Flinta skrev:Var är psyko-logiken hos människor som jobbar med människor i vård/omsorg? Var är den hos t ex psykiatriker?

Dom har väl skaffat den utbildningen för att de är ett psykfall själva...

antonius skrev:

Flinta skrev:Var är psyko-logiken hos människor som jobbar med människor i vård/omsorg? Var är den hos t ex psykiatriker?

Dom har väl skaffat den utbildningen för att de är ett psykfall själva...

Då borde ju "psykfalls-läkarna", om några, kunna ta psykpatienters perspektiv och agera utifrån psyko-logik

Flinta skrev:

antonius skrev:

Flinta skrev:Var är psyko-logiken hos människor som jobbar med människor i vård/omsorg? Var är den hos t ex psykiatriker?

Dom har väl skaffat den utbildningen för att de är ett psykfall själva...

Då borde ju "psykfalls-läkarna", om några, kunna ta psykpatienters perspektiv och agera utifrån psyko-logik

Nu har dom en egen agenda, patienter är bara till besvär, de är dom fina pillren man vill åt, och kan skriva ut åt varann, så klart...

antonius skrev:

Flinta skrev:

antonius skrev:
Dom har väl skaffat den utbildningen för att de är ett psykfall själva...

Då borde ju "psykfalls-läkarna", om några, kunna ta psykpatienters perspektiv och agera utifrån psyko-logik

Nu har dom en egen agenda, patienter är bara till besvär, de är dom fina pillren man vill åt, och kan skriva ut åt varann, så klart...

Japp! Ta dina piller nu!

Maggi skrev:Japp! Ta dina piller nu!

De borde finnas bättre saker att ta till, men det är väl bättre att forska på olika vapen att döda varann med istället för fungerande mediciner, antar jag. För hur skulle det se ut, göra mänskligheten en tjänst...

Jag för min del skulle föredra annat än piller. Det är ingen tilltalande tanke, att så fort burken är tom rasar ens liv samman. Inte bara blir man av med den avsedda positiva effekten, utan kan drabbas av överdjävliga utsättningssymtom också. Plus att under den tiden man gått på piller har man vant sig av med sina försvarsstrategier, så man landar i en verklighet man kan hantera ännu sämre än innan.
Just den vetskapen ger mig mer ångest

Många skulle nog kunna bli hjälpta av t.ex. nån form av terapier, kanske t.o.m. för resten av sitt liv, och utan biverkningar dessutom. Men det säger man att det inte finns resurser till.

Menar inte att förminska nåns problem, de som är beroende av mediciner ska förstås ha den hjälpen. Säger bara att det är synd att det är nästan det enda som erbjuds.

Fabela skrev: Det är ingen tilltalande tanke, att så fort burken är tom rasar ens liv samman

exakt! själv får jag så mycket biverkningar så jag måste försöka mig på att klara mig utan....

Maggi skrev:exakt! själv får jag så mycket biverkningar så jag måste försöka mig på att klara mig utan....

Mm, det är som att välja mellan pest och kolera många gånger, med de där pillrena

Fabela skrev:Jag för min del skulle föredra annat än piller. Det är ingen tilltalande tanke, att så fort burken är tom rasar ens liv samman. Inte bara blir man av med den avsedda positiva effekten, utan kan drabbas av överdjävliga utsättningssymtom också. Plus att under den tiden man gått på piller har man vant sig av med sina försvarsstrategier, så man landar i en verklighet man kan hantera ännu sämre än innan.
Just den vetskapen ger mig mer ångest

Många skulle nog kunna bli hjälpta av t.ex. nån form av terapier, kanske t.o.m. för resten av sitt liv, och utan biverkningar dessutom. Men det säger man att det inte finns resurser till.

Menar inte att förminska nåns problem, de som är beroende av mediciner ska förstås ha den hjälpen. Säger bara att det är synd att det är nästan det enda som erbjuds.

Jag håller med!
Dock när jag uttryckt mig liknande har jag blivit kallad "känslokall".

Jag tror att ångestmedicin är bra i vissa lägen. Men som långsiktig lösning är det nog inte så bra.
Min läkare vill få mig att tro att enda utvägen mot ångest är medicin. Speciellt då jag sagt att jag haft självmordstankar då är deras första svar att jag behöver medicin för att stabilisera mig.

Jag har haft återkommande depressioner sedan jag var liten, men jag har aldrig vetat vad det beror på. Nu börjar jag ju ha mina misstankar. Fast en del av det beror på mina sköldkörtelsjukdomar också.

För att vi inte förstår omvärlden riktigt?
Eller kan göra oss förstådda.
Vi blir ofta orätt felbedömda t ex..
Vem skulle inte få ångest av det?
Idag har varit en sån dag när ingen förstår mig och jag inte kan förmedla mig rätt.
Man blir ledsen. Och trött..

Alyana skrev:För att vi inte förstår omvärlden riktigt?
Eller kan göra oss förstådda.
Vi blir ofta orätt felbedömda t ex..
Vem skulle inte få ångest av det?
Idag har varit en sån dag när ingen förstår mig och jag inte kan förmedla mig rätt.
Man blir ledsen. Och trött..

Har inte din tro hjälpt dig mot en del av depressionen?
Att hur man lever sitt liv påverkar hur man mår.

Tack gode gud för fluvoxamin och alprazolam.

Snacka om ökad livskvalitet.

Men en sak som jag märkt är att DE har kommit ifatt mig. När jag var ung var jag rebellisk och krävande av naturen. Inte så att jag försökte störa andra, men mitt liv fick ta plats. Var det något jag inte pallade eller ville sa jag bara nej och ändrade mig inte och kände att det skulle bara vara så. Och tyckte folk jag var ful eller hade fult hemma så sket jag i det för mitt är mitt.

Men känner efter att jag slutade vara ung så kommer dåligt samvete med om jag säger nej. Och säger någon att mina saker är fula blir jag ledsen.

Fattar inte när jag blev en mes. Brukade ta plats naturligt.

Får stress av att aldrig duga numera.

Alyana skrev:För att vi inte förstår omvärlden riktigt?
Eller kan göra oss förstådda.
Vi blir ofta orätt felbedömda t ex..
Vem skulle inte få ångest av det?
Idag har varit en sån dag när ingen förstår mig och jag inte kan förmedla mig rätt.
Man blir ledsen. Och trött..

Eller kanske för att omvärlden "inte vill" förstå oss? Eller kanske det är fråga om en kombination?

Fabela skrev:Många skulle nog kunna bli hjälpta av t.ex. nån form av terapier, kanske t.o.m. för resten av sitt liv, och utan biverkningar dessutom. Men det säger man att det inte finns resurser till.

Jag vill bara säga en sak. Terapi är inte biverkningsfritt. En terapi som inte fungerar kan få en att må mycket sämre. Och även en terapi som är till nytta kan ge oönskade effekter.

Bjäbbmonstret skrev:

Fabela skrev:Många skulle nog kunna bli hjälpta av t.ex. nån form av terapier, kanske t.o.m. för resten av sitt liv, och utan biverkningar dessutom. Men det säger man att det inte finns resurser till.

Jag vill bara säga en sak. Terapi är inte biverkningsfritt. En terapi som inte fungerar kan få en att må mycket sämre. Och även en terapi som är till nytta kan ge oönskade effekter.

Ja, exakt det var jag själv med om, redan som nyinflyttad hit för drygt femton år sedan. Den "terapin" jag fick visade sig inte vara anpassad för människor med "min" form av problematik. Jag upplevde att terapeuten jag gick hos "plockade isär mig", men efter de få möten med henne jag var på, fick jag "pussla ihop" mig själv. Efter bara två möten "kastade jag in handduken" och kom inte tillbaka mera.

Bjäbbmonstret skrev:

Fabela skrev:Många skulle nog kunna bli hjälpta av t.ex. nån form av terapier, kanske t.o.m. för resten av sitt liv, och utan biverkningar dessutom. Men det säger man att det inte finns resurser till.

Jag vill bara säga en sak. Terapi är inte biverkningsfritt. En terapi som inte fungerar kan få en att må mycket sämre. Och även en terapi som är till nytta kan ge oönskade effekter.

Fast jag skrev just om terapi som fungerar och passar en. Då är man hyfsat "självgående", i bästa fall livet ut, och utan negativa följder.
Ska man nå samma effekt med piller, så skadar de oftast nånting i kroppen, som njurar och lever om inte annat.

Men självklart är det så att allt tenderar att påverka oss på mer än ett sätt.

Om terapi fungerar har den biverkningar. Det handlar ju om påverkan och den är sällan ensidigt positiv.

Bjäbbmonstret skrev:Om terapi fungerar har den biverkningar. Det handlar ju om påverkan och den är sällan ensidigt positiv.

Vad tänker du på för biverkningar?

Ångest har jag inte så mycket av, men min aspergers är något bra och jag trivs att vara som jag är.

opteron skrev:Ångest har jag inte så mycket av, men min aspergers är något bra och jag trivs att vara som jag är.

Trots att jag har problem med ångest vill jag inte bli "normal". Jag tror att jag bara är känslig för ångest, det är egentligen inget som säger att den måste bli manifest. Hade jag haft lite andra förutsättningar kanske jag inte utvecklat ångest.

Jag tror också att är man känslig så kan man även använda det på ett bra sätt. Skulle inte byta bort min kreativitet. Att vara helt vanlig och utan ångest verkar inte riktigt värt det. Inte nu när man faktiskt kan behandla ångesten och få behålla kreativiteten! Då har man en rätt bra deal!

opteron skrev:Ångest har jag inte så mycket av, men min aspergers är något bra och jag trivs att vara som jag är.

Grattis. Om mina ex partners hade haft den positiva insikten kring vem jag är och hur jag fungerar hade jag sluppit ångesten. Men tyvärr så dras jag med mirtazapin sedan 15 år, vill helst sluta med det men har fastnat i ett beroende. Samtidigt som att folk även fortsättningsvis missförstår hela tiden vilket ger ångest för mig. Tänk om man kunde ge alla andra ett piller i att förstå istället för att själv ta piller för att de inte förstår?