Ikväll i "Babel" klockan 21 till 22 i SVT2 ska ett inslag med Dan Anderssonpristagaren Göran Greider handla om poeten, författaren, journalisten, skogsarbetaren och diversearbetaren Dan Andersson.

En illustrerad artikel om Dan Andersson finns att läsa här http://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Andersson

Jag pratade vid ett tillfälle med en tidigare föreståndare för Dan Anderssonmuseum i Ludvika och h*n berättade för mig att mycket i Dan Anderssons personlighet talar för att han hade Aspergers syndrom. Men då han levde, 1888-1920, fanns inga diagnoskriterier ännu.

Kan du ge exempel på något? *nyfiken*

Hej Bjäbbmonstret!

Nu levde ju Dan 50, 60 år före mig så jag har ingen självupplevd erfarenhet av om han hade AS, eller något som konkret talar för det, men i dikten "Hemlängtan" (den är med i "Kolvaktarens visor") skrev han bland annat

"Jag är trött, jag är led på fabriken,
jag vill hem till jordhöljt bo"

och jag anar att Dan inte alls kunnde med det där "inrutade" arbetslivet, att Dan var en väldigt rastlös människa. Hmm usch vad lessamt att han dog så ung, tycker jag... bara 32 år...

Och i den dikten skrev han också

"Jag vill hem till det fattiga folket
som svettas i somrarnas glöd,
som vakar i bittra nätter
i envig mot köld och nöd."

Hela dikten är att läsa här http://runeberg.org/kolvakt/28.html.

Nä. Bäst trivdes han säkert borta från de rika, "fina", människorna... bäst trivdes han nog i skogen, nära naturen, på vandring längs stigarna borta i Skattlösberg i Grangärde Finnmark där han växte upp.

Jag är förresten på samma sätt... avskydde skolan från och med fjärde klass, då jag mest satt på lektionerna, satt långa stunder på lektionerna och längtade bort, till alla de vackra vilda djuren i skogen...

Jo jag tycker också om Dan Anderssons dikter.

Men att han skriver sådär behöver ju inte alls tyda på att han skulle ha AS.

Nähä... då hade jag kanske fel, då...

geocache skrev:Nähä... då hade jag kanske fel, då...

Det behöver du ju inte ha. Det kan ju finnas annat som tyder på det eftersom den där personen sa det till dig.

Hej igen Bjäbbmonstret!

Jo. Så kan det ju vara... det finns förresten massor att läsa om Dan och om hans liv i forskningsavdelningen i museumet och på Internet... här http://www.algonet.se/~dander/ord/dan/dan.html hittade jag just en lång uppsats (ganska "svårläst") med länkar till några bilder och annan information, om du vill läsa?

Förresten känner jag att jag är skyldig dig en ursäkt för att jag blev grinig av ditt svar... . Förlåt. Jag gissar du inte menade att ifrågasätta mig...

Dan Anderssons dikter var de första jag begrep. Nästan de sista också, när jag tänker efter. De kändes i själen.

Jag uppfattade det inte som grinigt Geocache.

Tack så mycket! Väldigt snällt av dig tycker jag. Jag tror alltid att människor är arga på mig när de svarar så där "kort" till mig .

Bjäbbmonstret skrev:Jag uppfattade det inte som grinigt Geocache.

Hej HellviHumle!

Ja. Dans dikter är ofta sådana. Han kunnde verkligen skriva så att man får en kännsla för vilket tungt liv han levde, inte minst då han jobbade som skogshuggare och som kolare. Som i denna dikten, "Visa vid kolvakten" (den har du redan läst kanske?):

Svart smyger natten kring stenströdda land -
somna ej, somna icke in!
Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand
och den brödlöses sorg skall bli din.
Kring rider vinden, klagande, kall,
bitande, stickande hård.
Hän över trädlösa vidder kör i vall
härjaren från Rolösa gård.

Här vid din brandeld är han from som ett lamm,
bits ej, rivs ej en gång.
Mumlar och viskar och smeker sig fram -
vaggvisemild är hans sång.

Lyssna ej till sången, värna ditt bröd,
väktare, tills vakten du gjort!
Snart stiger solen i blodglans röd
ur de östliga skogarnas port.

Då får du glömma din ödemarksnöd -
somna ej, somna icke förr!
Då får du sova och drömma dig död
bakom kolkojans sotiga dörr.

http://runeberg.org/kolvakt/01.html

HellviHumle skrev:Dan Anderssons dikter var de första jag begrep. Nästan de sista också, när jag tänker efter. De kändes i själen.

Jadå, hade en period i min ungdom då jag läste allt han skrivit. Hade samma längtan till skogen och naturen. Bodde på den tiden i Stockholm.

När jag första gången var till Dan Anderssonmuseum och tittade så berättade personalen att man gärna får gå upp på övervåningen (via ett vanligt trapphus) och titta där Dan bodde en period 1915 då han renskrev "Kolvaktarens visor" så var det som att något "hände" med mig... jag var inte samma människa när jag gick nerför trappan som när jag kom... och då var jag inte alls "inställd" på att det skulle finnas något särskilt i det rummet han bodde i... märklig upplevelse, men inte alls på något sätt skrämmande. Jag kännde bara en enorm trygghet... som när man kommer hem till en kär vän...