Jag är sedan länge gift med en man som har högfungerande Asperger. Han är rädd för att prata om tiden när han dumpade mig och hade en annan under några månader men kom sedan tillbaka till mig. Till saken hör att han gjorde slut per brev! Han är rädd att säga något som han sedan ska ”få tillbaka” och kan ändra sig alltefter vad han tror jag vill höra. Det var ju jag som genomled stort obehag under den här perioden, inte han, och jag vill att han ska kunna säga och stå för att han valde bort mig. Han kan gå med på att han träffade en annan men inte på att han valde henne i stället för mig under några månader.

Jag tycker han är feg och slingrar sig. Är ett sådant agerande något typiskt för Asperger?

Det handlade kanske om att han hade svårt att hantera känslor samt det faktum att han måste såra dig genom att göra slut. Sånt är smärtsamt, ibland ännu mera för den som gör det än för den som får ta emot. Om det är typiskt för AS vet jag inte.

Men göra slut per brev i stället för öga mot öga är väl ändå fegt? Och han hävdade (då) att han gjorde slut var för att ha sex på nära håll...

Hur länge sedan är detta?

Det var på den tiden som man skrev brev...

Sociala rädslor har jag träffat på hos både aspergare och NT. Samtidigt som de flesta aspergare/autister jag är kompis med inte alls har den rädslan. De är känslomässigt som elefanter i porslinsaffärer. De sticker känslomässigt ut ögon till både höger och vänster med ett Oops. Några jag känner är dock extremt socialt känsliga.

Jag tror att man ofta är högkänslig på någon punkt som aspergare, men det behöver inte vara det sociala.

Överlag, ja. Orsakerna kan va olika men många tycks väldigt upptagna med att bli respekterade för att de inte tror sig vara värda att älskas. På samma sätt klarar de inte av kritik.

DIProgan skrev:Överlag, ja. Orsakerna kan va olika men många tycks väldigt upptagna med att bli respekterade för att de inte tror sig vara värda att älskas. På samma sätt klarar de inte av kritik.

Tror du att det är primärt aspergers eller en effekt av aspergers? Jag har t ex aldrig lidit av dåligt självförtroende och alltid tyckt att jag förtjänar saker lika bra som någon annan, men att livet i sig inte alltid är rättvist (och faktiskt ganska ofta orättvist till min fördel).

Jag vet inte om detta beror på något jag är född med, eller om det berodde på att jag var accepterad av min omgivning under de mest kritiska åren i min uppväxt. Började inte ha problem med föräldrar och jämnåriga förrän jag var tonåring och då är man ju nästan vuxen.

Däremot min ena förälder är extremt ovillig att erkänna sina fel och väldigt konflikträdd. Vill gärna respekteras och respekteras nästan alltid av omgivningen. Den föräldern blev mobbad sedan första klass. Är troligen aspergare.

Han är både feg och ett svin, du förtjänar bättre. Hans beteende har inget med Asperger att göra, vi med AS har positiva och negativa sidor som inte har med diagnosen att göra, precis som alla andra.

Vi har väl en fallenhet att älta saker i tanken, och därigenom göra situations överväganden i det oändliga, och innan vi gått igenom alla saker som skulle gå fel, kan många naturligtvis upplevas som osäker och feg, men det är bara den beslutsångest som i vissa fall kan leda till apati...

Siwis skrev:Det var på den tiden som man skrev brev...

Så du har stannat i relationen i över 10 år men han är en fegis. Låter som att du på något sätt trivs i detta.

Mer än tio år... Asperger var inte särskilt känt då. I början var jag störtförälskad och tyckte att felet alltid var mitt när han uppträdde konstigt - och att han var rättesnöret. Vi hör ihop, har barn, har vuxit samman. Först på senare år har vi båda insett att han har högfungerande Asperger. Har tagit hjälp av psykolog att konstatera det men ingen stor utredning. Förmodligen en ”mild” variant. Vill egentligen finna ett försvar för fegheten i Asperger.

Det är lätt att bli konflikträdd om man ofta blir missförstådd.

Han kan vara "feg" ändå men det verkar helt enkelt som att ni ser olika på situationen. Att försöka lägga det på hans outredda autism känns rätt onödigt och gör inget bättre.

Siwis skrev:Jag är sedan länge gift med en man som har högfungerande Asperger. Han är rädd för att prata om tiden när han dumpade mig och hade en annan under några månader men kom sedan tillbaka till mig. Till saken hör att han gjorde slut per brev! Han är rädd att säga något som han sedan ska ”få tillbaka” och kan ändra sig alltefter vad han tror jag vill höra. Det var ju jag som genomled stort obehag under den här perioden, inte han, och jag vill att han ska kunna säga och stå för att han valde bort mig. Han kan gå med på att han träffade en annan men inte på att han valde henne i stället för mig under några månader.

Jag tycker han är feg och slingrar sig. Är ett sådant agerande något typiskt för Asperger?

Jag vet inte om jag riktigt förstår vad du vill med det här, och det är hur som helst närmast omöjligt att svara på såna här frågor.

Men aspergare sägs väl ofta vara precis tvärtom: säga exakt vad de/vi tycker och tänker, utan hänsyn till hur andra kan uppfatta det.

Å andra sidan håller jag med om det här:

ShakeItOut skrev:Det är lätt att bli konflikträdd om man ofta blir missförstådd.

Det tar oerhörda mängder med ork, att alltid behöva förklara sig, och till på köpet ändå inte bli förstådd eller trodd på.
Så jag vet inte ens om jag vill kalla det konflikträdsla, utan mer ett sätt att orka överleva, både energimässigt och att få behålla nåt av sin person intakt.

Jag själv har större delen av mitt liv föredragit att skriva framför att prata.
Man får då "tala" till punkt, och ingen rör om i ens tankegång med frågor mm (vi kan ju ha problem med koncentration mm).
Det behöver alltså inte handla om feghet, utan vara mer som en praktisk lösning.

Men det är jag, det.
Det finns absolut ingenting som säger att nåt av det här stämmer på din man eller nån annan aspergare.
Vi är alla individer.

Det här hjälper sannolikt inte dig alls, men det är det svar jag kan ge.

Tack Fabela, lite hjälper det!

Fabela skrev:Men det är jag, det.

Jag känner också igen mig i det du beskriver, så kanske är detta inte helt ovanligt bland oss. Jag kan ju tycka om att prata också under vissa förutsättningar, men då helst inte om komplicerade eller känsliga saker.

Men sen är det nog inte ovanligt med en viss "feghet" i ett förhållande (med eller utan diagnos) på så vis att man inte alltid vill säga allt, med risk att försämra relationen kanske för en lång tid framöver. Men det kan ju också handla om hänsyn, att man inte vill riskera att såra den andre. Och när det gäller saker som ligger långt bak i tiden så tycker man kanske inte att det heller har någon större relevans längre varför man gjorde dom val man gjorde då.

Jag kan tycka ibland det blir mentalt jobbigt med starka känsloyttringar, ibland vet jag inte vad jag ska göra.
Så jag kan nog säga att jag är feg pca def.

sussi83 skrev:Jag kan tycka ibland det blir mentalt jobbigt med starka känsloyttringar, ibland vet jag inte vad jag ska göra.
Så jag kan nog säga att jag är feg pca def.

Så tror jag nog de flesta människorna upplever det oavsett diagnos eller ej.

Fabela skrev:
Det tar oerhörda mängder med ork, att alltid behöva förklara sig, och till på köpet ändå inte bli förstådd eller trodd på.
Så jag vet inte ens om jag vill kalla det konflikträdsla, utan mer ett sätt att orka överleva, både energimässigt och att få behålla nåt av sin person intakt.

Jag själv har större delen av mitt liv föredragit att skriva framför att prata.
Man får då "tala" till punkt, och ingen rör om i ens tankegång med frågor mm (vi kan ju ha problem med koncentration mm).
Det behöver alltså inte handla om feghet, utan vara mer som en praktisk lösning.

Exakt!

Våga vägra det patologiska "sociala NT spelet", dess perceptuella krigföring och despotiska tendenser!

Varför ska saker alltid vara någons fel? Varför var saker först ditt fel? Varför är det aspergerns fel nu? Att utpeka vems fel det är, är bara destruktivt. Det förklarar egentligen ingenting. Att skaffa en plan framåt är viktigare. Och man är båda delaktig i ett förhållande.

slackern skrev:

sussi83 skrev:Jag kan tycka ibland det blir mentalt jobbigt med starka känsloyttringar, ibland vet jag inte vad jag ska göra.
Så jag kan nog säga att jag är feg pca def.

Så tror jag nog de flesta människorna upplever det oavsett diagnos eller ej.

Jo men aspergare tenderar att bli förda bakom ljuset mycket mer tror jag.
Ibland ringer inte varningsklockor som de ska.
Resultatet blir att man blir extra feg, eller överdrivet försiktig skulle jag nog beskriva det som.

Vet däremot inte vad jag ska tycka om att göra slut per brev. Har personen haft svårigheter under relationen som skulle kunna förklara detta så är det väl kanske det personen förmått efter sina förutsättningar.
Har man alltid haft svårt att uttrycka sig eller varit väldigt socialt tillbakadragen så kan det vara en förklaring.
Vet inte om man ska fastna i att det finns ett rätt och fel sätt då alla är så olika.
Hade det varit en framåt person som annars inte haft problem att ta upp saker och är allmänt respektlös bara hade jag nog reagerat. Då känns det som personen helt enkelt vill smita från att stå för sina beslut.

Micke skrev:Men sen är det nog inte ovanligt med en viss "feghet" i ett förhållande (med eller utan diagnos) på så vis att man inte alltid vill säga allt, med risk att försämra relationen kanske för en lång tid framöver. Men det kan ju också handla om hänsyn, att man inte vill riskera att såra den andre. Och när det gäller saker som ligger långt bak i tiden så tycker man kanske inte att det heller har någon större relevans längre varför man gjorde dom val man gjorde då.

Visst, jag å min sida känner igen mig i det också.
Det känns inte alltid helt meningsfullt att smälla av den där bomben, som man vet blir resultatet.

Och med tanke på att vi ofta går på knäna energimässigt kan det vara viktigt att välja sina strider med omsorg också.

Det finns nog många varianter på det där, både bottnande i hänsyn och bekvämlighet, t.ex. Även ren känslokyla, säkert.
Vi är trots allt homo sapiens precis som alla andra människor, och inte små gröna figurer från Mars.

triggerhappyD skrev:Exakt!

Våga vägra det patologiska "sociala NT spelet", dess perceptuella krigföring och despotiska tendenser!

Fabela skrev:Och med tanke på att vi ofta går på knäna energimässigt kan det vara viktigt att välja sina strider med omsorg också.

Jo man blir lite allergisk mot tjafs, det går ut över andra områden också så tankmätaren på energin blinkar rött tillslut.