Siwis skrev:Jag är sedan länge gift med en man som har högfungerande Asperger. Han är rädd för att prata om tiden när han dumpade mig och hade en annan under några månader men kom sedan tillbaka till mig. Till saken hör att han gjorde slut per brev! Han är rädd att säga något som han sedan ska ”få tillbaka” och kan ändra sig alltefter vad han tror jag vill höra. Det var ju jag som genomled stort obehag under den här perioden, inte han, och jag vill att han ska kunna säga och stå för att han valde bort mig. Han kan gå med på att han träffade en annan men inte på att han valde henne i stället för mig under några månader.

Jag tycker han är feg och slingrar sig. Är ett sådant agerande något typiskt för Asperger?

Han valde att bryta er kortvariga relation med hjälp av ett brev men efter ett tag blev ni ihop igen, ni gifte er till och med. Varför vill du dra upp nåt som hände för tio år sedan? Att vara feg och slingra sig är ett mänskligt beteende och det är inte typiskt för asperger, snarare det motsatta.

Att vela och ha beslutfattandeångest kan nog alla ha, men kan givetvis bli värre över tid, om man t ex haft ett liv kantat av motsättningar. När man är ung kan man huvudlöst störta in i allt som man sedan i eftertänksamhetens kranka blekhet, tänker hur fan kunde jag get mig in i detta. Ett människans dilemma, vi funderar kanske för mycket ibland, både NT och AS...

Micke skrev:Själv har jag ju valt bort det här med relationer numera. Jag lär väl knappast vara helt immun mot att "trilla dit" dock, men en hyfsad motståndskraft har jag nog byggt upp får jag hoppas. Och man kan väl alltid be till Gud om styrka om frestelsen skulle bli för stor tänker jag.

Tagelskjorta och kyskhetsbälte, och inte sitta intill damer på trånga kyrkbänkar när du går på gospel, så går du säker
Och skaffa för guds skull inte hund, om du bor i tättbebyggt område, det är en känd tjej-kvinno-tantmagnet

F.ö. är jag också på er linje, sussi och Micke: antingen kostar det mer än det smakar, eller så är det mycket väsen för ingenting, beroende på.
Det kan hända att jag gjort mitt på det området för gott, faktiskt. Känns så nu iaf.
Det finns andra sorters relationer som kan ge minst lika mycket, det är nog det jag borde satsa på att hitta.

Men det var klart OT.
Åter till ordningen:


Det är nånting som stör mig i hela den här frågeställningen, det blir en halv roman, sorry.

Siwis skrev:Mer än tio år... Asperger var inte särskilt känt då. I början var jag störtförälskad och tyckte att felet alltid var mitt när han uppträdde konstigt - och att han var rättesnöret. Vi hör ihop, har barn, har vuxit samman. Först på senare år har vi båda insett att han har högfungerande Asperger. Har tagit hjälp av psykolog att konstatera det men ingen stor utredning. Förmodligen en ”mild” variant. Vill egentligen finna ett försvar för fegheten i Asperger.

Han är ju samma person oavsett.
Och det är du också.

Om han dessutom har en "mild variant", så..?
Det finns ju också nånting som heter aspergerliknande personlighet, dvs man kan ha en del drag som stämmer med AS, men inte så att det täcker kraven för att kunna räknas som den funktionsnedsättningen.
Man kan alltså vara lite småknepig person, men fullt normal, för att nu uttrycka det enkelt.

Siwis skrev:Han är rädd för att prata om tiden när han dumpade mig och hade en annan under några månader men kom sedan tillbaka till mig. Till saken hör att han gjorde slut per brev! Han är rädd att säga något som han sedan ska ”få tillbaka” och kan ändra sig alltefter vad han tror jag vill höra. Det var ju jag som genomled stort obehag under den här perioden, inte han, och jag vill att han ska kunna säga och stå för att han valde bort mig. Han kan gå med på att han träffade en annan men inte på att han valde henne i stället för mig under några månader.

Siwis skrev:Klart man vill ha en förmildrande förklaring när den man älskar gör en illa! Vill ju tänka att hans hjärna fungerar annorlunda än min och därav det konstiga (oschyssta) uppförandet.

Du får ursäkta, men jag ser en möjlig annan vinkel av det här, än din:

Du kanske har det verbala och känslomässiga övertaget, som man säger att kvinnor ofta har?
Och du kanske har använt dig av det, mer än du inser?
Kanske han därför inte deltar fullt ut, för att han de facto får tillbaka det han säger - kanske på ett inte helt rättvist sätt?

För om jag ska vara helt ärlig: lämnade eller valde bort - spelar det verkligen roll 10 år senare? Med äktenskap och barn som kvitto i din hand?
Ni båda vet ju exakt vad som hände, oavsett vad ni väljer att kalla det.

Om han nu har svårare för fåna saker än du - kanske du kan framstå som konstig/osjyst som fortsätter att pressa honom?

Eller för att låna en annans ord:

kiddie skrev:Varför ska saker alltid vara någons fel? Varför var saker först ditt fel? Varför är det aspergerns fel nu? Att utpeka vems fel det är, är bara destruktivt. Det förklarar egentligen ingenting. Att skaffa en plan framåt är viktigare. Och man är båda delaktig i ett förhållande.

Jag beklagar, men utifrån det vi hittills fått veta ser jag verkligen ingenting som kunde förklaras med AS.

Det verkar för mig som att han velade mellan två höstackar i början, och till slut valde dig.
Ett par månader in i relationen - det är ju inte ens ett etablerat förhållande än, enligt mig.
Kanske gjorde han slut med brev för att det inte var ett lätt val för honom heller, vad vet jag.
Hur som helst: helt vanligt beteende, hur många kvinnor är det inte som gråtit och svurit över män som gjort så.
Alla de kan omöjligen vara aspergare, vi är inte så många ens med båda könen inräknade.


Med det sagt: visst, han kanske har AS. Och han kanske är den modellen som t.ex. har överkänslighet för nån ingrediens i er story, eller så är han kanske istället okänsligare eller mindre empatisk än snittet av befolkningen.

Det är omöjligt att säga.
Det finns så stor variation även bland NT, en del är riktiga praktarslen bland er också, om du ursäktar uttrycket.

Så visst, du kan diskutera och fundera ihop med oss, men jag hoppas verkligen att du inser att några svar eller lösningar kommer du inte att hitta här.
Kanske ni skulle gå på parsamtal eller nånting, om ni inte testat sånt redan?

Det finns också mängder med gamla trådar du kan läsa, kanske du hittar food for thoughts i några av dem.

Hoppas ni hittar en lösning och väg framåt, hur som helst.

Tack Fabela för vänligt och insiktsfullt svar!

Många på min Dv är mycke konflikträdda. Det kan nog ligga i något att aspergers är konflikträdda.

Ja, vi är fega, svaga och rädda.

Trågigt men sant .

Trefjorton skrev:Ja, vi är fega, svaga och rädda.

Ja men det är ju ofta inte utan anledning, så som det ser ut nuförtin...