bord. Det visade sig att hon mycket riktigt HETTE Hjördis och när hennes dotter sade sitt namn, kände jag igen det också.
Jag presenterade mig och sade: "Visst har vi setts någonstans förut?" Men Hjördis och hennes dotter nekade till att någonsin förut ha sett vare sig mig eller mamma. Jag letade febrilt i hjärnan efter någonstans där vi kunde ha mötts, men hittade inga gemensamma nämnare. Jag är introvert och träffar sällan nya människor och min mamma nekade till att ha träffat dem förut.

Kanske liknade de helt enkelt några andra personer jag träffat någon gång. Men hur visste jag då att kvinnan hette Hjördis? Det är ju inget jättevanligt namn, så det var knappast slumpen. Jag har t.o.m. börjat fundera över om jag kan ha träffat dem i någon parallell dimension!

Du kan ha känt igen dem från något sammanhang som var pinsamt eller social katastrof e.d. för en av dem eller båda. Något de trodde var glömt - och så kommer du och minns dem!

Mera monster!

Getmannen

Få saker skulle väl vara otäckare än att möta en varelse som hade en gets huvud och ben, men en mänskligt kropp. Men Getmannen i Maryland är ännu otäckare, för han bär dessutom en yxa.
Enligt legenden skapades monstret av en vetenskapsman som forskade på...ja, vad nu forskare gör med getter. Experimentet gick fel och forskaren förvandlades till en getmänniska. Förklarligt nog blev han lite upprörd av den här förvandlingen och tog ut sina aggressioner på bilar med en yxa.

Getmanslegenden föddes 1971, då en hund i trakten hittades halshuggen. Numera sägs Getmannen gilla att tjuvtitta på folk inifrån de mörka skogarna. Speciellt förtjust är han i platser där bilburna kärlekspar gillar att parkera.

Legenden om Getmannen hölls vid liv av tarktens tonåringar, som brukade ursäkta sig med att de skulle på "Getmansjakt" när de egentligen skulle ha fyllefest. Fast tänk dig att träffa Getmannen när man är på fyllan...

Den trebenta damen på Nash Road

Den trebenta damen från Mississippi är ett spöke som lokalinvånarna hävdar kommer och jagar en längs Nash Road. Och att springa ifrån en trebent dam låter inte så speciellt lätt.
Källorna varierar, men legenden säger att en ung flicka blev kidnappad och mördad i området. Mördarna skar sönder hennes kropp och kastade in bitarna i skogen. När flickans mor gick för att leta efter sin dotter, fann hon bara ett enda ben. Hon kunde inte ge upp letandet, utan vandrar nu omkring på Nash Road med sin dotters förruttnade ben illa fastsytt vid sin egen kropp.
Om du (av någon anledning) skulle vilja möta den trebenta damen, måste du köra till Nash Road om natten, slå av bilens lyktor och tuta tre gånger. Den trebenta damen kommer då och knackar på biltaket. När du kör vidare i fasa, jagar hon dig längs vägen och slår in i dig hela tiden. Ingen vet vad som händer om man förlorar tävlingen.

Melon Heads

I Michigan, Ohio och Connecticut har folk sagt sig ha sett och attackerats av små humanoider med groteskt uppsvullna huvuden. Melon Heads, som de kallas, associeras ofta med legender om folk som har blivit inlåsta på mentalsjukhus.

I Ohio sägs Melon Heads vara kannibaler som smyger omkring på landsbygden. De har uttorkade kroppar, men enorma huvuden och överrumplar oförsiktiga personer genom att attackera dem med sina spetsiga tänder. Lokala berättelser beskriver hur Melon Heads rövades bort som barn av en sinnessjuk vetenskapsman som hette Dr. Crow.
Genom hans experiment på dem, blev de störda. När de flydde eller släpptes fria, förökade de sig och höll till på ödsliga platser i hopp om att fånga sina offer.

I Michigan var Melon Heads barn som fötts med vattenskalle, ett riktigt tillstånd som kan få huvudet att svälla till enorm storlek. Efter att ha behandlats illa, flydde de från det sjukhus där de bodde och blev vilda.
Det finns förstås inga bevis för att Melon Heads finns (om man inte menar det gamla bandet, då, ö.a.), men en dag kanske man hittar bevis.

Oh, where have you been...
(översättning av 10 People Who Vanished Only To Mysteriously Reappear av Marcus Lowth, publicerad på Listverse 9 augusti 2019.

Amber Smith

Fastän tvååriga Amber Rose Smith bara var borta i ett dygn, är hennes fall ett av de mest bisarra och förbryllande. Enligt hennes far, lekte den lilla flickan glatt i sitt hem i Newaygo County, Michigan, 8 oktober 2013. Fadern hade henne bara utom synhåll en kort stund då han gick in i ett rum intill, men när han kom tillbaka var hon försvunnen.
Ett fullskaligt sökpådrag med flera volontärer inleddes nästan genast, men trots att hela området undersöktes extremt noggrant av flera hundra personer, tycktes den lilla flickan ha försvunnit i tomma intet.
Följande dag, då sökandet fortsatte, hittade man emellertid Amber Rose bara några kilometer hemifrån. Dessutom hittades hon på en plats som dagen innan hade genomsökts minutiöst. Hur hon hade lyckats "undvika" sökteamen som gav sig av så pass snart efter hennes försvinnande, samt hur hon lyckades ta sig så pass långt, gjorde sökande och undersökningsteam helt perplexa.

Steven Stayner

Vad som kanske är mest fascinerande, om än extremt tragiskt, i fallet Steven Stayner är de händelser som ägde rum efter att han dök upp på en polisstation i Kalifornien 1980 efter att ha varit försvunnen i över sju år.
Steven hade varit försvunnen sedan 1972, då han var sju år, och försvann på väg hem från skolan. Hans kidnappare, Kenneth Parnell, höll honom fången i flera år och utnyttjade honom sexuellt under denna period. När Steven blivit tonåring, ville Parnell ha en yngre pojke, och efter att Parnell tog ännu ett bortrövat barn till huset, sporrades Stayner att fly med femåringen. Senare sade han att han inte "kunde låta ännu ett barn gå igenom det han själv hade gått igenom."

Parnell blev så småningom arresterad och dömdes till sju år i fängelse, fast han släpptes fri efter att bara ha suttit i fem år. (Han arresterades på nytt 2003 för att ha försökt "anskaffa" en fyraårig pojke.) 1989, efter att ha blivit berömd i hela USA för sin del i Parnells arrestering, dog Steven Stayner i en motorcykelolycka. Han blev bara 24 år.

Märkligt nog blev det, under de kommande åren, Stevens bror Cary som förekom i nyheterna. Medan Steven hade varit en sorts nationalhjälte som handlade hjältemodigt trots faran, ställdes Cary inför rätta för flera mord. 2002 dömdes han till döden. Tydligen ville Cary att man skulle göra en TV-film om hans brott, precis som han hade gjort om hans brors hjältedåd.

Tanya Kach

När 14-åriga Tanya Kach från McKeesport, Pennsylvania, försvann en dag 1996, antogs det (med tanke på att hon bara hade gått ut ur huset) att hon hade rymt hemifrån. Det var delvis sant.
Ett decennium senare, alltså 2006, avslöjades att Thomas Hose, en säkerhetsvakt på skolan där Kach gick, hade öertalat henne att "rymma med honom." Hon gjorde det, men Hose tog henne sedan till fånga i ett hus som hans föräldrar ägde. Hon var fånge där i tio år och blev ständigt våldtagen och slagen av Hose.
Efter fyra år fick Kach, nu med ett nytt namn, lämna huset. 2006 sökte hon hjälp och berättade för en charkuterist som hon blivit vän med, att hon hölls fånge hos Hose och hade varit det sedan tonåren. Strax efteråt återförenades Kach med sin familj.

Steven Kubacki

Historien om Steven Kubacki är inget brutalt fall av kidnappning och tillfångatagande, utan ett genuint, närmast övernaturligt mysterium.
En februarimorgon 1978, nära Lake Michigan, gav sig studenten Steven Kubacki iväg för att åka skidor i flera timmar. Följande dag var han fortfarande inte tillbaka, så ett stort sökpådrag inleddes.
Märkligt, och olycksbådande, upptäckte man fotspår på en plats dit studenten sade att han skulle ta sig. Dessutom slutade de alldeles vid den frusna vattenytan. Man såg inga märken på ytan och inga tecken på att isen hade brustit någonstans.
Senare på dagen hittade man Stevens skidor och ryggsäck, men inga andra spår, och sökpådraget avslutades strax därpå. Hans familj ville inte ge upp hoppet, men var beredda på det värsta.
Sedan, över ett år senare, i början av maj 1979, dök Steven Kubacki upp som ur tomma intet utanför sina föräldrars dörr. Han hade nästan inga minnen av var han hade varit. Han hade vaknat tidigare samma dag på en åker i Pittsfield, hundratals kilometer från den plats där han försvann och runt 64 km från familjens hem. Ännu märkligare var att han bar kläder som inte var hans egna och höll i en främmande väska som var full med kartor.
Kubacki hade kunnat bli rik på att sälja sin historia till media, men han drog sig undan, vägrade att prata om incidenten (som han inte alls mindes) och ville inte försöka få tillbaka minnen med hjälp av t.ex. hypnos, eftersom han inte sade sig ha några "psykologiska problem" och ville att det skulle förbli så.