Vilka har ni berättat om eran diagnos för? Har ni sagt att ni har AS till dem, eller har ni mer försökt att beskriva de specifika sätt som ni skiljer er från NT-människan på (man kan naturligtvis göra både och)? Jag vill inte bli sedd som en diagnos, men samtidigt blir det färre missförstånd om man berättar om sina problem.

Jag behöver inte berätta, det syns på mig (se "dresscode för Aspergare").
Man behöver inte berätta något, sådant märker folk rätt snabbt.

På mig syns det inte utan jag får förklara vad jag har. Och sen är det inte alla som vet vad Aspergers syndrom är för något så då måste jag förklara vad det är. Det är ju bättre att säga vad man har än att folk tycker man är konstig bara.

Om de frågar mig om Asperger så säger jag bara att det är det jag har. Då förstår de direkt...

Jag själv pratade med två av alla mina kusiner. Den ene lyssnade förvisso, men jag vet inte om hon tog det på allvar, eller om hon bara viftade bort det i efterhand. Den andra däremot stenhårt sjukdomsstämplade mig .

Vidare så pratade jag med de två som jag umgåtts med mest. Den ena Arbetarklass-relaterad NT tyckte jag ordbajsade och tyckte att jag försökte vara mer än honom osv. Det blev nästan obehagligt nära att han verkade vilja trycka ner mig under skorna. Jag bara fick inte tycka, tänka, känna och analysera varför jag har fått A.S. eller om det ens var en riktig diagnos. Han tyckte nog mest att dem där bokstavsbarnen bara behöver lite kokstryk eller något sånt, så är det bra med det. Den andra killen, medelklass-relaterad NT lyssnade mycket noga, med god kritisk öra. Han hjälpte mig mycket i mitt analyserande.

Jag tror att om du har att göra med en individ som inte har god utbildning eller bra läsvana så ökar nog risken att du stämplas som idiot.

Alltså, efter 27 år med avsaknad av insikt om AS, så är jag en mästerlig camelont och en mycket skillad skådis. Jag kan smälta in asbra i folksamlingar, till o med framstå som en mycket slipad "normal". Följdaktligen...det viktiga är att dom som av någon anledning står mig nära (familj och betydande vänner) får reda på det, i övrigt kommer jag inte berätta det för någon...om det inte är absolut nödvändigt, mitt privatliv ligger inte ute för godkännande och så vill jag ha det. Tror det är en personligt ställningstagande som man bara kan svara på själv, hur vill jag ha det? Vad mår jag bäst av?

Jag berättade öppet det tidigare, men nu har jag slutat med det. Det är inge att vara stolt över.

Skämmigt, faktiskt.

Edward hade hellre varit som alla andra.

Jag hade hellre varit som alla andra men nu är det ju inte så. Man ska inte skämmas för att man har Aspergers syndrom tycker jag.

Empty

Mina allra närmaste vet, men inte resten av mina bekanta. När jag tex träffar nya människor brukar jag göra en kort presentation av mig, typ"små dryg arbetsnarkoman som älskar djur och natur". Antingen står de ut eller så drar de. Jag är jag och det är jag stolt över

Har inte sagt till någon att jag har AS. Så det är bara mina föräldrar som vet. (Inklusive pappa som jag ändå alldrig träffar. Så man kan undra varför man kontaktade honnom, särskillt då jag inte ville att han skulle inkräkta på mitt liv.)

Omgivningen har anpassat sig efter mig, så jag behöver inte säga något.

Har inte sagt till någon att jag har AS. Så det är bara mina föräldrar som vet. (Inklusive pappa som jag ändå alldrig träffar. Så man kan undra varför man kontaktade honnom, särskillt då jag inte ville att han skulle inkräkta på mitt liv.)

Omgivningen har anpassat sig efter mig, så jag behöver inte säga något.
Mina vänner är förstående och tycker inte jag är direkt konstig.

jag förstår inte hur ni kan säga att ni skulle vilja vara som alla andra...
tycker synd om er som har så lågt självförtroende...
hoppas ni en dag ser hur speciella och fina ni egentligen är, för de är ni...
jag är iaf nöjd med mig själv, även om jag inte är nöjd med mitt beteende i alla avseenden, men var dag blir jag bättre och mer observant, och bara jag går framåt så spelar tiden ingen roll, iaf inte för mig...

skruw skrev:jag förstår inte hur ni kan säga att ni skulle vilja vara som alla andra...
tycker synd om er som har så lågt självförtroende...
hoppas ni en dag ser hur speciella och fina ni egentligen är, för de är ni...
jag är iaf nöjd med mig själv, även om jag inte är nöjd med mitt beteende i alla avseenden, men var dag blir jag bättre och mer observant, och bara jag går framåt så spelar tiden ingen roll, iaf inte för mig...

Roligt och se att det finns fler som är nöjd med sig själv. Jag är inte bara nöjd med mig själv, jag är faktiskt stolt över att jag är den jag är. Jag har en massa kvalitéer som jag inte skulle haft annars men samtidigt så har jag vissa beteenden som jag inte är så nöjd med alla gånger. Bland annat svårigheten att inte säga precis vad jag tycker alla gånger, ibland gör det ju att jag sårar människor utan att det egentligen är min mening. Men jag har blivit bättre på att "tänka efter först och tala sedan"

Jag brukar vänta lite med att berätta det men sen säger jag det till folk som jag umgås mkt med. Tex var jag tvungen berätta för pv's kompisar eftersom jag alltid försökte få reda på vad dom hade planerat när vi skulle ha fest el göra ngt. Dom tyckte ju jag var konstig men blev mkt mer förstående när jag sa jag hade AD/HD.

Och det ska erkännas att jag säger nästan aldrig att jag har AS för det vet inte folk vad det är. Dom flesta har en liten aning om vad AD/HD är då är det lättare att förklara på ett enkelt sätt.

Men det är klart, min familj, min släkt och mina kompisar vet ju att jag har båda och om dom frågar försöker jag förklara vad det är så gott jag kan.

Jag har ingen aning om ifall jag vill bli ngn annan. Jag tror inte det men jag skulle vilja bli en förbättrad variant av mig.

/Kaks

Vet inte hur det är på andra ställen, men området jag bor på så skulle jag alldrig säga någonting. Eftersom är dom flesta väl vet vad det är så kommer dom att missbruka ordet.

Ett exempel är när folk fick reda på vad damp (hur stavas det? vet att denna är fel så jag skriver efer uttal.) är. Man hörde folk överallt som sade "har du damp eller?" till varandra.

Saninaé skrev:Vet inte hur det är på andra ställen, men området jag bor på så skulle jag alldrig säga någonting. Eftersom är dom flesta väl vet vad det är så kommer dom att missbruka ordet.

Ett exempel är när folk fick reda på vad damp (hur stavas det? vet att denna är fel så jag skriver efer uttal.) är. Man hörde folk överallt som sade "har du damp eller?" till varandra.

ja all form av överaktivitet har nu blivit reducerat till "har du damp eller?"
de är väldigt konstigt.
men jag har aldrig riktigt brytt mig om hur folk ser på mig, dom får faktist göra hur dom vill med informationen.

Men just ordet "damp" har ju en klart mer nedsättande ton än cp.

Jag finner ordet så som den är utformad helt klart en superkandidat för att brukas som ett skällsord.

Bokstavsunge = långt ord och jobbigt att uttala.
Har du ADHD eller? = Blir omständigt att bokstavera fram en förolämpning sådär.
Jävla dampunge = Suverän trampa-ner-sina-offer-ord, kort och hugger som en orm.


Eller?

Jor

Jag tycker du generaliserar väldigt mycket (tyvärr är det ofta lätt för oss med as att dela in världen i "svart och vitt", om du förstår vad jag menar).
Jag känner många med såväl arbetar- som medelklassbakgrund som är mycket förstående, men jag känner även till skitstövlar från båda grupperna. Skillnaden är att om du skall förklara en sådan sak som asperger för någon med lite utbildning måste du tänka på att uttrycka dig annorlunda än om du pratar med någon som är högutbildad (jag vet, sånt är jättesvårt att tänka på, om man har lite svårt att förstå sig på de sociala spelreglerna). Därmed inte sagt att just den person, med arbetarbakgrund som du pratatde med inte skulle kunna vara en skitstövel (jag var som sagt inte där, så jag vet inte). Kan dock påpeka att jag hade en mycket förstående kollega, när jag jobbade som vaktmästare, trots att han endast gått i folkskola.

Vad gäller diagnosen så brukar jag sällan säga att jag har asperger, utan bara att jag har lite problem med just de saker som kan vara relevanta för det aktuella sammanhanget och att det beror på en typ av funktionshinder. Om folk frågar mer brukar jag säga att det är asperger, annars berättar jag det först när jag lärt känna folk ordentligt och litar på dem.

Vad gäller det här med damp så är det ett ord som faktiskt blivit accepterat som skällsord till skillnad från cp. Vilket kanske är konstigt men det kan beror på att damp inte riktigt är ett skällsord.

OnT:
själv berättar jag det inte.
liksom hur ska man förklara?

Torsdag skrev:Vad gäller det här med damp så är det ett ord som faktiskt blivit accepterat som skällsord till skillnad från cp. Vilket kanske är konstigt men det kan beror på att damp inte riktigt är ett skällsord.

OT:
själv berättar jag det inte.
liksom hur ska man förklara?

CP används som skällsord.

OT? varför står det att text som har med tråden att göra är OT? (off topic)
Det är den översta texten som ska var OT.

Japp du har rätt Saninaé

Och CP är ett skällsord det är dock många som blir väldigt upprörda om man använder de som det.

Jag brukar undvika att säga att jag har Aspergers det käns som det är något negativt laddat och konstigt över själva namnet.
Och så tycker jag att AS presenteras som nåt allt mer negativt och dåligt i medierna. Det känns som om folk dömmer en på förhand eftersom dom råkar ha hört nåt om AS.

Jag brukar istället säga att jag har lindrig autism eller HFA. Det känns lindrigare och folk vet inte riktigt vad dom ska tro eftersom de flesta inte har hört talas om det. Då brukar det finnas utrymme att berätta.

Jag väntar på diagnos och när den väl kommer berättar jag nog för dem som redan vet att jag är lite konstig (det är inte alltid så lätt att märka) eftersom de knappast kommer höja ögonbrynen. I övrigt låter det som man lika gärna kan hålla inne med det. Jag gillar inte det faktum att jag nog kommer behöva använda mig av det för att förklara vissa av mina ibland inte utifrån uppenbara konstigheter och svårigheter.

Vad gäller de här som tycker man ska vara stolt över sig själv och så vidare och tycker att man självklart inte skall önska vara "som andra" vill jag bara säga att det beror väldigt mycket på hur man de facto fungerar. Om ens funktion är sådan så att man ständigt bryter ihop i kontakten med omvärlden så är det svårt att se hur man kan vara stolt över det. Saken är ju att man helt enkelt inte fungerar, varelse man "accepterar sig själv" eller inte. Om det fanns ett sätt för mig att fungera skulle jag acceptera mig som jag är, men innan den dagen skulle jag hellre ha sett att jag varit "normal". Åtminstone på vissa sätt hade livet varit lättare.