Alla ni med diagnoser här, hur är eran vardag? Har ni några svårigheter eller hur hanterar ni vardagen? Der är nämligen så att jag har märkt pga min diagnos att jag fått lite beteenden eller hur man ska säga, som blir ett problem i vardagen. Jag tänkte om det finns någon som kanske känner igen sig eller har samma/liknande svårigheter. Jag vet inte heller vilken som är den bästa vägen att gå heller. Ni kanske har några tips?

Kan berätta lite mer men kommer bli ett långt inlägg, så vi får diskutera detta vidare. Försöker jobba på att skriva kortfattat också.

Man är som man är, naturligtvis märks det i vardagen. Det finns en gräns för hur mycket man kan anpassa sig till "normalen", särskilt på längre sikt.

Jag försöker minimera intryck och välja ut de jag mår bra av.
Det är bästa tipset jag har!

Jo absolut märks det i vardagen, framförallt om man har en diagnos där de innebär att man har svårigheter men också möjligheter. Många med diagnoser är ju väldigt kreativa.
Men det jag menar med texten, är att jag vill veta hur och vad andra har för svårigheter i vardagen så att jag kan få inspiration hur andra tänker eller gör /hanterar dessa situationer.

Tex som jag, jag klarar av att bo i en vanlig lägenhet, men jag har svårt med rutiner därav varför jag inte alltid pallar med att göra saker regelbundet. För andra utan diagnoser är detta självklara saker man ska klara av, men det är inte självklart för alla. Jag antar att många här har varit med om situationer där många kanske inte förstått att vissa saker inte är självklara för de med diagnoser och då uttryckt sig på ett negativt sätt och haft krav på hur man ska göra och sådär. Många jag vet med diagnoser har ju pga dessa svårigheter boendestöd, bor i gruppboenden eller har godeman mm. Sådana svårigheter vill jag veta om hur andra gör för jag vill kunna prata med andra som också har diagnoser om just dessa problem.

Jossie94 skrev: Många jag vet med diagnoser har ju pga dessa svårigheter boendestöd, bor i gruppboenden eller har godeman mm. Sådana svårigheter vill jag veta om hur andra gör för jag vill kunna prata med andra som också har diagnoser om just dessa problem.

Bor hemma med mina föraldrar. Hatt grupp boende förut.. fast inte tyckte om.

Inte får ha god man i Norge.. E omyndig förklarad nån områden.. till ex min eknomi.

Mitt största problem i vardagen är hypoaktiv ADD (man kan likagärna skylla hypoaktiviteten på AS för den finns där med) och att jag har en sjukdom som har kronisk trötthet.

Trötthet tror jag folk förstår, att man inte har ork till så mycket.

Däremot tror jag inte folk förstår hypoaktivitet. Det handlar om att man låter dagarna rinna iväg för det tar jättemycket tankekraft och disciplin att få minsta gjort. Det handlar förmodligen om låg dopaminnivå i frontalloberna, dvs man kan inte bara "göra", för den funktionen saknas.

Därför blir det mentalt plågsamt att göra olika aktiviteter. Min typ av hypoaktivitet handlar mycket om att det är svårt att starta. Men hos andra kan det handla om att man startar och sedan bara slutar man för "inspirationen" tar slut.

Och att sedan ha kronisk trötthet inblandat, blä lixom.

För detta har jag ingen bra lösning, förutom att jag tar Ritalin de svåraste dagarna och då funkar jag nästan som en vanlig människa. Tyvärr har jag inga fler recept så när dessa tar slut så är de slut. Dessutom får medicinen mig att låna energi från framtiden, så behöver ofta vila efter att ha kört Ritalin några dagar.

Att arbeta med andra underlättar väldigt mycket. Att arbeta för andra underlättar ännu mer. Tappar både motivation och organisationsförmåga vad gäller mina egna saker. Det ligger väl för nära, man får inget perspektiv. Tyvärr har jag bara boendestödet som stöttar. Mina kompisar fattar inte grejen även om en av dem oxo har hypoaktivitet. De tjatar att jag ska göra saker, allt från att diska till att hänga med dem ut på grejer. Klart man vill med, men när man inte bara kan "göra" så blir det svårt. Man blir en dålig kompis som sitter hemma och degar.

kiddie skrev:Mitt största problem i vardagen är hypoaktiv ADD (man kan likagärna skylla hypoaktiviteten på AS för den finns där med) och att jag har en sjukdom som har kronisk trötthet.

Trötthet tror jag folk förstår, att man inte har ork till så mycket.

Däremot tror jag inte folk förstår hypoaktivitet. Det handlar om att man låter dagarna rinna iväg för det tar jättemycket tankekraft och disciplin att få minsta gjort. Det handlar förmodligen om låg dopaminnivå i frontalloberna, dvs man kan inte bara "göra", för den funktionen saknas.

Därför blir det mentalt plågsamt att göra olika aktiviteter. Min typ av hypoaktivitet handlar mycket om att det är svårt att starta. Men hos andra kan det handla om att man startar och sedan bara slutar man för "inspirationen" tar slut.

Och att sedan ha kronisk trötthet inblandat, blä lixom.

För detta har jag ingen bra lösning, förutom att jag tar Ritalin de svåraste dagarna och då funkar jag nästan som en vanlig människa. Tyvärr har jag inga fler recept så när dessa tar slut så är de slut. Dessutom får medicinen mig att låna energi från framtiden, så behöver ofta vila efter att ha kört Ritalin några dagar.

Att arbeta med andra underlättar väldigt mycket. Att arbeta för andra underlättar ännu mer. Tappar både motivation och organisationsförmåga vad gäller mina egna saker. Det ligger väl för nära, man får inget perspektiv. Tyvärr har jag bara boendestödet som stöttar. Mina kompisar fattar inte grejen även om en av dem oxo har hypoaktivitet. De tjatar att jag ska göra saker, allt från att diska till att hänga med dem ut på grejer. Klart man vill med, men när man inte bara kan "göra" så blir det svårt. Man blir en dålig kompis som sitter hemma och degar.

Jag känner igen mig massor i din berättelse. Däremot vet jag inte om jag har låg dopaminnivå i hjärnans frontallober, även om jag misstänker att jag har det . Men jag vill nog inte veta...

geocache skrev:Jag känner igen mig massor i din berättelse. Däremot vet jag inte om jag har låg dopaminnivå i hjärnans frontallober, även om jag misstänker att jag har det . Men jag vill nog inte veta...

Detta är mer spekulation, men "de" tror att sådant spelar roll i denna typ av problem. Sedan tror jag att det inte är så enkelt, det finns nog annat med som hjärnans struktur osv. Hjärnan är ju dessutom plastisk, så förhoppningsvis går det att träna hjärnan litegranna.

Men troligen dopamin inblandat på ngt vis eftersom att tillföra dopaminerga läkemedel kan göra så att man känner skillnad.

Iallafall inte så roligt att hantera, antar att du oxo känner så. Alla mentala träningstips är välkomna. Stress kan göra en extra trött så jag har jobbat rätt hårt med stressen den sista tiden. Men det verkar som även när stressen minskar så finns detta problemet kvar... Man får nog hantera det separat, men hur?

kiddie skrev:

geocache skrev:Jag känner igen mig massor i din berättelse. Däremot vet jag inte om jag har låg dopaminnivå i hjärnans frontallober, även om jag misstänker att jag har det . Men jag vill nog inte veta...

Detta är mer spekulation, men "de" tror att sådant spelar roll i denna typ av problem. Sedan tror jag att det inte är så enkelt, det finns nog annat med som hjärnans struktur osv. Hjärnan är ju dessutom plastisk, så förhoppningsvis går det att träna hjärnan litegranna.

Men troligen dopamin inblandat på ngt vis eftersom att tillföra dopaminerga läkemedel kan göra så att man känner skillnad.

Iallafall inte så roligt att hantera, antar att du oxo känner så. Alla mentala träningstips är välkomna. Stress kan göra en extra trött så jag har jobbat rätt hårt med stressen den sista tiden. Men det verkar som även när stressen minskar så finns detta problemet kvar... Man får nog hantera det separat, men hur?

Ja, jag känner också så. Och jag håller med dig om att när stressen släpper så finns problemen kvar... och när ett problem är "borta" så kommer ett annat (minst) istället... och att hantera sådant här separat är svårt, upplever jag .

Ja, man skulle behöva en slags manual.

Det är verkligen jättekonstigt för jag har trott många gånger att om ett problem försvinner så är det som med det problemet fast utan... öööh dålig formulering. Men icke. Det är lixom problem hela vägen ner. De bara döljs av större problem. När jag fick bort depressionen och blev behandlad för ångest, jo det var JÄTTESKÖNT att det blev bättre på de fronterna. Men jag trodde på något sätt att det sedan skulle bli superenkelt. Istället blev jag varse om problem jag inte riktigt visste att jag hade.

Har märkt att som friskare, så har jag framförallt problem som folk inte kan relatera till (förutom här kan en del det). Jag antar att det är mer de rena NPF-problemen.

En kompis säger att det är bara att tvinga sig. Jo, jag kan tvinga mig. Men det försätter mig i ett ruskigt dåligt humör. Den mentala piskan är inte nådig. Det är något man kallar Hulk smashing lite informellt i ADHD-problematiken (och säkert samma grej hos AS). Man tar i från tårna och bara använder allt man har. Som sagt, resultat dåligt humör, och sedan förmodligen utmattning.

Sedan byggs hypoaktiviteten på med en mental pålagring, som t ex att jag minns hur jobbigt det var förra gången. Och då blir det jobbigt bara att tänka på. Undrar om man kan försöka glömma tidigare erfarenheter? Det går nog inte.

En annan sak som jag märkt och nämnt tidigare är att jag får så få belöningskänslor för utfört "jobb". Många känner Wow jag fixade det! Vad bra det blev!

Jag mer konstaterar att Puh, gjort för denna gången. Men blir lixom inte glad, får ingen kick. Därför skulle jag inte ens bli glad om jag fick pengar för jobbet. För ingen belöning är stor nog... Är lixom belöningsokänslig. Kan bli glad ett kort tag, och lite extra om någon annan oxo blir glad för det. Men det varar typ en minut.

Jag har någon jobbig kombination av Asperger och klimakteriet. Jag orkar ingenting numera. att gå och veckohandla gör att jag blir nästan sängliggande resten av den dagen pga trötthet. Det sitter både i kroppen och knoppen. Sen är min livssituation rena katastrofen för närvarande så jag får inget gjort i övrigt. Så nä mitt liv fungerar inte alls just nu.

Jag har att om jag gör hemmasysslor typ 5 saker på raken så kan jag bli utmattad. Det jobbigaste är väl inte den biten, för jag har kunnat få till den rutinen på något sätt så det är bara jobbigt vissa dagar medan andra dagar tycker jag om att göra saker hela tiden, för jag mår bra utav det.

Däremot är det jobbigare att få höra utav personer man känner som vet om mina svårigheter, att nu när man vill förbättra vissa saker inom det sociala , så förväntar de sig att man ska bli bra på typ 1 sekund. Jag sa till då att, tror ni att tex Zlatan blev proffs på en dag? Personen svarade då men du skulle ju öva? Ja men jag pratade med min jobbcoach om mina svårigheter senast igår och då är det svårt att lära sig allting på 1 dag, det funkar inte riktigt så..hur gör man i en sådan situation när folk har de kraven på en? Och hur förklarar man till folk att man har ett sk osynligt fel eller handikapp?

Det är väl mer den biten de har svårt att förstå, trots att jag försöker förklara. Tillslut orkar man inte säga någonting för man har ju testat allting och orken tar också slut, för man förväntas vara på ett visst sätt hos andra och gärna ska man vara 100 procent varje dag, för gör man minsta lilla fel så får man tusentals frågor om det.

Tex jag har praktik och då har jag min jobbcoach som hjälper mig att hitta praktiker som kan leda till anställning eller sk lönebidrag. Då eftersom på min praktik så finns det just nu inga arbetsuppgifter för tillfället och vi får se hur det blir nu efter sommaren ( det kan komma upp jobb de vill ha hjälp med) och då är de tex vissa som frågar mig hur går det med praktiken? Då när jag berättar hur det ligger till för att de frågar så får jag höra sedan att du måste skaffa ett jobb, hur ska du kunna få barn och köpa hus mm?

Jag måste då oftast förklara att det inte bara är att skaffa ett jobb, dels för mina svårigheter pga min diagnos och dessutom att om jag söker jobb som en vanlig sökande så försvinner min ersättning och jag går in med alla kraven som tex en neurotypisk person klarar av. Så då är ju det mer risk att jag hamnar på fel arbetsplats och blir av med min ersättning eftersom jag då fått anställning men känner kanske efter någon vecka att det inte är något för mig. Så det är inte bara för oss med diagnoser att söka jobb. Man kan jämföra det med att en person i rullstol ska ställa sig upp och gå, men det är nog svårt med tanke på att den dels sitter i rullstol och kanske har så hela livet, hur ska den då kunna ställa sig upp och gå? Nu kanske det inte är någon som begär att personen ska kunna gå om den sitter i rullstol men principen att folk bara utgår från att det är bara att söka jobb eller ställa sig upp och gå.

Vi har inte den förmågan att bara göra saker så enkelt, det är också det som är skillnaden på att ha ASD och vara neurotypisk. Neurpotypiska personer har lättare med det mesta men det betyder inte att de aldrig gör fel, för tro mig, de gör misstag fel har svårigheter de med och gör säkert sådana ofta, men tyvärr så blir de mer accepterade. För att de förstår ju sociala koder.

Jossie94 skrev:Jag har att om jag gör hemmasysslor typ 5 saker på raken så kan jag bli utmattad. Det jobbigaste är väl inte den biten, för jag har kunnat få till den rutinen på något sätt så det är bara jobbigt vissa dagar medan andra dagar tycker jag om att göra saker hela tiden, för jag mår bra utav det.

Däremot är det jobbigare att få höra utav personer man känner som vet om mina svårigheter, att nu när man vill förbättra vissa saker inom det sociala , så förväntar de sig att man ska bli bra på typ 1 sekund. Jag sa till då att, tror ni att tex Zlatan blev proffs på en dag?

Neurptypiska personer har lättare med det mesta men det betyder inte att de aldrig gör fel, för tro mig, de gör misstag fel har svårigheter de med och gör säkert sådana ofta, men tyvärr så blir de mer accepterade.

Våra vardagar ser nog ganska olika ut och det kommer nog alltid finnas andra aspergare som känner igen sig i vardagsproblemen. Vissa känner igen sig i vissa problem, andra känner igen sig i andra. Jag t ex skulle gärna vilja få in snitsen på rutiner, men är dålig på det.

Ibland tror folk att man t o m ska sluta ha aspergers när man får diagnosen för då ska man fatta allt och automatiskt bli förändrad. Men funkar kanske inte så.

Och visst, personer utan diagnos (nu talar jag inte ens bara om NT, utan även de som kanske borde ha diagnos men vägrat), de kan få för sig att de är bättre lixom, de kan bara vifta bort om de gjort fel för det är deras rättighet att inte ta ansvar men ta en massa plats. Bara det att ingen människa gör rätt alltid... Men i samhällsfamiljen ska väl utses svarta får dårå...

Har väl egentligen aldrig passat in någonstans, det går så klart inte att alltid må bra då, men de stunder saker känns bättre får man beta av göromål i sin egen takt. Det enda råd jag kan ge just nu iaf...

När jag var 25 år gammal tänkte jag på ett annat sätt än nuförtiden. Jag hade inga diagnoser ADD och autism men kände inte att jag var som normala människor och min vardag såg annorlunda ut än deras. Naturligtvis var jag orolig för min framtid och andra saker men trodde hela tiden att med tiden skulle jag blir normal som alla andra. Det blev inte så och det vardagliga livet blev alltmer komplicerad med åren. Det började skrämma mig på riktigt. Mina diagnoser var min räddning. Vardagslivet fungerar inte lika perfekt som andras men jag har slutat ställa höga krav på mig. Med åren blir man kanske mer förlåtande mot sig själv får större insikt i hur man ska hantera vardagen och människor man träffar.

Det viktigaste är att erkänna sina begränsningar pga autism och inte skämmas att man inte fungerar som neurotyper. Det är de som har lite förståelse för andras annorlundaskap som ska skämmas.

Jag har inga färdiga tips till dig. Varje människa fungerar annorlunda. Det som är problem för dig är kanske inte för mig och tvärtom. Man måste själv hitta egna sätt att bemästra vardagen. Det är en kamp varje dag som åtminstone jag upplever. Autism innebär stora svårigheter i vardagen som normala människor slipper även om de ibland beklagar sig. Och dagens moderna samhälle är inte autismvänligt. Tvärtom. Alla påträngande intryck och krav från samhället är som ett förtryck eller ett sätt att motarbeta människor med autism som jag upplever det. Du kan be om hjälp habiliteringen i din kommun. De är experter på autism.
Med normala människor menar jag människor utan npf diagnoser alltså neurotyper

Jossie94 skrev:Och hur förklarar man till folk att man har ett sk osynligt fel eller handikapp?

Nu skriver jag utifrån min erfarenhet. Det kan man inte. Antingen fattar man det eller inte. Vissa saker går inte att förklara för att nå fram. Det måste man själv förstå. De kommer naturligtvis att säga av artighet ja, jag förstår men sen blir det inget mer.

Övningar är deras påhitt för att "hjälpa" men med vadå? I verkligheten handlar det om att göra oss med autism som jag upplever det till tråkiga människor som passar in i deras neurotypiska schabloner.

Jossie94 skrev:Jag antar att många här har varit med om situationer där många kanske inte förstått att vissa saker inte är självklara för de med diagnoser och då uttryckt sig på ett negativt sätt och haft krav på hur man ska göra och sådär.

Skulle kunna skriva en bok om det. Men som sagt det måste man själv uppleva eller vara super intresserad för autism för att förstå. Personer utan autism tänker enligt schabloner.
De ser att man ser normalt ut och de utgår ifrån utseende. De stör sig oerhört mycket på ett annorlunda beteende med ett normalt utseende. Därför är det så svårt att förklara för dem tror jag men jag kan ha fel.

Jag fattar att det är svårt att förklara ett sk osynligt fel eller handikapp. Men hur ska man kunna förklara på ett sätt så de förstår att det inte bara är att söka jobb eller liknande för det är så mycket som spelar in då? Min jobbcoach utgår ju från personens behov förutsättningar arbetsmiljö mm.
Jag har försökt förklara sådant, men det är som att folk inte förstår ändå. Jag hade lika gärna kunnat säga
detta är en boll eller detta är en bok, något sådant som är överdrivet enkelt. De fattar ändå inte.

Jossie94 skrev:Jag fattar att det är svårt att förklara ett sk osynligt fel eller handikapp. Men hur ska man kunna förklara på ett sätt så de förstår att det inte bara är att söka jobb eller liknande för det är så mycket som spelar in då? Min jobbcoach utgår ju från personens behov förutsättningar arbetsmiljö mm.
Jag har försökt förklara sådant, men det är som att folk inte förstår ändå. Jag hade lika gärna kunnat säga detta är en boll eller detta är en bok, något sådant som är överdrivet enkelt. De fattar ändå inte.

Nej, det går ofta inte. Dessa personer är begränsade i sitt tänkande. De vet inget om Aspergers - eller värre ändå, de vet lite grann och tror att de vet allt. De är heller inte intresserade av att lära sig mer. Jag skulle aldrig orka umgås med sådana människor och ständigt tvingas förklara samma saker om och om igen. Du får hitta någon standardfras att avspisa dem med, t ex "Nej, det är mer komplicerat än så men jag orkar inte prata om det nu. Kan vi prata om något annat?" Är det någon du måste umgås med som inte fattar, typ en nära släkting, rekommendera dem att läsa en bok och återkomma när de läst ut boken.

Som tur är har jag sluppit de flesta idioter, coacher och liknande är dåligt betalda och dåligt utbildade precis som de flesta som ska hjälpa människor. Har träffat en och en annan inom LSS. Man får nog helt enkelt försöka ta ett steg tillbaka och inse att dessa människor är pjoskade med, de har inletts att tro att de har ett riktigt arbete och att de gör nytta, men egentligen är de oxo inom hela muppsystemet. Man delar upp människor med problem i de som sitter på ena sidan skrivbordet och de som sitter på andra sidan. Denna uppdelning kan kännas helt random.

Det de får gratis är ett bra självförtroende för att de "jobbar". Men de ingår i samma system som de de "hjälper".

Jobbcoach och arbetslös, socialfall och socsekreterare, LSS-handläggare och brukare, de behöver varandra, ofta behöver den som får lön detta BETYDLIGT mer än den som får "hjälp". Bara två sidor av samma mynt. Bara att en av oss får tro att de "är något" och får avtalsenlig lön, och den andra får bli behandlad konstigt och får inga pengar.

Jag har turen att ha fått en bra jobbcoach. Hon vill att det ska gå framåt och att man utvecklas. Jag hade inte kommit så långt både med min egen utveckling eller yrkesmässigt, om jag inte hade fått hjälp från henne. Däremot är det svårt att få andra att förstå hela grejen med att ha en diagnos gällande praktiker, det är endast ett fåtal som har den kunskapen att vilja förstå personen och att det tar tid med olika saker. På vissa praktiker har man redan från början förstått att handledarna inte riktigt förstått hela grejen, vilket är väldigt synd. Sedan visste jag inte heller om man skulle säga att man har svårigheter eller om man skulle strunta i det, eftersom folk kan bara jaha har du en diagnos och få en felaktig bild för att de tror att de förstår. De flesta praktiker har varit så och sedan att folk i min omgivning inte har varit accepterande. Istället har de som sagt ifrågasatt saker tex att jag testade olika praktiker dels för att utforska vad jag ville jobba med och för att jag ville lära mig i min takt. Pga detta tog det tid och då trodde ju folk att jag inte klarade av att jobba. De kunde säga att jag hade svårt med uthållighet men det var ju inte det som var själva problemet.

Problemet var ju att jag inte fick möjligheten till att utforska vad jag ville jobba med och liksom bearbeta olika misstag. Jag kunde inte tänka detta blev fel och detta vill jag förbättra. Utan jag fick ju bara massa frågor om varför jag inte kunde det eller det trots att jag förklarade tydligt och enkelt hur det låg till. Folk sa bara men kan du inte bara söka jobb? Det är just det som är grejen, jag kan inte bara söka jobb för då försvinner dels min ersättning och det är krångligt eftersom de måste gå rätt till.

Jag tror att det är dumt med diagnos på praktikplats. När jag hade en DV, då förklarade jag för hon som var chef på stället, vad som var mina svårigheter. Sa att om du vet något om aspergers behöver du inte tänka på det. Det som är viktigt är istället det som jag berättar.

Nu är jag lite äldre så jag har lärt mig formulera det som är svårt. Hade haft svårare som yngre att dels sätta fingret på det för jag hade levt kortare tid med mig, och dels hade jag inte riktigt vokabulären.

Jag sa för egen del att ibland sover jag dåligt så jag kommer till jobbet ibland och kan vara väldigt trött, de dagarna kan jag behöva göra saker som inte är jätteansträngande. Jag behöver klara instruktioner. Jag behöver en uppgift i taget och behöver sedan få nästa uppgift. Får jag fler uppgifter på samma gång måste jag skriva ner dem. Annars blir det utbrännande att behöva använda mesta energin på att minnas vad jag ska göra. Och samtidigt använda energi för att göra uppgiften. Och att det tar lång tid för mig att minnas vilka rutiner vi har. Jag sa även att jag tar mig också an uppgifter andra tycker är enahanda, för jag blir inte så lätt uttråkad. Jag är även noga och slarvar inte.

Jag sa säkert lite mer, men det gick lixom in när jag sa det med sådana ord istf att bara säga en diagnos. Mina jobbarkompisar visste inte min diagnos vilket jag upplevde var en fördel.

Jag tycker inte det handlar så mycket om att vi ska ändra oss. Mer att vi ska lära oss vad vi har för problemområden och vad vi är bra på. Och lära oss att kommunicera detta till omgivningen. Då blir det mer att ok man får vara en fyrkantig bit men man behöver inte passa i ett runt hål, utan arbetsplatsen kan se var alla fyrkantiga hål är så kan man göra nytta där.