Brukar ni ha svårt att avgöra om fysiska symptom som ni har beror på ångest eller på något ”riktigt” fysiskt? Typ illamående, att känna sig svag och darrig, ”blodtrycksfall” etc.
Jag har svårt att avgöra det och tycker att det är ett problem att inte veta vad symptomen beror på. Jag tänker att jag skulle vilja hantera dem olika beroende om de är fysiska eller psykiska. Ångest kan man ju teoretiskt sett försöka ignorera eller distrahera sig ifrån. Men om symptomen beror på ”något fysiskt” som att jag är sjuk eller trött, så borde jag ju vila och sänka kraven på mig själv.

OBS: Tolka mig nu inte som att jag säger att det är lätt att hantera eller dämpa ångest – det är inte det jag menar. Jag menar INTE att antyda att någon som lider av ångest är lat för att hen inte lyckas ignorera den!

För att jag skall må bra och slippa ångest så får jag inte slarva med att äta träna och sova som jag skall. Har jag gjort allt det och ändå får ångest så får jag väl fundera ut vad det beror på och handla därefter. Fungerar inget så får jag stanna hemma tills det går över.

Det finns ett uttryck jag har hört som är till för när man mår dåligt av okänd anledning."HALT".
Man skall då stanna upp och fundera på om man är Hungry, Angry, Lonely, Tired. Det är vanliga orsaker till varför man inte mår bra. Jag vet av egen erfarenhet att till exempel Lonely kan vara lättare sagt än gjort att göra något åt. Så jag säger inte att det är lätt. Men det är ett sätt att handla. Om inte det fungerar så får jag väl gömma mig hemma tills det går över. Vilket blir ganska ofta.

Det där med "HALT" var rätt bra. Men som du, V3SP3RTINU5, säger: Just "Lonely" är väl svårast att "fixa". En tanke kring det:

Har just läst Houellebecqs roman "Underkastelse", där han beskriver att ett muslimskt parti vinner valet i Frankrike 2022, och alla män blir typ lyckliga i det nya samhället, för månggifte införs och kvinnor får inte jobba. Så alla män får liksom per automatik ett antal fruar mer eller mindre serverade på fat. Det är naturligtvis en satir, men Houellebecq intresserar sig ofta för detta med ensamma män, frånvaron av kärlek/relationer.

Jag tänker på Islam och även Hinduismen, att i de samhällen där dessa religioner styr, arrangeras äktenskap tidigt. I Indien blir ju de flesta bortgifta när de är mycket unga. Föräldrarna ordnar detta, så nästan ingen behöver fundera på dejting-scenen. Hela det här grymma systemet vi har i västvärlden, där "det naturliga urvalets" vinnare (de snyggaste, starkaste, modigaste, de med bäst social kompetens) får alla partners, undviks alltså i exempelvis Indien. Ingen behöver oroa sig för ensamhet.

Nu är jag inte för tvångsäktenskap, det är ju förbjudet i Sverige. Men frågar man hinduerna själva så är de flesta skeptiska till västvärldens så kallade "kärleksäktenskap", de föredrar den kultur de har på denna front. De har färre antal skilsmässor också.

För övrigt är det en högst relevant fråga som Fröken Fräken ställer, jag delar upplevelsen, förvirringen kring vad som är vad. Det som förvårar är väl att man reagerar mer på kroppsliga symptom när man har en sämre psykisk period, alltså när man har exempelvis ångest, och då förstorar man upp dessa symptom, det blir en ond cirkel. Kroppen blir mer spänd, den aktuella smärtan ännu mer påtaglig. Men samma kroppsliga fenomen kanske skulle gå närmast obemärkt om man var inne i en mer positiv stämning den aktuella veckan/dagen/timmen.

Beyond skrev:Det som förvårar är väl att man reagerar mer på kroppsliga symptom när man har en sämre psykisk period, alltså när man har exempelvis ångest, och då förstorar man upp dessa symptom, det blir en ond cirkel. Kroppen blir mer spänd, den aktuella smärtan ännu mer påtaglig. Men samma kroppsliga fenomen kanske skulle gå närmast obemärkt om man var inne i en mer positiv stämning den aktuella veckan/dagen/timmen.

Precis. Och tvärtom också, fysiska symtom kan trigga igång ångest, i alla fall hos mig. (Tror jag. Om jag nu kan skilja på dem tillräckligt för att kunna se vad som triggar vad...)

Just ångest eller fysiskt är rätt lätt att skilja för mig. Men jag har problem med annat istället. Har svårt att skilja mellan fysiskt obehag och smärta. Ofta upplever jag smärta helt ovetande. Jag sätter det längst bak i huvudet på något sätt, som om det är meningen att man ska sopa bort det. Sedan kan jag känna obehag. Men fattar inte vad det är. Ibland så tänker jag efter och inser att jag har jätteont. Men flesta gångerna så är jag bara som vanligt och tycker att det är lite känningar av något.

Jag har egentligen inte hög smärttröskel. Däremot oerhört svårt att identifiera smärta såvida den inte är så stark att man typ nästan svimmar.

kiddie skrev:Jag sätter det längst bak i huvudet på något sätt, som om det är meningen att man ska sopa bort det. Sedan kan jag känna obehag. Men fattar inte vad det är. Ibland så tänker jag efter och inser att jag har jätteont.

Så är jag med "vardagliga" smärtor som huvudvärk, mensvärk, ont i magen. Försöker bete mig som vanligt och förstår inte varför jag är så trött och irriterad och allting känns så tungt. Men med typ en bruten arm eller nåt så tror jag inte att jag kopplar bort det på samma sätt.

Fröken Fräken skrev: Precis. Och tvärtom också, fysiska symtom kan trigga igång ångest, i alla fall hos mig. (Tror jag. Om jag nu kan skilja på dem tillräckligt för att kunna se vad som triggar vad...)

Ja, exakt så! Några av mina värsta ångestkänslor har jag absolut fått från fysiska symptom. Att man känt någonting som man tror kan vara något farligt. Och så gör man det idiotiska att googla, och så hittar man det ena efter det andra superhemska, som kan vara orsaken, så att man blir alldeles torr i munnen och svimfärdig av oro. Någon slags hypokondri inblandad också. (Lasse Brandeby var en stor hypokondriker, har han berättat. Han drog skämtet: "Vad står det på hypokondrikerns gravsten? 'Tror ni mig nu?'".)

Nu har jag sjukhusfobi, läkarfobi, så jag vågar så himla sällan uppsöka vården, men när de kan utesluta det där som man oroade sig för, om de kan säga: Nej, det är inte alls det, det här är något helt ofarligt... Då är det en stor lättnad, och man känner sig väldigt väl till mods då. En underbar känsla. Så länge den nu varar. Iggy Pop sjunger i en låt: "And if I haven't got a hassle, I'll create my own, of course". (Hassle betyder alltså problem.)

Är det bara jag som får ångest vid magsjuka, alltså som att serotoninnivåerna blir extremt låga då.

Maggi skrev:Är det bara jag som får ångest vid magsjuka, alltså som att serotoninnivåerna blir extremt låga då.

Om magsjukan innebär att du inte klarar av att äta och därför får låga blodsockernivåer, är det inte ovanligt att uppleva ångestkänslor och att känna sig förvirrad och rädd, plötsligt bli arg med mera. Lågt blodsocker frisätter adrenalin och noradrenalin som ska höja blodsockervärdet, och gör att du blir skakig, svettig, får hjärtklappning och känner dig allmänt olustig. Också att ha en infektion i kroppen kan skapa en stressreaktion av det här slaget. Är det något sådant du har upplevt?

När jag hade depression blev jag mindre deppig av förkylning eller influensa. Kunde städa bara för att jag fick en förkylning. Skumt.

Men vad gäller allmän deppighet kan jag ha svårt att skilja det från fysiskt mående. Jag kan ibland inte veta om jag är ovillig till att göra saker för att kroppen inte mår bra eller om det sitter i psyket. Sedan finns det ju saker som yttrar sig både mentalt och psykiskt samtidig, och då blir det ännu svårare att veta hur man ska agera.

Ibland spelar det mindre roll att veta, för att i vissa fall är det nyttigare med aktivitet för både kropp och knopp. Men det har hänt att jag pressat mig när jag inte borde. Det är lätt gjort, särskilt om man har känselspröten för mycket utåt. Folk tycker man är lat och man ska bevisa att det är man minsann inte. Ja suck.

Maggi skrev:Är det bara jag som får ångest vid magsjuka, alltså som att serotoninnivåerna blir extremt låga då.

Jag har kräkfobi, så jag får definitivt ångest vid magsjuka... Är dock nästan aldrig magsjuk på riktigt. Men har ofta lättare besvär från magen, och det är bl.a. dessa som jag har svårt att skilja från ångesten.

Beyond skrev:

Fröken Fräken skrev: Precis. Och tvärtom också, fysiska symtom kan trigga igång ångest, i alla fall hos mig. (Tror jag. Om jag nu kan skilja på dem tillräckligt för att kunna se vad som triggar vad...)

Ja, exakt så! Några av mina värsta ångestkänslor har jag absolut fått från fysiska symptom. Att man känt någonting som man tror kan vara något farligt. Och så gör man det idiotiska att googla, och så hittar man det ena efter det andra superhemska, som kan vara orsaken, så att man blir alldeles torr i munnen och svimfärdig av oro. Någon slags hypokondri inblandad också. (Lasse Brandeby var en stor hypokondriker, har han berättat. Han drog skämtet: "Vad står det på hypokondrikerns gravsten? 'Tror ni mig nu?'".)

Nu har jag sjukhusfobi, läkarfobi, så jag vågar så himla sällan uppsöka vården, men när de kan utesluta det där som man oroade sig för, om de kan säga: Nej, det är inte alls det, det här är något helt ofarligt... Då är det en stor lättnad, och man känner sig väldigt väl till mods då. En underbar känsla. Så länge den nu varar. Iggy Pop sjunger i en låt: "And if I haven't got a hassle, I'll create my own, of course". (Hassle betyder alltså problem.)

Känner igen mig, men samtidigt inte. Jag brukar inte tro att jag har fått cancer eller så. Men har ändå något slags känsla av att allt håller på att gå åt helvete. Att jag alltid kommer att må så som just nu (eller värre) och då vill jag bara ge upp, för jag orkar inte, men kan inte ge upp utan måste ändå tvinga mig att fortsätta med vad jag nu håller på med och dessutom upprätthålla masken av att jag mår bra och är normal...

kiddie skrev:Men det har hänt att jag pressat mig när jag inte borde. Det är lätt gjort, särskilt om man har känselspröten för mycket utåt. Folk tycker man är lat och man ska bevisa att det är man minsann inte.

Det är på grund av detta som jag vill veta vad som är vad, ångest eller fysiskt. För att jag inte vet när jag ska pressa mig eller inte.

absurd skrev:Om magsjukan innebär att du inte klarar av att äta och därför får låga blodsockernivåer, är det inte ovanligt att uppleva ångestkänslor och att känna sig förvirrad och rädd, plötsligt bli arg med mera. Lågt blodsocker frisätter adrenalin och noradrenalin som ska höja blodsockervärdet, och gör att du blir skakig, svettig, får hjärtklappning och känner dig allmänt olustig. Också att ha en infektion i kroppen kan skapa en stressreaktion av det här slaget. Är det något sådant du har upplevt?

Fröken Fräken skrev:Jag har kräkfobi, så jag får definitivt ångest vid magsjuka... Är dock nästan aldrig magsjuk på riktigt. Men har ofta lättare besvär från magen, och det är bl.a. dessa som jag har svårt att skilja från ångesten.

Nej det är nån sorts existensiell ångest som släpper när jag blir frisk, har ingen fobi för att kräkas

Stor igenkänning i det du skriver. Efter att hela livet (utan diagnos, Asperger fanns inte när jag var barn/ung) ha försökt leva upp till andras krav och klara av saker, oavsett hur jag mått, har fysiskt och psykiskt obehag blivit väldigt ihopblandat. Vet ofta inte om jag faktiskt är sjuk, eller om jag bara försöker "smita" från något krav.
Ofta har jag pressat mig att genomföra sociala saker, trots att jag egentligen varit fysiskt sjuk. Andra gånger har jag lämnat återbud, för att jag trott mig vara sjuk men då "bara" haft förväntansångest.
Sen skiftar det hastigt också - ena minuten känner jag mig närmast döende (med rejäla och obegripliga smärtor), nästa minut kan det ha gått över.
Har dock lärt mig numera att hela mitt nervsystem tycks sitta i magen, som reagerar starkt på minsta oro.

Baba Jaga skrev:Har dock lärt mig numera att hela mitt nervsystem tycks sitta i magen, som reagerar starkt på minsta oro.

Hur blir man sams med magen? Den har sitt eget temperament.

Det bästa för magen är väl att undvika:
kött
alkohol
tobak
godis
läsk
fikabröd
kaffe
laktosprodukter

Äta mindre måltider, alltså inte färre, utan mindre i betydelsen inte så stora. Och regelbundet, var tredje eller fjärde timme, säger väl dietisterna. Komplettera med daglig motion.

Konstigt hur olika man reagerar. Har aldrig haft problem med magen. Stress har aldrig satt sig där. Däremot får jag ofta dubbelslag på hjärtat om jag är riktigt trött, har haft det sedan barndomen.

Jag har ju inte Asperger men har ju uppfattningen är att om man är matt och darrig oavsett anledning behöver man stanna upp och ta det lugnt, även om det skulle vara ångest.

Bjäbbmonstret skrev:Jag har ju inte Asperger men har ju uppfattningen är att om man är matt och darrig oavsett anledning behöver man stanna upp och ta det lugnt, även om det skulle vara ångest.

Ja, det har du kanske rätt i.

Tycker du att det är relevant för temat att du inte har AS? Först undrade jag varför du tog upp det. Men flera psykologer har sagt till mig att människor med AS ofta upplever sina kroppar annorlunda än andra. Hänger väl ihop med sensorisk överkänslighet/underkänslighet (vilket jag dock inte anser mig lida av). Så då är det kanske relevant.

Som jag ser det så är det bättre att inte särskilja ångest från det fysiska då ångest gör sig kännbart fysiskt. Många har sådan ångest och för att hantera den smärtan så blir dom kalla och väldigt logiska. Då ska du träna på att gråta istället och släppa ut ångesten istället för att låsa den inne (stress).

Fröken Fräken skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag har ju inte Asperger men har ju uppfattningen är att om man är matt och darrig oavsett anledning behöver man stanna upp och ta det lugnt, även om det skulle vara ångest.

Ja, det har du kanske rätt i.

Tycker du att det är relevant för temat att du inte har AS? Först undrade jag varför du tog upp det. Men flera psykologer har sagt till mig att människor med AS ofta upplever sina kroppar annorlunda än andra. Hänger väl ihop med sensorisk överkänslighet/underkänslighet (vilket jag dock inte anser mig lida av). Så då är det kanske relevant.

Många har ju sensorisk överkänslighet utan att ha Asperger också...undrar hur pass vanligt det egentligen är i gruppen Aspergare, har det gjorts någon undersökning här på forumet?

Nej jag föreställer mig det är väsentligt om det är så att man har svårigheter att tolka känslor och kroppsliga signaler. Det finns ju dessutom sensorisk underkänslighet och avvikelser i att tolka andra. Exakt hur det slår i förhållande till att tolka sig själv vet jag inte.