Hej alla!
Jag har de sista veckorna försökt sätta mig in i hur personer med Asperger fungerar. Jag har precis avslutat ett förhållande med en kille som jag starkt misstänker har Asperger. Vi var tillsammans i ett år och under det året upplevde jag fruktansvärt mycket frustration och besvikelse...och jag förstod ingenting.

Jag träffade denna kille förra sommaren och vi blev båda intresserade av varandra relativt direkt. Han var väldigt högutbildad och jag blev väldigt imponerad av hans ämneskunskaper. Redan efter första träffen tyckte jag dock det var lite märkligt att jag fick en liten skriftlig utvärdering efteråt. Att jag verkade kunna hantera stress på ett bra och fokuserat sätt. Jag tänkte inte så mycket mer på detta i början, jag var ju förälskad, och han också.

Relativt snart började jag emellertid erfara sidor hos honom som jag överhuvudtaget inte förstod.

Han hade väldigt svårt att se mig i ögonen och hans uppmärksamhet stördes hela tiden när jag skulle berätta något, vilket gjorde mig stressad. Jag kände det som att jag hade tre sekunder på mig att prata när jag skulle berätta något.

Han var sårande ärlig i sina kommentarer. Hade jag berättat något han tyckte var tråkigt, då sa han helt enkelt det till mig. "Det var tråkigt"

Han var helt plötsligt tvungen att "ta paus" mitt när vi sågs.

Han började klaga på att jag uttryckte mig oprecist....när jag berättade något. (Folk brukar tycka jag uttrycker mig bra.)

Han behövde mer och mer egentid.

Han förstod inte att jag ville träffa honom vid långhelger....etc. (Ofta hade han redan bokat upp sig, vid påsk etc. Medan jag tog föregivet att man i första hand frågade sin partner om man skulle hitta på nåt tillsammans dylika helger.)

Han tyckte det var rimligt att han tog en paus genom att gå iväg till en kompis när jag var hos honom...(och jag bodde väldigt långt ifrån honom... och pendlade till honom när vi sågs). Han uttryckte: "ju fler pauser jag får ta, desto längre kan vi ses".

Han var världens finaste när han träffade mina vänner, men efteråt var han helt slutkörd och arg, så då slutade vi umgås med mina vänner.

Han hittade ett nytt intresse och det var det enda som gällde för honom.....jag kunde inte tävla mot hans intresse.

Efter bara ett par veckor var han inte särskilt intresserad av att kyssa mig längre. Han uttryckte att "nu har vi ju gjort det". Och relativt snart blev han även ointresserad av sex.

Han började fråga mig saker som: om jag ville att han skulle skriva "god natt" varje kväll. (Jag blev irriterad och svarade att "det får du gärna göra om du känner att du vill det, men gör det inte bara för att jag säger att jag vill".)

Han kunde helt plötsligt bli superangelägen om att vi skulle skicka 1000 sms-hjärtan till varandra....men mellan de stunderna var han otroligt frånvarande.

Han blev arg på mig om jag drog ett skämt som han inte tyckte var roligt.

Han tyckte vi skulle ha våra olika sociala umgängen och inte träffa varandras vänner.

Han klarade inte av att resa, då nya platser gjorde honom irriterad och obekväm.

Trots alla dessa grejer sa han att han "trodde på vårt förhållande och var kär" i mig....och jag förstod ingenting. Allt det han gjorde är sådant jag spontant skulle tolka som att någon är ointresserad. Jag försökte prata med honom om att jag kände mig ensam och osedd i vårt förhållande. Han var helt oförstående och blev mest ledsen och tyckte jag var dum som "skällde" på honom.

Men till slut kände jag mig så ensam i förhållandet att jag inte kunde något annat än att göra slut. Han blev superledsen och sa att förhållandet hade betytt väldigt mycket för honom och att han kämpat massor för det. Och att jag inte stöttat honom i hans kamp....och nu hade jag dessutom dumpat honom.

När jag efteråt började läsa om Asperger kändes det som en rimlig förklaring. Någon av er som känner igen något av det jag beskriver?

Jag tycker det är väldigt sorgligt att det blev som det blev. Vissa gånger när vi sågs, jag och han, hade vi det verkligen superfint, men efteråt erkände han att han de gångerna ansträngt sig till tusen för att ge mig all uppmärksamhet. ...och att han varit väldigt väldigt trött efteråt. De gångerna hade jag uppfattat honom som en "vanlig" person....alltså som någon som inte har Asperger.

Jag tycker det är trist att du försöker sätta en diagnos på någon bara för att personen enligt dig beter sig illa. Det skadar oss som faktiskt har en diagnos enormt mycket.

Liljan skrev:Jag tycker det är trist att du försöker sätta en diagnos på någon bara för att personen enligt dig beter sig illa. Det skadar oss som faktiskt har en diagnos enormt mycket.

Fast Ikaros skrev väl inte att han betett sig illa? Jag uppfattar det mer som frustration, förvåning och besvikelse, något som ofta uppkommer vid olikheter och kanske hos båda personerna.

Ikaros, jag tycker det låter som att han har en hög grad utav aspergers. Och det har ju knappast underlättat mellan er om han inte själv var medveten om detta och har förstått skillnaderna i hur en med asperger fungerar jämfört med en som inte har diagnosen. Eller att du inte var insatt i det för den delen. Förståelse åt båda hållen är nog viktigt för att det skall fungera när det handlar om så pass hög grad av asperger hos den ena parten och då det inte föreligger någon asperger hos den andre, speciellt om inte den med diagnos har jobbat med sig själv för att kunna fungera mer normalt.

Fick en skriftlig utvärdering efter första träffen???



Seriöst? Och det kändes alltså helt OK i det läget???

kiddie skrev:Fick en skriftlig utvärdering efter första träffen???



Seriöst? Och det kändes alltså helt OK i det läget???

Hehe. Låter som en filmidé. Aldrig hört talats om liknande. Helt galet!

Jag säger inte att han betett sig illa. Jag var bara totalt oförstående över hur han kunde vara supersmart och superfin, på så många sätt, samtidigt som han agerade på de sätt jag beskrivit. Jag vill ju dock inte skriva ut alltför många detaljer ifall att han skulle läsa detta någon gång. Jag tror han visste om sina personlighetsdrag, men att han hade kommit till en punkt i livet då han tyckte att folk som vill ha med honom att göra måste kunna acceptera honom som han är.

Jag vill bara försöka förstå hur det som för honom var logiskt och rimligt många gånger var helt ologiskt och orimligt så för mig. ...och när jag började läsa som Asperger kändes det som en rimlig förklaring. Jag kände därför att jag ville diskutera detta med människor som är insatta i ämnet. Jag vet att det är för sent nu, men kanske hade vi kunnat hitta strategier och kunnat jobba på problemen tillsammans om jag bara förstått och vetat.


Jo, men det med den skriftliga utvärderingen....och många andra "speciella saker"... Visst var det konstigt, men om man som jag då inte överhuvudtaget då förstod hur han fungerade, då var det lätt att avfärda sådana saker som ett skämt eller missförstånd.

Jag skrev ett långt svar här till er alla som svarat. Det verkar som att det inte postades utan försvann. Men i korthet kan jag säga att jag inte sagt att han betett sig illa. Jag tror att han uppriktigt var förälska i mig...och jag är nu mest intresserad av att lära mig mer om Asperger. I mitt förra inlägg listade jag ju saker som inte fungerade, men han hade ju självklart väldigt många superfina sidor också. Och jag önskar att jag hade förstått honom bättre för då hade vi kanske kunnat hitta problemlösande strategier ihop.

Och gällande utvärderingen efter första träffen....för mig var det väldigt lätt att i början avfärda det och andra liknade grejer som ett skämt eller missförstånd. Helt enkelt eftersom något annat var helt orimligt för mig.

Jag tycker det låter fint med en skriftlig utvärdering. Har man träffat en som inte fungerar som alla andra får man tacka och ta emot. Men om man förväntat sig det vanliga så är det naturligt att bli besviken.

Man måste dö några gånger som man säger..det tar tid att förstå andra människor.

Flinta skrev:Jag tycker det låter fint med en skriftlig utvärdering. Har man träffat en som inte fungerar som alla andra får man tacka och ta emot. Men om man förväntat sig det vanliga så är det naturligt att bli besviken.

Ja jag uppfattade det mer som en komplimang och något jag själv hade kunnat gjort. Det normala är inte alltid det optimala är väl lite av min devis. Och är man ute efter något seriöst så är det väl bra om man är sig själv redan från början för att på så vis minska risken att man blir tillsammans med någon som inte kommer att acceptera en som man är.

Ikaros skrev:Jag skrev ett långt svar här till er alla som svarat. Det verkar som att det inte postades utan försvann.

Som ny medlem här så postas ens inlägg med en viss fördröjning, pga att inläggen förhandsgranskas.

Micke skrev:

Flinta skrev:Jag tycker det låter fint med en skriftlig utvärdering. Har man träffat en som inte fungerar som alla andra får man tacka och ta emot. Men om man förväntat sig det vanliga så är det naturligt att bli besviken.

Ja jag uppfattade det mer som en komplimang och något jag själv hade kunnat gjort. Det normala är inte alltid det optimala är väl lite av min devis. Och är man ute efter något seriöst så är det väl bra om man är sig själv redan från början för att på så vis minska risken att man blir tillsammans med någon som inte kommer att acceptera en som man är.

Håller med. Dessutom är det bra med självinsikt, utan det blir det svårare att ta sig fram.
Man kan inte vänta sig något fullt vanligt av det ovanliga helt enkelt.
Det kan vara bra att på något sätt få fram hur man uppfattar saker tror jag om man tycker om en aspergare och inte är det själv. Inte trevligt för någon om man tillåts klampa i klaveret, antingen puttar man lite åt ”rätt håll” eller så kanske en annan passar bättre.

Det är möjligt kanske rentav troligt att han hade Asperger. Det låter även som att ni var i en otrygg-undvikande anknytningsrelation (läs om anknytningsteori). Det viktiga är ändå att han inte alls tycks ha passat ditt sätt att vara och jag tycker det låter rätt att det tog slut.

Läste precis om otrygg-undvikande anknytningsrelation och det låter som att det var en sådan vi hade.

Tack för att ni ville bolla lite tankar med mig. Jag tycker fortfarande det är tråkigt att det blev som det blev, men eventuellt hade det som sagt inte fungerat i längden ändå. Jag får helt enkelt ta med mig denna erfarenhet i livet. Och skulle jag, i framtiden, kära ner mig i någon med liknade personlighetsdrag kommer jag då helt klart kunna hantera situationen på ett mycket bättre sätt. Tack för era kommentarer som hjälpt till att ge mig nya insikter!

Även om man har div NPF så får man ju inte bete sig som en rövhatt...

Jag har haft många relationer, men de har aldrig funkat i längden. Men det längsta varade i 13 år. Inte förräns för en liten tid sedan ramlade polletten ned och nu är det klart att jag har aspberger. Försöker informera min omgivning om det så att de kan förstå att jag inte menar något illa eftersom jag knappt har några vänner då de tar till flykten ganska snart. Speciellt en tjej som jag verkligen är kär i och vill få det att funka med. Det tog 3 dagar i våra försök att närma oss varandra så blev det kaos, missuppfattningar och vi bägge är idag väldigt ledsna.

Jag vet inget om dig eller din fd kille men bara för att man har aspberger så är man inte vare sig elak eller är mer egoistisk än någon annan. Vi kan vara kära och älska som alla andra. Men det underlättar om man förstår varandra, fast det är ju samma i alla förhållanden. Så, kul att du är intresserad av att veta mera, men det ni hade verkar vara ett vanligt relationsproblem. Ni kunde lika gärna gått vidare med det tillsammans. Omöjligt för andra att säga något om er relation. Den hade ju bara du och han.

Ikaros skrev:Hej alla!
Jag har de sista veckorna försökt sätta mig in i hur personer med Asperger fungerar. Jag har precis avslutat ett förhållande med en kille som jag starkt misstänker har Asperger. Vi var tillsammans i ett år och under det året upplevde jag fruktansvärt mycket frustration och besvikelse...och jag förstod ingenting.

Jag träffade denna kille förra sommaren och vi blev båda intresserade av varandra relativt direkt. Han var väldigt högutbildad och jag blev väldigt imponerad av hans ämneskunskaper. Redan efter första träffen tyckte jag dock det var lite märkligt att jag fick en liten skriftlig utvärdering efteråt. Att jag verkade kunna hantera stress på ett bra och fokuserat sätt. Jag tänkte inte så mycket mer på detta i början, jag var ju förälskad, och han också.

Relativt snart började jag emellertid erfara sidor hos honom som jag överhuvudtaget inte förstod.

Han hade väldigt svårt att se mig i ögonen och hans uppmärksamhet stördes hela tiden när jag skulle berätta något, vilket gjorde mig stressad. Jag kände det som att jag hade tre sekunder på mig att prata när jag skulle berätta något.

Han var sårande ärlig i sina kommentarer. Hade jag berättat något han tyckte var tråkigt, då sa han helt enkelt det till mig. "Det var tråkigt"

Han var helt plötsligt tvungen att "ta paus" mitt när vi sågs.

Han började klaga på att jag uttryckte mig oprecist....när jag berättade något. (Folk brukar tycka jag uttrycker mig bra.)

Han behövde mer och mer egentid.

Han förstod inte att jag ville träffa honom vid långhelger....etc. (Ofta hade han redan bokat upp sig, vid påsk etc. Medan jag tog föregivet att man i första hand frågade sin partner om man skulle hitta på nåt tillsammans dylika helger.)

Han tyckte det var rimligt att han tog en paus genom att gå iväg till en kompis när jag var hos honom...(och jag bodde väldigt långt ifrån honom... och pendlade till honom när vi sågs). Han uttryckte: "ju fler pauser jag får ta, desto längre kan vi ses".

Han var världens finaste när han träffade mina vänner, men efteråt var han helt slutkörd och arg, så då slutade vi umgås med mina vänner.

Han hittade ett nytt intresse och det var det enda som gällde för honom.....jag kunde inte tävla mot hans intresse.

Efter bara ett par veckor var han inte särskilt intresserad av att kyssa mig längre. Han uttryckte att "nu har vi ju gjort det". Och relativt snart blev han även ointresserad av sex.

Han började fråga mig saker som: om jag ville att han skulle skriva "god natt" varje kväll. (Jag blev irriterad och svarade att "det får du gärna göra om du känner att du vill det, men gör det inte bara för att jag säger att jag vill".)

Han kunde helt plötsligt bli superangelägen om att vi skulle skicka 1000 sms-hjärtan till varandra....men mellan de stunderna var han otroligt frånvarande.

Han blev arg på mig om jag drog ett skämt som han inte tyckte var roligt.

Han tyckte vi skulle ha våra olika sociala umgängen och inte träffa varandras vänner.

Han klarade inte av att resa, då nya platser gjorde honom irriterad och obekväm.

Trots alla dessa grejer sa han att han "trodde på vårt förhållande och var kär" i mig....och jag förstod ingenting. Allt det han gjorde är sådant jag spontant skulle tolka som att någon är ointresserad. Jag försökte prata med honom om att jag kände mig ensam och osedd i vårt förhållande. Han var helt oförstående och blev mest ledsen och tyckte jag var dum som "skällde" på honom.

Men till slut kände jag mig så ensam i förhållandet att jag inte kunde något annat än att göra slut. Han blev superledsen och sa att förhållandet hade betytt väldigt mycket för honom och att han kämpat massor för det. Och att jag inte stöttat honom i hans kamp....och nu hade jag dessutom dumpat honom.

När jag efteråt började läsa om Asperger kändes det som en rimlig förklaring. Någon av er som känner igen något av det jag beskriver?

Jag tycker det är väldigt sorgligt att det blev som det blev. Vissa gånger när vi sågs, jag och han, hade vi det verkligen superfint, men efteråt erkände han att han de gångerna ansträngt sig till tusen för att ge mig all uppmärksamhet. ...och att han varit väldigt väldigt trött efteråt. De gångerna hade jag uppfattat honom som en "vanlig" person....alltså som någon som inte har Asperger.

Har själv inte diagnosen, men har alla dragen vad det gäller osäkerhet med andra. Och jag känner igen mig i en hel del av vad du skriver. Själv gift sen 20+ år och har två barn som är unga vuxna, men frugan får gå igenom en hel del av det du skriver. Ögonkontakt är inte min bästa gren, jag är fullständigt utmattad efter sociala aktiviteter som blir av karaktären prestera social person, ofta irriterad efteråt. Sämre på att förstå skämt, man är mindre mellan raderna, behöver mycket egentid. Finns dock en hel del konstiga grejer som jag inte vet om det är direkt autismspektrum som du skriver om killen. Sex har aldrig varit bekymmer, den här utvärderingen låter inte så smart, skicka en massa sms lite random.

Mitt tips, om du(eller nån annnan som läser det här och är i samma funderingar som du) nu skulle känna att du ändå har känslor för killen och vill reconnecta, är att ganska rakt fråga honom om han är åt aspiehållet. Och är han det, så får du fundera. Vet inte hur "social du är på en skala", men kan säga att min fru är extremt social och det funkar. Finns en massa enkla saker som att han helt enkelt inte måste följa med på allehanda sociala events. Däremot måste han skärpa sig och visa dig mer respekt, det krävs extra av ett förhållande där den ena är åt ASS-hållet. Men du får en mycket trogen och pålitlig livskamrat, det är underbart för en med min läggning att vara ihop med någon man trivs, och i nån förlängning skaffa barn. Och det, om det funkar som det ska, visar sig i att man som ass-personen faktiskt blir en kärleksfull och uppmärksam partner. Men med vissa begränsningar, som man får fundera på om man vill leva med.

Ikaros skrev:Trots alla dessa grejer sa han att han "trodde på vårt förhållande och var kär" i mig....och jag förstod ingenting. Allt det han gjorde är sådant jag spontant skulle tolka som att någon är ointresserad. Jag försökte prata med honom om att jag kände mig ensam och osedd i vårt förhållande. Han var helt oförstående och blev mest ledsen och tyckte jag var dum som "skällde" på honom.

Du är inte den första neurtypiska kvinnan som skriver här på forumet om att hon har bekymmer med sin aspige man om han nu har asperger. Har läst tidigare liknande inlägg här från olyckliga kvinnor som är ihop med aspiga män. Dessa inlägg handlar i princip allid om bekymmer kvinnan har i relationen med sin aspige man.
Hur gammal är din kille? 30? Spelar ingen roll. Hitta en man som kan bekräfta dig som kvinna om du söker ett förhållande. Han verkar omogen och jag tror inte du vill vara som en mamma åt honom. Han verkar ge dig bekymmer.