Jag ifrågasätter bara hur folk menar man ska lära känna folk om de är konstigt att ta kontakt på sk normala sätt. Som anses normala i samhället.
Hur många idag har inte träffats på olika sajter? Eller blivit kompisar bara sådär? Så om mitt sätt att ta kontakt med nya människor är konstigt...Asså deras sätt är isf ännu värre för mitt sätt är åtminstone normalt. Om det inte är normalt, så vadå, ska jag stalka någon? Det är väl inte något att tipsa om, så det är definitivt inte ett sätt att ta kontakt med nya människor, det känns mer läskigt.

Tallen nämnde ögonkontakt, tal och hållning men dessa saker kan ingå i funktionsnedsättningen och svåra att styra över, även om man kan försöka tänka på det. Man kan inte förväntas ändra saker man inte kan rå för.
Annars har jag inga andra råd att ge.

Jossie94 skrev:Tex om jag ska lära känna en ny person, som jag vill bli vän med. Då inleder jag ju kontakten med att hälsa på personen, sedan försöker man baserat på situationen hitta något gemensamt att prata om. Tex på ett bröllop jag var på nyligen, så frågade jag de som var där som satt vid vårt bord, efter att de hade tagit initiativet att fråga hur vi kände bröllopsparet "Bor ni här i närheten" ? och liknande. Det är ju sätt att ta kontakt med nya människor. Och om folk tycker det är konstigt, då undrar jag hur de som sagt lär känna folk överhuvudtaget.

Nej, det kallas att småprata och är helt normalt. Men från att småprata med folk till att bli vänner är det ett långt steg.

Vi har ju inte varit med så vi inte bedöma vad du ev gjort som är konstigt (typ tonfall etc) el om det är de som kritiserat dig som är konstiga.

De är de som är konstiga, eftersom de inte kan säga eller att de framgår på något sätt vad jag isf skulle ha gjort fel. Men däremot kan de visa eller säga det.

De känner att något är fel, dvs annorlunda, men de kan inte beskriva det.

Det är vi som är aspergare som grubblar och analyserar, de vanliga slipper det och kan leva på instinkt.

Men hur många är det egentligen som sagt till dig att du gör fel? Och brukar du då gå i försvarsställning el försöka ta till dig vad du gjort som är fel, dvs avvikande? Det är bättre om du försöker förstå det än att du försöker få NT att inse att det är DE som är orättvisa, inkonsekventa whatever. Det är nämligen dödsdömt.

Jag tycker du skulle behöva prata med en kurator på Habiliteringen om detta. Någon som både är NT själv och samtidigt förstår hur aspergare beter sig.

Jag är inte rörig, jag är missförstådd.

Jossie94 skrev:Jag är inte rörig, jag är missförstådd.

Det går att vara både och.

Alltså jag kan mycket väl ha blandat ihop saker eller missförstått, det är inte omöjligt.
Men en utav gångerna var att jag ville lära känna en tjej bättre som kompis, då vi hade träffats via gemensamma vänner på ett event. Eftersom vi hade setts typ nästan varje gång på dessa event fast i grupp då, så tänkte jag, det vore ju kul att ses bara hon och jag och hitta på något. Ta en fika eller så. Så jag kontaktade henne på fb och hon svarade: "vi är bekanta, jag går en beteendevetenskaplig linje" och så skrev hon en text där hon mer föreläste för mig hur man tog kontakt.

Det var typ det som sas i chatt konversionen. Mer än så minns jag inte. Jag tror att jag frågade enbart för att få en förklaring varför det var fel eller konstigt och om jag minns rätt var det nog därför hon skrev den där långa texten, eller om hon bara skrev det. I vilket fall så kändes det konstigt att hon svarade på just det sättet, när hon bara kunde ha sagt "nej, jag kan inte ses idag". Istället så gjorde hon värsta grejen av att jag bara frågade enkelt "vill du ses någon dag?" Oftast svarar man ju "nej, jag kan inte idag, kanske någon annan gång" eller "ja absolut, det vore jättekul".

Man brukar inte föreläsa för folk eller skriva på det sättet, därav varför jag blev öhm okej, weird?

Sedan har jag haft en allmän bild om just NT personer att de har kompisar, jobb, festar, gör vardagliga saker och inte har svårigheter som vi med ASD. Självklart har de svårigheter men de kan hantera det lättare för att dem märker mer dessa signalerna, som jag inte kan se.

Så pga denna bilden jag hade utav dessa normala personer (Neurotypiska) de som inte har ASD dvs. så trodde jag att de skulle vara villiga att vara sociala eller bara förstå vissa saker och att det inte skulle vara så mycket skillnad på om jag ville lära känna dem i sociala situationer.

Men oftast när det hände, så bemötte dem mig genom att på olika sätt visa att det var konstigt att jag var social mot dem och småpratade med dem. Då är det klart att jag blir "vänta va, vad hände nu?" Det har inte med att de inte vill utan jag tyckte bara att det var konstigt, eftersom om de nu var normala så blev min bild utav dem missvisande, för där och då märkte ju jag att dessa personer kan omöjligt vara just normala.

Jag baserade ju detta just för att de hade så fungerande liv, med sociala, kompisar, jobb, festar och ja mycket som anses normalt idag. Därför blve det då konstigt att dem då inte verkade passa in i den bilden, för att de verkade ju inte enligt mig förstå att jag bara ville lära känna dem eller småprata med dem i sociala situationer.

Då blev det ju fel att de tyckte att det var konstigt, och då reagerade jag negativt för jag fattade ju inte vad som var konstigt, för i min värld så är det inte konstigt att försöka få en kontakt med andra människor i olika sociala sammanhang.

Jossie94 skrev:Alltså jag kan mycket väl ha blandat ihop saker eller missförstått, det är inte omöjligt.
Men en utav gångerna var att jag ville lära känna en tjej bättre som kompis, då vi hade träffats via gemensamma vänner på ett event. Eftersom vi hade setts typ nästan varje gång på dessa event fast i grupp då, så tänkte jag, det vore ju kul att ses bara hon och jag och hitta på något. Ta en fika eller så. Så jag kontaktade henne på fb och hon svarade: "vi är bekanta, jag går en beteendevetenskaplig linje" och så skrev hon en text där hon mer föreläste för mig hur man tog kontakt.

Det var typ det som sas i chatt konversionen. Mer än så minns jag inte. Jag tror att jag frågade enbart för att få en förklaring varför det var fel eller konstigt och om jag minns rätt var det nog därför hon skrev den där långa texten, eller om hon bara skrev det. I vilket fall så kändes det konstigt att hon svarade på just det sättet, när hon bara kunde ha sagt "nej, jag kan inte ses idag". Istället så gjorde hon värsta grejen av att jag bara frågade enkelt "vill du ses någon dag?" Oftast svarar man ju "nej jag kan inte idag, kanske någon annan gång" eller "ja absolut, det vore jättekul".

Man brukar inte föreläsa för folk eller skriva på det sättet, därav varför jag blev öhm okej, weird?

Fast inget av de exempel som du nämner som svar hade ju fungerat om hon inte ville bli vän med dig. Du har nämnt detta exempel i flera trådar och nu framkommer det att du antagligen frågade varför vilket gjorde att du fick ett långt svar. Hon ville inte bli vän men var okej med att bli bekant och försökte hjälpa dig då hon insett att sociala situationer var svårt för dig. Inte 100% trevligt men ibland är det bättre att vara ärlig.

Hur fattade hon det? Man märker inte på mig ytligt att jag har en diagnos. Normala personer och sociala koder är faktiskt överskattat. Hon var bara dum i huvudet. Man gör fortfarande inte som hon gjorde, de är inget rätt sätt att börja en eventuell kontakt på. De är ju mer weird om man gör så. Därför är hennes sätt fel.

Om detta är så man får vänner, genom att vara en besserwisser för man har gått en linje, grattis ni vann ett pris för att ni är elaka? De vill man ju verkligen ha på CV:T...

Jossie94 skrev:Hur fattade hon det? Man märker inte på mig ytligt att jag har en diagnos. Normala personer och sociala koder är faktiskt överskattat. Hon var bara dum i huvudet. Man gör fortfarande inte som hon gjorde, de är inget rätt sätt att börja en eventuell kontakt på. De är ju mer weird om man gör så. Därför är hennes sätt fel.

Om detta är så man får vänner, genom att vara en besserwisser för man har gått en linje, grattis ni vann ett pris för att ni är elaka? De vill man ju verkligen ha på CV:T...

För det första. Olika personer fungerar olika oavsett om de har diagnos eller inte.
För det andra, så kan denna tjejen varit kombinationen hög EQ och analytisk, dvs hon kände på sig dina sociala problem. Det behöver inte vara märkligare.
Tre, i tonåren är alla mer eller mindre halvkorkat osäkra. Så det fungerar inte att använda som en socialt facit.
Fyra, deras sätt var inte rätt. Det var tonårigt onödigt, bragt ur osäkerhet och behovet av flocken.
Fem, släpp funderingarna på det med rätt sätt och fel sätt. Du har bara ett sätt som är mer ovanligt än majoriteten. Du får slipa på det, om du vill och de får lära sig att ta mer hänsyn. Vissa kommer att göra det, andra inte och vissa kommer att vara brutalt ärliga.Sådan är mänskligheten. En enorm variation.

lycka till i livet.

Läste i en gammal tråd där de diskuterade vad jag förstod det som, om social kompetens. Jag har mina teorier om vad det var personen ville säga, men jag fattade ingenting utav det som skrevs. Jag kan tänka mig att det handlade mycket om att personen var socialt intresserad av hur man lär sig agera rätt i sociala sammanhang. Men min uppfattning var att personen hade liknande svårigheter som mig, dvs svårt att tolka sociala koder och veta hur och när man ska säga rätt, dvs tajming. Kan ha helt fel, men de var så jag uppfattade inlägget.


Om man har svårt att känna av tajmingen eller tolka sociala koder, hur går man tillväga då? Finns det några standard knep man kan ha som fusk om man blir osäker ?

På senaste tiden har jag gjort som jag brukar, men då har det inte varit något konstigt alls, då har folk fattat att jag har velat småprata med dem och få en kontakt som kan leda till en vänskap. Det är inte så att jag har sagt: jag vill bli din kompis. Utan man har samtalet med personer och fått då en positiv bild utav dem och därav tänkt att dessa personer vill man lära känna ännu bättre. Då har man kanske föreslagit, där och då, vi borde ses någon gång, det vore kul!

Medan andra gånger, då har det inte alls funkat och då har jag fått negativ respons och dem har inte förstått att jag har velat småprata / få en kontakt till en eventuell vänskap.
Det kan inte bara vara så enkelt att ibland funkar det och ibland inte, trots att man gjort samma sak varje gång men bara två utav gångerna har man träffat personer som fattat?

Jag har alltid haft svårt att uttrycka mig, men en bok fick mig att verkligen se lättare, hur jag skulle formulera mig, då han skrev så himla bra. Nu kommer detta vara mina egna ord, men inspirerade utav denna boken, som jag läste.

I vårt samhälle så ska man bete sig på ett visst sätt, som anses vara normalt.
Trots att jag flertal gånger betett mig (detta är vad jag tycker) som en normal person, så har dessa neurotypiska dvs enligt mig normala personer, sett på mig på ett annorlunda sett. Detta har jag då märkt i sociala sammanhang och de har då omedvetet eller medvetet tillrättavisat mig hur man beter sig, för att jag enligt dem inte vet hur man beter sig. Detta stämmer då inte, för att jag har varit normal i många sociala sammanhang.

Däremot har jag tyckt att de inte har betett sig på ett normalt sätt, utan mer eller mindre verkat ha ännu mer diagnoser än vad jag har. Jag kan mycket väl ha missförstått situationen, men att man har makten att tillrättavisa någon som kanske inte förstår sociala koder, tycker jag känns jättebarnsligt och inte som något accepterande beteende. Framförallt inte om de beter sig själva som idioter. Då tycker jag att jag har rätt att yttra mig att de också gjort/gör fel. Det kan inte vara acceptabelt att bara ena personen får yttra sig om något som den tycker är fel, men inte den andra personen, bara för att den inte förstår sociala koder mm eller har samma förutsättningar och behov. Detta kanske är mer tydligt på hur jag ser på saken, därav varför jag tar illa upp om någon normal person på något sätt tillrättavisar mig, antingen med ord eller med kroppsspråk och handlingar.

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Det här är samma sak du har skrivit i din andra tråd.
Jag önskar att du kunde släppa detta med normal och inte normal, det är inte viktigt, det spelar egentligen ingen roll. Det enda som spelar roll är att du är du och att du inte jämför dig med andra för då går du under

I vårt samhälle så ska man bete sig på ett visst sätt, som anses vara normalt.

Ja.

Trots att jag flertal gånger betett mig (detta är vad jag tycker) som en normal person, så har dessa neurotypiska dvs enligt mig normala personer, sett på mig på ett annorlunda sett.

Det är för att du inte är normal. (Enligt samhällsstandard)
Du har varit normal enligt dig själv, enligt din standard MEN kanske inte enligt deras standard.

Detta har jag då märkt i sociala sammanhang och de har då omedvetet eller medvetet tillrättavisat mig hur man beter sig, för att jag enligt dem inte vet hur man beter sig. Detta stämmer då inte, för att jag har varit normal i många sociala sammanhang.

Du har varit normal enligt dig själv, enligt din standard MEN kanske inte enligt deras standard.

Däremot har jag tyckt att de inte har betett sig på ett normalt sätt, utan mer eller mindre verkat ha ännu mer diagnoser än vad jag har.

Ja, vem är frisk och vem är sjuk? Normal eller inte normal? Om du inte tycker att någon beter sig normalt så kanske det är för att din uppfattning av normalt inte är samma som deras och vice versa.

Jag kan mycket väl ha missförstått situationen, men att man har makten att tillrättavisa någon som kanske inte förstår sociala koder, tycker jag känns jättebarnsligt och inte som något accepterande beteende

Kan hända att du har missuppfattat.
Kan det vara så att dom inte vet om att du inte förstår sociala koder så bra?
Kan det vara så att dom inte förstår sociala koder så bra?
Kanske dom helt enkelt är idioter och inte är accepterande.
Lär du dig något av tillrättavisningarna? Är det tillrättavisningar eller tips?

Då tycker jag att jag har rätt att yttra mig att de också gjort/gör fel.

Absolut.

Kan hända att du har missuppfattat.
Kan det vara så att dom inte vet om att du inte förstår sociala koder så bra?
Kan det vara så att dom inte förstår sociala koder så bra?
Kanske dom helt enkelt är idioter och inte är accepterande.
Lär du dig något av tillrättavisningarna? Är det tillrättavisningar eller tips?

1. Jag tror jag har missuppfattat och även dem.

2. De har ju märkt något på mig men jag tycker inte att det är så pass tydligt, som någon med down syndrom. Man ser som sagt inte på mig ytligt, därför har jag tyckt det varit konstigt att de har märkt någonting, men det jag kan säga är att de kan enbart ha märkt något då många har gått i samma klass, men nya personer vet ju ingenting om mig. Så på den biten, vet jag inte.

3. Ja det är ju därför jag menar att de också då gjort fel men de visar det till mig, jag säger ju inte det till dem. Jag har ju frågat men det är efter att de har märkt någonting.
Ja, skulle nog tro det. De har ju inte accepterat mig eller knappt gett mig någon möjlighet.

4. Om en ny människa eller en person man inte känner så bra ger en tips, då tyker jag att de blir lite konstigt. Tex så sade en tjej som gick i samma klass som mig för massa år sedan (exempel) att jag inte skulle göra på ett visst sätt på hemkunskapen. Jag reagerade negativt på det, för även om hon nu gav tips, så är ju inte hon den som ska lära mig, det är ju läraren isf. På det sättet har jag då inte tyckt att folk har gett mig tips, för dels har jag inte bett om det samt att jag är inte i en utsatt situation, däremot antar folk det väldigt ofta. Jag fattar saker, men de fattar ju inte andra personer.

jämförelse med det tipset som hon gav mig där på hemkunskapen, är ju att de var ju inget tips eller någon hjälp, hon bara påpekade att jag inte skulle göra sådär. Hon visste väl inte heller exakt hur man skulle göra, så där blev hon lite mammig. Men hade hon tex sett att jag hade tappat något och tagit upp det åt mig, då hade det varit en annan sak, då hade ju hon hjälpt mig. Då är det ju för att vara snäll.

Jag kommer alltid på nya sätt att formulera mig på, för jag tror att folk ska jaha, du menar så! Men det händer ju inte, det är väl egentligen det enda jag vill, att folk ska fatta vad jag pratar om och kunna bekräfta det att de verkligen förstår. För det känns verkligen som jag skriver upprepade gånger samma sak, men hur enkelt jag än förklarar så är det som om folk inte vill förstå. Det är som att jag skulle skriva typ att ett barn skulle förstå, men trots det så fattar ingen..

Det kan också vara en egen känsla att jag tänkt att de kanske inte velat lära känna mig, pga min diagnos. Jag har ju märkt att de har reagerat på någonting och då undrat vad och att de har tagit distans. Det känns nästan som att man typ knappt hinner säga en mening innan de har märkt någonting eller direkt avvisar mig.