Allt jag har föröskt förklara med hjälp av olika exempel, är egentligen bara att sköt dig själv och skit i andra. Gör jag fel, med tex laga mat, handla, träffa kompisar, de är fortfarande inget man säger till folk och de är för att det inte är normalt att säga något sådant. Jag går ju inte fram till en person och bara fyfan vad ful du är. Hade man gjort så, ja då är det jobbigt om det är fel person, då kan de gå riktigt illa.

Så nej, man går inte till blivande kompisar och tycker att de är konstigt att de vill lära känna någon.

Vad är det folk inte förstår? Om det nu är svårt att bli vän med någon genom att börja småprata med den osv, då är det ju jäkligt svårt att bli vän med någon överhuvudtaget. Hur ska jag kunna lära känna någon genom att inte göra ett skit? Jag måste ju ta initiativ till att det ska hända någonting. Om jag vill lära känna någon annan person, så hör jag väl av mig till den person på något sätt, antingen om man har setts flera gånger innan och då kanske frågar om man ska ses någon dag, då menar jag inte att man vill bli tsm med personen utan bara som vänner. Eller så kan man ta intitiativet på den där sociala tillställningen typ, vi borde ses någon gång eller så, för att man känner att man har klickat.

Om det är såhär svårt att skaffa vänner/lära känna någon, då borde som sagt ingen kunna ha någon vän. För det kan inte bara vara mitt fel, för min diagnos, det måste ju också vara dem personerna för att de gör fel också. Så om två personer bråkar, hur kan de då vara ens fel? det är ju bådas fel, eftersom man är lika delaktig i bråket. Det är den jämförelsen jag menar då att, hur kan de vara mitt fel om jag lär känna någon och den visar på ett dåligt eller fel sätt att den inte är intresserad?

Det är som att ni säger att varsegod, gå till personen och var elak, för det är ju superbra, du gör rätt! Man gör väl inte rätt om man är elak mot någon?

Det kanske har blivit lite pannkaka utav det hela men det känns som att ni inte förstod från början vad jag menade och nu har det spårat ur lite. Hur ska man förklara då?

Du har hakat upp dig, försök att tagga ner.
Du tänker för mycket och överdramatiserar det hela.

Vad som är rätt är inte rätt alla gånger och vad som är fel är inte fel alla gånger, det beror på personen du försöker lära känna.

Ska ta ett tydligt exempel:
Säg att du pratar med någon och råkar fisa, generellt sett är det inte okej i sociala sammanhang.
Personen kanske tycker att du är lite äcklig, ursäktar sig och går därifrån. Fel blir fel.

Samtidigt kan samma sak hända med en annan person men den personen tycker att det är jätteroligt, ni börjar båda skratta och 10 år senare är ni bästa vänner och detta ett roligt minne. Fel blir rätt.

Du får helt enkelt prova dig fram tills du hittar rätt .. eller fel.

Jag tror du blivit förvirrad på vad folk sagt här som txt det finns inget rätt eller fel och att sen säger andra att det finns rätt eller fel i sociala sammanhang .

Att vara allmänt fräck eller elak är ju inte direkt populärt och det får man ju inga vänner av.
Här är ju dock vad det varierar väldigt mycket på vad folk tycker är okej och inte är det.
Kanske gillar dom inte att man pratar för mycket medans en annan person gillar det .
Kanske tycker dom om en intensiv person medans andra inte gör det .
Ja och folk visar det också på helt olika sätt och det är en väldigt låg procent som faktiskt säger det rakt ut att det är något dom blir irriterad på utan visar ofta i kroppsspråket då . Ingen vill ju säga att man blir irriterad på något när man just träffats det är ytterst ovanligt . Folk vill inte såra folk genom att säga något dåligt om dom vilket är en stor diskussion i säg som jag själv inte har en aning om hur man borde hantera.

Ja, men om folk tycker jag är jobbig, intensiv, så är jag väl det då. De är ju deras förlust om de inte ens vill ge mig en chans. De vet egentligen ingenting om mig.
Jag läste en bok om sociala sammanhang, kommunikation och lite andra saker. Sedan läste jag en kommentar på nätet, som skrev att man får se andra människor som töntar, för då är det lättare att prata med dem, än om man ser dem som läskiga typer. Personen gav respons till en annan person som hade social fobi och därmed hade svårt att formulera sig i sociala sammanhang.

Jag har svårigheter med det sociala ja, men jag är inte trögfattad, jag är bara missförstådd.

Jag vet hur det är att bli missförståd tro mig och ja kanske borde dom ge dig en chans men verkligheten är inte så tyvär :/ . Det gäller bara att hitta rätt personer som vill connecta med dig .

JAg har inte något bra tips eftersom jag är allt annat en social av mig men jag förstår att man kan inte bli gillad av alla , folk hittar och letar fel hela tiden och det kan vara en helt skitsak dom stör sig på, dom är inte värda att ha som vänner hursomhelst om man stör sig på minsta sak

Du är säkert missförstådd till en del men jag tror också att du missförstår en hel del. Det finns inget som säger att bara för att en person förstår dig och de eventuella sociala misstagen du gör så är den öppen till att bli vän med dig. Du är väldigt fixerad vid det här med rätt och fel och kan inte släppa när någon nekar dig vare sig de ger dig en förklaring eller inte eftersom du har fått för dig att om en NT hade försökt så hade de lyckats.

Jag tror att du behöver släppa det här med rätt och fel och bara försöka tills du lyckas hur jobbigt det än är att bli nekad. Om personen inte kan ta in dig i sitt liv som du är så är det kanske inte en person du behöver ha i ditt liv. Man ska inte behöva försöka anpassa sig tills man blir blå bara för att vara någon till lags som egentligen inte bryr sig om en till att börja med. Sedan så tror jag som tidigare sagt att du helt enkelt fiskat i fel vatten.

Detta är ju ingenting jag lärt mig, utan folk har ju bara antagit att jag ska kunna dessa saker och då när jag inte gjort det har de reagerat negativt. Jag har ju då både varit helt ovetandes om mina svårigheter men också när jag har varit medveten om min diagnos.

Däremot har jag aldrig sagt att jag inte gör fel heller, för ingen är ju helt felfri. Ingen är ju perfekt. Men jag har bara menat att de är skillnad mellan fel och fel. Dessa fel som de bemött mig med, har varit sådana fel som är rätt barnsliga. De kan då vara tex att man säger som hon tjejen som föreläste för mig hur man tar kontakt med folk, och att vi var bekanta och att hon gick beteendevetenskaplig linje. Hade hon däremot sagt tex jag tycker du gör fel för att du gör mig ledsen eller liknande, då hade det varit mer logiskt fel. Det är ju inte fel om någon pratar annorlunda eller har på sig fel jacka osv. Därför kan jag tycka då att det är lite barnsligt att folk menar att jag kan göra på fel sätt i olika sociala situationer. Det är som om de skulle säga att nu hälsade du på fel sätt. Så det är mer på det sättet jag försökt förklara.

Absolut missförstår jag också, det är det folk som gör mot mug också, därför jag är missförstådd. Många med diagnoser är ju missförstådda och folk har okunskap kring ämnet. Jag kan inte allting, men däremot förstår jag om tex en annan människa har ett beteende, vad det beteendet kan bero på. Det finns många olika faktorer till varför en person beter sig på olika sätt,det är ju inte bara den är dum i huvudet eller så.

Jag tror tyvärr olk inte förstår varför jag är upprörd när det gäller sociala biten, med det har ju att göra med att jag dels blivit tillsagd på olika sätt både ord och handling att jag gör något fel. Det är ju superjobbigt om många påpekar någons fel och brister vad man än gör. Framförallt har det varit i sociala sammanhang eller tex när jag har tex lagat mat eller så. DÅ ska de oftast vara någon som ska "såhär ska du göra, så ska man inte göra" osv. Det är ju inte så att jag är en bebis och inte kan sådant. Likaså som att man inte behöver säga allting i sociala sammanhang heller, folk behöver inte säga att jag gör på fel sätt, när folk gör på olika sätt hela tiden.

Förstår precis vad du menar när man göra något som laga mat eller något och en person iaktar en och sen säger till en att gör inte sådär men gör såhär i stället och det är något som jag blir väldigt irriterad på för jag tyckte det funka bra så som jag gjorde det . Jag tror att många speciellt med AS inte alltid tycker om när någon lägger säg i när man redan tycker det funkar bra. Det finns gånger jag lyssnar och i andra inte, jag tycker om att testa mig fram själv . Sen finns det situationer när jag kanske inte reagerar så snabbt som folk vill för jag processerar information mycket saktar en kanske den vanliga människan då så om dom inte ger mig tid blir jag sur och tar det tyvär negativt för det känns som dom ser ner på mig fast jag vet att så inte är fallet.

Jag vet att jag antagligen missförstår andra också men är känslig som person och tar åt mig väldigt lätt
när jag inte får en reaktion som jag väntat mig eller något liknande, det är väldigt frusterande och är nog en stor anledning till att jag inte gillar att vara social med vem som helst.

För mig är det tvärom, jag är social men tyvärr när jag är det i sociala sammanhang, då är det som om folk bara tycker att det är konstigt att jag är det. Jag och min sambo var på ett bröllop i helgen och då satt vi med några vid samma bord hela kvällen. Då var de ju inte konstigt att vi pratade med dem personerna, dels för att vi satt vid samma bord och alla var ju där för att två skulle gifta sig. Så vi alla hade ju något gemensamt med brudparet. Så efter vi hade hälsat på för oss främmande personerna, så blev det ju att man pratade om hur man kände brudparet osv. Många från det bordet vi satt med, kände ju bruden och många bodde också i samma stad. Jag och min sambo bodde inte samma stad som dem då, men i ett sådant sammanhang är det ju inte konstigt att lära känna personer.

Men mitt problem är ju att jag missar självklara signaler. Jag vet bara inte hur jag kan lära mig se sådant som ingår i min diagnos.

Likadant är det att om tex jag säger att jag har svårt med något, då kan folk ba "hur kan du ha svårt det det där?" Allting är ju inte självklart för alla, men jag hade bilden av att de som hade lättare med sociala koder och sådant, skulle förstå mer när man försökte vara social eller lära känna någon. Enbart för att de har lättare att se sådana signaler.

Hemmy, har du möjligtvis atypisk autism också eller vad har du för diagnos? De flesta här verkar ha asperger, men jag har då atypisk autism, som då är drag av autism och Asperger. Men grejen är ju att jag fick min diagnos vid 17-18 års ålder, så det är för mig väldigt sent. Så för mig detta med sociala koder och så, har ju jag bearbetat nu egentligen, för att jag är mer insatt i det och så. Innan så levde ju jag ett helt annat liv, för där var jag ju normal, så där var det ingen frågan om en diagnos. Visst märkte jag saker så vilket andra gjorde också, men jag trodde ju att antingen så var det så det skulle vara då jag var så liten eller så vsste jag att något inte stämde men jag hade ju inte det bekräftat. Nu har jag ju det bekräftat.

Jag mår ju dåligt vissa dagar pga min diagnos, för jag vill inte att min diagnos ska bli ett hinder till att få ha kompisar eller liknande. Jag hade säkert samma svårigheter när jag hade vänner, men då visste jag ju som sagt ingenting om hur det låg till.

Det är som att du levt i en lögn och trott att allting varit bra, tills du kommer till en punkt, där du dels vill veta mer om saker som andra har upplevt och märkt, för du vill ha bevis och för att du själv börjat tänka efter, ska det verkligen vara såhär? Samtidigt som min diagnos gjorde rätt för att jag fick alla pusselbitarna falla på plats, så var det ändå fel, för att det gjorde så att jag känner att det varit på både gott och ont. Jag miste ju vänner och eftersom jag blev medveten om hur det låg till, så kunde jag ge olika händelser ett sammanhang och därav blev det ju problematik. problemet blev ju att jag märkte att jag inte kunde skaffa vänner och att jag gjorde fel enligt andra, så jag kämpade ju med det. Det är ju nu jag förstår varför min sociala förmåga inte funkat.

Jag vart ju utsatt för mobbing jag fick inte så mycket svar på varför det hände mm, jag har ju fått mer svar från folk som inte är inblandade och jag är både ledsen och lättad över svaren jag fått.

Fick min AS diagnos när jag var 14 men var diagnoserad som adhd sen jag var liten.
Jag hade konstigt nog inga svårigheter att få kompisar när jag var yngre som jag umgicks med varje dag med i stort sätt upp till 20 års åldern. Vi kunde vara en stor grupp många gånger. Hade bara tur att jag bodde i ett så litet område där alla kände alla typ och lät vemsomhelst komma in i gruppen.

Att skaffa vänner på ett så kallat normalt sätt har jag ingen erfarenhet av vet inte äns vad det inebär om jag ska vara ärlig, för mig har det bara blivit av för någon har sätt något dom gilla i mig och bjudit hem mig

Jag har aldrig riktigt haft någon fokus på min diagnos kanske för att jag alltid vetat jag haft det.
Men förstår det blir en stor förändring när man får veta så sent och inte konstigt alls man vill veta mer då.
Det finns många positiva saker att få en diagnos men ja det är nog lätt att bli inslukad i det också som kanske inte alltid är så bra.

Jag vet att jag har en del svårigheter men det finns mycket annat som jag är väldigt bra på istället.
Men man kan alltid bli bättre på saker man har svårt för med rätt träning och tid om man vill.
Vad jag ville säga med det är att en diagnos behöver inte vara ett hinder men förstår du känner så nu.

Tråkig du blev mobbad :/ det förstör ju självkänslan en del

Några år senare, Ja man kanske inte behöver vara social om man inte vill på den där festen men jag syftade mer på att det var artigast och därför förstår jag om då folk reagerar på att man är osocial vid den sociala tillställningen om det är en middag eller en fest. Detta är en sk oskriven regel att man är social vid de tillfällena, dels för att det är trevligast och för att de förstör ju för alla andra eftersom folk kommer att märka sådant beteende.

Jag tvingar inte någon att bli vän med mig men någonstans måste ju någon utav de inblandade personerna ta det första steget, sen får man ju se om man träffas flera gånger eller om det var thats it. Absolut handlar det ju om kemi här, att båda ska känna att de vill ses och bli vänner, men jag tror ju inte att en person kommer till en fest med inställningen att festen är skit, människor är skit och det kommer inte hända ett skit, - likaså med relationer, man går ju inte in i en relation med inställningen att den ska ta slut? Man har ju lite hopp ändå att nu kanske jag får nya vänner osv.

Jag hade som sagt ingen aning om att det var fel ställen att träffa nya personer som kan leda till vänskap, för badoo eller tinder kan det också vara lite komplext, det är inte självklart att folk vill dejta eller ha förhållande på de apparna, de kan lika gärna vara en rolig grej eller tidsfördriv. Men man utgår ju ändå från att någon vill ha något seriöst i och med att det är en dejtingsida. Det är ju inte en kurs där man drejar eller något annat. Likaså som jag utgick att lära känna nytt folk på sociala tillställningar, eller det kan lika gärna vara att på en fotbollsskola så ska man ju spela fotboll men där kan man också få vänner. Inga konstigheter.

Jossie94 skrev:Ja, men om folk tycker jag är jobbig, intensiv, så är jag väl det då. De är ju deras förlust om de inte ens vill ge mig en chans.

Det är först och främst din förlust.

Jag hade som sagt ingen aning om att det var fel ställen att träffa nya personer

Men nu hoppas jag att du har du lärt dig att ett för bröllop för släkt- och vänner inte alls är samma sak som tinder. Det fyller varken samma funktion eller syfte.

Jag hoppas också att du lärt dig sluta dela upp saker i rätt / fel. Dela istället upp det i saker som

1) verkar fungera för det mesta
2) fungerar ibland,
3) fungerar inte alls

Om du inte fått några kompisar trots ideliga försök med samma inställning och strategi under flera år innebär det att din nuvarande strategi och inställning tillhör kategori 3) fungerar inte alls.

Rättvisa, rätt och fel, bitterhet över att bli orättvist behandlad osv har inte med saken att göra. Ältande är ett tecken på svaghet.

Jag skulle dock inte säga att jag ältar detta med tanke på att vi har pratat om detta innan.

Jag menar, om Stina pratar om en film och sedan så nämner hennes vänner den filmen, har hon då inte rätt att prata om den filmen igen bara för att det anses som att hon ältar? Hon pratar ju bara om filmen för att de hör till sammanhanget, eftersom de andra pratar om filmen hon nämnt i ett annat sammanhang.

Då kan man nog inte prata om någonting eftersom jag tror flera på jorden har nämnt saker flertal gånger...

Jo jag har lärt mig det dära, men jag skrev som sagt bara hur jag tänkte om sådana tillfällen vilket jag vet att folk faktiskt håller med eller förstår, iaf folk i min omgivning.

Alltså allting jag nämner här har ju varit rätt standard saker som är normala, tex koka kaffe vispa grädde ramsan är ju en sådan sak folk förstår, eller bara sådant som anses vara normalitet i samhället. Menar i sociala sammanhang men det kan vara alltifrån kläder eller något som man säger eller gör.

För älta saker gör man, klagar gör man och snackar skit gör man, det är lite vardag. Typ ta en fika och snacka lite skit, det har väl de flesta gjort? Kan nämna en hel jäkla bok med normala saker som det känns som att folk här har tyckts varit konstigt, när det verkligen inte är konstigt alls.

Eller typ som nu, alla spelar paddel eller discgolf numera eller har sticklingar eller palettblad (corona trender) Detär ju mer konstigt om man tex bosätter sig på en öde ö och har noll koll på omvärlden eller om man inte har en mobil telefon eller något sånt, då kanske folk höjer på ögonbrynen.. Vilket är förståeligt eftersom det anses som udda.

De där discgolf och det tycker jag är lite udda för det känns som det blivit lite märkvärdigt från ingenstans men samtidigt är det ju normalitet då det blivit en trend och majoriteten bestämmer ju vad som är rätt, så spelar man discgolf eller har palettblad eller paddel så är man ju "inne".

Detta är ju ingenting jag har bestämt utan jag utgår bara från vad som är inne eller ute. Jag bryr mig egentligen inte så mycket men det var som sagt detta jag syftade på då i exemplet med arr man skulle vara social , likaså som att alla fattar andra oskrivna regler.

Sedan är det ju svårt att förstå när den där regeln gäller när det är väldigt komplexa saker, tex att vissa maträtter ska man ju äta med händerna men man kan också äta med bestick eller något sådant eller rättaresagt när reglerna ändras hej vilt. Det är ju faktiskt inte så lätt att hänga med eller allting är ju inte självklart för alla.

Har aldrig förstått mig på discgolf. Eller golf heller för den delen

Det är ju något trendigt numera men jag har inte heller fastnat för discgolf, jag skulle kanske fastna mer för paddel eller padel eller vad det nu heter Jag har inget emot att folk gör dessa saker, smaken är som baken, delad som man brukar säga. Folk får göra vad de vill men jag menar bara att det är konstigt om folk tycker normala saker är konstigt när bara typ halva sverige gör dessa saker, då blir det ju lite tokigt om någon kommer och säger det där är inte normalt fast folk vet att det är normalt.
Sedan kan man ju diskutera vad som är normalt.....

Normalt har två betydelser:

- Vanligt

- Friskt, naturligt

Något som är normalt/vanligt kan samtidigt anses som oönskat och onaturligt.

Det sistnämnda, vad syftar du på då? Jag tänker mest på att något normalt kan också bli något som anses vara fel enligt andra, tex att ALLA har en iphone, men helt plötsligt är det fel att ha en iphone. Nu har ju inte alla en iphone eller det kan lika gärna vara en bil, men då ska de vara rätt bil, rätt färg på bilen osv...Låter lite asperger varning på det!

Jossie94 skrev:Låter lite asperger varning på det!

Nej, det är flockmentalitet. Något aspergare inte deltar i.

Jag menar att det är som om de har asperger eftersom har man Asperger så är man lite inrutad i saker eller att saker ska vara på speciella sätt. Tex att de ska vara rätt färg rätt bil eller jacka eller vad det nu kan vara.

En annan fråga, när jag har sagt hur min uppfattning på diagnoser är, påstår ni då att jag har lärt mig fel om dessa diagnoser då? Jag frågar då folk har ifrågasatt saker jag har lärt mig under min skoltid antingen från lärare eller kursböckerna. Man kan ju inte gå runt 24/7 med inställningen att folk hittar på eller ljuger, det är nog inte så hälsosamt känner jag.. om man behöver gå runt och ha den inställningen så låter det mer som paranoia enligt mig.

Om jag får
uttrycka mig så här.
Eftersom jag är utbildad lärare men
har en upppsats kvar pga min adhd
läser jag ibland om npf
och pedagogik på nätet.
Inom området asperger och pedagogik
ligger vi en 5-10 år efter
med att ta in nya av dem senaste forskningsrönen
från exempelvis usa, england och delar av asien som
skriver artiklar på engelska.
Detta verkar gälls dem flesta
andra områden som psyaktri, medicin etc med.
Så det är inte konstigt om du möterr folk
som har npf utbildning men som
är lite inakutell.

På specialpedagogisk skolmyndighetens hemsida ol
diagnoser får man lära sig att folk med npf
inte kan föreställa sig hur en stol ska se
ut i träslöjden och att man kan
användq enkla bildstöd för att förklara för männsikor
med npf varför man ska gå i skolan.
Detta må vara välmenande men
sake ovan klarade jag redan på lågstadiet.
Sedan vet jag att det finns andra
på detta forum som kanske haft mera problem i skolan.

Ja vem vet hittar jag något nytt bidratsjobb på
en skola kanske någon snäll och välmenaade
lärare ger mig en supertydlig guide
för hur man ska logga in i datorn trots
att jag skrivit artiklar som volontär arbete om
mångfald i en linux tidning och har en högskoleexamen
i datavetenskap den gången får jag väl vänligt förklarq
för den förmodligen yngre läraren som "gått en kurs
i npf på lärarutbildningen där man fått lära sig att
man ska göra enkla bilder hur man ska logga in
datork för människor med npf"
jo jag tänker ibland i bilder med då
att jag ser bilder ang hur
datorer fungerar från högskoleföreläsningar
och inte några enkla bilder tänkta för människor på lågstadiet typ

Men absolut kan vissa ha okunskap kring diagnoser mm men för det ifrågasätter jag inte någon hur som helst, jag menar, säger en lärare till sin elev i samband med en kurs att människor som har tex down syndrom tänker som ett barn, för det första så var det inga som ifrågasatte det och för det andra så kan man ju absolut fråga läraren om det är något man undrar över, men fortfarande så har jag inte inställningen att alla lärarna ljuger. Då skulle ju hela min skolgång vara en lögn, allt jag lärt mig har de bara ljugit om. Vilket låter väldigt långsökt... Någon utbildning borde de ju ha haft med tanke på att de hade kurser där man pratade om diagnoser pedagogik mm.

På den första DVn jag gick på däremot hade några inte några utbildningar kring diagnoser verkade det som, för dels behandlade de alla lika dvs som om alla hade samma svårigheter. Det är skillnad på någon som kan gå jämfört med någon som sitter i rullstol, för den som kan gå kanske har andra svårigheter men den andra har ju svårigheter med att kunna gå, för den kanske inte kan gå. Sedan beror ju det också på hur personen hamnade i rullstol, om det är medfött eller hänt pga en olycka. Då kanske vissa faktorer gör det möjligt att kunna gå igen.

Hade lärarna ljugit eller lärt ut fel så hade de blivit av med sitt jobb/ lärare licens. Däremot kan jag säga att många skolor inte alltid har koll på eleverna framförallt om de är elever på 30 personer på två lärare, man får dels inte den hjälp man behöver plus att mycket mobbing sker ju när inte lärarna ser. Det är ganska svårt att hålla reda på allting som händer, att vara lärare är ett krävande jobb kan jag tänka mig.
Men är man lugn så brukar de nog bli bra. Självklart ska man ju också säga ifrån men med den lugna inställningen så påverkas ju eleverna utav det och blir lugna själva. Man ska ha en god ton till eleverna, kommunikation löser ju faktiskt det mesta.