Hej alla, inklusive gamla bekanta!
Alla som tar antidepressivt, och inte - här kommer en dagbok om följder därav. Skriv gärna själv här!

Nu börjar den.
Oooooooch *SVÄLJ*

Vad sägs? Har jag blivit en ny personlighet nu?
Det är ju alltid en rädsla hos mig i.a.f., med hjärnpåverkande medel, att det ska förvanska den jag vill vara, kanske tills jag inte längre vill vara den...

När jag hängde här, förra perioden, klagade jag stundom på motivationsbrist, deppighet. Den, bland annat, har fortsatt att hindra mig i livet. Tiden är mogen för (nogsamt läkarövervakat givetvis) experimentet antidepressiva.

Och tydligen för att vara här på forumet igen en tid.

/ J

Hej Jonsch! Trevligt att höra av dig!

Detsamma!!
Det kan ju tänkas bli ett par inlägg av just dettas typ också.

Hej, och välkommen igen!

Jag har presenterat mig på andra ställen.

Lite kort, så har jag både AS lite samt schizofreni. Jag äter medicin mot negativa symtom. Fick byta sort nyligen, osäker på om det var bra. Ungefär samma, sades det.

Äter antidepressiva, 50 mg citalopram. Funkar mycket bra för mig.

Hej notwoodstock och hej Siggelina! Två bekräftelser så långt, på att man kan leva med piller.

Vi får väl se vad för erfarenheter folk kommer dela med sig av.

Mitt facit för idag är att jag slocknade och sov som en klubbad säl mitt på blanka eftermiddagen. Tre timmar, det var den dagen, ganska troligt p.g.a. att det var den allra första med pillret.

Kruxet jag sökt vård för är främst dalar så djupa att jag typ drar en filt över i dagar eller veckor, lägger all energi på stimulans så jag i varje fall kan somna. Jag vet ju vad dalarna beror på, det är bara svårt att avhjälpa;
om man hade ett mycket socialt livfullt och meningsfullt projekt, sedan unga år, så skulle allt vara tipptopp.
Piller och psykologhjälp med att undvika dalarna kanske kan hjälpa mig dit. För nog finns här projektidéer men det där hör hemma i en bunte andra trådar.

Välkommen åter jonsch efter över fyra års frånvaro!

On topic så har jag inte mycket att säga. Jag tar inga piller för depression el ångest. Däremot en oherrans massa piller för diverse kroppsliga sjukdomar. De flesta har biverkningar. Ingen verkan utan biverkan. Trötthet är en vanlig biverkan.

Hoppas dina piller hjälper dig. Jag tror inte du blir en annan till personligheten. Jag har ätit sertralin tidigare. Jag blev inte annorlunda, möjligen något lugnare och slöare. När jag slutade med pillren blev jag lika arg som vanligt.

Jag skall på en gång, då, vittna om att jag inte är deppad, så medicinen fungerar!

Men livet med schizofreni är högst komplicerat!

Möjligtvis behöver man titta på exakt vad jag får.

Alien, tack!! Och för att du kollat tiden, jaha, så det är drygt fyra år.

Alien skrev:Hoppas dina piller hjälper dig. Jag tror inte du blir en annan till personligheten. Jag har ätit sertralin tidigare. Jag blev inte annorlunda, möjligen något lugnare och slöare. När jag slutade med pillren blev jag lika arg som vanligt.

Det gläder mig, och ger förtröstan! Sertralin är just vad jag tar dessutom.
Min läkare hoppades jag bl.a. skulle sluta älta misslyckanden - som du skriver få visst slags lugn, alltså. Kanske har det redan givit effekt.

En förväntad biverkan är störd REM-sömn - tendens att vakna om. Jag har inte sovit många kvartar sen 2 i natt... torde rätta till sig inom ett par veckor dock, ifall tabletten är orsaken.

notwoodstock skrev:Jag skall på en gång, då, vittna om att jag inte är deppad, så medicinen fungerar!

Men livet med schizofreni är högst komplicerat!

Möjligtvis behöver man titta på exakt vad jag får.

Då kan man väl börja tro att de antidepressiva kan fungera på en själv, då. Jag antar att det skiftar från person till person med schizofreni, om man måste eller tycker om att se en del sidor av den som personlighetsdrag - komplicerat jo, det har jag väldigt lätt att tro!

En till här, som går på sertralin, och har gjort i många år.

Personlighetsförändrad bör man inte bli, det är inte så de ska funka. Jag har iaf inte blivit det.

För mig handlar det iofs mer om ångest än depression. Hur som helst är sertralinet mycket effektivt i mitt fall.
Jag ligger iofs lite för lågt i dos, för att må "optimalt", men höjer jag så får jag mer biverkningar istället. Så jag tycker att den här nivån är vettig för just mig, en fungerande kompromiss s.a.s.

Men det är så individuellt hur man påverkas, så självklart kan jag inte säga till dig jonsch att "O du kommer att må bara toppen på alla tänkbara vis, du behöver inte oroa dig för nåt alls!"
Men den där typen av antidepp är inte det läskigaste på marknaden iaf, och om man inte har oturen att få mycket biverkningar så kan de underlätta livet avsevärt. Man slappnar liksom av, hänger inte upp sig på varenda litet bekymmer, får bättre tålamod och lite sånt.
Apropå sömnproblemet du nämner, så påverkas inte jag alls på den punkten tror jag. Svårt att säga, eftersom min sömn har varit helt uppåt väggarna hela mitt liv.

Om jag ska gå efter egen erfarenhet, så var beredd på att det kan ta tid, innan du märker den verkliga effekten av medicinen.

Du behöver nog inte vara jätterädd iaf, det är väl min poäng.

Råd och exempel, jag bugar Fabela!

Passar på att göra en korkad kommentar litet bättre också:

jonsch skrev:... om man måste eller tycker om att se en del sidor av den som personlighetsdrag...

Lika självklart är alternativet att man inte alls ser det som personlighetsdrag. Nu blev kommentaren bättre.

Steinbeck påstod i "Buss på villovägar" att nåt som lappats och lagats tydligt ger mer tvivelaktigt intryck än något som lämnats åt det öppna förfallet. Kanske stämmer på kommentarer också?

Uppdatering kan nog väntas inom kort.
Alltså... vilket decennium som helst nu...

Jag åt psykofarmaka mot depression hela mitt vuxna liv. Från 16 års ålder till 33.
Slutade förra hösten.
Kom efter två år i psykoterapi (plus att jag hittade ett tolvstegsprogram för vuxna barn) fram till att jag inte var deprimerad som i kemisk obalans utan att mina problem berodde på trasig barndom och ungdom som jag aldrig fick hjälp med då.
Går fortfarande i terapi och på möten.
Sakta men säkert går det framåt och även om det fortfarande stundvis är svårt så känns livet utan medicin bra.
Är dock tacksam för att jag hade medicinen när inte vården visste hur dom skulle hjälpa mig, lever nog idag tack vare medicineringen.

Rätta behandlingen för mig var regelbundna samtal 1-2 ggr vecka i många år.

Det som fattades mig länge var en enda trygg person att knyta an till som jag kunde känna mig lugn med att hen inte bara försvann till en annan arbetsplats efter något år. Så enkelt men otillgängligt för jemene person

Förstår idag att det ställt till det för mig rejält att psykiatrin ej haft habiliteringens uppdrag klart för sig och hänvisat mig till deras psykologer. Mina problem bottnade framförallt i saker jag varit med om och omsorgsbrister jag behövt strategier för för att kunna förhålla mig till dom. Psykiatrin ville att jag skulle bli hjälpt framförallt av Psykoedukation om AS men den har jag skött bäst på egen hand.