nano skrev:Hmm, inte så säker på att man ska behöva acceptera aggressivitet.
Men nåja, sålänge den inte går ut fysiskt över någon.
Funderar på om besvikelse är aggressivitet, inte färdig med den tanken ännu.

Aspkvinna skrev:Och andra sidan, var ska man få flippa ur hos om inte hos en psykolog, det är fasiken i deras arbete att även kunna hadtera lite aggresivitet om det är nu det som kommer ur en. Inte så diplomatiskt men allvarligt så tycker jag personligen att dom ska kunna i sitt arbete ta vilka känslor som helst ifrån en klient, själklart dock inte våld.

Aspkvinna skrev:Ok, kan hända att jag är lite färgad av min senaste tid som stödperson och det beror väl helt klar på vart man väljer att arbeta Men självklart så är diplomati alltid bästa vägen för det klarar större procent konfliker med positivt slut.

Arbetar man däremot på psykavdelningar där man låser in folk för dom är farliga för sig själva, ja, då får man nog vara mottaglig för att aggresivitet kan uppkomma.

Jag tror även att man bör kunna någonstans känna som behandlare att det kan hända och att det är för en del ett steg i utveckling. Att aggresivitet inte är tränad och kan komma ut lite väl starkt ibland i början om man inte har kunnat träna i sitt liv på en mer starkt verbalt uttryck med ändå ett visst lugn.

Nu pratar vi i och för sig om en psykologelev och jag personligen skulle välja att inte gå vidare alls hos den här personen för den är inte mogen att handtera en person med AS när den inte ens kan ge den utrymme att våga uttrycka sig i en skör stund som denna. Fingertoppkänslan att här kan jag få veta mer känns som den saknas.

Aspkvinna skrev:Psykologeleven får bakläxa och vi hoppas att eleven läser ett par böcker till!

Ja, jag fick ju rekomendationen att ta en promenad i solen då för några veckor sedan av en psykolog och nu har även hennes näst högsta chef i landstinget uppmärksammat incidenten....... :wink: Inget chefen gillade att höra och beklagade det inträffade.

LazyLady skrev:

earlydayminer skrev:För mig kan det bli förödande när jag spelar med min kompanjon. Han har en tendens till att glömma sina stycken, då försöker han improvisera och säger "Jag testar bara något nytt". Och jag som minns detaljer och ljud, aj aj. Det är som att livsglädjen sugs ut ur mig för en stund, det är nästan en känsla av förvirring och sänker lätt min entusiasm. Om det sker med samma person så lär man sig att hantera det bättre, eller man lär sig att förvänta sig att det kan ske en mindre (för oss stor) förändring.

Åååh, vad jag känner igen mig!!! Brukar ofta spela gitarr med en kompis och jag känner mig som en gryta som är på väg att koka över för det mesta. Speciellt när han glömmer vad han spelade för kanske 5 minuter sedan och glider in på nåt helt annat som inte jag tycker är lika bra... Tappar intresset direkt. Kan ju själv sitta och spela en grej om och om igen i timtal! Men har lärt mig att behärska min irritation gentemot den här kompisen när vi spelar, precis som du säger...
När vi är många och spelar tillsammans blir det ofta tvärtom. Då gömmer jag mig i bakgrunden och vågar knappt höras. Skumt...

earlydayminer skrev:Jag vet inte hur häftiga dina rörelser är men jag har också underliga kroppsrörelser. Och de är ofta ganska speciella, det är alltså inga rörelser "vanliga" människor använder sig av vid t ex. stress, oro osv. Kan använda mig av händerna när jag tänker mycket och snabbt. Även när jag funderar eller "hör" musiken. Men jag vill inte kalla det tics, fast det kanske är det. Har för mig att jag både läst och hört att det är aspigt att ha unika eller speciella kroppsrörelser.

Jag har nog lärt mig att dölja mina rörelser med åren, men ibland vet jag att jag kan göra skumma grimaser med ansiktet också. Fast jag lyckas behärska mig bland folk. Men det är som att det kryper och kliar under huden. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det är som att det är en massa överskottsenergi som vill ut. Brukar sitta och rycka loss hår från ögonbryn och ögonfransar också. Det har jag gjort sedan jag var liten. Haha, det låter ju sjukt knäppt. Vill verkligen försöka sluta med det. Tur att jag har välväxta ögonbryn och fransar. Annars skulle jag inte ha några kvar...

Kanske har en släng av ADHD? Har läst att man kan ha det i kombination med AS... Fast jag har ju visserligen provat amfetamin och det hjälpte INTE...