Oförmågan att fjäska är väl en bidragande orsak att jag inte lyckats särskilt bra i arbetslivet. Ändå gjorde jag mitt bästa genom att många gånger bita ihop och lyda i stället för att protestera. Men jag misstänker att det syntes vad jag kände, jag såg inte tillräckligt positiv ut. Och ljuga kunde jag inte förnedra mig till.

Jag försökte kompensera genom att jobba extra hårt i stället, men det räckte inte. Att jobba hårt, vara plikttrogen och alltid försöka lära sig bli bättre, det vägde inget emot att man saknade "social kompetens".

Jag kan inte fjäska, men många gånger har jag varit för blyg för att säga vad jag tycker och hålla på mina principer, och jag känner alltid att jag döljer en stor del av mig själv när jag är tillsammans med andra. Jag kan vara artig och korrekt mot folk, men längre än så sträcker sig nog inte min sociala kompetens.

På de jobb jag haft där jag inte blivit omtyckt har det nog mest varit för att jag varit för tyst och passiv, inte fattat att man ska ta egna initiativ med en gång etc, och inte för att jag varit otrevlig mot folk på något sätt. Om jag ska jobba med något nu så skulle jag tänka mycker mer på att vara mig själv, för jag har förlorat så mycket av min egna identitet av att anpassa mig till andra.

missbutterfly skrev:I denna värld är "fjäsk" (och falskhet) som bekant något som tar oss framåt här i livet.
Det är svårt att acceptera, men det är ett faktum.
Vilka är det som har alla höga poster i samhället? Jo, folk som slickar röv och gör typ vad som helst för att ta sig dit (läs: för pengar).

Det är rätt hemskt att det ser ut så här, men jag kan (enligt statistik bland mina vänner och bekanta) se att de som behärskar "underkastelse" och fjäsk är de som "lyckas" rent karriärsmässigt.

Jag själv är rätt usel på detta. Jag brukar alltid vara ärlig och rak (och behandla alla likvärdigt) , vilket jag nu märkt hämmar mitt arbetsliv.

På min arbetsplats ser jag alla som gelikar (jag har svårt för "hierarki"-tänk) men det gör tydligen inte de andra har jag idag fått veta..

Journalisterna som sitter på mitt jobb är tydligen lite "finare", än vi andra.
Vissa av mina kolleger hälsar de aldrig på, och ofta hälsar de inte på mig heller utan bara går förbi och ignorerar mig, när jag kommer till jobbet.
Mycket otrevligt, tycker jag.

Jag har nu försökt lite olika strategier (av nyfikenhet på detta fenomen).
Mitt första test var att gladlynt och käckt komma in, rak i ryggen och säga ett glatt och tydligt "Hej!" till alla, när jag går förbi "Journalist-gänget".
Det fungerade inte alls. En muttrade ett svagt "Hej" tillbaka.

Jag bytte taktik nästa dag och smög in och försökte vara tyst för att inte störa. De ignorerade mig helt denna gång; ingen tittade upp ens.

Idag tänkte jag testa en annan metod (inriktad på underkastat kroppspråk). Jag höll ned huvudet och log ett osäkert leende åt alla.
Helt plötsligt stämde alla in i ett "Hej!" (utan att jag sagt något.)
En kille (Journalist [med förmodad dyslexi]) höll t o m upp dörren till mig.

Tycker att detta var tämligen intressant.
Helt plötsligt, när jag visar mig "mindre" än de andra så blir jag mer accepterad.
Visst är det märkligt?

Nix. Kan inte fjäska. Lika lite som jag kan ljuga.Folk som fjäskar ser jag verkligen ner på. Det är inget värdigt liv....Skulle bara må dåligt av mig själv! Säger nästan alltid vad jag känner.....Fast har lärt mig när det passar och inte. Även fast det ibland fortfarande är svårt att avgöra. Eller så är jag tyst.Om det jag ska säga är allt för negativt.

Jag vet teoretiskt vad fjäsk är, men jag har aldrig klarat att fjäska.
Jag tycker inte heller att det är ett eftersträvansvärt beteende.

Däremot har jag varit överdriven mot folk, vilket kanske (men jag vet inte) har uppfattats som fjäsk utan att jag menat det så.

Jag gillar inte ordet "fjäska", men jag tror att jag förstår vad folk menar med det och jag är fullkomligt kapabel till att utföra det som behövs.

KrigarSjäl skrev:Vad fan har man för glädje av en karriär om man inte kan se sig själv i spegeln utan att skämmas?
Då är jag hellre stolt & fattig.

För en gångs skull är jag helt enig med dig.

missbutterfly skrev:Jag har nu försökt lite olika strategier (av nyfikenhet på detta fenomen).
Mitt första test var att gladlynt och käckt komma in, rak i ryggen och säga ett glatt och tydligt "Hej!" till alla, när jag går förbi "Journalist-gänget".
Det fungerade inte alls. En muttrade ett svagt "Hej" tillbaka.

Jag bytte taktik nästa dag och smög in och försökte vara tyst för att inte störa. De ignorerade mig helt denna gång; ingen tittade upp ens.

Idag tänkte jag testa en annan metod (inriktad på underkastat kroppspråk). Jag höll ned huvudet och log ett osäkert leende åt alla.
Helt plötsligt stämde alla in i ett "Hej!" (utan att jag sagt något.)
En kille (Journalist [med förmodad dyslexi]) höll t o m upp dörren till mig.

Tycker att detta var tämligen intressant.
Helt plötsligt, när jag visar mig "mindre" än de andra så blir jag mer accepterad.
Visst är det märkligt?

Vad vedervärdigt! Och jag är imponerad av ditt Wallraff-ande, jag tror inte jag skulle klara att hålla masken utan kräkas på dem och deras översittarfasoner.

alfapetsmamma skrev:

missbutterfly skrev:Jag har nu försökt lite olika strategier (av nyfikenhet på detta fenomen).
Mitt första test var att gladlynt och käckt komma in, rak i ryggen och säga ett glatt och tydligt "Hej!" till alla, när jag går förbi "Journalist-gänget".
Det fungerade inte alls. En muttrade ett svagt "Hej" tillbaka.

Jag bytte taktik nästa dag och smög in och försökte vara tyst för att inte störa. De ignorerade mig helt denna gång; ingen tittade upp ens.

Idag tänkte jag testa en annan metod (inriktad på underkastat kroppspråk). Jag höll ned huvudet och log ett osäkert leende åt alla.
Helt plötsligt stämde alla in i ett "Hej!" (utan att jag sagt något.)
En kille (Journalist [med förmodad dyslexi]) höll t o m upp dörren till mig.

Tycker att detta var tämligen intressant.
Helt plötsligt, när jag visar mig "mindre" än de andra så blir jag mer accepterad.
Visst är det märkligt?

Vad vedervärdigt! Och jag är imponerad av ditt Wallraff-ande, jag tror inte jag skulle klara att hålla masken utan kräkas på dem och deras översittarfasoner.

Jag tycker mest det låter helt naturligt. En person går förbi "skocken" och uppför sej underligt under några dagar - naturligtvis lägger man märke till denne när den kommer och uppför sej underligt en dag till.

weasley skrev:

alfapetsmamma skrev:

missbutterfly skrev:Jag har nu försökt lite olika strategier (av nyfikenhet på detta fenomen).
Mitt första test var att gladlynt och käckt komma in, rak i ryggen och säga ett glatt och tydligt "Hej!" till alla, när jag går förbi "Journalist-gänget".
Det fungerade inte alls. En muttrade ett svagt "Hej" tillbaka.

Jag bytte taktik nästa dag och smög in och försökte vara tyst för att inte störa. De ignorerade mig helt denna gång; ingen tittade upp ens.

Idag tänkte jag testa en annan metod (inriktad på underkastat kroppspråk). Jag höll ned huvudet och log ett osäkert leende åt alla.
Helt plötsligt stämde alla in i ett "Hej!" (utan att jag sagt något.)
En kille (Journalist [med förmodad dyslexi]) höll t o m upp dörren till mig.

Tycker att detta var tämligen intressant.
Helt plötsligt, när jag visar mig "mindre" än de andra så blir jag mer accepterad.
Visst är det märkligt?

Vad vedervärdigt! Och jag är imponerad av ditt Wallraff-ande, jag tror inte jag skulle klara att hålla masken utan kräkas på dem och deras översittarfasoner.

Jag tycker mest det låter helt naturligt. En person går förbi "skocken" och uppför sej underligt under några dagar - naturligtvis lägger man märke till denne när den kommer och uppför sej underligt en dag till.

Så kan det ju också vara. Vet inte om inte det också är sorgligt iofs, att allt man gör blir fel (som det lät nu).

weasley skrev:Jag tycker mest det låter helt naturligt. En person går förbi "skocken" och uppför sej underligt under några dagar - naturligtvis lägger man märke till denne när den kommer och uppför sej underligt en dag till.

Nej, så kan du ju inte visa att det var. Det är ju bra att du kritiserar soliditeten i missbutterflys bevis för (mina?) teorier om levande sexåringshierarkier men dag två så gjorde hon sig ju liten och blev synbarligen inte sedd alls. Det är svårt att få det till att de skulle ha det i minnet dag tre.

Om de händelsevis mindes dag ett under dag tre så är det ändå fortfarande bevis för nämnda teori att de samtliga hejade glatt när hon spelade underdånig medan endast en hejat svagt när hon "inkräktade på deras territorium".



Det finns nog olika slags fjäsk men mest handlar det nog om var man drr gränsen; jag anstränger mig gärna för att känna och visa förståelse för alla. Därför omformulerar jag gärna mitt hjärtas mening och håller ibland inne med den när jag finner någon tänka snett men harmlöst. Däremot räknar jag det alltid som fjäsk att hålla inne med mitt hjärtas mening till folk som anses ha överhöghet över andra, exempelvis över mig. Många tillåter sig nog en hel del tystnad ("anpassning") utan att anse sig fjäska, snarare anser många sig då socialt kompetenta. Vilket bevisas om det går smidigt socialt för dem med den taktiken.

Jag räknar kallt med att fjäska (enligt min definition men kanske tvärtom enligt folk runt omkring mig) under all min tid som anställd. Värre är att jag räknar med att behöva fjäska i rent sociala miljöer också, för att kunna hitta vänner och någon att leva med.

Definitionsförslag: Vän är en person man kan vara omväxlande bättre än och sämre än, utan att någon behöver varken fjäska för eller vinna över den andra för att byta till överläge. Får kanske slipa på det där.

missbutterfly skrev:Tycker att detta var tämligen intressant.
Helt plötsligt, när jag visar mig "mindre" än de andra så blir jag mer accepterad.
Visst är det märkligt?

Tyvärr är jag ej förvånad. När du visar dig underdånig supportade du ju deras übermensch-världsbild (medveten eller ej) på samma sätt som ofta killar har svårt för kvinnor som visar sig starka. Där måste man göra ett val; om man vill låtsas vara underdanig, elelr om man vill vara sann mot sigsjälv med ett visst pris. Jag kan och vill icke spela, jag tar heller skit generellt. I vissa fall dock krävs det att låtsas att andra har makten, för att få dem dit jag vill, men där spelar man i en helt annat planhalva...

Missbutterflys beskrivning av sina experiment med de här journalisterna är verkligen vidrig - och oerhört intressant. Imponerande att du gav dig på ett sådant här experimenterande, omåttligt fascinerande att få dela dina resultat!

KrigarSjäl skrev:Vad fan har man för glädje av en karriär om man inte kan se sig själv i spegeln utan att skämmas?
Då är jag hellre stolt & fattig.

Det verkar helt klart ingå mycket i de "normalas" NT-spel att inte ha karaktär och insikt nog att känna att man har något att skämmas över när man ser sig själv i spegeln. Spela alla spel är helt rätt för dessa, även när det gäller just att lära sig hur man fjäskar riktigt, riktigt rätt för att nå de resultat man önskar.

Och "var och en sig själv närmast" verkar vara äckligt utbrett i den "normala" världen. Klart flest "normala" människor verkar helt enkelt se det som naturligt att titta åt ett annat håll, "kan inte någon annan...", "jag har inte tid..." och så - redan när det handlar om så små skitsaker som att hjälpa någon lyfta en barnvagn av eller på en buss. De tendenserna har jag sedan länge märkt även i min egen nära familj, om man säger så...

Jag har länge tyckt över huvud taget att livet i stort handlar om att ha vassa armbågar, och veta att ta för sig och ta plats - och att det är de som behärskar sådant som har framgång i livet generellt, snarare än att varma, medmänskliga och empatiska människor har det. Är det jag som har för grav svartsyn här och överdriver min tolkning, eller känner fler här igen den beskrivningen? Mycket nyfiken på det...

Jag har länge hatat talesättet "What goes around, comes around", för bara av att se på mig själv och vad jag har försökt sträva efter att ge världen runt omkring mig i mina dagar och vad jag i förhållande till det har haft tillbaka i form av rent allmänt flyt med någonting här i livet, så kan jag absolut inte se att "what goes around, comes around".

Det har helt enkelt inte - utifrån mina personliga erfarenheter - känts som att det är omtänksamma hjälpsamma som belönas av "livet i stort" med att få uppleva framgång med just någonting. Få ett jobb jag trivts med, få tjäna schysst med pengar på vad jag kan, och få uppleva kärlek och lycka... alla de bitarna har ju liksom varit en ändlös sträcka av bara motgångar, inklusive alla gånger man trott något riktigt bra var på gång. Hittills. Just nu ser det ju ännu en gång riktigt bra ut på alla tre fronterna, tror jag , men sant är också att jag har trott det förr...

Dessutom tror jag att jag är en sådan som många gånger snarare har fått stämpeln att jag gjort mycket av det jag gjort för att vara allmänt generös och hjälpsam mer som något slags fjäsk än för att jag verkligen menat väl.

Bra beskrivning, Pemer!

Kan inte fjäska däremot kan jag lägga band på mig inför en person som jag står i beroendeförhållande till då jag rent intellektuellt inser att det gagnar inte min sak att säga den obehagliga sanningen eller inte visa tillbörlig respekt även om jag inte gillar vederbörande, ser filosofiskt på det hela, livet är inte rättvist och ibland tvingnar omständigheterna en att bita i det sura äpplet.
Sen beror det på vad man menar med "fjäsk" att bryta mot de informella reglerna på en arbetsplats har ett pris iform av olika mer eller mindre tydliga sociala sanktioner mot syndaren ifråga, allt från ogillande blickar till ren mobbing och sparken.
Att kunna "känna in" dessa regler handlar ofta om ens överlevnad, något som de flesta med AS har mer eller mindre svårt för och därför ofta får betala ett högt pris för i form av utanförskap både när det gäller sociala relationer och i arbetslivet.

Pemer skrev:Imponerande att du gav dig på ett sådant här experimenterande, omåttligt fascinerande att få dela dina resultat!

Du upprepar mig och det gör du rätt i!

Sen gör du en liten utvikning från ämnet men inte särskilt stor så jag hänger på.

Pemer skrev:Det har helt enkelt inte - utifrån mina personliga erfarenheter - känts som att det är omtänksamma hjälpsamma som belönas av "livet i stort" med att få uppleva framgång med just någonting. Få ett jobb jag trivts med, få tjäna schysst med pengar på vad jag kan, och få uppleva kärlek och lycka...

Längre upp noterade du att detsamma verkar gälla även andra men jag tyckte att du beskrev det bäst i stycket om dig själv. Nej du är inte ensam om den svartsynen, snarare trodde jag att det var en uppenbar sanning att världen funkat så sedan vi blev bofasta (låångt före jordbruket). Bara att förändra. Hoppas du lyckas med att bli ett exempel inom det snaraste men med is i magen!

Pemer skrev:Dessutom tror jag att jag är en sådan som många gånger snarare har fått stämpeln att jag gjort mycket av det jag gjort för att vara allmänt generös och hjälpsam mer som något slags fjäsk än för att jag verkligen menat väl.

Jag minns bekymrad att folk ofta uppfattar mig som underdånig och behandlar mig beskyddande när jag bara letar efter ord. Samma sak när allt jag vill förmedla (till någon serviceperson eller nån man ber om en upplysning) är min uppskattning till dem personligen. Det är alltså min mening att ett extra ögonblicks ögonkontakt under tystnad, kanske med en nickning, ska visa att jag inte ser personen som en kugge i mitt stressade maskineri. Det är väldigt trevligt när det funkar (allt oftare) men oroande när det tolkas som skrapande med foten (använde jag uttrycket fel? Du som är blåblodig vet väl, Pemer!).

jonsch skrev:missbutterfly, jag är imponerad och upplivad av att du lyckats genomföra experimentet i inledningsinlägget. Du bekräftar mina fördomar om att de gamla sexåringshierarkierna finns kvar och vaknar till så fort de får möjlighet. Tack!!!

/ J

Ja, det är bedrövligt att det ser ut såhär, men det är ett faktum!
Vill man komma någonstans så krävs det av en att man underkastar sig och spelar underlägsen i vissa lägen.

En basregel är att en chef aldrig vill ana att en underordnad anser att h*n har fel.


Lite annan konstig men VIKTIG erfarenhet:

När du pratar med din chef/ arbetsgivare så tänk dig in i (föreställ dig) att allt h*n säger är rätt och riktigt (trots att det troligen inte alls alltid är så) och ifrågasätt ingenting(!).
Arbeta helt enligt angivna riktlinjer (trots att du själv förmodligen kan se mycket bättre, snabbare och smartare sätt) för att under denna tid visa att du hörsammar och ser upp till din "överordnade".

Det kommer ge dig stora möjligheter att få jobba mer individuellt, längre fram. (-Ha tålamod!) Och din chef får då känslan av att dina (kommande) framgångar kan härledas till allt h*n (i sin simpla föreställningsvärd) lärt dig, och får därför ännu mer vilja att bana väg för dig..

Ovanstående har jag hört exempel på många, många gånger (både bland vänner och familj) och när jag frågar mig varför det ser ut såhär så kan jag bara komma på ett svar:
Chefer vill känna att de bra prestationerna/idéerna etc. kommer från denne. Och även om det bara är en känsla så är det ändå oerhört viktigt för dem..

`

- Ganska enkelt...

- Om jag skulle kunna fjäska skulle jag kunna de sociala koderna..!

- Jag är en Aspis och saknar därför de sociala koderna...

- Så därför vet jag inte hur man fjäskar och förstår inte heller innebörden av frågan...

[img]http://www.sighost.org/sigs/dancingbanana.gif[/img]

Vissa aspergare är medvetna om nästan alla de sociala koderna. I mitt fall till exempel.

Min förklaring är att somliga kan kompensera för sin bristande sociala autopilot genom att använda sin förmåga att se mönster i allting och applicera den även på socialt umgänge. Hur bra det går skulle kunna vara relaterat till ens talang-områden. Jag har till exempel lätt för språk, vilket borde underlätta.

Det som ibland kan avslöja mig är att jag inte alltid är villig att följa koderna. Jag har till exempel svårt att svara på "hur mår du?" även om det räcker att svara "bra". Detta trots att jag ofta ljuger i andra likadana situationer som har med det sociala spelet att göra.
Jag har för det mesta inte heller förmåga att ta initiativ till vänskaplig eller artig fysisk kontakt bortom att skaka hand.

Människor av en personlighetstyp man inte tidigare träffat på kan också orsaka problem, eftersom man inte hunnit öva på deras språk än. Det är oftast bara en tidsfråga innan det flyter på dock.

Här kommer lite tankar. Det tog ca två minuter att skriva ner tankarna, och över en timme att formulera om dem så att de inte såg ut som en stor ful förolämpning. Ibland kan man inte skriva enkelt, eftersom folk då tolkar in en massa saker i mellanrummen.

Är inte social kompetens (snarare socialt skådespel) kopplat till hur "högfungerande" man anses vara som aspergare? Det är slutsatsen jag har dragit av hur ordet används.

Jag kommer att använda ordet högfungerande endast i betydelsen "någon som är hyffsat bra på NT-språket". Det har inget med iq-nivå att göra, eller om man har många vänner, eller kan sköta sitt hem, eller sin vardag.

Om man är extremt högfungerande borde man vara fjäskigare än om man bara är högfungerande, eftersom det krävs att man undertrycker stora delar av sig själv för att verkligen fungera och ta sig fram i det sociala spelet.
Med "bara högfungerande" menar jag personer som kan förstå normal/avancerad kommunikation, (aspergare som tex förstår att "kan du ge mig saltet" inte är en fråga om ens kompetens att flytta ett saltkar, utan en uppmaning att faktiskt ge någon saltkaret) men ens talanger kanske inte ligger i områden där man får förmåner kommunikationsmässigt. Inom naturvetenskap till exempel, för att dra till med en riktig stereotyp.

Mördarsnigel skrev: ett långt inlägg

som var typ dagens intressantaste (för mig). Det passade perfekt ihop med snacket jag hade med psykoplågan som gjort WAIS med mig. Tack för det!

:D