Urban Exploring hardcore
(översättning av 10 Eerie Derelict Buildings Where Horrible Things Happened av Ian Robertson, publicerad på Listverse 25 maj 2019)

Värdlen är full av övergivna byggnader, av vilka många är så slitna att de inte längre går att reparera och utstrålar en kuslig, övergiven stämning. De flesta av oss passerar regelbundet den här typen av byggnader på de platser vi bor utan att tänka speciellt mycket på dem, än mindre på vad det var som ledde till deras sönderfall.
Naturligtvis är det många sådana här byggnader som har övergivits av helt vardagliga anledningar, men i vissa fall finns det mörkare och mer tragiska historier bakom. Här är tio övergivna byggnader vars bakgrund knappast gör att någon vill besöka dem inom en snar framtid.

Chateau Miranda

Denna nygotiska byggnaden i Celles, Belgien, kallades också för Chateau de Noisy och uppfördes mellan 1886 och 1907. Ursprungligen skulle den förmögna familjen Liederkerke-De Beaufort använda den som sitt sommarställe, men byggnaden kom att användas som tillhåll av nazisterna under Andra Världskriget och under en period bodde tyska soldater där. Det här är kanske inte särskilt kusligt på något annat sätt än att nazister alltid är kusliga, men slottet kom att bli en av de platser där Ardenneroffensiven utkämpades, så många män dog där.
Som om tanken på alla döda soldaters andar som vandrar omkring i en gammal byggnad i gotisk stil mitt ute i ingenstans inte var tillräckligt obehaglig, så kom slottet även att användas som ett hem för sjuka barn efter krigsslutet. Det kallades "sommarläger," men det känns inte som någon plats speciellt många barn skulle vilja semestra på. Naturligtvis blev inte alla barn som bodde på slottet friska, så det blev ännu mer associerat med döden.
Tråkigt nog revs Chateau Miranda 2017, så nu måste alla spöken hitta någon annanstans att spöka.

UFO-husen i Sanzhi

Dessa futuristiska kapselliknande byggnader i New Taipei, Taiwan, blev bevis för att modernism inte ger något skydd mot kuslighet. Sanzhis UFO-hus såg ut som någonting från en science fiction-film från 1950-talet. De började byggas 1978 och skulle bli en semesterby när husen stod klara. Idén var att officerare från USAs militär, som hade varit posterade i området, skulle få semestra där, men ingen fick någonsin göra det, för arbetet avslutades två år senare efter flera mystiska dödsfall bland byggarbetarna.
Det har rapporterats om att vissa av arbetarna dog i bilolyckor, medan andra begick självmord, men den exakta anledningen till att det verkade vila en förbannelse över byggarbetet har diskuterats ända sedan dess. Vissa tror att beslutet att slå sönder en skulptur föreställande en kinesisk drake, som stod nära ingången, ledde till en förbannelse, medan andra tror att byggnaderna uppfördes på en plats hemsökt av holländska soldater. Byggnaderna revs i slutet av 00-talet.

Willard Asylum

Ett övergivet mentalsjukhus lär alltid ha en ganska kuslig atmosfär, men Willard Asylum for the Chronic Insane tar det hela till en helt ny nivå. Det låg i Willard, New York och byggdes ursprungligen på 1860-talet som en trygg plats för mentalsjuka under en tid då "behandlingar" som att låsa in dem i celler eller kedja fast dem på fattighus var vanligt. Idén kom från en doktor Sylvester D. Willard och sjukhuset var organiserad på ett sätt som var typiskt för perioden, med separata mans- och kvinnoavdelningar, men med biograf, gym och bowlingbana bland fasciliteterna, så man försökte tydligen att göra patienterna lyckliga.

Trots försöken att göra Willard Asylum till en mer progressiv plats för behandling av mentalsjuka, är närvaron av en kyrkogård full av tusentals omärkta gravar för de döda en grym påminnelse om att det i praktiken ändå var ett fängelse. Men det som verkligen gav Willard Asylum sitt dåliga rykte är de resväskor som hittades på en vind efter att faciliteten stängdes 1995. I de över 400 väskorna låg personliga ägodlear som patienterna hade tagit med sig till sjukhuset. De ger en melankolisk inblick i de boendes liv - människor som kanske aldrig kom ut igen och hör till dem som ligger begravda i omärkta gravar på kyrkogården. Bland föremålen fanns allt från leksaker och böcker till familjefoton.

Jättemånga intressanta exempel som Kahlokatt tagit upp här! Tack för spännande läsning!

Jag kände till Tutantkhamons förbannelse, men jag visste inte det du nämnde här, att Conan Doyle var en av de som "eldade på" ryktena om detta. Lustigt, för jag har alltid tyckt det var så fascinerande att Conan Doyle brann så ihärdigt för fotografierna av påstådda älvor, "Cottingley Fairies", i början av 1900-talet. Hur han satte äran på spel för att försvara äktheten i det (också). Ganska bisarrt egentligen, för det syns ju hur tydligt som helst på bilderna att de här flickorna som tog bilderna skapat pappfigurer av älvor som de placerat i naturen. Och Conan Doyle som var en man av vetenskapen, och vars skapelse Sherlock Holmes var själva personifikationen av rationalitet och logiskt, kritiskt tänkande.

Försökte söka i denna långa tråd efter UFO-fall, men fick inte upp någon träff. Är kanske något fel på sökfunktionen? Om du, Kahlokatt, eller någon annan har koll på det området, vilket skulle du/ni då säga är det mest intressanta UFO-fallet? Jag är ute efter de mest trovärdiga. Jag är intresserad av sanningen i detta fenomen, jag är alltså inte intresserad av UFO-frågan som underhållning, typ som en "läskig historia".

I Sverige har vi Ante Jonsson-fallet på 1980-talet, han framstår som trovärdig i sin berättelse om det som hände honom. I USA tycker jag att Whitley Strieber sticker ut. Har läst hans böcker, där han berättar om sina upplevelser, många gånger. I Zimbabwe 1994 fick flera skolklasser en fascinerande UFO-närkontakt, typ 60 elever bevittnade händelsen. Ett annat vittne som jag finner extremt trovärdigt var en medelålders kvinna på landsbygden i England, Staffordshire. Det har kallats "Best eyewitness testimony ever".
https://www.youtube.com/watch?v=DW2RMWyRnr4

Det mest trovärdiga torde vara det fall som FBI inte lyckades motbevisa, det släpptes dokumentation på det nyligen när Trump lät häva hemligstämpeln på ett stort antal gamla fall. Om inte ens FBI kan förklara vad som hände finns det nog ingen riktig förklaring. Tyvärr kan jag inte länka men googlar man så hittar man det nog snart.

Huggorm skrev:Det mest trovärdiga torde vara det fall som FBI inte lyckades motbevisa, det släpptes dokumentation på det nyligen när Trump lät häva hemligstämpeln på ett stort antal gamla fall. Om inte ens FBI kan förklara vad som hände finns det nog ingen riktig förklaring. Tyvärr kan jag inte länka men googlar man så hittar man det nog snart.

Big foot dokument har tydligen släppts.

slackern skrev:

Huggorm skrev:Det mest trovärdiga torde vara det fall som FBI inte lyckades motbevisa, det släpptes dokumentation på det nyligen när Trump lät häva hemligstämpeln på ett stort antal gamla fall. Om inte ens FBI kan förklara vad som hände finns det nog ingen riktig förklaring. Tyvärr kan jag inte länka men googlar man så hittar man det nog snart.

Big foot dokument har tydligen släppts.

Vad stod det då, var det något matnyttigt?

Okej, tack för svar Huggorm! Angående Bigfoot så avslöjade dokumenten att FBI tog hela Bigfoot-teorin så pass seriöst under 70-talet, att man gjorde en analys av något hår man hittat, som påstods komma från Bigfoot. Resultatet visade dock att det var något slags rådjurshår.

Jag tycker för övrigt att Yeti/Snömannen i Tibet är ännu mer intressant än den amerikanska Bigfoot. Mitt favorit Tintin-album är "Tintin i Tibet", där de letar efter Yeti.

Huggorm skrev:

slackern skrev:

Huggorm skrev:Det mest trovärdiga torde vara det fall som FBI inte lyckades motbevisa, det släpptes dokumentation på det nyligen när Trump lät häva hemligstämpeln på ett stort antal gamla fall. Om inte ens FBI kan förklara vad som hände finns det nog ingen riktig förklaring. Tyvärr kan jag inte länka men googlar man så hittar man det nog snart.

Big foot dokument har tydligen släppts.

Vad stod det då, var det något matnyttigt?

Nja inte direkt att en hårtuss som dom hade blivit tillfrågade att göra ett test på visade sig komma från ett hjortdjur.

https://www.popularmechanics.com/scienc ... foot-file/

Kul att folk gillar tråden! Jag uppdaterar den ibland när andan (eller borde jag kanske säga ANDEN...? Bu. ) faller på.
Jag har faktiskt aldrig varit så intresserad av UFO, men några få berättelser ska ändå finnas i tråden, tror jag.
EDIT: Sökmotorn verkar inte förstå förkortningen "UFO". Sök på "incidenten" så får du upp några exempel.

Mordhuset

Den skotska staden Dundee har haft sin beskärda del av våldsbrott, men de händelser som ägde rom i det ökända "mordhuset" har givit den en plats i lokal folklore. Det stora trevåningshuset ligger i det förmögna Roseangleområdet, och de flesta av oss skulle nog gärna vilja bo i ett sådant hus - men det stod övergivet i flera år. Där bodde en pensionerad läkare vid namn Alexander Wood och hans hustru Dorothy, båda i sena 70-årsåldern när deras liv fick ett brutalt slut i maj 1980. Det sjukliga äldre paret attackerades av en inkräktare som slog ihjäl dem med en hammare. Mordscenen var så förfärlig att polischef Jim Cameron, som hade ansvar för brottsutredningen, sade att "onormalt" mycket våld hade använts.

Mördaren visade sig vara en lokalinvånare, Henry John Gallagher, som även hann utföra två förfärliga mord i Kent innan man grep honom. Han bedömdes vara pyskiskt sjuk och placerades på Broadmoor Hospital i stället för i fängelse, vilket nog var klokt, med tanke på att den scen han lämnade i huset i Roseangle skall ha liknat ett slakthus.
Mordhuset blev en dyster plats i centrala Dundee och visades upp under rundturen Dark Dundee. I augusti 2018 hade man planer på att bygga om det till en bar och restaurang.

Fort Douaumont


Detta fort är beläget inte långt från Verdun, Frankrike, och designades för att förhindra tyskarna från att invadera den regionen i efterdyningarna av det franko-preussiska kriget. Det kom inte att användas på allvar förrän under Första Världskriget, men vid den tiden hade fransmännen slutat använda fasta befästningar som militärt försvar och den lilla garnison som lämnats vid fortet slogs lätt ned av tyskarna när de senare inscensatte en överraskningsattack vid början av Slaget vid Verdun.
Den franska armén återfick så småningom kontrollen över den i oktober 1916, då det franska folket krävde att all energi skulle läggas på att återta en byggnad de såg som en symbol för nationen som sådan. Slaget för att vinna den tillbaka blev blodigt och involverade intensiva granatattacker som drabbade förrådet av ammunition och granater som fanns mitt i fortet. Ungefär 800 tyskar dödades av en blandning av giftig rök och explosioner.
Eftersom fortet var angripet, kunde de döda inte begravas utomhus, utan fick läggas i ett av fortets gallerier och förslutas. Några av skeletten har nu begravts på fortets kyrkogård och benhus, meen andra är för evigt inmurade i själva byggnaden.

St. Gerard's Hospital

Övergivna lasarett är lika kusliga som mentalsjukhus och St. Gerard's är läskigt så det räcker. Det låg i Birmingham i England och uppfördes av en lokal välgörenhetsstiftelse, som hette Father Hudson Society, för fattiga barn som led av TBC och andra fattigdomsrelaterade sjukdomar. Det uppfördes på 1890-talet och kom att vara i bruk i nästan hundra år innan det övergavs helt 1988. Det stod kvar i nästan 30 år innan det slutligen revs.

Vad som gjorde St. Gerard's till en sådan obehaglig plats att vandra omkring på var det faktum att många föremål lämnades kvar, t.ex. sängar, rullstolar, sjukhusutrustning, blodiga sprutor, röntgenplåtar och journaler över de barn som vårdades där, samt de leksaker och målarböcker som de roade sig med. De flesta av dessa föremål hade genom åren skadats av väder och vind, men var fortfarande intakta och gjorde att personalens och patienternas närvaro nästan kändes påtaglig för vem som än utforskade den övergivna byggnaden.

De Nio Spökenas Kyrka

Egentligen heter denna 1300-talskyrka Sankt Georgskyrkan och finns i Lukova i Tjeckien, där den uppfördes 1352. Från allra första början kom den att associeras med mörker, eftersom den eldhärjades fler gånger än vad som kan tyckas normalt för en kyrka. Trots dessa underliga händelser kom ändå kyrkan att gång på gång byggas upp och repareras tills en sista katastrof 1968 blev droppen för byns invånare. Under en begravning detta år föll kyrktaket in, vilket ledde till att många lokalinvånare trodde att kyrkan var hemsökt, varpå den slutligen övergavs.

Detta är tillräckligt kusligt, men historien slutar inte där. Efter att den slutade användas som kyrka, började interiören att falla sönder totalt, och en lokal konstnär vid namn Jacob Hadrava bestämde sig för att förhindra att den skulle rivas helt genom att förvandla den till en konstinstallation. Han skapade nio spöklika figurer av gips som sitter i kyrkbänkarna - härav smeknamnet "De Nio Spökenas Kyrka". Hadrava kallade sitt färdiga verk för "Mitt Sinne" och det har blivit en populär turistattraktion bland den sorts personer som tillbringar sommarlovet med att lyssna på Joy Division. De ursprungliga spökena har fått sällskap av några till.

Hulme Hippodrome

Denna övergivna teater finns i Manchester i England, öppnade 1901 och höll music hall-föreställningar i många år innan den döptes om till Second Manchester Repertory Theater på 1940-talet. Senare uppträdde sådana legender som Nina Simone där, men efter en period som bingohall på 1970-talet stängdes den och blev en källa till fascination för många Manchester-bor.

Alla övergivna teatrar känns lite kusliga, eftersom de en gång var så fulla av liv, skratt och människor, men det som verkligen gör Hulme Hippodrome till en otäck plats är dess förbindelse med märkliga Gilbert Deya Ministries. Denna organisation köpte byggnaden och använde den för kyrkomöten där Deya sägs ha sagt till infertila par att han kunde ge dem vad han kallade "mirakelbarn." Deya och hans kyrka undersöktes av BBC 2004 då det misstänktes att dessa barn hade kidnappats från familjer i Nairobi i Kenya. Undersökningen visade att de barn han hävdade hade fötts av kvinnor i Storbritannien inte hade samma DNA som de par som sades vara deras föräldrar. Deya skickades 2017 tillbaka till Kenya och ställdes inför rätta för trafficking med barn.

Hirta

Här handlar det egentligen om flera olika byggnader som tillsammans bildar en liten by på den skotska ön Hirta. Hirta tillhör ögruppen St Kilda och är en av de mest isolerade platserna i hela Storbritannien. Här har ingen bott sedan 1930. En gång i tiden var Hirta den ö i St Kilda där större delen av befolkningen levde. De odlade potatis och korn, fiskade, samt åt ägg från sjöfåglar.

Livet på denna isolerade plats var aldrig lätt, men anledningen till att ögruppen slutligen övergavs är mycket sorglig. Bosättningen hade överlevt flera svåra slag, däribland en smittkoppsepidemi 1727, men vintern 1929 blev så brutal att flera människor dog, vilket decimerade bosättningen tills bara 36 personer fanns kvar.
Sorg och desperation ledde till att de som hade överlevt det hårda vintervädret bönföll staten att få flytta från ön till skotska fastlandet.
Fastän ön evakuerades för nästan 90 år sedan, finns flera byggnader, bl.a. skolan, kvar. Ibland är ön öppen för turister.

Red Dress Manor

Egentligen heter denna övergivna bondgård i Powys, Wales, Calcott Hall och stod klar 1725. Den sista som bodde där var en kvinna som hette Ellen Jones och dog under 1970-talet. Allt i huset har förblivit exakt som hon hade lämnat det vid sin död, vilket får det att se ut som om hon fortfarande lever och bara har gått ut ett tag. Det ligger fortfarande mat i kylen och man kan se papper med hennes personliga detaljer och fotografier från olika stadier i hennes liv.
Det underliga smeknamnet som lokalinvånarna har givit huset kommer från en röd klänning som tillhört Jones och som hon hade låtit hänga över en dörr, där den kom att hänga i över 40 år. Om man skulle betvivla att hon faktiskt ägt denna klänning, finns också ett inramat fotografi av henne, klädd i denna klänning, på väggen.
Man vet inte mycket om Jones, hennes liv eller vad hon dog av, men det är svårt att gå runt i hennes hem utan att känna hennes närvaro.

Kahlokatt skrev:Hadrava kallade sitt färdiga verk för "Mitt Sinne" och det har blivit en populär turistattraktion bland den sorts personer som tillbringar sommarlovet med att lyssna på Joy Division. De ursprungliga spökena har fått sällskap av några till.

Kul skrivet! Jag har precis, så här i början av sommarlovet, beställt alla Joy Divisions skivor, för det har kommit ut remastrade nyutgåvor, märkte jag nyligen. Har redan en Best of-skiva, som jag lyssnat på i flera veckor nu, och så ett par gamla skivor. Så jag känner mig lite träffad av detta.

För övrigt tycker jag att presentationen av den skotska isolerade ön Hirta låter väldigt intressant. Märkligt att ingen alls bor där än idag. Undrar om det finns ett rikt djurliv på ön. Ska googla den nu.

Kan inte ta åt mig äran, jag bara översätter texterna från engelska.
Ja, St. Kilda verkar väldigt fascinerande. Jag skulle gärna vilja åka dit.

Tydligen finns det får kvar där, någon typ av får, inte riktigt som vanliga svenska. I övrigt mestadels olika fåglar. Så dessa får har alltså inga fiender där, inget att vara rädd för egentligen, förutom då åskoväder, antar jag. Och sjukdomar.

Av alla platser och klimat, alla typer av natur, så är det just den här typen av natur/klimat som fascinerar mig mest. Typ Skottland, Irland, Färöarna, Shetlandsöarna och allt vad dessa platser heter. Måste vara för att jag läste Fem-böckerna som barn eller för att jag såg 80-tals-serien Sherlock Holmes med Jeremy Brett, eller för att jag läste i nån bok om Loch Ness, nåt i den stilen. Eller allt detta kombinerat.

Triangeldrama
(översättning av 10 Creepy Mysteries Of The Bennington Triangle av Renee Chandler, publicerad på Listverse 12 mars 2019)

Bermudatriangeln är ökänd för underliga händelser och försvinnanden i havet mellan Florida och Bermuda. Detta berömda område har en mindre kusin längre norrut, med centrum runt Glastenbury Mountain i sydvästra delen av Vermont (i nordöstra USA, ö.a.). Detta mystiska område är känt som Benningtontriangeln. Området har en historia som sträcker sig tillbaka till tiden före Nordamerikas kolonisering och som sträcker sig ända in i nutid. Det har inspirerat till böcker och filmer, liksom till rapporter om övernaturliga företeelser som Bigfoot, UFOn och portaler till andra dimensioner. Sanningen om Benningtontriangeln är fortfarande okänd, men området har mystiskt "svalt" så många som 40 våghalsiga vandrare och invånare.

Indianska varningar

I boken Passing Strange: True Tales of New England Hauntings and Horrors (1996) av Joseph A. Citro, kan man läsa att indianerna vägrade att sätta sin fot på Glastenbury Mountain annat än när de skulle begrava sina döda. De trodde att det vilade en förbannelse över berget, eftersom de "fyra vindarna" möttes där i en evig kamp. De flesta anser att detta bara är en myt, men det finns lite sanning i det. Vindmönstret på berget är så oförutsägbart att vädret ofta ändras, och växter växer i underliga vinklar. En annan myt som knyts till urinvånarna i Vermont är att de trodde att en förtrollad sten bland rösena på bergets topp kunde svälja en man hel och hållen. I tidskriften X-Project Paranormal Magazine skriver en Davy Russell att en person kunde ställa sig på stenen för att se ut över området från dess högsta punkt och plötsligt slukas hel. Den personen sågs aldrig till igen.

Spökstaden

Glastenbury verkar ha varit ödesbestämd att bli en spökstad sedan allra första början. 1761 drog Benning Wentworth gränserna till staden på en karta utan att någonsin ha satt sin fot där. Terrängen i området var oländig och växtsäsongen väldigt kort, så att vara nybyggare där var besvärligt ända in på 1800-talet. Bokstavligt talat. Det fanns tekniskt sett två städer, Fayville och South Glastenbury, på vardera sidan om berget, men de gick aldrig att binda samman, p.g.a. lutningen emellan dem.

Glastenbury etablerades först som ett timmer- och gruvsamhälle. Arbetarna som kom för att jobba med timmer eller bryta kol fick färdas med en järnväg som klättrade 14 km, med otroliga 76 meter per mile. Timmer och kol sändes ned för Bolles Brook, som hade en bifurkation nära staden och flödade ned för berget. Både timret och kolet var resurser som fort tog slut.

1894 försökte man återuppliva Glastenbury genom att göra det till en turistort. De enkla byggnaderna i staden förvandlades till hotell och casinon. Järnvägen fick fashionabla spårvagnar. Man lade ned hur mycket pengar som helst. Olyckligtvis hade timmerindustrin lett till att bergssidan blev oskyddad mot erosion. 1897 förstörde en enorm översvämning större delen av järnvägen till Glastenbury. Man gjorde inga fler försök att återuppliva staden. Folk lämnade området för att börja om någon annanstans och befolkningen minskade drastiskt. 1930 utgjorde familjen Mattinson, med tre medlemmar, hela stadens befolkning och basade själva över den. 1937 ansågs staden officiellt upplöst. 2010 bodde endast åtta personer där.

Märkliga händelser sedan 1800-talet

Rapporter om märkliga ljus på himlen, oförklarliga ljud och underliga lukter på berget har förekommit redan före koloniseringen. Dessa rapporter, i kombination med många underliga försvinnanden, har lett till spekulationer om UFOn och "maskhål" i området. Den märkligaste rapporten kan ändå vara den om Benningtonmonstret. Monstret tros vara en tidig Bigfoot eller Sasquatch och har beskrivits som långt över 180 cm lång och helt hårig. Första gången någon såg monstret skall ha varit i början av 1800-talet, när det anföll en diligens på en lerig väg. Odjuret knuffade diligensen över ända och flydde in i mörkret med ett vrål. Lyckligtvis skadades ingen.

1967 började ett ännu mer otrevligt "monster" att visa sig på berget. Glastenburys vildman bodde i en grotta nära Somerset. Olyckligt nog för alla, höll han sig inte kvar där. Enligt rapporter tog han sig ned i Glastenbury och andra samhällen i Benningtontriangeln för att antasta kvinnor. Han drog isär sin malätna rock och blottade sig, medan han viftade med en pistol för att skrämma bort dem som försökte hindra honom. Lyckligtvis verkar han inte ha gjort något annat innan han flydde tillbaka till sin grotta.

Det hände annat märkligt i Benningtontriangeln också, ännu otäckare än en massiv apa eller en pistolviftande blottare.
Förvandlingen till tuiststad var inte lätt för timmer- och gruvarbetarna i Glastenbury och Fayville. 1892 slog sågverksarbetaren Henry McDowell på fyllan ihjäl en kollega med en sten efter att ha hört röster som sade åt honom att gå till attack. Han skickades till ett mentalsjukhus, men lyckades fly och försvann. Bara fem år efter mordet, ägde ännu ett mystiskt mord rum i närheten. John Harbour var en framstående invånare i Woodford som gav sig av in i Bickford Hollow, strax söder om Glastenbury, för att jaga. Han sköts av okända gärningsmän, men hittades med sitt fulladdade gevär bredvid sig och verkade ha släpats flera meter. De som undersökte hans död undrade varför han varit så lätt att skjuta, trots att han hade ett fulladdat gevär, och varför hans baneman hade bemödat sig att lägga geväret bredvid honom efter att ha dragit iväg honom. Mordet är ännu olöst och lär så förbli.

Försvinnandena

Benningtontriangelns mest bestående olösta mysterier är de försvinnanden som hemsökte området mellan 1945 och 1950. Under detta femårsspann försvann flera personer på eller nära Glastenbury Mountain. Den förste var en 75-årig man som hette Middie Rivers, som ofta var vägvisare i området. Han ledde en grupp tillbaka till deras läger i november 1945 och hade hunnit precis så långt före dem att han skulle vara utom synhåll. På den korta stunden, försvann han spårlöst. Det är föga troligt att han gick vilse, eftersom han var så van vid att röra sig i området på och runt berget. Ändå sågs han aldrig till igen.

Paula Welden (på bilden), en 18-årig collegelev som nyligen hade blivit förtjust i att vandra i naturen, gav sig av för att utforska berget 1946. Welden sågs på vägen av flera personer, däribland de chaufförer som gav henne lift och andra vandrare som varnade att hon inte var tillräckligt varmt klädd för att vandra i bergen. Welden hade en röd kappa som gjorde henne lätt att se, men senare kunde förbluffade sökteam inte hitta några spår efter henne eller hennes färggranna kläder. Hennes fall blev det mest kända försvinnandet, främst för att det ledde till att Vermont bildade sin egen polisstyrka. Utan någon egen polisstyrka, hade Vermont bara en statlig utredare att sätta på fallet. Så småningom såg Weldens far till att polis från New York och Connecticut tog sig an fallet, men ingen fann någonsin Paula.

1949 försvann tre jägare på berget. Samma år försvann James E. Tetford under en bussresa från St. Albans till Bennington.
1950 försvann åttaårige Paul Jepson från sitt hem i Bennington. Polishundar kunde spåra hans lukt till motorvägen, men inte längre. Han bar märkligt nog en röd jacka som påminde om Paula Weldens kappa.
Samma år skedde det sista försvinnandet, då Frieda Langer försvann under en vandringstur med sin kusin och några vänner. Hennes kläder hade blivit våta under vandringen och hon var på väg tillbaka till lägret för att byta om. När gruppen insåg att hon aldrig hade nått lägret, inleddes ett massivt sökpådrag. Volontärer, polis, brandkår och militär hjälptes åt att leta, men när hon väl hittades, var hon redan död.

Fortsättning följer...