Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Jossie94 » 2019-07-26 1:38:07

Jag tror jag kan ha Alexitymi. Jag vet inte men det känns som att det kan stämma, när jag läste lite om vad det innebar. Jag kan tex få känslor som jag inte vet om det är inbillning eller om det är något som jag verkligen känner, speciellt kan jag få dessa känslor vid tex mens. Men i övrigt så har jag alltid haft svårt med just känslor. Oftast är jag 100% säker på att det jag känner är som jag känner, medan andra dagar kan jag ibland bli ifrågasättande till mina känslor. Jag vet inte om detta beror på olika hormoner, min diagnos eller bara min erfarenhet av/om känslor, då jag inte upplevt så mycket positivt i mitt liv.

Mestadels så har det varit negativt och så är jag väldigt pessimistisk i mitt tankesätt, samtidigt som jag är positiv och vill mycket och har drömmar.

Jag vill tex ha barn i framtiden, men känner att jag kanske inte klarar av det pga min diagnos och pga detta att min ork kan sammanfattas som att man orkar en viss mängd men sedan är man helt slut, det känns som att man anstränger sig lika mycket som att springa ett lopp eller klättra upp för ett högt berg.

I allmänhet känner jag mig rätt osäker till rätt mycket, både sociala sammanhang, min diagnos i övrigt och känslor.

Eller kan jag ha en mild depression? Eller vad tycker ni att det låter som?

Någon som känner igen sig?
Jossie94
 
Inlägg: 1562
Anslöt: 2019-06-25

Jag vet inte hur jag känner...

Inläggav alvsvans » 2019-07-26 5:59:27

Känner igen mig. Väntar själv på specialistläkare psykolog osv.ville bara skriva så du vet att du inte är ensam. Har tyvärr inga råd att ge.
alvsvans
Ny medlem
 
Inlägg: 7
Anslöt: 2019-07-25
Ort: Falun

Jag vet inte hur jag känner...

Inläggav Kentarou » 2019-07-26 9:18:06

Det finns typ ett och två alexitymi, jag har aldrig läst att dem har det symtom du beskriver.

Jag är en eugenikist så jag kommer aldrig ha barn, om du har hereditära tillstånd så borde ha det i åtanke.

Ja du har depression låter det som.
Kentarou
 
Inlägg: 763
Anslöt: 2019-05-17

Jag vet inte hur jag känner...

Inläggav Fretshi » 2019-07-26 15:23:35

Depression är ingen diagnos som forummedlemmar ska sätta utan som en läkare sätter.

Så du får helt enkelt gå till vårdcentralen och göra tester för det.
Fretshi
 
Inlägg: 1285
Anslöt: 2015-05-26

Jag vet inte hur jag känner...

Inläggav ShakeItOut » 2019-07-26 15:59:53

Jag är ganska dålig på att sortera ut vissa känslor och förklara dessa. Andra har jag inte problem med.
ShakeItOut
 
Inlägg: 615
Anslöt: 2018-10-19

Jag vet inte hur jag känner...

Inläggav Mammaspojke » 2019-07-26 17:34:21

Alexitymi var helt nytt för mig !
Känner igen mig mycket i det tyvärr..
Jag har väldigt svårt att känna nyanser och sätta ord på känslor, veta vad jag känner osv.
Svaret när jag får känslo-frågor är oftast "jag vet inte".

Därför föredrar jag att vara själv för känslomässigt famlar jag bara i mörkret när det kommer till
andra människor Det var lättare som barn/ungdom för då fanns det en stark punkt/ definerat intresse som alla delade som t.ex. dator/tv-spel.

Känslorna var dessutom mycket mer definierade som ung. Med åldern finns inte dom där tydliga signalerna kvar för mig. Det finns inget som jag tycker är sådär jätteroligt längre men drar mig alltid till "extrema" hobbies som ger en slags kick vilket jag kopplar till att jag inte känner gråskalorna så bra utan det måste vara något utöver det vanliga som ger en stor kick.

Relationer är bara att glömma, kommer aldrig funka när man inte vet vad man känner och därför inte kan prata känslor vilket liksom är byggstenen för en relation (vad jag förstått).
Mammaspojke
 
Inlägg: 183
Anslöt: 2017-11-09

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Alien » 2019-08-18 14:59:14

Här finns en tråd om ett test om man har alexitymi: lank-till-alexitymi-test-t19093.html

Och ytterligare en tråd om alexitymi: asperger-med-alexitymi-forekomst-och-behandling-t3367.html
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47488
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav antonius » 2019-08-18 17:45:17

När jag förklarar för folk att jag inte kam säga hur det känns, beroende på ofta störande saker i närheten, eller att jag inte mår så bra osv. om man befunnit sig i en komfortablare situation hade det kanske gått. Då får man ofta en blick, och de ser inte nöjd ut med svaret, för NT (oftast såklart), finner sig lättare i besvärliga eller omständliga situationer.

De brukar ibland säga att "du tänker för mycket", och att det är därför man kan ha svårt att ge raka besked, och faktum är de har en poäng där, att man instinktivt problematiserar. Jag vet inte men det kanske går att träna sig, och lixom känna sig för då och då, hur känns detta osv, för att få snabbare perspektiv på hur saker känns... :-)063
antonius
 
Inlägg: 22437
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Eilen » 2019-08-18 21:02:38

antonius skrev:De brukar ibland säga att "du tänker för mycket", och att det är därför man kan ha svårt att ge raka besked, och faktum är de har en poäng där, att man instinktivt problematiserar.


När känslorna inte tolkas automatiskt så måste man ju tänka och tänka och tänka... Får ofta höra samma sak. Jaha men om jag inte tänker så kommer jag inte agera på instinkt så som NT tror, då kommer jag bara bli förvirrad, handlingsförlamad och se ut som ett frågetecken.
Eilen
 
Inlägg: 21
Anslöt: 2017-10-21

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav antonius » 2019-08-19 9:36:45

Eilen skrev:Jaha men om jag inte tänker så kommer jag inte agera på instinkt så som NT tror, då kommer jag bara bli förvirrad, handlingsförlamad och se ut som ett frågetecken.


Iofs, måste ju du få vara som du är, och klarar inte NT med det så är det deras problem, för du har en anledning som du inte kan råda över. Kan vara lättare sagt än gjort, men jag har själv använt mig av att säga "tyvärr är jag en aspie, och fattar inte det där". Är nog inte bra att använd för ofta, men vad ska man göra när man står där som ett fån. Beror så klart på var man är, och om det är folk där som man känner väl... :-)063
antonius
 
Inlägg: 22437
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Flinta » 2019-08-19 12:22:43

Svårt att veta. Det du beskriver kan bero på så mycket. Har du något trauma i bagaget?

Personligen har jag funderat mer kring om dissociation kan vara en av orsakerna till att jag inte vet vad jag t ex tycker, känner, tänker och att jag kan ändra t ex åsikt från en dag till en annan. De olika delarna är inte ense trots bearbetat trauma..
Flinta
 
Inlägg: 5428
Anslöt: 2007-07-21

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav kiddie » 2019-08-19 13:13:41

Jag visste mycket mer förr, men har under livet samlat på mig alla andras åsikter om mig, t ex där det har bestämt redan vad jag känner. Till slut tar ens motståndskraft slut och man kan inte värja sig. Främst vet jag inte om dåliga saker, t ex om jag skulle må kroppsligt eller själsligt dåligt. Tror det mest beror på alla gånger som andra säga sig veta säkert att jag inte känner så. Då börjar man ju vela.

Mycket som var bättre förr...
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15535
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Maggi » 2019-08-19 16:58:45

kiddie skrev:Jag visste mycket mer förr, men har under livet samlat på mig alla andras åsikter om mig, t ex där det har bestämt redan vad jag känner. Till slut tar ens motståndskraft slut och man kan inte värja sig. Främst vet jag inte om dåliga saker, t ex om jag skulle må kroppsligt eller själsligt dåligt. Tror det mest beror på alla gånger som andra säga sig veta säkert att jag inte känner så. Då börjar man ju vela.

Mycket som var bättre förr...


Jobbigt med folk som tror dom vet saker jag känner mer än man själv. Orkar nog inte med såna personer. Men så är jag lite av en eremit också :-)005
Maggi
 
Inlägg: 3157
Anslöt: 2013-09-04

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav kiddie » 2019-08-19 17:59:10

Maggi skrev:Orkar nog inte med såna personer.


Nä, jag orkar inte med dem heller, därför går jag bara en gång till läkaren och psykdoktorn om året, trots att jag ibland behöver gå oftare. Även en välmenad missuppfattning går numera rakt in i hjärnkaozet.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15535
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Maggi » 2019-08-19 21:50:50

kiddie skrev:
Maggi skrev:Orkar nog inte med såna personer.


Nä, jag orkar inte med dem heller, därför går jag bara en gång till läkaren och psykdoktorn om året, trots att jag ibland behöver gå oftare. Även en välmenad missuppfattning går numera rakt in i hjärnkaozet.

Ja dom är ju värst! :(
Maggi
 
Inlägg: 3157
Anslöt: 2013-09-04

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Ananse » 2019-09-09 15:07:30

Känns som jag har vänt mycket på liknande saker. Och att det varit viktigt att själv få sätta ord på hur känslor funkar för mig för att komma vidare med det.

Iochmed återkommande depressiva och utmattade tillstånd under tjugo år så tror jag att en strategi (kanske inte precis medveten sådan) blev att försöka leva mig in så lite jag kunde i mina känslor, eller mina orostankar. Och nu får jag heller inte precis depressioner på samma sätt längre, men det är också svårt att försöka odla mitt välmående eller lösa interpersonella utmaningar utan att leva mig in i vad jag vill.

När min läkare gav mig alexitymi i samband med autismdiagnosen var det bland annat för att jag uttryckte att alla hjälpmöten jag var beroende av för att bli bättre, blev så oerhört stressande. Mycket pga att jag misslyckades komma åt och säga vad jag ville ha ut av dem, när någon var där. Mest blev det fokus på att klara av mötena, och att hantera (göra motstånd mot) att andra hade åsikter om vad man skulle vilja, hur mänskor i allmänhet funkar eller hur jag (som ASD) ansågs funka. När jag inte tyckte det stämde. Samtidigt som jag hade lätt att ta in vad andra styrde mig mot.

Idag vet jag att jag behöver närvarostöd, det jag kallar att få hjälp att vara kvar i min känsla när någon annan är där, innan det kan pratas om vad som ska göras, eller lösas. Och om den jag ber om detta, fattar vad jag menar och är ok med att ge sån hjälp, att hitta så gott det går till känslan, då känner jag mig bättre på känslor än vad jag förr trodde att jag var. Alltå kunde fokus flyttas från att jag inte kunde höra mina känslor (extra lite bland mänskor) till att jag behöver särskilda omständigheter och stöd till att göra mening av dem så vaga de nu är.

Därför är jag kanske idag också en smula skeptisk mot att andra ska säga hur mina känslor ska se ut om de ska räknas (om alexitymi etymologiskt kommer ur "att inte kunna läsa känslor" så tror jag att jag kan det men inte nåt vidare inom normens ramar). Framför allt när jag idag vet att jag kan vara ganska klar och närvarande i mina känslor om det runtom känns tryggt (som tyvärr är ganska sällan iofs).
Ananse
Ny medlem
 
Inlägg: 7
Anslöt: 2019-08-11
Ort: malmö

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Jossie94 » 2019-09-10 0:53:10

Det jag vet om problemet är att jag är ambivalent då jag känner att det blir jobbigt i vissa situationer där det som jag måste välja sida. Tex om en person ger mig råd (beror ju på vilka de är också) så känns det verkligen som att vissa personer har så mycket påverkan och makt och de förstår inte att jag tar år mig utav det de säger. Tex jag har en person i min omgivning som är speciell och är väldig ärlig som person, så personen kan säga precis vad den tycker. Denna personen är väldigt bestämd så när personen tycker något eller säger något till mig så känner man sig så himla liten, man måste typ tänka hur man ska vara och bete sig. Jag har också en annan person i min omgivning som är lite likadan i sättet att vara, så hur man än förklarar eller gör så förstår de dels inte grunden till varför olika beslut har tagits eller så, det är som att man måste göra som de vill för att annars så får man ifrågasättanden såsom varför klarar du inte detta, varför söker du inte jobb mm?

Jag tror det är grunden till att jag inte kan hantera hur jag känner eftersom alla redan vet hur jag ska känna tänka rycka och göra. Det är så jobbigt att ha en diagnos pga detta, för jag har aldrig känt att jag kunnat bli självständig på egen hand. Det är fortfarande en del saker jag har svårt med idag gällande detta, men det är betydligt mindre då jag inte bor hemma längre. Tillslut blev det så jobbigt att jag var tvingen att flytta hemifrån.

Det är som att folk inte förstår att jag kan känna saker, tycka saker osv. De är som om man puttas undan från saker man brukar göra och då vågar man inte göra dem igen för att då kommer någon att tycka eller säga något eller föreläsa för dig hur du ska göra. Du har inte ens bett om hjälp.

Jag kan tex inte laga mat när det är folk som ser på, grunden till det är dels att när jag väl vågar utsätta mig för det så har någon såhär ska du göra / försökt va snäll och hjälpa mig. Man bara vem är du?
Också för att en klasskamrat jag hade i gymnasiet skulle tillrätta visa mig på en hemkunskaps lektion. Jag kände bara, hade jag gjort fel så kunde väl läraren ha sagt det, för hon var ju lika mycket elev som jag så hon kunde ju knappast veta 100 procent rätt, hon va ju där för att lära sig också. Hon kanske var bättre än mig så men det känns väldigt besserwisser att bara tillrättavisa någon utan att fråga först om personen vill ha hjälp.

Hag menar jag går ju inte bara fram till någon och bara du ska göra såhär. Det ör ju skillnad om någon har tappat sin plånbok då är det ju för att va snäll. Men att tillrätta viss någon bars genom antaganden är ju mer elakt, för vilka är dem att tycka att det beteendet är rätt? Man kan inte bete sig hur som helst för det finns som sagt konsekvenser av handlingar. Konsekvensen är ju att någon kan ta illa upp. Men folk har väl svårt att förstå att folk kan bli sårade och det kan vara jätte löjliga saker men då får man bara acceptera det. Man kan inte ändra på hur folk känner för olika saker. En dag kanske personen inte tar åt sig alls men vi är ju dagsformen människor. Dvs att vi är olika varenda dag och man behöver inte vara si eller så, man kan vara allt.

Jag har ju trott på att människor är si eller så men alla är ju inte onda från födseln, de onda har ju varit goda en gång också så allting är ju inte bara si eller så.
Jossie94
 
Inlägg: 1562
Anslöt: 2019-06-25

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Ananse » 2019-09-10 17:52:27

Jag ville bara tacka tråden för att jag haft en hel del ut av att tänka på alexitymi-ordet igen.

Då jag tidigare haft en väldigt stöttande psykolog på arbetsförmedlingen, som är det jag egentligen behöver mest hjälp att hantera (kraven associerade med arbete och kommunikation), men nu har en coach-typ har jag åter påmints om min begränsning. Vi hamnar i dessa saker som jag sen länge insett ger mig prestationsångestgivande/personlighetsberövade tillstånd. Så idag sa jag, att hur jag funkar dåligt på vissa typ av sociala inre/yttre tryck (som uppstår i möten framförallt) kallas alexitymi. Och jag kunde se att hon skulle tänka/läsa på om detta till nästa möte. Så det kändes som ett lyckat försök att avgränsa mig mot nämnda tryck.

Annars tror jag, att för mig har det varit viktigt att inse att jag fattas en social reflex, som gör att merparten verkar veta (på ett halvmedvetet plan) vad de vill ha ut av varje situation. Jag vill inte ha denna impuls, för utifrån sett ter det sig ganska självupptaget, men jag kan heller inte tycka illa om att andra mänskor vill att det ska gå bra för dem. För det skulle ju jag behöva lite mer av. Men när jag exempelvis är med min nära vän verkar denna brist inte spela någon roll, för vi är båda upptagna av att den andra ska känna sig hemma.
Ananse
Ny medlem
 
Inlägg: 7
Anslöt: 2019-08-11
Ort: malmö

Jag vet inte hur jag känner... (Alexitymi?)

Inläggav Teagirl » 2019-10-25 7:59:34

Jag vet inte vad jag känner varken fysiskt eller psykiskt, har i hela mitt 31 åriga liv och alltså nu med varit tvungen att i 90% av gångerna frågat mamma eller någon jag kan lita på för att avgöra om jag är sjuk eller frisk och om jag ska vila eller vara hemma från skolan när jag gick där och sen alla möten nu.

Pratade med en av mina behandlare i onsdags och jag berättade att jag efter påtryckningar från en av mina närmsta vänner och mina föräldrar var tvungen att medge att situationen var ohållbar. Jag hade då så ont i revbenen och ryggen att jag led av att sitta,stå ligga,gå,kissa,böja mig ner, lyfta något,vända mig om osv osv. Behandlaren sa att om jag frivilligt åkt till ett sjukhus och märkt att det alternativet fanns så måste jag haft enorma smärtor för jag medger sällan det eller vet inte. Jag skämdes när vi kom till akuten men eftersom jag inte kunde andas normalt och var kritvit i ansiktet och darrig och inte kunde prata normalt så misstänktes hjärtfel så kom snabbt in i ett rum med en massa sladdar kopplade på mig. Skyhög puls och blodtryck av smärta och syremättningen som ska vara över 95 och upp till hundra dalade den ner till 88. Diagnosen blev dock en inflammation runt revbenen och att den andra svåra värken kom av att jag försökt bära upp den skadade sidan. Hade mina anhöriga inte uppmärksammat mig på min smärta så hade jag aldrig åkt till akuten trots att jag ju inte kunde syresätta mig själv vilket ju är farligt.

Hade också en inicident i 5-6 års åldern där jag slog i handen i en gungställning och fick jätte ont. Som jag minns det var jag ju ledsen och hade ont och som vuxen var jag arg på mina föräldrar för det enda dom sa till mig var att jag skulle hålla i gaffeln ordentligt och tänka på bordsskicket. Sa väl en gång att det gjorde ont men fick höra att så illa kan det inte vara, en vecka senare när fingret fortfarande gjorde ont tog mina föräldrar mig till läkaren och fingret var brutet. Frågade mina föräldrar som vuxen varför dom inte lyssnade och tog mig på allvar och dom sa att jag inte hade sagt mer än där vid den måltiden. Min terapeut och jag har i två år nu jobbat med att jag ska lära mig att förstå och känna igen och kunna beskriva känslor, var dom känns i kroppen, vad jag får för tankar osv och igår kom ett genombrott! Som barn fick jag ju höra från andra när dom bedömde och inte bedömde mina känslor som så tvärt gick emot NT och trodde då att man ska känna så och att jag inte kunde lita på mig själv, för jag var. Om mina föräldrar sa att jag inte var sjuk för att jag inte hade feber så tvingade jag mig till skolan fast jag faktiskt som vuxen ser att man kan vara sjuk av olika orsaker, att må dåligt psykiskt fanns liksom inte i min familj, jag var det svarta fåret.

Jag får ofta frågan varför jag inte svarar, om jag inte bryr mig om sådant jag verkligen,verkligen har känslor för som t.ex. mina djur, en gång sa min mamma att hon inte kände för att ta hand om min häst när jag var på behandlingshem om jag inte bryr mig, att jag inte visar några känslor kring hästen. Men jag grät ju inombords och trodde att det syntes jätte mycket men tydligen inte alls.

Samma sak med frågor eller vanligt småprat eller samtal överlag, om någon säger något till mig om viktiga saker och om känslor får jag fundera ett tag, men jag svarar inte alltid (fast försöker få in den kunskapen jag fått nu nyligen då jag förstått att det är det som förväntas trots allt) och då blir personen,ofta pappa, arg och frågar varför jag inte säger något -Men du ställde ju ingen fråga, det var ett konstaterande, vill du få svar så fråga, säger jag. Det är ytterligare ett område där min AS krockar med NT. Dom säger en sak men vill något annat.

Jag är jätte rädd för känslor,mina är ett kaos som knappt jag kan stå ut med. Om någon är arg eller sur eller pratar högt blir jag jätte rädd. Som barn sprang jag iväg och gömde mig om det var mycket ljud eller om en högljudd vän till mina föräldrar pratade högt även fast jag nu inser att det inte betyder att han är farlig och det går ju som 31 åring inte att springa iväg bara. Tur att man kan fly till badrummet och ut med hundarna när andras känslor liksom pressas ner i mig och ofta så tolkar jag helt fel.
Teagirl
 
Inlägg: 448
Anslöt: 2014-11-27

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in