Ett tips är att noggrant och utförligt skriva ner det du vill ha sagt innan ett möte eller en utredning och låta dom läsa det. Så har jag gjort och det brukar vara uppskattat att man gör på det viset.

Micke skrev:Ett tips är att noggrant och utförligt skriva ner det du vill ha sagt innan ett möte eller en utredning och låta dom läsa det. Så har jag gjort och det brukar vara uppskattat att man gör på det viset.

Så gör jag också, både när jag själv har med vården att göra, och när min son har det. När det gäller min son (14 år, autism nivå 2 och ADD) brukar jag ringa och be dem att skicka frågorna de kommer ta upp på mötet. På det sättet hinner han läsa igenom och fundera i lugn och ro. Jag skriver ner hans svar så att han kan läsa upp dem på mötet, alternativt att jag läser om talet låser sig för honom.

Fretshi skrev:Men det jag inte förstår är att de skickar ut dig till arbetslivet när du verkligen har ganska många problem nu.

Jag har varit sjukskriven i 5 år nu och min läkare har aldrig sagt att jag ska ut i arbetslivet igen hur mycket jag vill eller ej. Därför testar jag mig fram och söker jobb på egen hand.

Konstigt bara hur vissa anses vara kapabla till arbete medan andra inte, men det har nog inte så mycket med ämnet att göra.

Men det jag ser är att det verkar finnas väldigt mycket oro så avslappning och vila är nog bra samt att komma till rätta med katastroftankarna.

Lägger din psykolog för mycket press på dig?

Det kan förvärra tillståndet ännu mer.

Alla mina terapeuter anser att jag ska ha sjukersättning och så kommer den här läkaren som bara förlänger sjuskrivningen 6 månader och påstår att vi ju inte vet läget då. Men vem fasiken tror att jag efter 12 år sjukskriven med samma symtom ska bli frisk på ett halvår och hur kan en person som uppenbarligen inte kan något om autism göra den bedömningen? Det gör INTE att bota autism, det är ingen sjukdom. Om flera olika sorters terapeuter, läkare, psykologer, utomstående läkare osv alla bedömt att jag har asperger/autism och jag nu i förra veckans utredning den andra personen som enbart jobbar med utredningar är helt säker på att jag har autism och att hon aldrig varit med om att en patient får 4 stycken 4 när person nummer ett av som fått den där fyran bara hade fått en. Så svårt att ta till sig. Så om FK kastar ut mig i något som typ daglig verksamhet får panik bara av det.

Idag ska jag på fotokurs och jag håller på att kräkas, benen krämpar och allt känns bara skit för att jag måste följa en plan.

Just det, glömde skriva att den senaste utredningen gjordes pga att FK skickade en remiss till dom, mina läkare och personal inom psykiatrin kommer inte blandas in alls bara allt går enligt planerna för utredningen skickas inte till dom men dom kan läsa men inte ändra.

Det enda papper utredaren fick från psykiatrin är det hälsointyg där läkaren på Psyk (innan den här andra kom tillbaka efter mammaledighet) beskrev situationen och att det inte finns någon chans att komma ut i arbetslivet och att hon anser att jag ska ha sjukersättning. Utredaren skrev att den läkaren till fullo gjort ett väldigt bra jobb (fast med mycket hjälp av mig) och ifall dom nekar nu kommer jag som typ aldrig blir arg bli det! Men jag håller tummarna, jag klarar ju inte ens av vardagen, hur ska jag få in fler saker?

När jag fick avslag på förra ansökan om sjukersättning gick det på någon månad, nu säger min FK tant (min handläggare men kallar henne för tanten för hon är det griniga varianten) att det kan ta 4 månader. Hur lång tid tog det för er? När jag sökt aktivitetsersättning har jag fått vänta länge någon gång och sen andra har det bara tagit vid där den första slutade. Hur lång tid tog det för er?

Hur lever ni som har sjukersättning? Vad gör ni om dagarna? Jag har en hund som är mitt allt och jag går lite kurser genom sjukvården som nu är en fotokurs men orkar inte riktigt det heller så jag är bara med halva tiden av träffarna. Sen går jag i en AST grupp varannan vecka och träffar en fysioterapeut varje vecka. Men jag känner kanske att livet är aningens meningslöst och utan dom sakerna jag har planerat in har jag inte mycket, umgås med mormor och morfar och min familj och dom få vännerna jag har vilket är typ inga. Men när det gäller kurserna är jag så ledsen i och med att jag inte klarar av dom. Så på schemat kan det se ut som jag har en del men om jag t.ex. har en fotokurs i 2,5 timmar stannar jag kanske bara en eller en och en halv timme.

Samtidigt som jag vill fylla livet med något så går det ju inte vilket gör mig så frustrerad Jag klarar inte allt jag vill och jag vet inte ens vad jag vill ibland.

Vet inte hur man ska balansera livet och hantera hela mig, har förutom as även anorexi och det är hemskt. Jag sitter där med mina block och skriver tabeller och listor och räknar och räknar om och ändrar och från att jag vaknar vill jag bara få sova igen så då blir det att jag på em tar en hel del mediciner så att jag kan sova även mitt på dagen och sörjer inte att jag missar dagstimmar utan ser det som en vinst att inte behöva ta mig igenom dom. Så himla tragiskt.

Jag mår ju dåligt över allt och vill planera in i detalj och det gör mig på riktigt skitförbannad. Där hjälper tidsstockarna jag fick från arbetsterapeuten där man kan ställa in när den ska signalera, om jag själv ska välja exakt tid tar det typ 2 timmar, ska jag gå 11.03 eller 11.01 eller räcker det att gå 11.04? Med tidsstocken kan man ju bara välja en viss tid och sen säger den till när det är dags för action och jag behöver imse räkna minuter hit och dit.

Teagirl skrev:

Micke skrev:Det gläder mig att du fått förståelse. Nu borde väl även FK fatta. Och nej, inte behöver det bara vara negativt att man ses som annorlunda. Det är ju inte så att normala människor enbart har en massa positiva egenskaper, eller att normala människor enbart tänker positivt om varandra.

Det grämer mig att jag inte fick med allt jag ville varken förra veckan eller igår, att det kanske skulle styrkt intyget ännu mer för det var ganska viktiga saker men nu är intyget skrivet och skickat. Känner mig värdelös som inte fick med allt, samtidigt är allt så komplext att det kanske inte är så konstigt? Kan ni känna så under eller efter utredningar eller läkarsamtal eller hos en terapeut att ni liksom inte får med allt ni vill och kommer på det efteråt eller är det bara jag som är så korkad?

Läkaren var ju verkligen fantastisk, hon såg hela mig. Om det här intyget inte räcker för FK vet jag inte vad som krävs. Att hon "gav" mig 4 stycken fyror när hon bara gett en enda fyra till en person av alla 30 hon utrett just där (och hon har ju erfarenheter sen tidigare också) borde väl räcka. Det känns samtidigt är det tungt att inse sina begränsningar och att det inte bara är att träna bort dom eller ta en medicin så det blir bättre.

Varför har du så höga krav på dig själv?
Och angående dina problem så finns det ju en pärla i frälsarkransen som handlar om problem som heter bekymmerslöshetspärlan ej att förväxla med ordet bekymmersfri.

Alltså man kan lösa sina problem men aldrig bli fri från problem.

Har sagt det förut men bön och avslappningsövningar borde kunna hjälpa dig så att du får vila från dina problem istället för att grotta ned dig i de hela tiden.

Du kan uppvisa beteenden som kan tolkas som värdelösa men du är aldrig värdelös glöm inte det!

Jag tror faktiskt att om du får ordning på ditt liv och lyckas lösa en del problem så kommer du kunna jobba i framtiden.

Du kanske kommer jobba med att hjälpa andra som har det tufft eftersom du också har gått igenom tuffa tider.

Men det är oklart hur lång tid det kommer att ta innan det mesta är bra igen. 1år? 5år?

Ge det lite tid kära du.

Du kanske skulle bli hjälpt av att höra att livet kan vara rätt så meningslöst ibland.
Alla fall bär man inte har hittat sin plats.

Men å andra sidan kan inte livet vara askul hela tiden för då bränner man ut sig.

Att lära sig hantera sysslolöheten är en av de viktigaste färdigheterna man bör utveckla. Jag är verkligen inget proffs på det men genom viss erfarenhet har jag blivit lite bättre på det. Det är därför meditation, avslappning och bön är så viktigt.

Och varför jag tror att det är aningen för tidigt för dig att pensioneras för du har väl inte fyllt 30 än?

Fretshi skrev:Du kanske skulle bli hjälpt av att höra att livet kan vara rätt så meningslöst ibland.
Alla fall bär man inte har hittat sin plats.

Men å andra sidan kan inte livet vara askul hela tiden för då bränner man ut sig.

Att lära sig hantera sysslolöheten är en av de viktigaste färdigheterna man bör utveckla. Jag är verkligen inget proffs på det men genom viss erfarenhet har jag blivit lite bättre på det. Det är därför meditation, avslappning och bön är så viktigt.

Och varför jag tror att det är aningen för tidigt för dig att pensioneras för du har väl inte fyllt 30 än?

Jag är 31 och min dröm som barn var ju aldrig att det skulle bli så här, jag ville så mycket mer, trodde att om jag bara presterade mer och mer och bättre och bättre så skulle det gå. Men jag klarade inte av dagis eller fritis. När jag var 7 gick jag ofta hem från skolan med magvärk och huvudvärk och skippades runt till barnspecialist efter specialist och det enda dom kom fram till var att det inte fanns några fysiska fel på mig. Fick som vuxen höra att dom bedömt att mitt mående berodde på psykosomatiska problem men det var inget dom sa till mina föräldrar. I mellanstadiet såg min lärare att jag mådde dåligt så varje dag avsatte hon tid för att bara vara med mig vilket så klart gjorde alla andra elever avundsjuka.

I sexan/sjuan sa min lärare till mig att jag aldrig skulle klara att gå ut grundskolan med mina problem, fortfarande fanns det inget namn på det men det var vad dom såg.

Blev sjukskriven i gymnasiet och var först hemma på heltid ett par månader för att sen gå 3 lektioner i veckan för att därefter enligt planen skulle bli till heltid men då uteblev jag mycket, sa att jag var sjuk, trött, mådde dåligt osv. På ett sätt skolk men å andra sidan var det ju sant.

Sen har jag varit sjukskriven med aktivitetsersättning i 11 år sen 2007 och nu 1,5 år med sjukpenning vilket är förlängt med ett halvår till och då blir det ju 13 år sjukskriven om man dessutom räknar bort alla skolåren som inte blev som dom skulle. Så jag känner att det är så himla tråkigt med allt, jag har slitigt HELA livet med att klara av allt och sörjer så mycket hur det är nu. Jag önskar jag kunde säga att jag kommer klara att jobba eller plugga men dom gångerna jag försökt lite smått har jag efter ett par timmar kraschat totalt.

Jag är inte religiös på något sätt, har gått en del i yoga och mindfulness och kroppskännedom genom behandlingar men det är inget jag kan ta hjälp av för det hjälper inte mig. Det jag kan göra är att gå ut med hunden, städa eller baka. Det är saker som gör mig lugn även om jag just nu har lite för liten ork för dom sakerna.

Teagirl skrev:
Jag är 31 och min dröm som barn var ju aldrig att det skulle bli så här, jag ville så mycket mer, trodde att om jag bara presterade mer och mer och bättre och bättre så skulle det gå. Men jag klarade inte av dagis eller fritis. När jag var 7 gick jag ofta hem från skolan med magvärk och huvudvärk och skippades runt till barnspecialist efter specialist och det enda dom kom fram till var att det inte fanns några fysiska fel på mig. Fick som vuxen höra att dom bedömt att mitt mående berodde på psykosomatiska problem men det var inget dom sa till mina föräldrar. I mellanstadiet såg min lärare att jag mådde dåligt så varje dag avsatte hon tid för att bara vara med mig vilket så klart gjorde alla andra elever avundsjuka.

I sexan/sjuan sa min lärare till mig att jag aldrig skulle klara att gå ut grundskolan med mina problem, fortfarande fanns det inget namn på det men det var vad dom såg.

Blev sjukskriven i gymnasiet och var först hemma på heltid ett par månader för att sen gå 3 lektioner i veckan för att därefter enligt planen skulle bli till heltid men då uteblev jag mycket, sa att jag var sjuk, trött, mådde dåligt osv. På ett sätt skolk men å andra sidan var det ju sant.

Sen har jag varit sjukskriven med aktivitetsersättning i 11 år sen 2007 och nu 1,5 år med sjukpenning vilket är förlängt med ett halvår till och då blir det ju 13 år sjukskriven om man dessutom räknar bort alla skolåren som inte blev som dom skulle. Så jag känner att det är så himla tråkigt med allt, jag har slitigt HELA livet med att klara av allt och sörjer så mycket hur det är nu. Jag önskar jag kunde säga att jag kommer klara att jobba eller plugga men dom gångerna jag försökt lite smått har jag efter ett par timmar kraschat totalt.

Jag är inte religiös på något sätt, har gått en del i yoga och mindfulness och kroppskännedom genom behandlingar men det är inget jag kan ta hjälp av för det hjälper inte mig. Det jag kan göra är att gå ut med hunden, städa eller baka. Det är saker som gör mig lugn även om jag just nu har lite för liten ork för dom sakerna.

Så mycket igenkänning. Tyvärr så teg jag och led mig igenom hela skolgången med psykosomatiska besvär och ångest/panikångest. En längre paus mellan skola och arbete, och med hjälp utav psykiatrin till trots så blev det ändå tufft ute i arbetslivet och så småningom blev jag utbränd. Med allt detta utdragna lidande och alla misslyckanden trots att man gjort sitt bästa så är det kanske inte så konstigt att jag ställt mig frågor om existensen och blivit en sökare.

Många år senare efter olika insatser och sjukskrivningar blev jag erbjuden förtidspensionering, jag var väl ca 30 år då. Det lät inte så lockande först men visade sig vara det bästa för mig. Rätt man på rätt plats...

Förtidspensioneringen har ju skapat en viss trygghet och innebär ju att man slipper mycket utav den stressen man kände innan med ekonomi och försäkringskassan bl a. Idag trivs jag bra med tillvaron och det hoppas och tror jag att du Teagirl också kommer att göra så småningom.

Ja man lär ju kunna bidra lite grann på sitt sätt även fast man är sjukpensionär.

För jag tror det är viktigt att man inte bara fastnar hemma för då lär man nog bli ganska deprimerad.

Kreativa yrken verkar annars paska autister ganska bra. Typ skriva, skriva musik, måla etc.

Nuverkar det som att jag också kommer bli sjukpensionerad.

Då jag inte blivit bra på 5 år...

Har ni i den här tråden kommit på lösningen? Jag funderar på SSRI igen.

Trefjorton skrev:Har ni i den här tråden kommit på lösningen? Jag funderar på SSRI igen.

Trefjorton skrev:Har ni i den här tråden kommit på lösningen? Jag funderar på SSRI igen.

Tror det är en kombination av olika insatser som hjälper, men jag har aldrig varit i närheten av de problem som TS upplever.

Självmord, i mina journaler i psykiatrin står det att jag har kroniska självmordstankar. Ibland är dom starka ibland svaga och ibland känner jag dom inte. Idag blev dom så sjukt starka, ett riktigt behov, tankar på hur jag ska göra och så starka att jag på allvar funderar på att åka till akuten men jag hatar ju sjukhus och dom kan inte hjälpa mig dom heller men något finns ju i mig som vill fortsätta kämpa för annars skulle jag inte tänka tanken att åka dit men jag vill ju ha alternativet kvar i och med att jag väljer att stanna hemma. Tar massor av mediciner varje dag, överdos efter överdos, doser som egentligen motsvarar kanske 4 dagar men överlever varje gång. Ibland kan tanken komma när jag sväljer allt att jag kanske dör, men då tänker jag att blir det så så blir det så, orkar inte bry mig.

Ingen klarar av att umgås med mig pga aspergern, mitt behov av planering, struktur och sätt att vara. Jag blir också ledsen för jag försöker vara spontan och senast i lördags skickade jag sms till en kompis om hon ville ses på em. Sen pratade vi om att ses nu i veckan, jag har inte sett henne på länge så det kändes viktig att det blev av så jag ville planera in det. Då slog hon bakut och påstår att det är svårt att umgås med mig pga planeringsbehovet och att hon vill vara spontan och att vi glidit isär.

Jag blev jätte ledsen, upplever det inte som mitt fel i och med att det började när hon flyttade till sin partner i staden typ 4 mil bort och jobbade och alltid hade fullt upp. Nu är hon tillbaka i stan här och vi skulle kunna träffas men det blir ju inte av.

Om hon lämnar mig nu som jag tolkar det har jag blivit av med mina 2 närmsta vänner på 2 månader. Jag har bara en vän kvar nu, hon och min extra mormor och extra morfar och min familj. Jag är typ ensammast i världen.

Jag gråter aldrig på riktigt, idag fulgrät jag, satt på huk och bara hulkade och lät allt komma ut, gjorde ljud jag inte gjort sen min häst dog för tre år sedan. Det kändes så konstigt men jag behövde det. Ringde mamma i panik och hon lugnade mig och försökte hjälpa mig att tolka det kompisen skrev men jag vet inte, jag orkar inte mer.

Jag vet inte hur jag ska kunna leva med den personen jag är, tydligen en person ingen står ut med, en person som bara kommer bli ensammare och ensammare och jag kommer aldrig i mitt liv bli frisk från anorexin, jag kommer aldrig mer få äta normal mat, jag kommer aldrig få leva ett liv utan ångesten jag har varje dag då det känns som jag går under. Min kropp är inte min, jag hatar allt med mig. Varför leva vidare? Min kropp vill inte heller leva, jag är yr hela tiden, tar mig bara igenom dagarna med hjälp av druvsocker för att jag svimmar annars, jag är svag, har undertemp, för lågt blodtryck men för hög puls, skulle i ett test klara att resa mig från att sitta på huk men klarade det inte. Det är tal om lpt och sjukhus, vill inte oavsett hur hemskt jag mår.

Fy fan rent ut sagt vad jag hatar mitt liv.

Det bästa du kan göra i denna situation är nog att lägga in dig. Är inte hela världen och de finns ju där när livet blir för jobbigt.

Försök att inte överdosera med mediciner.

Livet drabbar alla till och från och det gäller att man kan dansa sig igenom stormarna som uppstår.

Dina tankar säger att du aldrig kommer bli frisk och ensam och det kan nog nästan räknas som vanföreställningar då sinnet ofta ljuger för en. En nunna har till och med talat om "The mind The sweet liar".

Efter regn kommer solsken som det heter.
Jag tror att det är bäst att bli inlagd i ditt fall så du får tillbaka lite struktur och får vila från alla problem så att du sen kan ta upp de och gå igenom de.

Acceptans är nog ledordet här. Det km görs underverk ibland och kanske finns det någon trevlig sköterska du kan prata med.

Jag ringde min kompis igår för att höra hur hon menade för när jag gått igenom vår sms konversation senaste tiden är det tvärtom, jag försöker ta kontakt, träffas och jag tycker inte det är orimligt att fråga på måndag när vi ska ses på tisdag, en dag innan är helt normalt enligt mig. Men helt plötsligt när jag ringde handlade det inte alls om det hon skrev.

Hon sa att hon blir så påverkad av min anorexi, hon har själv bulimi och tycker det är jobbigt att jag är så sjuk. Att hon jämför sig med mig (antar att hon menar vad jag äter, agerar och hur jag ser ut/väger)och att det är svårt att se någon så sjuk och att jag inte klarar av det friska gör. Hon har sagt hela tiden vi känt varandra att hon inte påverkas av mig och det har hon sagt i 8 år men att det börjat senaste tiden och att hon har svårt att bli frisk när hon jämför sig med mig. Vi har så olika problematik att jag på inget sätt känner så alls men självklart respekterar jag hennes känslor och tankar. Hon känner som hon gör och jag som jag. Hon grät när hon sa att vi inte kan vara vänner längre, det var ett adjö, så starkt och annorlunda att prata i telefon så där för allra sista gången och säga hej då för alltid. Så definitivt och udda, som att slängas bort som en udda strumpa. Man skulle ju kunnat ha telefonkontakt, sms osv men hon klippte banden helt, så från klockan 14 igår så är vi inte längre vänner, så himla skumt, har liksom inte greppat det. Vi är liksom inte ovänner eller något alls, det är bara slut.

Det här kommer låta konstigt men jag är jätte ledsen över att förlora henne och allt vi haft, pratat om, hur mycket hon ställt upp vilket är mer än någon annan vän och mer än hon hade behövt, allt vi gjort och allt det där men vi har träffats så få gånger senaste månaderna att jag inte kommer märka någon förändring i vardagen, vi har pratat mycket i telefon och det kommer jag sakna så klart och hon var en av mina bästa vänner men min krassa sida funderar mer på hur det påverkar mig rent praktiskt och inte känslomässigt. Jag antar att det känslomässiga kommer med tiden. Låter jag alldeles kall nu? Jag menar, jag älskar henne men hon grät och inte jag. Jag kommer sakna henne, det var skit tufft och jag var jätte upprörd innan och ringde mamma och grät efter smset och trodde det var mig det var fel på, att jag gjort något fel och allt det där men nu så har jag liksom smält det och har gått över till steget acceptans.

Du nämnde ditt hästintresse, kanske är det något du kan ta upp igen? Brukar vara rogivande att vara med hästar. Kanske hjälpa till i stallet lite, om du fortfarande har kontakt med dem sen din egen häst var där? Ett sätt att börja arbeta lite, även om det är ideellt.

Detsamma hände faktiskt mig med att min bästa kompis sa upp kontakten då jag var för sjuk.
Kändes jättejobbigt men jag försökte acceptera det hela och gå vidare.

Lyckligtvis så återupptog vi kontakten efter bra några veckor. Han hade tydligen också mått dåligt av det och känt sig extremt ensam.

Kan bara hoppas att liknande händer dig teagirl!

Annars så kanske det kommer komma andra vänner till dig.

Mina vänner jag tappat kommer inte komma tillbaka men jag har fyllt livet med annat nu. Gick en fotokurs som anordnas av vården för oss sjukskrivna. Lärde känna dom andra bra så vi fortsätter ses och har bildat en egen fotogrupp och får låna ett rum på Studiefrämjandet en gång i veckan. Hittills har vi bara varit ute eller hos mig. Det är jag och två till som är två år yngre än mig som kommit varandra mest nära. Nya vänner, vi går promenader, fotar, igår var vi på dagsutflykt, pratar på messenger, ger inspiration och jag känner mig trygg med dom, vi kan prata, vi har alla olika problem, dom är spännande och jag lär mig mycket om olika situationer människor kan hamna i. Vi hjälper varandra, vi respekterar varandra och de svårigheter/behov. Som att jag alltid går hem först för att jag inte orkar mer, men det är liksom ok. Kan prata mer med dom än vissa jag känt längre tider. Så ja, livet går vidare och det är fint det också

Okej låter bra för dig teagirl.

Det lutar faktiskt åt sjukpension för mig också.
Så jag får fortsätta på daglig verksamhet och kanske börja skriva mer samt börja spela ett spel jag inte spelat på flera år.

Problemet med ork och att klara av planer utan panik är så himla stor. Samtidigt lite motsägande har jag problem med att om det är något jag ska göra så vill jag göra det direkt, nu, nu, nu. Det är för att jag är så rädd för att inte klara att ta tag i det alls om jag väntar med det. Det gör mig så stressad. Även dagar som idag då jag inte är beroende av några särskilda planer där andra är involverade och jag kan göra det när jag vill.

Idag är planen att städa här hemma, det tar ca 1,5 timme och att gå till affären 5 minuter bort och trimma ansiktet på min hund.

För mig känns det extremt stressigt och jag mår dåligt av det. Samtidigt kan jag känna mig uttråkad om jag verkligen inte har något att göra. Men om jag har flera saker som idag så har jag svårt med ork till hundens promenader, självklart ska jag gå med honom men det blir lite kortare sträckor och av allt jag har idag kommer jag bli dränerad på all energi mentalt. Mer mentalt än fysiskt är jag säker på.

Teagirl skrev:Problemet med ork och att klara av planer utan panik är så himla stor. Samtidigt lite motsägande har jag problem med att om det är något jag ska göra så vill jag göra det direkt, nu, nu, nu. Det är för att jag är så rädd för att inte klara att ta tag i det alls om jag väntar med det. Det gör mig så stressad. Även dagar som idag då jag inte är beroende av några särskilda planer där andra är involverade och jag kan göra det när jag vill.

Idag är planen att städa här hemma, det tar ca 1,5 timme och att gå till affären 5 minuter bort och trimma ansiktet på min hund.

För mig känns det extremt stressigt och jag mår dåligt av det. Samtidigt kan jag känna mig uttråkad om jag verkligen inte har något att göra. Men om jag har flera saker som idag så har jag svårt med ork till hundens promenader, självklart ska jag gå med honom men det blir lite kortare sträckor och av allt jag har idag kommer jag bli dränerad på all energi mentalt. Mer mentalt än fysiskt är jag säker på.

Jättehög igenkänningsfaktor!