Hej! Är ny här. Tänkte höra lite gällande era diagnoser allmänt, om hur ni upptäckte/fick dem samt hur ni hade det med sociala koder och det sociala i gymnasiet/ vardagligt?

Jag har atypisk autism och fick min diagnos när jag var 17-18 år. Det är väldigt sent. Jag kämpade med det sociala väldigt länge och blev utsatt för mobbing. Just denna tid var jag helt ovetandes av min diagnos. Jag fick ständigt höra att jag gjorde på fel sätt. Jag själv ansåg ju mig som normal eller NT (Neurotypisk?) Så jag fattade ingenting. Jag var ju bara mig själv och gjorde ju precis som alla andra?

Har ni liknande erfarenheter utav detta inom det sociala? Jag har tyvärr bara dålig erfarenhet av det sociala samt att jag dessutom blev felplacerad på en DV där de har grövre diagnoser. Jag har en väldigt mild diagnos eller rättaresagt ligger i mitten om man säger så.

Jag fick väl mina misstankar då jag såg hur en del andra gjorde, och jag sen av en slump läste läste kriterierna för AS. Då tyckte jag att det är ju mig de beskriver, resten är som de brukar säga historia. Man är som en elefant i en glasbutik när det gäller sociala saker. Välkommen förresten...

Jag fick diagnos när jag var ett år gammalt så kunde läkarna upptäcka att något var fel, gjorde min neuropsykiatriska utredning när jag var sex år gammal. Jag gick på specialskola men annars har jag inte fått något stöd.

Jag var ganska udda som barn och egentligen hela livet.

Sen när en sommar på skogskyrkogården gick åt helvete och jag vart inlagd började de misstänka AS och inte psykos!

Jag ska bli placerad på en dv som heter resursteamet nu. Hoppas det kommer gå bra där.

Gör ont i hjärtat hur du ser ner på människor som måste gå på dv. Är inte det bättre än självmord helt ärligt? Jag har även upplevt självmordstankar.

Jag fick inte min diagnos förrän i runt 30-årsåldern. När jag växte upp så passade jag aldrig in i grupper utan lärde istället känna enstaka individer och var mer "på besök" i dessa personers grupptillhörigheter när jag umgicks med dom. Jag lärde mig hyfsat tidigt att inte bry mig så mycket om vad andra tyckte och istället att gå nästan enbart på vad själv jag tyckte var viktigt här i livet då jag dels hamnade utanför och troligen blev mobbad i skolan samtidigt som det var väldigt mycket dramatik och dålig stämning hemma.

Så i stora drag har jag varit en outsider på gott och ont hela livet, men jag har även lärt mig hur jag kan göra för att passa in och fungera socialt om jag bara vill och orkar anstränga mig. Problemet är mer att det tar extremt mycket energi och att jag sällan tycker det är värt ansträngingen att fungera bra i allmänsociala sammanhang även om jag är relativt medveten om hur jag förväntas bete mig i de flesta situationer. Många gånger får jag nuförtiden komplimanger för att jag verkar så självsäker i mig själv och för att jag står för det jag tycker vilket numera känns hur självklart och naturligt som helst för min del.

Nu tror jag att du övertolkar och tar åt dig personligt i onödan, Fretshi. OP pratar ju bara om att hamnat på fel DV...

Sen är det ju från mitt perspektiv (och det gäller flera andra här, vet jag) lite komiskt att höra att det är väldigt sent att få diagnos vid 17-18 års ålder. "Komiskt" för att flera av oss har tragglat oss fram utan diagnos (och stöd) till 30-40-50-års åldrar...

Precis, de var fel daglig verksamhet för mig. Jag skulle ut på en praktik men satt fast på den verksamheten i 6 månader och träffade bara de som hade grövre diagnoser. De kändes som jag hade en mild diagnos jämfört med dem, de gick runt och trodde på spöken. De är inget fel med det men när man hamnar i det läget sä kändes det som om man var sjuk. De handlar bara om att vi har olika grader av diagnoser helt enkelt.

Men för mig var de sent att få diagnosen i den åldern. Jag hade ingen aning om hur det låg till för jag trodde ju att jag var så kallad normal. Andra märkte ju någonting men om man är omedveten om sin diagnos då är de inte konstigt att man blir lite förvirrad när andra menar att man har en.. viset hade jag olika kännetecknen som jag funderade över men jag hade ju inte fått något bevis. Tex så funderade jag på varför jag aldrig passade in eller hade några kompisar men inte trodde jag då att de var en diagnos som låg bakom.

Jag har alltid vetat att jag varit annorlunda men folk sa jag inbillade mig. Tji fick de....

Men jag är ju bara 24 så det blir ju sent för mig på det sättet. Jag har ju levt längre ovetandes om min diagnos och inte lika länge som jag visste om det.

Jag fick As och adhd 2007 vid 23

Schizoaffektiv fick jag typ 2012 vid 28

Jag fick diagnosen högfungerande autism när jag var 28 år, så väldigt sent. Psykologer och andra har nämnt autism av och till sedan jag gick på dagis, men jag kom mig inte för att genomgå en NPF-utredning förrän 2017.

I efterhand förstår jag att jag uppvisade många typiska tecken redan i tidig ålder. Repetetivt och ritualistiskt beteende, behov för förutsägbarhet och rutiner, sensorisk överkänslighet, enorma sociala svårigheter, selektiv mutism, intensiva intressen, motoriska svårigheter...

Jag visste inte mycket om högfungerande autism när möjligheten att genomgå en utredning togs upp första gången, utan jag trodde att alla autister var av den lågfungerande varianten. Dvs. stereoptyper som stumma, intellektuellt hämmade personer som klär sig excentriskt och sysslar med tvångsmässigt självskadebeteende. I efterhand fatttar jag att min bild av autism inte bara var fel (åtminstone i många fall) utan också snudd på arrogant och nedsättande. Det skäms jag fortfarande för.

Större delen av livet har jag trott att jag "bara" hade depression och ångest, och att jag för eller senare skulle genomgå en terapi eller äta någon medicin som gjorde mig frisk igen, så att jag kunde fungera som alla andra och passa in i samhället. Så det var något chockartat när jag diagnostiserades med högfungerande autism och fick veta att svårigheterna jag hade alltid hade funnits och alltid skulle finnas där, och att de i bästa fall kunde hanteras men aldrig botas som så.

Men nu, ett par år senare, känns det ändå skönt att veta att jag är som jag är sedan födseln. Det är lättare att leva med mina tillkortokommanden eftersom jag vet att jag inte kan påverka dem alltför mycket, och att jag inte har orsakat dem själv. Så jag har blivit snällare mot mig själv och lyssnar när kroppen eller hjärnan säger ifrån. Samtidigt är det jobbigt att veta att hur jag än kämpar, så finns det oöverstigliga hinder som jag - dvs. min hjärna - är fysiskt oförmögen att råda bot på.

Jossie94 skrev:DV där de har grövre diagnoser. Jag har en väldigt mild diagnos eller rättaresagt ligger i mitten om man säger så.

Jag hoppar på saker som en igel, läser fort och så. Och har även svarat tidigare på din fundering om att inte få stöd fall man har autism.

Vad menar du med "mild"?



Min fråga är ej sarkasm, ej heller ironi. Jaco kommer av sig själv.

Alltså man märker inte utåt på mig att jag har en diagnos, de märker man om man lär känna mig. Man märker ju om en har tex down syndrome eller en väldigt grav diagnos, det märks. Därför är min diagnos väldigt mild och jag ser mer ut som en NT person. Fast dem märker ju skillnad på mig om man säger så, men då har de ju ändå gått i samma klass så det är väl logiskt att de har märkt någonting pga det. Men många som jag känner har inte ens fattat jag haft en diagnos förrän jag har nämnt det.

Född 75, genom uppväxten har jag alltid kännt att jag var annorlunda, sett saker från annan synvinkel än andra.

När jag var 5 skruvade jag isär mammas stereo i smådelar och sorterade beståndsdelarna i storleksordning. Det var inte poppis.
När jag var 7 gick hennes bandspelare sönder, och jag fick den att leka med. Skruvade isär den, rengjorde varje del och skruvade ihop den igen och den funkade.
Vid 9 hade jag fått en lödkolv och satt och lödde ihop radio-kretsar, har fortfarande ett brännmärke på insidan av låret från att den rullade ner i knät när jag satt och lödde innan skolan.
Dator vid 11, mycket spel, men eftersom jag har svårt att acceptera förlust så lärde jag mig kort därefter hur man programmerar, och därmed fuskar genom att hacka spelen.
Internet 92, började läsa högskole-kemi och fysik för skojs skull, gillade mest titta på formlerna för dom såg skoj ut, läste igenom mängder av motsvarande arxiv.org utan att egentligen fatta vad jag läste (då). Intresset hållt i sig sedan dess.

Har haft svårt för nya människor hela tiden, inte vetat vad jag ska prata om. Träffar en ny, dom snackar bilar, jag snackar kvantfysik.
Genomgående fastnat för mönster, se geometriska figurer, analysera mängder, storleksordna saker (om än bara mentalt, inget direkt behov av att faktiskt placera saker i ordning. bara ibland tvångsmässigt)

Mitt första jobb, 96, blev jag utekonsult och blev tvingad att träffa på mängder av NT i olika befattningar, allt från fluffiga styrelseledamoter, VDar, säljchefer, annat löst folk man var tvungen att lära sig förhålla sig till.
Har tvingats bli någorlunda social kameleont, varpå min diagnos upptäcktes först i senare år.

Hela tiden har jag dock fallit för "expert-samhället", inte förstått att man inte behöver kunna saker för att bli kallad expert, utan mer vara gammal..
IT-bubblan var därför inte snäll mot mig, tog enormt hårt på mitt ego att söka 180 jobb, utan att förstå min egen kunskap inom mitt område, inte kunna "sälja" mig själv. Jag är fortfarande väldigt ödmjuk och säger att jag är hyffsad på det jag gör. Jag är lixom inte linux' motsvarighet till Einstein.

Detta gjorde att jag hamnade i en hel del depressioner, sjukskrivningar, 2004-2008. Flyttade runt en hel del på den tiden och fick byta läkare hela tiden, vilket gjorde att ingen såg under min "sociala kameleont", utan såg bara depression, och behandlade med psykofarmaka.

2008 flyttade jag till Stockholm, och blev kvar på samma ställe, fick en permanent läkare. 2011 tyckte han i samråd med mig att det var lägligt med en neuropsykiatrisk utredning, och fick min diagnos 2012.

Då började väl egentligen mitt liv, och min resa. 30+ år att leva om och bearbeta, "varför mig?", "varför mig!", "aha..", "whyyy!", "ok!".
Ena veckan +200 i humör, andra veckan -200.

Jag storleks/form/funktion/färg/mönster/etc rangordnar saker, rent reflexmässigt, så fort jag ser det. Oftast visuellt, men ibland (en dålig dag) även fysiskt.
Bestick ligger prydligt höger sida, matrester vänster på talriken längst från besticken, störst saker längst till vänster och mindre och mindre mot höger.
När jag parkerar cykeln är ventilerna längst ner. (är ju praktiskt, om man måste pumpa, inte tvångsmässigt! faktiskt! lovar!)

Allt som oftast försöker jag tvinga mig till att aktivt bryta mönstren, demonstrativt kasta besticken helt random över talriken. Ofta nuförtiden funkar det, men ibland springer jag tillbaka och fixar..

tl;dr?

Det låter som att du har asperger då de inte framkom vilken diagnos du hade, men det låter väldigt likt. Jag läser en bok och då tänker ju personen på det sättet, att hon gillar att prata om grammatik, medan NT personer tycker att det är konstigt för de vill prata filmer, musik och sådant som är mer normalt. De var ett exempel ur boken Paula Tilli - PÅ ett annat sätt. Jag har ju drag av asperger och autism och säkert andra diagnoser också, men vet iaf just dem.

Vad menade du i slutet med olika tecken och ett frågetecken?

Men hur har ni (till alla i tråden) upplevt sociala koder mm? Har ni förstått olika sociala koder eller har ni gjort på ett normalt sätt men ändå upplevt som konstiga?

I min neuro så fick jag diagnosen autismspektrum, "mild asperger", "högfungerande".

Först ville jag inte acceptera, tänkte "men, dom är ju smarta?".
Gav mig när min läkare bad mig beskriva axon, foton, elektron-skal, binär, vad ordet "femur" betydde, var Ur låg, hur många bar vi har vid havsnivå...
Han tyckte att NT inte kunde nått av det i regel, jag typ "ööh, va? vet inte alla det?"


tl;dr betyder "to long; didnt read" på internet-slang
Jag vet jag kan skriva kilometer text som inte alla orkar läsa...


Sociala koder...
Jag "förstår" ironi i rent robotiskt perspektiv. Jag har erfarenhet av mängder av ironi, men det kräver analytiskt tänkande.
Ofta sker det på ett par millisekunder, men det kräver tankekraft, logiskt analysera det som upplevs och returnera ett svar som tolkas till minst 95% av tidigare upplevd ironi. Resterande 5% av förståelsen av ironin är inom felmarginal. Således misstolkar jag ibland riktiga saker som ironi, och tvärt om.

Jag UPPSKATTAR ironi, jag ANVÄNDER ironi, jag GILLAR ironi.
Nuförtiden gillar jag faktiskt att låtsas vara NT, har upplevt och lärt mig sociala koder såpass att jag kan "spela rollen".
Visst, folk som känner mig ser igenom mig direkt, men nya personer kan jag faktiskt uppehålla fasaden ganska länge.
Jag har inte alls den rädsla jag hade förr mot att prata med främmande personer, utan gillar faktiskt att slöprata "5 minuter" med helt random folk.
Mer än 5 minuter klarar jag inte, saknar underlag. Då blir det weird. Kvantfysik, frågar om dom vet hur lång en foton är. Det funkar inte. Socialt felsteg.
Men fram tills dess gillar jag nästan folk..

kattson skrev:I min neuro så fick jag diagnosen autismspektrum, "mild asperger", "högfungerande".

Först ville jag inte acceptera, tänkte "men, dom är ju smarta?".
Gav mig när min läkare bad mig beskriva axon, foton, elektron-skal, binär, vad ordet "femur" betydde, var Ur låg, hur många bar vi har vid havsnivå...
Han tyckte att NT inte kunde nått av det i regel, jag typ "ööh, va? vet inte alla det?"

Att kunna rabbla fakta är inget autismtest i sig, utan det vården är ute efter är att jämföra personens prestationer på olika tester för att se om personen har en en ojämn begåvningsprofil. Är man mycket mer verbal än man är praktisk hamnar man lätt i situationer man inte kan lösa. Till exempel att man glider igenom en utbildning och sen misslyckas med att jobba med det.

Jag kan säga såhär, jag accepterar att jag har en diagnos. Men som sagt så har jag aldrig förstått problemet med själva skillnaden med orättvisan gällande NT personer och personer med ASDs sociala förmågor. Kortfattat det jag har pratat tidigare om, att jag som har en diagnos gör sociala fel pga att jag missar olika signaler NT personer fattar lättare, men att NT personer också kan göra sociala fel men då gör dem rätt. Låter rätt konstigt enligt mig, men förstår ju absolut att den sociala biten fyller funktioner.

Jag står ju för att jag inte förstår allting, men jag accepterar inte att folk kan säga eller behandla mig hur som helst, så som dessa knepiga personer har gjort. Deras avsikter och handlingar har ju gjorts på fel sätt men de blir inte lika uppmärksammade såsom mina fel. Gör jag fel, så är det som att det är fel på en för att man har en diagnos ungefär, medan de kan göra fel men då blir dem hyllade. Lite som en kille blir hyllad medan en tjej blir stämplad för något negativt. Det är lite åt det hållet fast detta gäller sociala koder mm.

OM någon kan förklara mer varför det är så förutom att jag har en diagnos och att jag missar olika signaler, alltså jag menar mer förklaringar på hur något som är på ett normalt sätt kan bli fel eller hur fel kan bli rätt?

Kan man säga till NT personer att de gör fel när de gör fel eller gör dem rätt då?

EN väldigt enkel förklaring.
Jag startar en blogg, Stina startar också en blogg. Stina får hem saker från ett företag och jag som gör samarbete med samma företag får hem samma produkter som stina har. Om folk då säger att jag då härmar Stina eller att jag gör på fel sätt, då gör ju Stina lika mycket fel som jag. Stina har ju knappast varit den allra första människan med just dem produkterna och inte jag heller, så om ena gör fel när båda gör samma sak, så är ju det bådas fel. Man säger ju att det är inte den enas fel, för att två bråkar. Jag tror det ligger något i det. ALLtså, det är inte bara jag som gör fel då i sociala sammanhang, NT personer gör precis lika mycket fel som jag då, så därför ska båda få skäll om man säger så. Jag kan inte ta hela ansvaret för något som jag har gjort på rätt sätt som enligt andra betraktas som fel, när det inte är något fel.

Fattar ni?

Jag fick diagnos sent, efter 30 och är glad över diagnosen. Dels förklarade den saker som ingen annan diagnos gjort, varit feldiagnostiserad med en massa saker och det är skitjobbigt. Dels var det enklare på den tiden att få sjukbidrag och detta behövde jag verkligen, fanns ingen ork alls kvar i mig att jobba.

När jag var ung så tyckte jag att jag var annorlunda. Men jag hade inget emot att vara det. Jag såg det som att det finns dussinmänniskor och sedan folk som inte är det. Insåg att för att lyckas i livet som sådan som jag är måste man hitta en nisch där man funkar och är bra.

Jag la aldrig något värdering i att födas som annorlunda. Jag tyckte att det var som det var och ibland tyckte jag synd om dussinmänniskorna. Men det var väl allt. Som jag hanterade det sociala var hyfsat oproblematiskt. Klart det fanns stunder när jag undrade hur man kunde missförstå varandra så mycket, men det fanns ibland en komik i det hela så jag brydde mig inte jättemycket.

Nu i efterhand kan jag gå tillbaka och tycka att vissa saker jag gjorde var väldigt aspiga, men de rörde mest de andra delarna av diagnosen, som olika intressen och hur mycket kunskap man faktiskt plockade åt sig redan som väldigt ung.

När jag skulle få diagnos var jag rädd att jag bara skulle ha aspergerdrag, att det jag hade inte skulle räcka till, men det gjorde det, för att uttrycka sig som psykologen sa, Trots att du har vänner!

Har fortfarande svårt att se den sociala biten som ett handikapp. Delvis tror jag det beror på att jag inte har jättemycket sociala behov och hellre har äkta vänner än imponera på folk jag inte känner. Och vänner kan man få, det hänger ju på turen om en som man passar med råkar dyka upp. För mig ploppade det plötsligt upp ett gäng troliga NPF:are som blev kompisar. Så jag måste inte vara supersocial dag efter dag. Men även i ytliga sammanhang är det väldigt lite friktion mellan mig och NT. Det tror jag delvis beror på att jag växte upp som "normal men annorlunda".

Efter min diagnos så kan jag känna mer att det är jag som gör fel i det sociala om det händer något, och det är diagnosens fel faktiskt. Annars hade jag hävdat att jag har lika mycket rätt att hävda att "de" gjorde fel. Och faktiskt så gör vanliga människor en massa fel, ingen som påstår att de är perfekta ens inom det sociala, de är oxo människor. Men har väl blivit ett självförtryck av gammal vana nu att om de sviker och bedrar så är det mitt fel. För man ska vara elak och självisk och det klarar jag inte av. Och har inte ens fattat vitsen med.

Så vissa saker har diagnosen inte varit bra för. Lite dubbelt. Skulle vilja tillbaka till "normal fast annorlunda".

Jossie94 skrev:Det låter som att du har asperger då de inte framkom vilken diagnos du hade, men det låter väldigt likt. Jag läser en bok och då tänker ju personen på det sättet, att hon gillar att prata om grammatik, medan NT personer tycker att det är konstigt för de vill prata filmer, musik och sådant som är mer normalt. De var ett exempel ur boken Paula Tilli - PÅ ett annat sätt. Jag har ju drag av asperger och autism och säkert andra diagnoser också, men vet iaf just dem.

Vad menade du i slutet med olika tecken och ett frågetecken?

Men hur har ni (till alla i tråden) upplevt sociala koder mm? Har ni förstått olika sociala koder eller har ni gjort på ett normalt sätt men ändå upplevt som konstiga?

Svår fråga att svara på, jag har aldrig under hela mitt liv tyckt det varit intressant att prata om musik, serier mm.
Men lyssnar gärna på vad andra har att säga om musik, mest intresserad är jag nog av böcker isf, om man läst samma bok och sedan diskuterar den. Kanske även en film om den ha många bottnar och intressanta aspekter som man då sett gemensamt såklart.
Det kanske ibland är lättare om man har ett gemensamt intresse att falla tillbaka på eller man kan ägna sig åt någon sysselsättning samtidigt.

Sitta på cafe och sånt har jag nog tyckt varit lite stelt om det inte är någon man känner mycket väl, det är spring intryck och stök samtidigt. Jag ville aldrig sitta och studera på olika fik även om jag ibland var så illa tvungen, jag följde aldrig med på olika event i plugget och föredrog att sitta själv på raster. På lektioner i skolan tyckte jag dock om diskussionsövningar och då kunde jag ha mycket att säga.
Ibland är det bra med mer extroverta samtalspartners som har talets gåva, de kan ju vara en bra motor i olika samtalssituationer.
Så udda har man nog ansetts vara.

Det där med sociala koder kan ju vara motsägelsefullt då många kanske inte känner till dem förrän de bryts, det ligger ju ganska mycket i diagnosen att man kan ha svårigheter med att tolka.
Artig lär man sig att vara ganska tidigt men resten är ju spontana avvägningar man behöver göra i stunden, kan man inte generalisera sina lärdomar så får man jobba på detta ständigt.
Jag tror att många med as klämmer till med fakta och djupa diskussioner i ämnen för att det kanske är det man behärskar allra bäst, barn kanske gör det för att de inte kan läsa av ett ointresse från motparten, medan det kan vara en strategi för en vuxen människa.

Jag har alltid haft svårt att få och behålla jobb. Vid 40+ blev jag tillfrågad av arbetsförmedlingen om jag ville prata med en psykolog. Det ledde till en utredning som kom fram till Asperger och ADD.
Efter tre år på gymnasiet kunde jag inte namnet på alla i klassen och pratade bara med ett fåtal. Det sociala gjorde mig rädd och nervös. Visste inte vad man skulle säga eller göra. Men det är troligen vanligt hos tonåringar.

Jag gillar när det finns någon som kan föra samtalet. Jag har svårt att föra samtalet vidare. Jag saknar ett sammanhang som skola eller jobb där man träffar folk naturligt. Jag har väldigt lätt för att vara ensam men kommit på att jag mår dåligt av det i längden. Att umgås är jobbigt men något jag behöver för att må bra på sikt. Jag har förstått att andra människor tycker att jag är udda men inte på vilket sätt.

Snavade över denna tråd, drygt året gammal. Slogs av att Jossies inlägg här, bland hennes första på forumet, är så rediga och begripliga. Innehållet är samma som hon sen upprepat många gånger. Men detta är så mycket klarare skrivet.

Jag har förklarat saker på samma sätt hela tiden ?

Marjatta skrev:Snavade över denna tråd, drygt året gammal. Slogs av att Jossies inlägg här, bland hennes första på forumet, är så rediga och begripliga. Innehållet är samma som hon sen upprepat många gånger. Men detta är så mycket klarare skrivet.