Nu verkar det som om jag ska få sjukpension.
Hur var det för er som också har det som ersättning?

Känns lite deppigt att aldrig komma tillbaka till arbete igen efter sjukskrivning 2014.

Vi går aldrig igenom hur jag ska göra för att återfå min arbetsförmåga igen utan fokus ligger jämt på att hitta rätt medicin så att jag ska kunna leva ett glädjefyllt liv igen.

Gjorde ni tester som testade arbetsförmågan? Eller kunde läkaren se på er att ni inte kunde arbeta?
Det senare har skett i mitt fall att utifrån alla mina diagnoser och på mitt uppförande så har de sett att jag är fullständigt i kompabel att gå ut i arbete igen.

Ska försöka tänka positivt angående detta då jag kommer få bättre ekonomi och slutar leva på försörjningsstöd samt kommer ha tid att ägna mig åt mina intressen.

Man får väl fortfarande ägna sig åt helt ideella saker?
Finns väl massa frivilligorganisationer man kan "jobba" HELT gratis för, så det inte blir en ersättningsfråga.

Jag höll själv på att få under min längre sjukskrivning 2004-2008, var tal om det runt 2006-valet och just där och då ville jag.
Som "tur" var, såhär i efterhand i just min situation, så vann alliansen och stramade upp reglerna rejält..

Nu har jag ju fördelen att jobba med datorer, så när jag fick chansen till nytt jobb 2008 där mycket arbete skulle ske "inlåst" i en datahall utan minsta mänsklig kontakt annat än email till kund så hoppade jag på det.
Hade det varit jobb med mer mänsklig kontakt hade jag inte alls velat det.
Jag var just där och då inte ens kapabel att jobba inom frivilligorganisationer eftersom det skulle innebära kontakt med människor.

Då hade jag inte fått diagnos ännu, utan hade sido-diagnoser som kronisk depression och mängder psykofarmaka, samt bytte läkare var 6-12e månad för jag förlorade boende och flyttade runt en hel del. Vilket förvärrade situationen.

Okej.
Jo man får väl kolla runt lite bland ideella organisationer.
Jag är buddhist också så finns kloster runt om i världen man kan åka runt till och besöka samt hjälpa till på.

Jag sökte sjukersättning i samband med att min aktivitetsersättning gick ut. Den dåvarande läkaren och resten av mitt team inom psykiatrin ansåg det självklart, även min handläggare på FK. Men det är ju inte hon som bestämmer. Så jag fick avslag, överklagade och fick avslag igen. Har nu varit sjukskriven sen januari 2018 och i våras skickade min handläggare på FK mig till en oberoende läkare som varken jobbar för sjukvården eller FK för att få en rättvis utredning. Det var en utredning som vände ut och in på hela mig, så totalt utmattande.

Det var en jätte bra läkare, hon såg sånt som andra inte ser, som såg det jag själv inte märkte för att det ju liksom är vardag för mig och hon var försiktig och snäll. Hon sa att av dom 30 utredningar hon gjort på det här jobbet så har hon bara satt en 4 (en skala på 1-4 på hur stor nedsättningen är där 4 innebär att nedsättningen gör att man helt saknar funktion inom det området och vidare vård kan inte förbättra det) men jag fick 2 eller 3 sådana och dom hörde alla till aspergern/autismen och att hon skulle tycka det var otroligt konstigt om FK inte tar det på allvar och återigen håller min handläggare med. Nu väntar jag bara.

Jag önskade ju aldrig som yngre att jag skulle sitta här som 31 åring och inte klara av ett jobb, att knappt klara av vardagen som dränerar mig på all energi och jag mår så himla dåligt över det för jag vill ju klara mer. Men som idag ska vi fira min brors födelsedag, jag klarar inte att ta mig för det, att ta mig iväg till ett ställe jag inte vet hur det ser ut och hur allt kommer bli. Mamma och pappa har sagt att dom hämtar mig och skjutsar hem mig så får ju lite draghjälp men annars skulle jag inte gå, är trött bara av att tänka på att vara social ikväll. Att handla, att borsta håret, att träffa någon och umgås en stund är stora saker för mig, att försöka klara av mer än så går bara inte. Jag har försökt gång på gång hela livet men det har aldrig gått, jag faller antingen direkt eller efter en liten kort tid om jag pressar mig.

Läkaren som gjorde utredningen ringde och berättade om utredningen och hon bad om ursäkt, att hon ville säga förlåt för att hon rörde vid mig när vi gjorde dom "praktiska" delarna av utredning för att hon såg hur rädd jag blev. Och hon sa också att hon tyckte det var fel av FK att skicka en så skör person på en sådan djup utredning.

Så tillbaka till ämnet, vad jag kan se nu är att sjukersättning är enda alternativet. Jag fyller mitt liv med sådant jag kan kontrollera, träffa min fotogrupp en gång i veckan och ta hand om min hund och går till psykiatrin, det är nog det.

Okej men så tänker ju inte jag...
Jobbigt bara att hela psykiatrin säger att jag inte klarar av att jobba men de kanske har pratat med min dv och förstått att jag är sjukare än de flesta där.

I mitt fall skulle de inte ens skicka mig till en utredning för de vet redan att jag är helt jävla värdelös på att jobba.

Ska visa de en vacker dag och starta eget företag.
Min kontaktperson har till och med sagt om man inte jobbar varför lever man då?

Klart att det finns dom som lever för att jobba ... och dom som jobbar för att leva ... och dom som jobbar för att bli ekonomiskt oberoende så dom inte behöver jobba ... och dom som inte behöver jobba alls för att leva ... och så vidare.

Poängen är att alla lever inte för att jobba, även om din kontaktperson kanske gör det Fretshi.
Alla vill ha ut olika saker ur livet.

Fretshi skrev: Min kontaktperson har till och med sagt om man inte jobbar varför lever man då?

Tyvärr verkar den inställningen vara väldigt vanlig hos människor trots att jag själv tycker den är helt orimlig. Många verkar tycka att det är bättre att jobba med vad som helst, även om det är totalt meningslöst eller till och med negativt och skadligt, än att man inte gör något alls. Som exempelvis att jobba med godisreklam till barn som gör att barnen blir mer lidande av fetma, diabetes och andra sjukdomar för att konsumtionen av godiset stiger i denna målgrupp. Hur kan man tycka att det är bättre att skada barn till ingen rimlig nytta alls än att vara sysslolös bara för att man får betalt för det?

Som jag ser det är det väsentliga att man gör något i livet som man själv anser bidrar med något viktigt och meningsfullt här i världen och det efter ens egen förmåga och ork. Sen i vilket sammanhang detta sker är helt oväsentligt för mig så det kan vara i vardagen genom att hjälpa medmänniskor (eller djur, växter och liknande också för den delen), att hjälpa till ideellt eller i form av en vanlig betald anställning.

Fretshi skrev:Min kontaktperson har till och med sagt om man inte jobbar varför lever man då?

Säger en kontakt person det tlil nån som inte kan jobba? det låter helt förjävligt!

tolliver skrev:

Fretshi skrev:Min kontaktperson har till och med sagt om man inte jobbar varför lever man då?

Säger en kontakt person det tlil nån som inte kan jobba? det låter helt förjävligt!

Tack för den!

Jag vart mer stöTT av denna kommentar än när min kontaktperson utryckte dig så olämpligt.

Men men får väl lyssna på psykiatrin och ta sjukpension nu ni anser ju också att jag kan göra annat i livet än att jobba så jag får väl börja inse att inte allt inte handlar om jobb.

Kan ju alltid arbera ideellt om jag blir för rastlös på sjukpensionen.

Hadraniel skrev:

Fretshi skrev: Min kontaktperson har till och med sagt om man inte jobbar varför lever man då?

Tyvärr verkar den inställningen vara väldigt vanlig hos människor trots att jag själv tycker den är helt orimlig. Många verkar tycka att det är bättre att jobba med vad som helst, även om det är totalt meningslöst eller till och med negativt och skadligt, än att man inte gör något alls. Som exempelvis att jobba med godisreklam till barn som gör att barnen blir mer lidande av fetma, diabetes och andra sjukdomar för att konsumtionen av godiset stiger i denna målgrupp. Hur kan man tycka att det är bättre att skada barn till ingen rimlig nytta alls än att vara sysslolös bara för att man får betalt för det?

Som jag ser det är det väsentliga att man gör något i livet som man själv anser bidrar med något viktigt och meningsfullt här i världen och det efter ens egen förmåga och ork. Sen i vilket sammanhang detta sker är helt oväsentligt för mig så det kan vara i vardagen genom att hjälpa medmänniskor (eller djur, växter och liknande också för den delen), att hjälpa till ideellt eller i form av en vanlig betald anställning.

Men jag anser bara att det inte är helt bra att bara gå och lulla runt på dagarna. Men jag kanske ska lyssna på er som är otroligt mycket visare än vad min kontaktperson är.

Sen en sak till varje människa har rätt att ta sitt liv om hen vill.

Men antar att det bara är mina vanföreställningar och självförakt som talar och att jag måste läggas in för att stabilisera mig nu.

Förstår inte ens varför jag skriver på detta forumet nu...

Får väl börja träna och springa mer då gör jag alla fall en bra sak för min hälsa.

Tycker du ska anmäla din kontaktperson för den kommentaren. Sådant är helt olämpligt att säga.

Fretshi skrev:Men jag anser bara att det inte är helt bra att bara gå och lulla runt på dagarna. Men jag kanske ska lyssna på er som är otroligt mycket visare än vad min kontaktperson är.

Sen en sak till varje människa har rätt att ta sitt liv om hen vill.

Men antar att det bara är mina vanföreställningar och självförakt som talar och att jag måste läggas in för att stabilisera mig nu.

Det är ju stor skillnad på att inte göra något vettigt alls och att ha just ett betalt lönearbete. Jag tror som sagt att alla behöver göra saker som de känner är meningsfulla för att må bra och att ingen mår bra av att bara driva omkring utan mål eller mening. Fast eftersom många lönearbeten ofta är totalt meningslösa existensiellt sätt utifrån mitt perspektiv så är det lika illa eller i vissa fall ännu värre för mig att ha ett sådant jobb än att bara driva omkring om man ser till själva effekterna på mitt välmående.

Klart att man har rätt att ta sitt liv om man verkligen vill det på längre sikt och det inte går att ordna upp det man inte orkar leva för eller att det är någon övergående svängning av måendet. Dock tycker jag att det är helt rätt att hindra någon som vill ta sitt liv mer spontant eftersom måendet ofta vänder över tid och de flesta personer vill fortsätta leva då. Utifrån detta låter det väldigt bra att du funderar på att lägga in dig om du har tankar på självmord så att den värsta dippen hinner gå över före du gör något överilat.

Hadraniel skrev:

Fretshi skrev:Men jag anser bara att det inte är helt bra att bara gå och lulla runt på dagarna. Men jag kanske ska lyssna på er som är otroligt mycket visare än vad min kontaktperson är.

Sen en sak till varje människa har rätt att ta sitt liv om hen vill.

Men antar att det bara är mina vanföreställningar och självförakt som talar och att jag måste läggas in för att stabilisera mig nu.

Det är ju stor skillnad på att inte göra något vettigt alls och att ha just ett betalt lönearbete. Jag tror som sagt att alla behöver göra saker som de känner är meningsfulla för att må bra och att ingen mår bra av att bara driva omkring utan mål eller mening. Fast eftersom många lönearbeten ofta är totalt meningslösa existensiellt sätt utifrån mitt perspektiv så är det lika illa eller i vissa fall ännu värre för mig att ha ett sådant jobb än att bara driva omkring om man ser till själva effekterna på mitt välmående.

Klart att man har rätt att ta sitt liv om man verkligen vill det på längre sikt och det inte går att ordna upp det man inte orkar leva för eller att det är någon övergående svängning av måendet. Dock tycker jag att det är helt rätt att hindra någon som vill ta sitt liv mer spontant eftersom måendet ofta vänder över tid och de flesta personer vill fortsätta leva då. Utifrån detta låter det väldigt bra att du funderar på att lägga in dig om du har tankar på självmord så att den värsta dippen hinner gå över före du gör något överilat.

Man får självmordstankar som ett symtom pga en sjukdom precis som man påverkas av andra sjukdomar.
Är man inte sjuk så brukar man normalt inte ha några sådan funderingar.
Jag tycker inte att man har rätt att ta sitt liv hur som helst, har man diabetes så skulle man inte låta någon dö av brist på insulin. Det är isf lite mer motiverat om man tex har en allvarlig sjukdom och där kroppen redan är så sjuk att det närmar sig, mycket mycket restriktivt då. Man vet inte hur livet blir i framtiden.
Tycker det är helt fel att normalisera självmord.
Tycker man att det är en normal väg att gå är det för att hjärnan lurar en.

Jag har som sagt inte sjukersättning och planerar inte något sådant, så kanske skulle jag inte lagt mig i tråden.
Men när jag hör folk prata om självmord mm så känner jag att jag vill lägga mig i.

Här är en person som planerade självmord men tackar för att det inte blev av. Förlamad från halsen och ner efter en dykolycka.
https://youtu.be/I3MTuPmm_Fk

Hadraniel skrev:Fast eftersom många lönearbeten ofta är totalt meningslösa existensiellt sätt utifrån mitt perspektiv så är det lika illa eller i vissa fall ännu värre för mig att ha ett sådant jobb än att bara driva omkring om man ser till själva effekterna på mitt välmående.

Håller verkligen med. Vi har itutats av detta samhälle att det vi är till för är att stå och vakta maskiner som gör miljöfarliga produkter, onyttig mat som man blir sjuk av, eller mat som bara slängs. Allt för att skapa pengar och makt åt andra. Vad gör man egentligen för nytta när man gör så? Man driver bara på jordens undergång lite snabbare.

Och naturligtvis är det inte så svartvitt att har man jobb så är man så himla duktig och har man inget så sitter man och rullar tummarna. Man har rätt till en sysselsättning även om man inte kan jobba, därför finns DV. Och det finns ingen som kan stoppa en att jobba ideellt eller ha egna projekt. Det enda är om man börjar tjäna mycket pengar, då måste man ta ett snack med försäkringskassan. Då kanske det är dags att man bara får halvtidsersättning. Men den dagen den sorgen, eller hur?

Det finns ingen anledning att sitta och deppa ner sig för att man får sjukersättning. Enda anledningen till att det är en varaktig sjukpension är att det inte finns några val numera, inga mellanting. Innan fick jag ersättning per ett eller två år, sedan utvärderades detta och en läkare bedömde om jag skulle få nytt intyg. Sedan togs detta bort och då fick jag varaktig sjukpension eftersom det var enda alternativet som fanns kvar.

Det betyder inte att man måste vara pensionerad för alltid. Jag tror t ex inte att det kommer finnas pengar om 10 år att få någon pension ur. Jag planerar för detta. Men det är lite en annan fråga. Man har rätt att bryta sin pension och jobba. Man har rätt att ta ledigt från pensionen och testa att jobba och gå tillbaka till pension om det inte funkar. Det är bara ens egna tankar och förmåga som avgör om man tänker stanna i pension eller inte.

En del bara kan inte jobba. Då är det så. Andra kan efter ett tag komma tillbaka och få ett jobb, när stress minskat, livssituationer ordnat upp sig och kanske en bra medicinering hittats. Har man den inställningen att pension måste vara livet ut så har man ju bestämt den inställningen själv, och det gynnar ju inte en själv, om man nu vill jobba i framtiden. Då är det mycket mer konstruktivt att ta pensionstiden för att ordna upp sitt liv.

Sedan är det inte säkert att man kan jobba fastän man har viljan och energin. Jag känner tyvärr ett par stycken som vill jobba, men de är "för autistiska" för att de ska funka på någon arbetsplats. De vägrar t ex att följa någonsomhelst order. Dvs de stökar till samtliga arbetsplatser genom att göra som de själva vill. Andra ser att de inte funkar, men de ser inte detta själva. De blir bara konfunderade när folk tycker att de ska söka andra lösningar än arbete. Jag säger inte att TS är sådan, men det finns folk som sabbar alla andra arbete för att de inte har insikt om att de saknar arbetsförmåga. För att alla lägger ork i ordet arbetsförmåga, men det är ju inte det enda som behövs.

Jag säger inte att dessa personer är talanglösa, för de har sina egna talanger, och jag tycker de ska ta vara på dessa, det är bara det att i denna världen är det inget man direkt kan leva av. Men för dens skull behöver det inte vara värdelöst att göra!!! Snarare tvärtom!!! Det är mer konstruktivt för dem att få göra saker de är bra på, än misslyckas på varje arbetsträning och bli ledsna över det.

Det är bara att gilla läget och inse att alla kan inte bli svenssons. Om det svider så får man väl vänja sig vid tanken tills det gått över.

Det finns vissa arbeten har jag märkt som folk är så stolta över att ha, som kräver en enkel utbildning (mindre än jag har) men som gör att man kan börja jobba som t ex handläggare på kommunen, åt sådana som t ex mig, om jag skulle vilja ha någon DV t ex. Arbetsuppgifterna är löjligt enkla och varje personal har löjligt lite klienter. Man kan spendera en dag bara att följa upp sina klienter, dvs man kör runt i en bil och sitter och slappar på folks DV. Medan de på DV:n kanske jobbar arslet av sig. Jag blev t ex tillsagd av min handledare att OJ VAD DU JOBBAR! eftersom jag inte ville stå sysslolös som hon ville i flera timmar och bara tugga. Och det fanns mycket att göra, och jag råkar ha arbetsmoral. Jag har inte lust att bara maska på jobbet som mina handledare gjorde. Kan ännu inte fatta att de slog sig för bröstet och sa att de hade ett riktigt jobb.

Så bara för att man har lön betyder det inte att man faktiskt egentligen arbetar.

Sedan finns det en klar fördel med sjukpension, det ger mer pengar än soc. Och dessutom behöver man inte söka varje månad. Man kan lägga energi på annat än att skicka in kvitton och fylla i ansökningar. En bättre ekonomi, när den är så dålig, är mycket mer hälsoskapande än vad man kan tro! Jag har saker som jag inte kunde drömma om på soc. Och på soc fick man inte heller äga något, det får man om man har sjukpension. Enda negativa är väl om man har så dyr hyra att soc skulle sagt ja men man slår i taket vad gäller bostadstillägg. Då kan man råka rätt illa ut. Men man ska ha en hyra på över 6000 innan det händer. Innan dess kommer man klart tjäna ekonomiskt på sjukpension.

kiddie skrev:Tycker du ska anmäla din kontaktperson för den kommentaren. Sådant är helt olämpligt att säga.

Okej får väl göra det då.

Hadraniel skrev:

Fretshi skrev:Men jag anser bara att det inte är helt bra att bara gå och lulla runt på dagarna. Men jag kanske ska lyssna på er som är otroligt mycket visare än vad min kontaktperson är.

Sen en sak till varje människa har rätt att ta sitt liv om hen vill.

Men antar att det bara är mina vanföreställningar och självförakt som talar och att jag måste läggas in för att stabilisera mig nu.

Det är ju stor skillnad på att inte göra något vettigt alls och att ha just ett betalt lönearbete. Jag tror som sagt att alla behöver göra saker som de känner är meningsfulla för att må bra och att ingen mår bra av att bara driva omkring utan mål eller mening. Fast eftersom många lönearbeten ofta är totalt meningslösa existensiellt sätt utifrån mitt perspektiv så är det lika illa eller i vissa fall ännu värre för mig att ha ett sådant jobb än att bara driva omkring om man ser till själva effekterna på mitt välmående.

Klart att man har rätt att ta sitt liv om man verkligen vill det på längre sikt och det inte går att ordna upp det man inte orkar leva för eller att det är någon övergående svängning av måendet. Dock tycker jag att det är helt rätt att hindra någon som vill ta sitt liv mer spontant eftersom måendet ofta vänder över tid och de flesta personer vill fortsätta leva då. Utifrån detta låter det väldigt bra att du funderar på att lägga in dig om du har tankar på självmord så att den värsta dippen hinner gå över före du gör något överilat.

Okej kanske är dags för en inläggning nu.
Problemet med mig är ju att jag brukar sakna sjukdomsinsikt så blir väl lpt för mig.

Men det kan ju ses som en nyttig erfarenhet.

Håller ibland på med stand up och vill skriva em roman.
Så det kanske man kan göra som sjukpensionär.

Sen kommer jag också få mer tid till att träna. Alla mina bekanta tjatar jämt på mig att jag måste komma igång med träningen.

Det är ju det jag brukar göra med min kontaktperson fast nu är ju han en idiot så får kanske hitta en annan pr.

sussi83 skrev: Man får självmordstankar som ett symtom pga en sjukdom precis som man påverkas av andra sjukdomar.
Är man inte sjuk så brukar man normalt inte ha några sådan funderingar.
Jag tycker inte att man har rätt att ta sitt liv hur som helst, har man diabetes så skulle man inte låta någon dö av brist på insulin. Det är isf lite mer motiverat om man tex har en allvarlig sjukdom och där kroppen redan är så sjuk att det närmar sig, mycket mycket restriktivt då. Man vet inte hur livet blir i framtiden.
Tycker det är helt fel att normalisera självmord.
Tycker man att det är en normal väg att gå är det för att hjärnan lurar en.

Jag har som sagt inte sjukersättning och planerar inte något sådant, så kanske skulle jag inte lagt mig i tråden.
Men när jag hör folk prata om självmord mm så känner jag att jag vill lägga mig i.

Här är en person som planerade självmord men tackar för att det inte blev av. Förlamad från halsen och ner efter en dykolycka.
https://youtu.be/I3MTuPmm_Fk

Som sagt så anser jag inte heller att man normalt bör tillåta eller normalisera självmord eftersom det oftast är ett övergående tillstånd att man vill dö. Men har någon ett långvarigt lidande genom exempelvis svåra smärtor, stark ångest som aldrig avtar eller liknande som troligtvis kommer fortsätta resten av livet anser jag att det är rimligt att låta någon välja att dö eller till och med att erbjuda dödshjälp i vissa fall om personen inte står ut längre.

Sen finns det ju såklart vissa fall där det sker genombrott där man kan åtgärda det som gjort att personen faktiskt ville dö, men det känns utifrån mitt perspektiv inte rimligt att förhindra alla som har ett enormt lidande från att ta livet av sig för att det finns en minimal chans att de kommer att bli bättre i framtiden. Ska man exempelvis ta till extrema metoder för hålla någon som gör allt för att dö på grund av en extrem ångest och outhärdliga smärtor vid liv genom att sätta personen i tvångströja och sedan tvångsmata om han eller hon vägrar äta i flera årtionden bara för att det kanske kommer komma en lösning på problemen längre fram?

kiddie skrev:Håller verkligen med. Vi har itutats av detta samhälle att det vi är till för är att stå och vakta maskiner som gör miljöfarliga produkter, onyttig mat som man blir sjuk av, eller mat som bara slängs. Allt för att skapa pengar och makt åt andra. Vad gör man egentligen för nytta när man gör så? Man driver bara på jordens undergång lite snabbare.

Och naturligtvis är det inte så svartvitt att har man jobb så är man så himla duktig och har man inget så sitter man och rullar tummarna. Man har rätt till en sysselsättning även om man inte kan jobba, därför finns DV. Och det finns ingen som kan stoppa en att jobba ideellt eller ha egna projekt. Det enda är om man börjar tjäna mycket pengar, då måste man ta ett snack med försäkringskassan. Då kanske det är dags att man bara får halvtidsersättning. Men den dagen den sorgen, eller hur?

Det finns ingen anledning att sitta och deppa ner sig för att man får sjukersättning. Enda anledningen till att det är en varaktig sjukpension är att det inte finns några val numera, inga mellanting. Innan fick jag ersättning per ett eller två år, sedan utvärderades detta och en läkare bedömde om jag skulle få nytt intyg. Sedan togs detta bort och då fick jag varaktig sjukpension eftersom det var enda alternativet som fanns kvar.

Det betyder inte att man måste vara pensionerad för alltid. Jag tror t ex inte att det kommer finnas pengar om 10 år att få någon pension ur. Jag planerar för detta. Men det är lite en annan fråga. Man har rätt att bryta sin pension och jobba. Man har rätt att ta ledigt från pensionen och testa att jobba och gå tillbaka till pension om det inte funkar. Det är bara ens egna tankar och förmåga som avgör om man tänker stanna i pension eller inte.

En del bara kan inte jobba. Då är det så. Andra kan efter ett tag komma tillbaka och få ett jobb, när stress minskat, livssituationer ordnat upp sig och kanske en bra medicinering hittats. Har man den inställningen att pension måste vara livet ut så har man ju bestämt den inställningen själv, och det gynnar ju inte en själv, om man nu vill jobba i framtiden. Då är det mycket mer konstruktivt att ta pensionstiden för att ordna upp sitt liv.

Sedan är det inte säkert att man kan jobba fastän man har viljan och energin. Jag känner tyvärr ett par stycken som vill jobba, men de är "för autistiska" för att de ska funka på någon arbetsplats. De vägrar t ex att följa någonsomhelst order. Dvs de stökar till samtliga arbetsplatser genom att göra som de själva vill. Andra ser att de inte funkar, men de ser inte detta själva. De blir bara konfunderade när folk tycker att de ska söka andra lösningar än arbete. Jag säger inte att TS är sådan, men det finns folk som sabbar alla andra arbete för att de inte har insikt om att de saknar arbetsförmåga. För att alla lägger ork i ordet arbetsförmåga, men det är ju inte det enda som behövs.

Jag säger inte att dessa personer är talanglösa, för de har sina egna talanger, och jag tycker de ska ta vara på dessa, det är bara det att i denna världen är det inget man direkt kan leva av. Men för dens skull behöver det inte vara värdelöst att göra!!! Snarare tvärtom!!! Det är mer konstruktivt för dem att få göra saker de är bra på, än misslyckas på varje arbetsträning och bli ledsna över det.

Det är bara att gilla läget och inse att alla kan inte bli svenssons. Om det svider så får man väl vänja sig vid tanken tills det gått över.

Det finns vissa arbeten har jag märkt som folk är så stolta över att ha, som kräver en enkel utbildning (mindre än jag har) men som gör att man kan börja jobba som t ex handläggare på kommunen, åt sådana som t ex mig, om jag skulle vilja ha någon DV t ex. Arbetsuppgifterna är löjligt enkla och varje personal har löjligt lite klienter. Man kan spendera en dag bara att följa upp sina klienter, dvs man kör runt i en bil och sitter och slappar på folks DV. Medan de på DV:n kanske jobbar arslet av sig. Jag blev t ex tillsagd av min handledare att OJ VAD DU JOBBAR! eftersom jag inte ville stå sysslolös som hon ville i flera timmar och bara tugga. Och det fanns mycket att göra, och jag råkar ha arbetsmoral. Jag har inte lust att bara maska på jobbet som mina handledare gjorde. Kan ännu inte fatta att de slog sig för bröstet och sa att de hade ett riktigt jobb.

Så bara för att man har lön betyder det inte att man faktiskt egentligen arbetar.

Sedan finns det en klar fördel med sjukpension, det ger mer pengar än soc. Och dessutom behöver man inte söka varje månad. Man kan lägga energi på annat än att skicka in kvitton och fylla i ansökningar. En bättre ekonomi, när den är så dålig, är mycket mer hälsoskapande än vad man kan tro! Jag har saker som jag inte kunde drömma om på soc. Och på soc fick man inte heller äga något, det får man om man har sjukpension. Enda negativa är väl om man har så dyr hyra att soc skulle sagt ja men man slår i taket vad gäller bostadstillägg. Då kan man råka rätt illa ut. Men man ska ha en hyra på över 6000 innan det händer. Innan dess kommer man klart tjäna ekonomiskt på sjukpension.

Jag skulle nog beskriva själva grundproblemet som även bidragit till synen på lönearbete som något viktigt i sig självt är incitamentstrukturen som det nuvarande ekonomiska systemet ger. Utifrån egna observationer verkar människor ofta förknippa framgång och beteenden som belönas med att de är postiva vilket långt ifrån alltid är sant. Ofta belönas ju väldigt negativa handlingar med ekonomisk framgång, hög status och beundran utifrån nuvarande system och då leder det ju i sin tur till att många människor själva vill göra dessa handlingar och anser att detta är något som är bra och viktigt.

Skulle man däremot skapa en annan dominant incitamentstruktur i världen som uppmuntrar ett sunt beteende och sådana handlingar som faktiskt bidrar med välstånd samt förhindrar skada och lidande så skulle vi högst sannolikt få en bra mycket bättre värld där det faktiskt belönades och respekterades att man gör meningsfulla saker och troligen oavsett om man gör det på ett lite annorlunda sätt eller på samma sätt som majoriteten av människorna.

Ja ev är nog bäst för mig och att jag ägna mig åt mina intressen.

Har gått på en dv några år nu men ska nu byta för att jag är för sjuk för att gå kvar på den.

Jag behöver mer stöd än de kan erbjuda på den dvn.

Min deppighet och oro kanske lägger sig när jag väl fått pensionen och har fått adekvat hjälp från psykiatrin (som en bra medicin som gör att jag slutar vara deprimerad).

Men hursomhelst prio nr 1 just nu är nog att åka till psykakuten och be om en inläggning s0 att jag kan komma på banan igen.

En fråga bara är stand up meningsfullt och välgörande att hålla på med?

Antar inte då det är en stor mängd alkohol inblandat i det jobbet.

Kanske ska bli som Greta! Och strejka för en bättre värld!

Fretshi skrev:En fråga bara är stand up meningsfullt och välgörande att hålla på med?

Antar inte då det är en stor mängd alkohol inblandat i det jobbet.

Kanske ska bli som Greta! Och strejka för en bättre värld!

Kanske ska du börja med att ta hand om dig själv. Du pratar om att bli inlagd och sedan kommer du med några spretiga, oigenomtänkta idéer. Jag tror kanske du är lite besatt av att du måste hålla på med något och tror att du ska tappa greppet om du inte har framtidsplaner.

Du kanske ska sluta vara så rädd för att inte ha något att göra. Det finns massor att göra för den som vill. Så sådant behöver du egentligen inte oroa dig för.

Om du behöver vara på sjukhus så tycker jag nog att du ska börja med att prioritera din mentala hälsa. Du har sagt att du är diagnostiserad med schizofreni, det räknas som en allvarlig psykisk störning. Sådant går inte att bara lämna vind för våg. Om du verkligen vill ditt eget bästa kanske du ska försöka bli stabil mentalt innan du börjar med idéer om vad du ska göra. Det är inte fel att jobba med dig själv och din egen hälsa.

Fretshi skrev:En fråga bara är stand up meningsfullt och välgörande att hålla på med?

Antar inte då det är en stor mängd alkohol inblandat i det jobbet.

Kanske ska bli som Greta! Och strejka för en bättre värld!

Om det är meningsfullt eller ej är inte en fråga som du bör ställa till andra personer utan snarare till dig själv då ingen annan kan avgöra vad som är viktigt i just ditt liv och för dig. Alla har ju olika värderingar och i detta fallet är det dina som bör vara avgörande.

Fast ska du börja fundera över meningen med livet och dina framtidsplaner så bör du nog se till att hamna i ett hyfsat stabilt tillstånd mentalt först.